MIN SALIG FAR, som hade ett mycket klart omdöme om man betänker att han vägleddes enbart av sin egen erfarenhet och sin naturliga begåvning, berättade en gång för mig att han hade velat se till att det i städerna fanns en bestämd plats dit de som behövde något kunde vända sig och få sitt ärende registrerat av en härtill utsedd tjänsteman, som till exempel: Jag vill sälja pärlor. Jag önskar köpa pärlor. Den och den söker ressällskap till Paris. Den och den söker en tjänare med de och de kvalifikationerna. Den och den söker en husbonde. Den och den söker en arbetare: den ene det ena, den andre det andra, var och en efter sitt behov. Och det tycks som om ett sådant medel för ömsesidig underrättelse skulle vara till stor fördel för de allmänna kontakterna, för det finns hela tiden belägenheter som söker varandra och som lämnar människor i yttersta nöd därför att de inte vet om varandra.
Jag känner stor skam för vårt tidevarv när jag hör att två utomordentligt lärda män har dött inför våra ögon därför att de inte har haft tillräckligt att äta: Lilio Gregorio Giraldo i Italien och Sébastien Castellion i Tyskland. Jag tror att tusen människor hade bjudit hem dem till sig på de fördelaktigaste villkor eller hjälpt dem där de var om de hade vetat om det. Så allmänt fördärvad är inte världen att jag inte kan nämna en enda man som hjärtans gärna hade önskat att de tillgångar som han ärvt av släkten skulle användas – så länge lyckan låter honom komma i åtnjutande av dem – till att skydda sådana sällsynta personer, kända för märkliga insatser, mot fattigdom när olyckan någon gång har drabbat dem med den svåraste nöd; en sådan man skulle åtminstone kunna ge dem sådana villkor att det enbart kunde bero på klent förstånd om de inte bleve nöjda.
I sitt sätt att sköta hushållet hade min far en regel som jag kan berömma men alls icke följa. Förutom hushållets räkenskaper, som sköttes av en bokhållare och där man förde in småutgifter, utbetalningar och affärer som inte krävde översyn av notarie, befallde han den tjänare som skötte skrivandet att han skulle föra en dagbok, där man skrev upp alla händelser av vikt och allt minnesvärt i familjens historia dag för dag. Mycket roligt att läsa när tiden börjar utplåna minnet, och ofta ett mycket praktiskt sätt att bespara oss bryderi: när påbörjades det och det arbetet? när blev det klart? vilka ekipage har passerat vårt hus? hur många stannade här? våra resor, bortovaro, äktenskap, dödsfall, goda och dåliga nyheter som man mottagit, byte av viktiga tjänare – allt sånt. Ett gammalt bruk som jag tycker det vore bra att återuppliva, var och en i sin stad. Jag är dum, tycker jag, som har struntat i det.