INGEN ÄR SÅ illa lämpad som jag att tala om minne, för av ett sådant finner jag knappt ett spår hos mig själv och jag tror inte att det finns något annat minne i världen som har så enorma brister. Alla mina andra egenskaper är obetydliga och alldagliga, men i fråga om den här tror jag att jag är märklig, mycket sällsynt och värd att vinna namn och rykte. Förutom det obehag detta naturligen vållar mig (för med tanke på att minnet är så nödvändigt gör Platon rätt i att kalla det en stor och mäktig gudinna) brukar folk i min landsända säga att en man saknar minne om de menar att han saknar förnuft, och när jag klagar över mitt bristande minne tillrättavisar de mig och tror mig inte, som om jag anklagade mig själv för att vara en tok; de gör ingen skillnad mellan minne och förstånd. Det gör att jag kommer i betydligt sämre läge, men de gör mig orätt, för erfarenheten visar snarare tvärtom att utmärkt minne ofta är parat med klent omdöme. De gör mig orätt genom att uppfatta just de ord vilka anger mitt lyte som ett uttryck för otacksamhet – jag som förstår mig bättre på att vara en vän än på något annat. Man ifrågasätter min tillgivenhet genom att skylla på mitt minne och gör en medfödd brist till en moralisk. ”Nu har han glömt det och det som jag bad honom om”, säger man, ”han har glömt sitt löfte; han kommer inte ihåg att han skulle säga eller göra eller förtiga det och det för min skull.” Visst har jag lätt för att glömma, men struntar i en tjänst som en vän har bett mig om – det gör jag inte. Man får nöja sig med att jag har det här lytet och låta bli att göra det till ett slags elakhet – en elakhet som är så till den grad främmande för mitt temperament.
En viss tröst har jag. Först och främst att det huvudsakligen är det här lytet som har gett mig möjlighet att rätta till ett värre lyte som lätt kunde ha utvecklats hos mig, nämligen äregirighet, ty klent minne är outhärdligt för en som engagerar sig i allmänna angelägenheter; att naturen ofta har förstärkt andra färdigheter hos mig i takt med att minnet har försvagats, något som framgår av många liknande exempel på naturens sätt att fungera, och om jag med minnets goda hjälp hade kunnat hålla andras åsikter och tankar i huvudet skulle jag lätt ha låtit min egen tanke och mitt eget omdöme följa slött i andras spår utan att ta de egna tillgångarna i bruk; och att jag av detta skäl också fattar mig kort, för minnets förråd är ofta mer välförsett än uppfinningsförmågans. (Hade minnet stått mig bi hade jag bedövat alla mina vänner med mitt pladder, eftersom alla ämnen väcker den här förmågan som jag har att utbrodera och utnyttja dem, och det skulle ha eldat och eggat min argumentationskonst.) Att det är synd har jag fått pröva på genom några nära vänners försorg: i samma mån som minnet ger dem fullständig överblick över ett ämne utvidgar de berättelsen så långt tillbaka i tiden och tynger den med så många ovidkommande omständigheter att de kväver det som är bra, om nu berättelsen är bra; är den inte bra vill man förbanna antingen deras lyckosamma minne eller deras olycksaliga omdöme. Det är svårt att avsluta en berättelse och klippa av den när man väl har kommit igång. Ingenting röjer en god ridhäst så tydligt som dess förmåga att tvärstanna. Även bland dem som håller sig till saken vet jag folk som gärna vill men inte kan hejda sig när de har börjat. Medan de letar efter ett ställe att göra halt pladdrar de bara på och hasar sig fram som om de höll på att svimma av utmattning. Särskilt farliga är gubbar som har minnet av det förgångna i gott behåll men har tappat minnet av vad de just har sagt. Jag har varit med om hur riktigt roliga historier blev urtråkiga i munnen på en adelsman därför att alla de närvarande hade matats med dem hundra gånger förut.
