CICERO SÄGER ATT detta att filosofera inte är något annat än att förbereda sig för döden. Det beror på att studier och begrundan i viss mån drar ut själen utanför oss och sysselsätter den vid sidan av kroppen, vilket är ett slags övning för döden och liknar den; eller också beror det på att all världens visdom och resonerande sist och slutligen går ut på att lära oss att inte vara rädda för att dö. Sannerligen: antingen driver förnuftet gäck med oss, eller också kan det bara syfta till vår lycka och kan all dess strävan egentligen gå ut på att få oss att leva glatt och ha goda dagar, som det står i den Heliga skrift. Alla åsikter i världen utmynnar i detta att vällusten är vårt mål, även om de olika riktningarna vill nå det målet med olika medel; annars skulle man förkasta dem med en gång, för vem skulle lyssna till den som ställde upp som mål att vi skulle uppleva smärta och lidande? De filosofiska skolornas oenighet härvidlag är bara ord. ”Låt oss hoppa över de spetsfundiga trivialiteterna!”1 Det förekommer mer halsstarrighet och retlighet bland filosofer än vad som anstår ett så heligt kall. Men vilken roll människan än tar på sig spelar hon alltid sin egen roll i den. Även i dygden är vällusten det slutliga målet som vi siktar till, vad filosoferna än säger. Det roar mig att tuta just det ordet i örat på dem eftersom de är så starkt emot det; och om vällusten betecknar den djupaste glädjen och den yttersta tillfredsställelsen passar den bättre som följeslagare till dygden än något annat. Och denna vällust är bara desto mer genuint vällustig för att den är livligare, spänstigare, mer kraftfull och manlig, och vi borde ha gett dygden namnet glädje, vilket är ett mer passande, mildare och mer naturligt namn än ett som hänger ihop med kraft, som vi har gett den. Om den andra, lägre formen av vällust alls förtjänade sitt vackra namn borde den göra det i tävlan med dygden, inte med ensamrätt. Jag anser att den lägre formen är förenad med mer obehag och besvär än dygden. Förutom att den är kortvarigare, mer flyktig och mer bräcklig att avnjuta har den också sina vakor, fastor och vedermödor, sitt blod och sin svett, och framför allt innebär den uppslitande plågor av alla de slag, och den åtföljs av en mättnad som är så tung att den är likvärdig med ett straff. Vi begår ett stort fel om vi å ena sidan hävdar att den här vällustens vedermödor fungerar som dess sporre och ger krydda åt dess sötma – på samma sätt som motsatser livar varandra i naturen – men om vi å andra sidan, när vi kommer till dygden, hävdar att samma följder och svårigheter tynger ner denna dygd och gör den sträng och otillgänglig när dessa följder och svårigheter i långt större utsträckning än när det gäller vällusten förädlar, skärper och förhöjer den gudomliga och fullkomliga glädje som dygden skänker oss. En person som väger dygdens frukt mot dess kostnad är förvisso alldeles ovärdig att stifta bekantskap med den, och han känner varken dess välsignelser eller dess nytta. De som lär oss att vägen till dygden är stenig och mödosam men dess avnjutande behagligt – vad säger de annat än att dygden alltid är obehaglig? För vilka mänskliga medel har nånsin lett till att man har fått avnjuta den? Även de mest fullkomliga har ju nöjt sig med att sträva efter den och närma sig den utan att äga den. Men de misstar sig, eftersom jakten efter alla de glädjeämnen som vi känner i sig själv är en glädje. En strävan får en doft av kvaliteten hos det ting som den riktas mot, för denna strävan är en betydande del av det eftersträvade och är av samma substans. Den lycka och sällhet som dygden utstrålar uppfyller allt som hör den till, alla dess tillfartsvägar, från den första ingången och det yttersta hindret. Nu är en av dygdens främsta välgärningar föraktet för döden, som ger livet ett milt lugn och ger oss en ren och vänlig smak för livet varförutan all annan vällust slocknar.
Det är därför alla levnadsregler möts och går samman på denna punkt. Och även om alla regler samstämmigt också leder oss till att förakta smärta, fattigdom och andra olyckor som människolivet utsätts för så gör de inte detta med samma eftertryck, dels därför att dessa olyckor inte är oundvikliga – de flesta människor lever sitt liv utan att pröva på fattigdom, somliga rentav utan att uppleva smärta och sjukdom som till exempel musikern Xenofilos, vilken levde frisk och sund i hundrasex år – dels också därför att döden i värsta fall kan sätta stopp när vi själva vill och stänga för allt annat elände. Men döden själv är oundviklig.
