REGELN ATT VI ska visa beslutsamhet och ståndaktighet förbjuder oss inte att göra allt vi kan för att skydda oss mot hotande olyckor och obehag, följaktligen förbjuder den oss inte heller att vara rädda för obehagliga överraskningar. Tvärtom är alla hederliga sätt att skydda sig mot olyckor inte bara tillåtna utan också berömvärda. Att vara ståndaktig går huvudsakligen ut på att man med stadig fot uthärdar prövningar som saknar bot. Alltså finns det inte den undanmanöver med kroppen eller den försvarsmanöver med vapen i hand som vi kan fördöma om de görs för att skydda oss mot ett hugg som man måttar mot oss. Många mycket krigiska folk har i sina stridsmetoder använt flykten som det viktigaste medlet att vinna fördel, och för fienden var det farligare när de vände ryggen till än när de visade ansiktet. Turkarna har kvar något av detta. Och hos Platon driver Sokrates med Laches när denne definierar mod som att stå fast i ledet mot fienderna. ”Vad?” frågar han, ”skulle det då vara feghet att slå dem genom att dra sig tillbaka för dem?” Och han nämner Homeros, som hyllar Aineias för att han vet när han ska fly. Och eftersom Laches ändrar sig och erkänner att skytherna använder den här metoden liksom ryttarfolk i allmänhet, anför Sokrates också det spartanska ryttarfolket som exempel, ett folk som framför allt var tränat att stå fast i kampen; men i slaget vid Plataiai kunde de inte riva upp persernas falang och kom då på att de skulle dra sig ur och retirera för att perserna skulle tro att de flydde, vilket skulle leda till att persernas slutna falang bröts upp och upplöstes när de förföljde dem. Och på så sätt vann spartanerna seger.
Apropå skytherna berättas det att när Dareios drog ut för att underkuva dem skickade han många förebråelser till deras kung om att han hela tiden fick uppleva hur denne drog sig tillbaka och undvek strid. Härtill svarade Indathyrsos, för det var så han hette, att han flydde inte därför att han var rädd för Dareios eller för någon annan levande människa, utan att detta var hans folks sätt att uppträda eftersom de varken hade odlad jord, stad eller hus att försvara och inte behövde frukta att fienden skulle utnyttja dem. Men om Dareios var så hungrig på att slåss kunde han försöka närma sig deras gamla gravplatser, så skulle han få svar på tal.
Men när man är placerad i skottlinjen för kanoneld, vilket ofta händer i krig, är det olämpligt att sätta sig i rörelse inför hotet att bli träffad, så mycket mer som vi anser detta oundvikligt eftersom skotten är så kraftiga och snabba; det är mer än en som åtminstone har lockat sina kamrater till skratt genom att slänga upp armen eller ducka för ett kanonskott.
Ändå hände det under kejsar Karl V:s fälttåg mot oss i Provence att markis del Vasto gav sig ut att rekognoscera staden Arles, och när han plötsligt blev synlig vid en väderkvarn, i vars skydd han hade ryckt fram, blev han upptäckt av herr de Bonneval och seneskalken av Agenais, som promenerade högst upp på amfiteatern; de pekade ut honom för artillerichefen herr de Villiers och denne siktade in en fältslanga så exakt att det ansågs att markisen skulle ha fått kulan i kroppen om han inte hade kastat sig åt sidan när han såg luntan tändas. Likadant var det några år tidigare då Lorenzo de’ Medici, hertig av Urbino och far till drottningen och kungamodern, belägrade Mondolfo, en befästning i det område i Italien som kallas Vicariata: när han såg att luntan tändes på en kanon som var riktad mot honom var det tur för honom att han kastade sig på mage, för nu strök skottet bara över hjässan, men annars hade det utan tvivel träffat honom i bröstet. Uppriktigt sagt tror jag inte att man gör sådana rörelser överlagt, för hur kan man bedöma om skytten siktar högt eller lågt när det går så fort, och det är enklare att anta att slumpen gynnade deras rädsla och att det en annan gång vore ett sätt att kasta sig in i skottfältet likaväl som att ta sig ur det.
Jag kan inte låta bli att hoppa till om knallen från en bössa oväntat träffar mina öron på en plats där jag inte är beredd på det; jag har sett samma reaktion hos andra som är modigare än jag. Inte heller stoikerna anser att deras vise man ska kunna stå emot omedelbara synintryck och hugskott när de kommer över honom, tvärtom går de med på att han ger efter för sin natur och till exempel reagerar för ett kraftigt dån i himlen eller för ett hus som rasar så att han bleknar och far samman, likaså för andra känslor, förutsatt att hans omdöme förblir oberört och orubbat, att hans stadiga förnuft inte angrips eller förändras på något sätt och att han inte alls ger efter för sin rädsla och sitt lidande. För den som inte är vis gäller första delen också men inte alls den andra, för hos honom gör lidelserna inte ett ytligt avtryck utan tränger ända in till sätet för förnuftet, infekterar det och fördärvar det. Han dömer efter lidelserna, och i sitt handlande fogar han sig efter dem. Här beskrivs den visa stoikerns hållning vältaligt och uttömmande:
Viljan är orubbligt fast och tårarna flyter förgäves.1
Den vise peripatetikern är inte undandragen sinnesrörelserna, men han tyglar dem.
1 Mens immota manet, lacrimae volvuntur inanes. Vergilius, Eneiden 4, 449. ↵