Min andra tröst är att jag har svårare att minnas lidna oförrätter, som den antika författaren sade – jag skulle behöva en sufflör precis som Dareios: för att inte glömma de oförrätter som athenarna hade vållat honom lät han en page komma fram var gång han satte sig till bords och tre gånger viska i hans öra: ”Minns athenarna, herre!” – och att platser och böcker som jag återser alltid ler mot mig med nyhetens friska behag. Inte utan skäl säger man att den som inte känner sig stark i minnet ska undvika att ljuga. Jag vet mycket väl att grammatikerna skiljer mellan att säga en osanning och att ljuga – att säga en osanning är att säga något som är falskt men som man tror är sant – och att definitionen av ordet ljuga på latin, varifrån vårt franska ord kommer, innebär att man går emot sitt samvete; det jag säger här gäller alltså dem som talar mot bättre vetande, det är bara dem jag menar. Antingen hittar de på något från början till slut eller också förklär de och förvränger något som i grunden är sant. När de förklär och förändrar trasslar de lätt in sig när man gång på gång ber dem ta om samma berättelse, och eftersom historien som den verkligen utspelade sig har lagrats först i minnet och inpräglats där genom kunskap och vetande är det lätt hänt att den träder fram i ens föreställning och tränger undan det falska, som inte kan ha lika starkt fotfäste och inte kan vara rotat lika stadigt. De faktiska omständigheterna, som man uppfattade först, smyger sig hela tiden in i sinnet och får en att tappa de falska och förvrängda delarna som har tillfogats senare. När man ljuger helt och hållet behöver man kanske inte vara lika rädd för att försäga sig, eftersom man inte har några motsatta intryck som motsäger det falska. Men en lögn är ett tomt föremål utan hållhakar, och därför undslipper det ofta minnet i alla fall, om inte detta är mycket starkt. Jag har ofta upplevt detta och haft roligt åt människor som yrkesmässigt alltid lägger sina ord så att de gagnar ärendet som avhandlas och behagar stormännen som de talar till. För eftersom de omständigheter som de vill slavbinda sin heder och sitt samvete till undergår många förändringar måste deras ord skifta med dem. Så kommer det sig att de beskriver en och samma sak som än grå, än gul: till en människa säger de en sak, till en annan en annan. Och om dessa lyssnare skulle råka lägga samman de motsägande uppgifterna som de har fått, vad blir det då av denna fina konst? Dessutom kan lögnarna ofta trassla in sig på egen hand om de inte är försiktiga, för vilket minne kan räcka till för att hålla fast så många olika former som de hittat på för en och samma sak? Jag vet många från min tid som har stått efter ryktbarhet för denna vackra färdighet: vad de inte förstår är att när ryktet väl är på plats kan effekten inte vara det.
Lögnen är sannerligen en fördömd last. Enbart genom ordet är vi människor, och enbart genom ordet knyts vi samman med varandra. Om vi insåg det hemska och allvarliga med att ljuga skulle vi förfölja lögnen med eld och brand med större rätt än andra brott. Jag anser att man i vanliga fall slösar tid helt felaktigt på att straffa barn för oskyldiga förseelser och pinar dem för tanklösa handlingar som varken får följder eller spår. Lögnaktigheten, i något mindre grad egensinnigheten, anser jag är de enda brott vilkas uppkomst och framväxt man bör bekämpa energiskt; de växer med barnen, och när man väl har låtit tungan slå in på fel väg är det otroligt svårt att tvinga den tillbaka. Därav kommer det sig att vi ser i övrigt hedersamma människor vara slavar under lögnen. Jag har en duktig skräddarsven som jag aldrig har hört säga ett sant ord, inte ens när det kunnat vara till nytta för honom själv. Om lögnen likt sanningen bara hade ett ansikte skulle vi lättare kunna handskas med den, för då skulle vi betrakta motsatsen till det som lögnaren säger som säkert. Men sanningens baksida har tusen ansikten och dess spelrum är utan gräns. Pythagoréerna betraktar det goda som bestämt och begränsat, det onda som obestämt och obegränsat. Tusen vägar leder vid sidan av målet, bara en mitt i prick. Jag är verkligen inte säker på att jag skulle kunna övervinna mig själv och uttala en fräck och evig lögn ens för att avvärja en uppenbar och mycket stor fara. En gammal kyrkofader säger att vi är i bättre sällskap med en hund som vi känner än med en människa vars språk vi inte förstår. ”Så att en främling inte är människa för en annan.”1 Och hur mycket sämre sällskap är inte det lögnaktiga talet än tystnaden?