Vi drivs mot samma mål och för alla finns
en lott i urnan som faller ut en gång
och sätter oss i Charons båt som
fraktar oss bort till fördärv för evigt.2
Och om döden skrämmer oss är den därför en ständig källa till plåga som på intet sätt kan lindras. Det finns ingen plats där döden inte kommer åt oss, vi kan oavbrutet vrida huvudet hit och dit som i en terräng där vi anar försåt – men ”ändå hänger den alltid över oss likt stenen över Tantalos”.3 Våra domstolar skickar ofta iväg brottslingar att avrättas på platsen där brottet begåtts: låt dem passera fina hus på vägen, bjud dem på så mycket god mat du vill –
ej dignande bord med mat
kan väcka lust hos dem att äta,
fåglarnas sång och den ljuva cittran
har mist all kraft och vaggar ej mer till sömn 4 –
tror du att de kan njuta av sådant? Tror du inte att slutmålet för färden, som de hela tiden har för ögonen, ger allt detta goda en skämd och äcklig smak?
Ängsligt han frågar om vägen och räknar och räknar på dygnen,
mäter sitt liv efter sträckan och pinas av döden som nalkas.5
Målet för vår färd är döden, den är det oundvikliga riktmärket: om döden skrämmer oss, hur kan vi då ta ett enda steg framåt utan att bäva? Gemene mans botemedel är att inte tänka på den. Men vad är det för djurisk enfald som kan leda honom till en så grov förblindelse? En sådan person får betsla åsnan i svansen
nu när han satt sig i sinnet att gå med huvudet bakvänt.6
Det är inte underligt att han så ofta går i fällan. Sådana människor kan man skrämma genom att bara nämna döden: då korsar sig de flesta som om man nämnde djävulen vid namn. Och eftersom döden måste nämnas i testamenten – förvänta er inte att de ska ta itu med sådana dokument förrän läkaren har avkunnat dödsdomen. Och Gud vet om de då kan knåda till något vettigt mitt i smärtan och skräcken.
Ordet död var för hårt för romarnas öron och tycktes dem olycksbådande, så de lärde sig att mildra det eller tunna ut det med omskrivningar. I stället för att säga ”Han är död” sade de ”Han har slutat leva” eller ”Han har levat”. Bara liv fanns med fick de tröst, även om livet var svunnet. Därifrån har vi fått vårt uttryck ”salig den och den”. Kanske ligger det något i talesättet att uppskov med betalning är guld värt. Jag föddes mellan elva och middagstid den sista dagen i februari femtonhundratrettitre enligt nuvarande tideräkning där året börjar med januari. Det är bara fjorton dar sedan jag fyllde 39 och jag borde leva minst lika många år till, men att bekymra mig med tankar på något så avlägset vore vansinne. – Ja, men unga och gamla lämnar livet under samma förhållanden, alla lämnar det precis som om de just har trätt in, och dessutom finns det ingen som är så avtacklad att han inte tycker sig ha ytterligare tjugo år i kroppen så länge han ser Metusalem framför sig. Och arme narr, vem har dragit upp gränserna för ditt liv? Du bygger på läkarnas amsagor – se hellre till fakta och erfarenhet. Enligt tingens normala ordning lever du sedan länge på särskild nåd. Livets vanliga gränser har du lagt bakom dig, och för att inse att det är så behöver du bara räkna efter hur många fler det är bland dina bekanta som har dött före din ålder än de är som har uppnått den; räkna upp dem som har adlat sitt liv med berömmelse och jag slår vad om att vi hittar fler som dött före trettifem års ålder än efter. Både förnuft och gudsfruktan bjuder oss att ta själve Jesus människoliv som exempel, han dog när han var trettitre. Och den störste av människor som bara var människa, Alexander, dog också i den åldern.
Hur många sätt att överraska oss har inte döden!
