VÅRA LAGAR FÖRSÖKER reglera dåraktiga och fåfängliga utgifter på mat och kläder på ett sätt som tycks motverka syftet. Det rätta sättet skulle vara att alstra ett förakt hos människor för guld och silke som fåfängliga och onyttiga ting. I stället ökar vi deras prestige och värde, vilket är ett alldeles olämpligt sätt att inge människorna avsmak för dem. För om man säger att bara furstar får äta piggvar och klä sig i sammet och guldtränsar och förbjuder det för folket betyder det ju bara att man ger prestige åt sådant och ökar allas lust att nyttja det. Kungarna kan tveklöst avstå från dessa tecken på storhet, de har tillräckligt många andra; den sortens överdrifter är mer ursäktliga hos andra än furstar. Vi kan ta efter en rad andra folk och lära oss flera bättre sätt att markera den yttre skillnaden mellan oss och våra ranger (det anser jag faktiskt alldeles nödvändigt att man gör i en stat) utan att fördenskull gynna så uppenbart fördärvliga och skadliga effekter. Det är förbluffande hur lätt och kvickt sedvanan etablerar sin makt i så betydelselösa frågor. Knappt hade vi burit kläde i ett år vid hovet som tecken på sorg efter kung Henrik II förrän alla tyckte att silke hade blivit så vulgärt att man genast sade att det var en borgare som kom när man fick se någon gå med kläder i det tyget. Det hade fallit på läkarnas och kirurgernas lott att bära sådana, och även om alla klädde sig ungefär lika skulle det ändå finnas tillräckligt många andra tydliga tecken som angav människors olika rang.
Tänk hur fort flottiga jackor av sämskskinn och lärft har kommit till heders i våra arméer medan eleganta och dyrbara kläder klandras och föraktas!
Låt kungarna ta täten och slopa dessa utgifter, så skulle saken vara klar på en månad utan påbud och befallningar; vi skulle alla följa efter. Tvärtemot vad lagen gör i dag borde den säga att karmosinrött och guldsmycken är förbjudna för alla människor utom taskspelare och kurtisaner. Med ett liknande initiativ fick Zaleukos ordning på lokrernas sedefördärv. Han påbjöd följande: en friboren kvinna fick bara passas upp av en kammarjungfru, utom när hon var full. Hon fick heller inte lämna staden på natten eller bära guldsmycken på sig eller rikt broderade kläder om hon inte var hora. Bland männen var det bara kopplare som fick gå med guldring på fingret och fina kappor av det tyg som vävdes i staden Miletos. Och med hjälp av dessa vanärande undantag lyckades han på ett snillrikt sätt vänja av sina medborgare från skadligt överflöd och skadlig lyx. Det var ett mycket bra sätt att locka människorna till pliktmedvetande och lydnad genom att vädja till deras hederskänsla och ärelystnad. Våra kungar kan åstadkomma vadsomhelst med sådana yttre förändringar; här blir deras egen böjelse lag. ”Allt vad furstar gör tycks de påbjuda.”1 Övriga Frankrike gör hovets regler till sina. Måtte furstarna bli utleda på den här fula byxpungen som visar upp våra hemliga kroppsdelar så öppet; på dessa klumpigt stoppade jackor som gör att vi ser helt annorlunda ut än vi är och som är så obekväma när man ska ta på sig rustningen; på dessa långa flickaktiga flätor; på detta bruk att kyssa saker som vi ger våra vänner och kyssa händerna när vi hälsar dem, en ceremoni som förr i världen var förbehållen furstar; på detta att en adelsman kan uppträda i ett respektabelt sammanhang utan att bära svärd vid sidan och gå med kläderna sladdriga och oknäppta som om han kom från avträdet; på den här seden att vi står med hatten i hand – tvärtemot våra fäders tradition och tvärtemot de särskilda privilegierna för adeln här i kungariket – även om vi står på långt avstånd från våra kungar, var de än är, och inte bara runt kungarna utan runt hundra andra, så många tredjedels- och kvartskungar har vi; måtte furstarna också bli utleda på en rad andra nya och skadliga påfund, då skulle dessa omedelbart bespottas och försvinna. Allt detta är ytliga missförhållanden, men de bådar ändå inte gott: när vi ser puts och rappning börja spricka på våra väggar är det en varning om att hela murverket kan rasa.
I Lagarna säger Platon att ingen pest i världen är skadligare för hans stat än den som innebär att ungdomen får frihet att själv byta ut en sed mot en annan i fråga om kläder, uppträdande, danser, kroppsövningar och sånger och flytta sitt omdöme än till den ena ståndpunkten än till den andra och springa efter nymodigheter och hylla deras upphovsmän. På så sätt fördärvas moralen, och de gamla institutionerna drabbas av ringaktning och förakt. På alla områden – med undantag för saker som är rätt och slätt onda – bör man frukta förändring: förändring av årstiderna, vindarna, maten, kroppsvätskorna. Och inga lagar hålls i verklig helgd utom de som Gud har gett så lång varaktighet att ingen vet när de kom till eller om de nånsin har varit annorlunda.
1 Quicquid principes faciunt praecipere videntur. Pseudo-Quintilianus, Declamationes 3, 15. ↵