ATT LYCKAN RÖR SIG så ostadigt och motsägelsefullt innebär att den med nödvändighet visar oss olika anleten. Finns det ett tydligare exempel på att rättvisa har utkrävts än följande? Hertigen av Valentinois hade beslutat sig för att förgifta kardinal Adriano av Corneto när hertigen och hans far påve Alexander VI skulle äta middag hos kardinalen i Vatikanen. Hertigen skickade en flaska förgiftat vin i förväg och inpräntade i hovmästaren att han skulle vakta den mycket noga. Påven anlände före sin son och bad om något att dricka, och eftersom hovmästaren trodde att vinet hade anförtrotts i hans vård bara därför att det var så fint serverade han påven ur flaskan. Hertigen själv kom precis när det var dags att äta, och eftersom han litade på att ingen hade rört flaskan drack också han. Följden blev att fadern dog med detsamma medan sonen gick ett annat och hårdare öde till mötes efter att först ha plågats av långvarig sjukdom.
Ibland verkar det som om lyckan leker med oss när så passar. Seigneur d’Estrées, som vid den här tiden var fanjunkare hos hertigen av Vendôme, och seigneur de Licques, hertigen av Aerschots ståthållare, uppvaktade båda två sieur de Fouquesolles syster trots att de tillhörde olika partier (vilket händer när man bor intill en gräns). Sieur de Licques segrade, men på själva bröllopsdagen och – än värre – innan paret hunnit gå till sängs greps brudgummen av lust att bryta en lans för sin nya brud och drog ut till skärmytslingen vid Saint-Omer, där han togs till fånga av sieur d’Estrées, som här visade sig starkast. Och för att riktigt utnyttja sitt övertag tvingade d’Estrées den ädla jungfrun –
tvingad att lämna sin nyvunne man och släppa sitt famntag
om den älskades hals innan två vintrar hann gå
som kunnat ge henne långa nätter att mätta sin åtrå 1 –
att personligen be honom vara så ridderlig att överlämna sin fånge till henne, vilket han gjorde eftersom en fransk adelsman aldrig nekar en fin dam något. I följande fall tycks väl slumpen agera konstnär? Konstantin, son till Helena, grundade Konstantinopels rike, och många sekler senare avslutades detta rike av Konstantin, son till Helena. Ibland får lyckan lust att överträffa våra underverk. Vi har hört berättas att när kung Klodvig belägrade Angoulême rasade murarna genom gudomlig nåd av sig själva. Och Bouchet återger från en annan författare följande berättelse: när kung Robert belägrade en stad gav han sig iväg från belägringen för att fira sankt Aignans dag i Orléans, och vid ett visst ögonblick under mässan då kungen bad störtade murarna till den belägrade staden samman utan att man hade angripit dem. Precis tvärtom gjorde lyckan under våra krigsföretag mot Milano. När kapten Renzo belägrade staden Arona åt oss lade han en sprängladdning under ett stort avsnitt av muren, och när muren plötsligt flög i luften föll den tillbaka igen i ett sammanhängande stycke så exakt på sina grundvalar att läget för de belägrade inte var värre nu än innan. Ibland agerar lyckan läkare. Jason i Ferai hade en svulst i bröstet och läkarna hade gett upp, och eftersom han ville bli av med svulsten, genom döden om så skulle vara, kastade han sig huvudstupa ut i striden där fienderna stod tätast. Där fick han ett sår rakt genom kroppen så lägligt att svulsten sprack och han tillfrisknade. Och överträffade inte lyckan målaren Protogenes i konstskicklighet? Protogenes hade avslutat en bild av en trött och utmattad hund och var nöjd med allt annat men kunde inte avbilda den skummande fradgan kring munnen som han ville. Förargad över resultatet tog han svampen, som var indränkt med olika färger, och slängde den mot tavlan för att sudda ut alltihop. Lyckan styrde kastet exakt mot hundens mun och fullbordade där vad konsten inte hade förmått. Nog ingriper väl lyckan ibland i våra planer och korrigerar dem? Drottning Isabella av England skulle ta sig tillbaka från Zeeland till sitt rike tillsammans med en armé för att stödja sin son mot hennes egen man; hon hade varit förlorad om hon hade anlänt till den hamn som hon hade planerat, för där väntade fienden på henne. Mot hennes vilja drev lyckan henne i stället till en annan plats, där hon kunde gå i land i säkerhet. Och antikens grek som slungade en sten mot en hund men träffade sin styvmor och dödade henne kunde väl med rätta uttala följande vers:
Det tillfälliga ger bättre råd än vi kan ge,2
alltså att slumpen är rådklokare än vi. Hiketas hade mutat två soldater att mörda Timoleon när denne uppehöll sig i Adrana på Sicilien. De bestämde att de skulle utföra dådet när Timoleon utförde ett offer. De blandade sig med mängden, och just när de tecknade åt varann att ögonblicket var inne dök det upp en tredje man som slog till den ene med svärdet så hårt att han föll död ner, och sedan flydde förövaren. Kamraten trodde att han var avslöjad och att det nu var ute med honom, så han rusade fram till altaret och bad om fri lejd mot löftet att han skulle berätta hela sanningen. Medan han berättade om sammansvärjningen kom den tredje mannen; han hade infångats och knuffades och släpades nu som mördare genom folkmassan fram till Timoleon och spetsarna i församlingen. Där bad han om nåd och sade att han rättmätigt hade dödat sin fars mördare, och genom vittnen, som hans goda öde så passligt försåg honom med, kunde han omedelbart bevisa att hans far verkligen hade mördats i staden Leontinoi av mannen som han nu hade hämnats på. Han tilldelades tio attiska minor för att han hade haft lyckan att rädda alla sicilianares fader från döden genom att ta hämnd för sin egen fars död. Sådan lycka överträffar i rättvisa den mänskliga klokhetens rättskipning.
Till sist. Visar inte följande händelse ett alldeles tydligt exempel på lyckans enastående välvilja, godhet och hängivenhet? De båda Egnatius, far och son, hade bannlysts av triumvirerna i Rom och beslöt sig för den ädla handlingen att ta varandras liv och därmed gäcka de grymma tyrannerna. De kastade sig mot varandra med dragna svärd, ödet riktade svärdsspetsarna så att båda blev dödligt sårade, och för att hedra denna vackra vänskap gav ödet dem kraft nog att dra armarna från såren, fortfarande blodiga och hållande i svärden, och omfamna varandra i detta tillstånd och krama varandra så hårt att bödlarna blev tvungna att hugga av båda huvudena på en gång och låta kropparna förbli i denna ädla förening, med sår mot sår, så att de kärleksfullt sög upp varandras blod och det som ännu fanns kvar av liv i den andre.