Och helt kan mänskan aldrig ta sig i akt för
de mörka hot som växlar timme för timme.7
Febrar och lunginflammationer lämnar jag därhän, men vem hade nånsin kunnat tänka sig att en hertig av Bretagne skulle klämmas ihjäl av mängden, något som hände med en sådan när min granne påve Clemens höll sitt intåg i Lyon? Du vet väl att en av våra kungar blev dödad under en tornering? Och dödades inte en av hans anfäder efter en knuff av en gris? När Aischylos blev varnad för ett fallande hus hjälpte det inte att han var på sin vakt, han dödades ändå av ett sköldpaddsskal som föll ur klorna på en flygande örn; en annan diktare dog av en druvkärna, en kejsare av en rispa av kammen när han redde håret, Aemilius Lepidus när han drämde foten i tröskeln och Aufidius när han törnade mot dörren på väg in till rådet. Mellan kvinnolår dog pretorn Cornelius Gallus, Tigellinus, chef för vaktstyrkan i Rom, Ludovico, son till Guido Gonzaga, markis av Mantua, och – än värre exempel – den platonske filosofen Speusippos och en av våra påvar. När den arme domaren Baebius gav den ena parten i ett mål en frist på en vecka gick hans egen livsfrist ut genom hjärtslag, och medan läkaren Gaius Julius smorde ögonen på en patient kom döden och slöt hans egna. Och för att ta ett privat exempel dog en av mina bröder, kapten Saint-Martin, tjugotre år gammal, som redan visat gott prov på sin tapperhet, när han spelade tennis och träffades av en boll strax över höger öra, utan spår av brott eller sår, han satte sig inte, vilade inte, men fem sex timmar senare dog han av hjärtslag som vållats av smällen. När vi ser alla dessa talrika och vanliga exempel, hur kan man då undgå att tänka på döden, hur kan man då låta bli att känna att den griper oss i kragen? Vad spelar det för roll hur det går till, säger du, bara man inte oroar sig? Det håller jag med om; och går det att skydda sig för dödens slag, om så under ett kalvskinn, är jag inte den som tvekar, ty för mig räcker det att leva i lugn och ro, och jag tar emot den bästa given jag kan ge mig själv, hur föga ärofull och hur litet föredömlig den än må vara:
Bättre att tas för en galning, en ren amatör bland poeter,
blott mina misstag roar mig själv eller undgår min granskning –
hellre det än att vara expert och stå där och grämas.8
Men det är dårskap att tro att man kan lyckas på det sättet. Människorna kommer och går, de trampar runt, de dansar – inte ett ord om döden. Gott och väl, men när döden kommer, till dem själva eller till deras fruar, barn eller vänner, och överrumplar dem, oförberedda och försvarslösa, vilka kval, vilka skrik, vilket raseri, vilken förtvivlan drabbar dem inte! Har man nånsin sett något så nedslaget, så förändrat, så förvirrat? Man måste förbereda sig tidigare, för om en så djurisk likgiltighet kan bo i en förnuftig människas huvud, vilket jag finner alldeles omöjligt – då är priset för dess varor alldeles för högt för oss. Om döden vore en fiende som man kan undkomma skulle jag tillråda att man använde feghetens vapen, men eftersom det inte går, eftersom döden hinner upp dig vare sig du flyr som en pultron eller uppträder som en man, eftersom den
förföljer också den som har valt att fly
och aldrig skonar rygg och ben på
ungdom som fegt drar sig undan kriget,9
och eftersom inte ens ett harnesk av härdat stål kan skydda dig –
Lönlöst att skydda sitt huvud med koppar mot järnsmidda vapen,
döden drar fram det till slut, ut ur dess blänkande skydd 10 –
så låt oss lära oss att stå fasta mot den och bekämpa den, och låt oss, för att med en gång beröva den dess största övertag över oss, gå fram en helt annan väg än den vanliga: låt oss beröva döden dess främmande karaktär, låt oss umgås med den, bli förtroliga med den, inget ska finnas i våra huvuden lika ofta, låt oss i varje ögonblick föreställa oss döden i fantasin, i alla dess skepnader. När hästen snavar, när en tegelpanna ramlar ner, vid minsta nålstick, låt oss genast älta tanken: ”Tänk om detta är själva döden?” Och låt oss därmed strama upp oss och stärka oss. Låt oss i fest och gamman ständigt ha ett omkväde som erinrar om vår belägenhet, och låt oss aldrig dras med så starkt av glädjen att vi stundtals glömmer på hur många olika sätt vår munterhet är utsatt för döden och på hur många olika sätt döden hotar att fånga den. Därför lät egyptierna bära in ett skelett av en människa mitt under sina fester, just när man hade som roligast, som en påminnelse för gästerna.
Tro för var dag som gryr att just den är den sista som lyser:
kär som en gåva blir sedan var timme du inte har väntat. 11
Vi vet inte var döden väntar oss, låt oss alltså vänta den överallt. Att förbereda sig för döden är att förbereda sig för friheten. Den som har lärt sig att dö har lärt sig att inte slava. Det finns inget ont i livet för den som har insett att det inte är ont att mista det. Att kunna dö befriar oss från all underkastelse och allt tvång. När kungen av Makedonien var fånge hos Aemilius Paullus skickade han i sitt elände en man till denne med en bön att han inte skulle ta med honom i sitt triumftåg, men Aemilius svarade: ”Den bönen kan han rikta till sig själv.” Skicklighet och flit räcker inte särskilt långt om inte naturen hjälper till en smula. Jag är inte melankoliker till min natur utan grubblare, och det finns ingenting som ända från början har upptagit mig mer än föreställningen om döden; ja, till och med i min mest lättsinniga ålder,
just när mitt liv så glatt firade blommande vår 12
bland kvinnor och lekar, trodde somliga att jag ruvade för mig själv över min svartsjuka eller över mina osäkra förhoppningar, men i själva verket gick jag och tänkte på någon, gud vet vem, som dagarna innan hade överraskats av hög feber och dött när han var på väg hem från en likadan fest och hade huvudet fyllt av lättsinne, kärlek och livsglädje precis som jag, och då tänkte jag att samma öde hängde över mig.