Kung Frans I brukade skryta med att han med detta medel hade satt Francesco Taverna i klistret. Denne var sändebud för hertigen av Milano Francesco Sforza och var mycket berömd för sin snabba tunga. Taverna var utskickad för att på sin herres vägnar be om ursäkt inför hans majestät för en sak av stor betydelse, nämligen denna. Kungen hade nyligen blivit utkörd från Italien, och för att upprätthålla en viss kunskap om händelserna där, inte minst i hertigdömet Milano, hade han tagit sig för att placera en adelsman som sin man i kretsen kring hertigen, i praktiken ett sändebud men till skenet en privatperson som låtsades vara där i egna ärenden: hertigen var nämligen mycket mer beroende av kejsar Karl V än av vår kung – särskilt just då, när han förhandlade om äktenskap med kejsarens systerdotter, dotter till kungen av Danmark, som numera är änkehertiginna av Lorraine – och kunde inte ha några öppna förbindelser eller förhandlingar med oss utan att skada sin sak. För detta uppdrag befanns lämplig en adelsman från Milano vid namn Maraviglia som var stallmästare hos kungen. Utrustad med hemliga kreditiv, sändebudsinstruktioner och andra rekommendationsbrev till hertigen om de privata ärendena som maskering och kamouflage, vistades han så länge hos hertigen att kejsaren började fatta misstankar, och jag tror att det var detta som ledde till det som hände sen, nämligen att hertigen lät halshugga honom en mörk natt med ett mord som förevändning och efter en rättegång på bara två dagar.
Francesco Taverna anlände förberedd för att lämna en lång förfalskad redogörelse av historien – ty för att få upprättelse hade kungen vänt sig till kristenhetens alla furstar, även hertigen – och togs emot i morgonaudiensen, och för att försvara sin sak hade han konstruerat flera fina förklaringar som skulle skyla verkligheten: han påstod således att hans herre aldrig hade betraktat vår man som annat än en adlig privatperson och en kungens undersåte vilken hade kommit till Milano för att sköta sina affärer och aldrig hade bott där i någon annan egenskap. Han förnekade till och med all kunskap om att Maraviglia tillhörde kungens hus och att kungen kände honom, än mer förnekade han att hertigen skulle ha betraktat honom som ett sändebud. Kungen ansatte i sin tur Taverna med olika invändningar och frågor, angrep honom från alla håll och trängde till slut in honom i ett hörn med frågan om avrättningen, som hade ägt rum på natten, närmast i smyg. I svår knipa men för att hålla på värdigheten svarade den arme mannen att hertigen av respekt för hans majestät skulle tycka det var mycket tråkigt att låta en sådan avrättning äga rum på dagen. Var och en kan tänka sig hur åtgången han blev när han hade motsagt sig så grovt, och det till på köpet mitt för näsan – och vilken näsa – på kung Frans.
Påven Julius II skickade ett sändebud till kungen av England för att hetsa honom mot den franske kungen. När sändebudet hade framfört sitt ärende och den engelske kungen i sitt svar hade uppehållit sig vid alla besvärliga förberedelser som krävdes för att slå en så mäktig kung och anfört några av skälen, svarade sändebudet mycket olämpligt att det hade han också tänkt på och nämnt för påven. Av detta yttrande, som låg långt bort från uppdraget, vilket var att få kungen att genast gå ut i krig, fick den engelske kungen det första tecknet på något som sedan blev uppenbart, nämligen att sändebudet privat höll på Frankrike, och när påven blev underrättad om saken blev sändebudets egendom konfiskerad och det var på håret att han miste livet.
1 Ut externus alieno non sit hominis vice. Plinius, Naturalis historia 7, 1, 7. ↵