Snart är det borta för gott och kan aldrig kallas tillbaka.13
Den tanken fick inte min panna att rynkas mer än någon annans. I allra första början är det visserligen omöjligt för oss att inte känna ett styng av smärta vid sådana föreställningar, men genom att handskas med dem och begrunda dem gång på gång tämjer man dem utan tvivel i det långa loppet, annars skulle jag för min del ha levat i ständig rädsla och upphetsning, för aldrig har någon misströstat så om sitt liv och aldrig har någon trott mindre på att det skulle bli långvarigt. Min hälsa, som ända till nu har varit utmärkt och bara sällan avbrutits av sjukdomar, har inte gett mig några förhoppningar om ett längre liv, lika litet som sjukdomarna har fått mig att tro på ett kortare. Var minut känns det som om jag försvinner från mig själv, och oupphörligt upprepar jag samma refräng: Allt som kan ske i morgon kan ske i dag. I själva verket leder risker och faror oss bara obetydligt eller inte alls närmare vårt slut, och om vi tänker efter hur många miljoner andra olyckor som hänger över våra huvuden förutom den som tycks hota oss allra mest finner vi att döden är oss lika nära vare sig vi är friska eller sjuka, till havs eller hemma, i krig eller i fred. ”Ingen är bräckligare än någon annan, ingen mer viss än någon annan om vad det ska bli av honom i morgon.”14 Till att fullborda det jag har att göra före min död tycks mig all tid för kort, även om det gäller en enda timmes arbete. En person bläddrade i mina anteckningar häromdan och fann en notering om något som jag ville skulle göras efter min död: jag berättade som det var, att trots att jag var frisk och sund och bara befann mig en lieue hemifrån hade jag skyndat mig att skriva ner det eftersom jag inte var säker på att jag skulle komma hem. Eftersom jag är en människa som ständigt går och ruvar på mina tankar och bevarar dem inom mig är jag i varje stund ungefär så pass förberedd som jag kan vara, så när döden kommer har den inget nytt att lära mig. Så långt vi kan bör vi alltid vara resklara och ha stövlarna på, och framför allt måste vi se till att vi bara har oss själva att tänka på när stunden är inne.
Varför jäkta fram denna korta tid mot
tusen mål? 15
Vi får nämligen tillräckligt att göra utan alla extra tillägg. En klagar mindre över själva döden än över att den avbryter honom just när han är i färd med att hembära en seger; en annan över att han tvingas bryta upp innan han har fått sin dotter gift eller övervakat sina barns uppfostran; en annan klagar över att han mister sin hustrus sällskap, åter en annan över att han mister sonens, de främsta tillgångarna i deras liv.
Gudskelov är jag nu i ett sådant tillstånd att jag kan bryta upp närhelst Han vill utan att sörja över att mista någotsomhelst; jag kapar alla band, jag har nyss tagit farväl av alla utom mig själv. Aldrig har en människa förberett sig så helt och fullt på att lämna världen, och ingen har lösgjort sig mer fullständigt från den än vad jag tänker göra. De dödaste dödarna är de sundaste:
Ve mig olycklige (säger de då), nu har allt ryckts ifrån mig!
En enda dag med motgång tog allt jag hade i livet! 16
Och husbyggaren säger:
våra byggnadsarbeten har hejdats,
slitet med murarnas väldiga tinnar har upphört.17
Man bör inte planera något på så lång sikt, eller åtminstone inte engagera sig i något så hårt att man prompt måste se det avslutas. Vi är födda att handla:
Låt mig få sluta mitt liv just när jag strävar som bäst.18
Jag vill att man ska handla och sköta livets uppgifter så länge man kan, och måtte döden finna mig när jag planterar mina kålhuvuden och bryr mig lika litet om döden som om min ofullbordade trädgård. Jag såg en döende som låg på sitt yttersta och oavbrutet klagade över att ödet klippte av tråden för ett historieverk som han höll på att skriva om den femtonde eller sextonde av våra kungar.
Men de glömmer ett tillägg:
döden släcker dessutom din längtan till sådana saker.19
Sådana låga och skadliga sinnesstämningar måste man befria sig ifrån. På samma sätt som man enligt Lykurgos har lagt våra gravplatser intill kyrkorna och på de mest välbesökta platserna för att man ska vänja enkelt folk, kvinnor och barn vid att inte gripas av fasa när de ser ett lik och för att den ständiga synen av ben, gravar och liktåg ska påminna oss om vår lott:
Förr var det människors sed att förhöja en fest med ett blodbad;
gäster som åt och drack fick serverat de grymmaste upptåg:
fäktande män som vräktes omkull över fat och pokaler
skvättande blod över allt som bjöds på de dignande borden;20
och på samma sätt som egyptierna efter sina gästabud lät en person visa gästerna en stor bild av döden samtidigt som han skrek: ”Drick och var glad, för så här ser du ut när du är död!”; på samma sätt har jag gjort det till en vana att ha döden närvarande, inte bara i tankarna utan ständigt också i munnen, och det finns ingenting som jag hellre underrättar mig om än hur olika människor har dött: vad de sade, hur de såg ut och vilka åtbörder de gjorde, och i historieböckerna finns det inga passager som jag läser lika uppmärksamt. Det framgår av de exempel som jag späckar framställningen med att jag har en särskild förkärlek för sådant. Om jag vore författare skulle jag göra upp en kommenterad förteckning över olika sätt att dö som skulle lära människorna att både dö och leva. Dikaiarchos skrev en bok med en sådan titel, men med ett annat, mindre nyttigt syfte.
Man invänder att verkligheten överträffar fantasin så till den grad att även den skickligaste fäktare står sig slätt när det gäller: låt dem hållas, att förbereda sig för döden ger utan tvekan stora fördelar – och är det inte en stor sak att åtminstone nå slutet utan oro och fruktan? Dessutom kommer naturen själv att ge oss en hjälpande hand och inge oss mod. Blir det en hastig och våldsam död får vi inte någon tid att frukta den, blir den annorlunda märker jag att jag glider in i ett visst förakt för livet i samma takt som jag går in i sjukdomen. Jag har funnit att jag har mycket svårare att smälta ett beslut att dö när jag är frisk än när jag är sjuk, och eftersom jag inte längre bryr mig så mycket om livets goda därför att jag börjar gå miste om dess nytta och nöje betraktar jag döden med betydligt mindre fruktan. Detta får mig att hoppas att ju mer jag avlägsnar mig från livet och ju mer jag närmar mig döden, desto lättare ska jag finna mig i växlingen. På samma sätt som jag vid många andra tillfällen har prövat sanningen i Caesars påstående att saker ofta verkar större på avstånd än på nära håll har jag också funnit att jag har fasat mycket mer för sjukdomar när jag har varit frisk än när jag har lidit av dem. När jag är pigg, glad och stark får det mig att se det andra tillståndet så helt utan proportioner att jag i fantasin fördubblar dess obehag och upplever sjukdomarna som mer tyngande än jag gör när jag har dem på axlarna. Jag hoppas det blir likadant med döden. På våra normala förändringar och försvagningar kan vi se hur naturen berövar oss känslan av förlust och förfall. Vad har en åldring kvar av sin ungdoms kraft och av sitt gångna liv?
Ack hur föga av liv gamlingar har i behåll! 21
En utmattad och nedbruten soldat gick fram till Caesar på vägen och bad om tillstånd att få dö, och efter en blick på hans orkeslösa gestalt svarade Caesar leende: ”Så du tror att du lever?” Jag tror aldrig att vi skulle orka med en sådan förändring om den kom helt plötsligt. Men när naturen leder oss nedför en svag, nästan omärklig sluttning lotsar den oss bit för bit och steg för steg in i detta ömkliga tillstånd och vänjer oss vid det så att vi aldrig skakas om när ungdomen dör i oss, en död som till sitt väsen egentligen är hårdare än när ett tynande eller åldrande liv dör för gott, eftersom språnget från eländigt liv till inget liv alls är lättare än språnget från ett behagligt och blomstrande liv till ett i plåga och smärta. När kroppen är böjd och krum har den mindre kraft att bära en börda, likadant med vår själ. Vi måste fostra och utbilda själen mot denna motståndares angrepp. För på samma sätt som det är omöjligt för själen att få ro så länge den fruktar honom kan den också, om den bemannar sig, stolt visa upp något som nästan övergår det mänskliga, nämligen detta att varken oro, kval eller fruktan eller ens det minsta missnöje kan ta sin boning i den.
Tyrannens bistra min kan aldrig
rubba den människan ur hans själslugn,
och sunnanstormen, Adrias vrede kung,
är maktlös liksom Jupiter med sin blixt. 22
Då har själen gjort sig till herre över sina känslor och begär, till herre över nöd, skam, armod och alla andra oförrätter som vi tillfogas av ödet. Den av oss som kan bör skaffa sig detta övertag: här har vi den sanna och suveräna friheten som ger oss makt att räcka lång näsa åt våldet och orättfärdigheten och lipa åt fängelser och bojor:
Sen ser jag till att du sätts under hårdhänt bevakning!”
– ”Guden befriar mig när jag vill.” Jag tror att han menar
döden. Ty döden är yttersta gräns för allt här i livet. 23
Vår religion har aldrig haft någon säkrare grundval än föraktet för livet. Det är inte bara så att förnuftet med sina argument manar oss till en sådan inställning, för varför skulle vi frukta att förlora en sak som man inte kan sakna när den är förlorad? Vi har också denna fråga: eftersom vi hotas av så många olika former av död, är det inte sämre då att frukta dem alla än att uthärda en enda? Vad spelar det för roll vid vilken tidpunkt den kommer, när den är oundviklig? ”De tretti tyrannerna har dömt dig till döden”, sade någon till Sokrates. ”Och naturen dem”, svarade han. Vilken dumhet att plåga sig med frågan var punkten ligger för övergången till frihet från alla plågor. På samma sätt som vår födelse förde med sig alla tings födelse för oss kommer vår död att föra med sig alla tings död. Därför är det lika galet att gråta över att vi inte kommer att leva om hundra år som att gråta över att vi inte levde för hundra år sedan. Döden är ursprunget till ett annat liv. På samma sätt grät vi, på samma sätt frestade det på att träda in i detta livet: på samma sätt tog vi av vår gamla slöja när vi gjorde entré. Inget kan vara plågsamt som bara sker en gång. Är det vettigt att under så lång tid frukta något som går så fort? Döden utplånar skillnaden mellan ett långt och ett kort liv. Långt och kort gäller nämligen inte för sådant som inte finns. Aristoteles säger att det finns små djur vid floden Hypanis som bara lever en dag: ett djur som dör klockan åtta på morgonen dör i sin ungdom, ett som dör klockan fem på eftermiddagen dör brutet av ålder. Vem av oss skulle inte skratta om man mätte lycka och olycka med ett sådant tidsmått? Vårt eget mått är precis lika löjligt om vi jämför det med evigheten, eller med bergens, flodernas, stjärnornas, trädens, ja med vissa djurs livslängd.
Men naturen tvingar oss. ”Lämna den här världen som du trädde in i den”, säger den. ”Samma resa som du gjorde från döden till livet, utan lidande och rädsla, ska du nu företa från livet till döden. Din död är en del av universums ordning, den är en del av världens liv:
dödliga väsen beror för sitt liv av varandra,
livsfacklan för de ur hand i hand som löpare brukar.24
Skulle jag verkligen förändra detta tingens sköna sammanhang bara för dig? Döden ingår i förutsättningen för att du blev skapad, döden är en del av dig, du undflyr dig själv. Den tilltro som du njuter tillhör döden och livet lika mycket. Från den dag du föddes går du din väg mot både död och liv.
Första timmen som gav liv utkrävde också liv.25
Döende föds vi, och livets slut är avhängigt början.26
All tid du lever stjäl du från livet, du lever på livets bekostnad. Ditt livs ständiga arbete är att bygga döden. Du är i döden när du är i livet, för när du inte längre är i livet är du efter döden. Eller om du hellre så vill: efter livet är du död, men under livet är du döende, och döden drabbar den döende mycket hårdare än den döde, mer intensivt och mer väsentligt. Har du fått utbyte av livet är du mätt på det, så lämna det nöjd.
Tacka och gå likt en gäst hos livet som smält vad han orkat.27
Om du inte lyckades få ut något av det, om livet var meningslöst för dig, vad gör det dig då om du mister det? Vad mer vill du göra av det?
Varför söker du då skaffa mer av
sånt som ömkligt går under igen och förgås utan mening? 28
Livet är varken gott eller ont i sig, livet är platsen för gott och ont, beroende på hur du ger utrymme för det ena och andra. Och om du har levt en dag har du upplevt allt: en dag är lik alla dar. Det finns inget annat ljus, ingen annan natt. Denna sol, denna måne, dessa stjärnor, denna ordning är densamma som dina förfäder har glatt sig åt och densamma som kommer att underhålla dina barnbarnsbarn.
Samma såg våra fäder och samma ska kommande släktled
också betrakta.29
Och i värsta fall fullbordas alla de skiftande akterna i mitt skådespel på ett år. Har du iakttagit växlingen mellan mina fyra årstider vet du att de omfattar världens barndom, ungdom, mannaålder och ålderdom. Dess spel är slut, den behärskar inget annat knep än att börja om igen, det blir alltid samma sak:
Vi rör oss på samma fläck och lämnar den aldrig; 30
året går välvande runt och följer de välkända spåren.31
Jag tänker inte hitta på några nya förströelser åt dig:
Ingenting nytt kan jag rita upp eller hopfantisera som
kan skänka dig glädje, för allt är alltid detsamma.32
Lämna plats åt andra så som andra lämnat plats åt dig. Likhet är främsta förutsättning för lika rätt. Vem kan klaga över att tas med när alla tas med? Det hjälper inte hur länge du än lever, det förkortar inte den tid du är död, det är lönlöst: i detta tillstånd som du fruktar ska du vara lika länge som om du hade dött i vaggan:
gör som du vill och överlev gärna sekel på sekel –
evig är den ändå, denna död som väntar dig sedan.33
Och ändå kommer jag att ordna så att du inte blir olycklig –
Fattar du inte att i den verkliga döden finns inget
levande du som begråter din bortgång, stående upprätt
bredvid ditt utsträckta lik 34 –
och ordna så att du inte heller kommer att längta efter livet, som du nu sörjer så mycket över.
Då är det ingen som önskar sig själv eller livet tillbaka.
Aldrig händer det då att vi längtar efter oss själva.35
Döden är mindre att frukta än ingenting, om det funnes något som är mindre än ingenting:
Döden bör för oss vara långt mindre viktig,
om det kan finnas ett mindre än det som vi ser är ett intet.36
Döden angår dig varken levande eller död, levande därför att du är, död därför att du inte längre är. Dessutom dör ingen innan hans stund är inne. Den tid som du lämnar kvar är inte mera din än den tid som förflutit före din födelse, och den angår dig lika lite:
Se dig om och betänk att hela den eviga tiden
innan vi föddes inte betyder det ringaste för oss.37
Var ditt liv än slutar är det ett helt. Levandets nytta mäts inte i längd, utan i det bruk som du har gjort av det. Någon kan ha levat länge men lite. Ta vara på livet medan du är i det. Det hänger på din vilja, inte på antalet år, om du har levt nog. Trodde du att du aldrig skulle komma dit du hela tiden var på väg? Ändå finns det ingen väg som inte har ett slut. Och om det är en tröst för dig att ha sällskap – går inte alla samma väg som du?
När de har levt sina liv ska de följa dig alla i spåren.38
Rör sig inte allt likadant som du? Finns det något som inte åldras tillsammans med dig? Tusen människor, tusen djur, tusen andra varelser dör i samma ögonblick som du.
Natt följer aldrig på dag och natt följs aldrig av gryning
utan att spädbarns ömkliga pip hörs ljuda så hjälplöst
blandat med jämmer och gråt över död och dyster begravning.39
Vad tjänar det till att backa när du inte kan rycka tillbaka? Du har sett nog med fall där människor har funnit sig väl till rätta med att dö när de därigenom undgått stort elände. Men har du sett någon som inte har funnit sig till rätta med det? Det är verkligen mycket enfaldigt att fördöma något som du aldrig har prövat på, vare sig du personligen eller du genom andra. Varför klagar du över mig och ödet? Gör vi dig orätt? Ska du styra oss eller vi styra dig? Även om din ålder inte är fullbordad är ditt liv det. En kort människa är lika hel som en lång. Varken människorna eller deras liv kan mätas med alnsmått. Cheiron tackade nej till att bli odödlig när han fick höra villkoren av sin far Saturnus, själva tidens och varaktighetens gud. Tänk efter ordentligt hur mycket outhärdligare och plågsammare ett beständigt liv skulle vara för människan än det liv som jag har skänkt henne. Hade du inte döden skulle du ständigt förbanna mig för att jag hade berövat dig den. Med avsikt har jag blandat in litet bitterhet i döden för att hindra dig från att alltför girigt och urskillningslöst kasta dig över den när du fick se hur lättvindigt det var att tillgripa den: för att förankra dig i en sådan måttfullhet som jag kräver av dig – att du varken flyr från livet eller flyr tillbaka från döden – har jag gett båda en lämplig blandning av sött och surt. Jag lärde Thales, den förste av era visa män, att det var likgiltigt om man var levande eller död, så när någon frågade honom varför han i så fall inte dog svarade han mycket vist: ’Därför att det är likgiltigt.’
Vatten, jord, luft, eld och andra element i min byggnad är inte mera redskap för ditt liv än de är redskap för din död. Varför fruktar du din sista dag? Den bidrar inte mer till din död än var och en av de andra dagarna. Det är inte sista steget som gör dig trött, det sista steget avslöjar bara tröttheten. Alla dagar går mot döden, den sista dagen uppnår den.” Så lyder de goda maningarna från Naturen, vår mor.
Nu har jag ofta undrat hur det kommer sig att dödens ansikte ter sig ojämförligt mycket mindre skrämmande i krig än hemma i våra hus, vare sig vi ser döden i oss själva eller i andra – annars skulle en armé bestå av läkare och lipsillar – och att bybor och enkla människor möter döden med mycket större fattning än andra trots att det hela tiden är en och samma död. Jag tror i sanning att det är dessa ruskiga ansiktsuttryck och anstalter vilka vi omger döden med som skrämmer oss mer än döden själv: det blir en helt ny tillvaro, skrik från mödrar, fruar och barn, förstummade och lamslagna människor som kommer på besök, en flock bleka och förgråtna tjänare runtomkring, ett mörklagt sovrum, brinnande ljus, vår huvudgärd belägrad av läkare och predikanter – vi omges kort sagt av idel skräck och fasa. Vi är redan jordade och begravda. Barnen blir rädda till och med för sina vänner när de ser dem med mask; vi också. Maskerna måste av från både saker och människor. Och när masken är av finner vi därbakom bara samma död som en betjänt eller en enkel kammarpiga mötte alldeles nyss utan rädsla. Lycklig den död som inte ger en tid att förbereda några sådana anstalter!
1 Transcurramus sollertissimas nugas. Seneca, brev 117, 30. ↵
2 Omnes eodem cogimur, omnium / versatur urna serius ocius / sors exitura et nos in aeternum / exitium impositura cumbae. Horatius, Carmina 2, 3, 25–28. ↵
3 quae quasi saxum Tantalo semper impendet. Cicero, De finibus 1, 18, 60. ↵
4 non Siculae dapes / dulcem elaborabunt saporem, non avium citharaeque cantus // somnum reducent. Horatius, Carmina 3, 1, 18–21. ↵
5 Audit iter numeratque dies spatioque viarum / metitur vitam, torquetur peste futura. Claudianus, In Rufinum 2, 137–138. ↵
6 qui capite ipse suo instituit vestigia retro. Lucretius 4, 472. ↵
7 Quid quisque vitet numquam homini satis / cautum est in horas. Horatius, Carmina 2, 13, 13–14. ↵
8 Praetulerim delirus inersque videri, / dum mea delectent mala me, vel denique fallant, / quam sapere et ringi. Horatius, Epistlar 2, 2, 126–128. ↵
9 Nempe et fugacem persequitur virum / nec parcit imbellis iuventae / poplitibus timidoque tergo. Horatius, Carmina 3, 2, 14–16. ↵
10 Ille licet ferro cautus se condat in aere, / mors tamen inclusum protrahet inde caput. Propertius 3, 18, 25–26. ↵
11 Omnem credem diem tibi diluxisse supremum, / grata superveniet quae non sperabitur hora. Horatius, Epistlar 1, 4, 13–14. ↵
12 iucundum cum aetas florida ver ageret. Catullus 68, 16. ↵
13 Iam fuerit nec post umquam revocare licebit. Lucretius 3, 915. ↵
14 Nemo altero fragilior est, nemo in crastinum sui certior. Seneca, brev 91, 16. ↵
15 Quid brevi fortes iaculamur aevo / multa? Horatius, Carmina 2, 16, 17–18. ↵
16 Miser, o miser (aiunt), omnia ademit / una dies infesta mihi tot praemia vitae. Lucretius 3, 898–899. ↵
17 manent opera interrupta minaeque / murorum ingentes. Vergilius, Eneiden 4, 88–89. ↵
18 Cum moriar, medium solvar et inter opus. Ovidius, Amores 2, 10, 36. ↵
19 Illud in his rebus non addunt, nec tibi earum / iam desiderium rerum super insidet una. Lucretius 3, 900–901. ↵
20 Quin etiam exhilarare vivis convivia caede / mos olim, et miscere epulis spectacula diva / certantum ferro saepe et super ipsa cadentum / pocula respersis non parco sanguine mensis. Silius Italicus 11, 51–54. ↵
21 Heu senibus vitae portio quanta manet. Maximianus 1, 16. ↵
22 Non vultus instantis tyranni / mente quatit solida neque Auster, // dux inquieti turbidus Hadriae, / nec fulminantis magna manus Iovis. Horatius, Carmina 3, 3, 3–6. ↵
23 ”in manicis et / compedibus saevo te sub custode tenebo.” / “Ipse Deus simul atque volam me solvet.” Opinor / hoc sentit, “moriar”. Mors ultima linea rerum est. Horatius, Epistlar 1, 16, 76–79. ↵
24 inter se mortales mutua vivunt, / et quasi cursores vitai lampada tradunt. Lucretius 2, 76 + 79. ↵
25 Prima, quae vitam dedit, hora carpsit. Seneca, Hercules furens 874. ↵
26 Nascentes morimur finisque ab origine pendet. Manilius 4, 16. ↵
27 Cur non ut plenus vitae conviva recedis? Lucretius 3, 938. ↵
28 Cur amplius addere quaeris / rursum quod pereat male et ingratum occidat omne? Lucretius 3, 941–942. ↵
29 Non alium videre patres aliumve nepotes / aspicient. Manilius 1, 522–523. ↵
30 Versamur ibidem atque insumus usque. Lucretius 3, 1080. ↵
31 atque in se sua per vestigia volvitur annus. Vergilius, Georgica 2, 402. ↵
32 Nam tibi praeterea quod machiner inveniamque, / quod placeat, nihil est: eadem sunt omnia semper. Lucretius 3, 944–945. ↵
33 licet, quod vis, vivendo vincere saecla, / mors aeterna tamen nihilominus illa manebit. Lucretius 3, 1090–1091. ↵
34 In vera nescis nullum fore morte alium te / qui possit vivus tibi te lugere peremptum / stansque iacentem. Lucretius 3, 885–887. ↵
35 Nec sibi enim quisquam tum se vitamque requirit, / nec desiderium nostri nos afficit ullum. Lucretius 3, 919 + 922. ↵
36 multo mortem minus ad nos esse putandum, / si minus esse potest quam quod nihil esse videmus. Lucretius 3, 926–927. ↵
37 Respice enim quam nil ad nos ante acta vetustas / temporis aeterni fuerit. Lucretius 3, 972–973. ↵
38 Omnia te vita perfuncta sequentur. Lucretius 3, 968. ↵
39 Nam nox nulla diem neque noctem aurora secuta est / quae non audierit mistos vagitibus aegris / ploratus mortis comites et funeris atri. Lucretius 2, 578–580. ↵