LÅT OSS BORTSE från det eviga jämförandet mellan ett tillbakadraget liv och ett aktivt. Och vad nu beträffar det fina talesätt som ärelystnaden och girigheten brukar drapera sig med – att vi inte är födda för vår egen skull utan för att tjäna det allmänna – så låt oss med friskt mod vända oss till dem som är mitt uppe i dansen: må de rannsaka sina samveten och säga om det inte är tvärtom så att man snarare står efter titlar, ämbeten och allt detta bök och stök i världen för att vinna enskild nytta av det allmänna. De fula metoder man använder för att komma sig fram i vår tid visar tydligt att syftet inte är något värt. Låt oss svara ärelystnaden att det är ärelystnaden själv som ger oss smak för ensamhet. För vad skyr ärelystnaden mer än sällskap? Vad söker den ivrigare än eget armbågsrum? I alla situationer kan man handla gott eller ont, men om det är sant som Bias säger att de onda människorna är flest eller som Predikaren säger att inte en på tusen är god –
Sällsynta är ju de goda, ja knappt så många som Thebes
portar och knappt så många som Nilens, den bördigas, utlopp 1 –
så är smittrisken mycket hög i en folkmassa. Antingen måste man ta efter de lastbara eller hata dem. Bådadera är farligt, att likna dem därför att de är många, att hata många av dem därför att de är olika. Handelsmän som färdas till sjöss gör rätt när de ser till att inte sedeslösa, hädiska eller onda människor kommer med på båten eftersom de anser att sådant sällskap bringar olycka. Därför sade också Bias skämtsamt en gång när han och några andra råkade ut för en farligt häftig storm och de andra började be till gudarna om hjälp: ”Var tysta så att inte gudarna märker att ni är här tillsammans med mig!” Och ett mer slående exempel: när Albuquerque, vicekung i Indien för kung Emanuel av Portugal, var i yttersta nöd i en storm på havet tog han en liten pojke på axlarna med det enda syftet att pojkens oskuld skulle tjäna som garanti för Albuquerque nu när de delade faran, och vädja till gudarnas välvilja så att de lät honom nå land.
Visserligen kan den vise leva nöjd överallt och till och med vara ensam i folkmassan på ett slott, men om han kan välja säger han att han kommer att undfly till och med synen av folkmassan: han står ut med den om han måste, men om det hänger på honom väljer han att vara ensam. Han tycker inte att han har gjort sig tillräckligt fri från laster om han fortfarande måste kämpa med andras. Charondas lät straffa människor som onda om de hade överbevisats om att de hade sökt onda människors sällskap. Det finns inget så osocialt och så socialt som människan: hon är osocial genom sina laster, social till sin natur. Och jag tycker inte att Antisthenes gav något tillfredsställande svar till mannen som klandrade honom för att han umgicks med onda människor när han sade att läkare mycket väl kunde leva bland sjuka. För samtidigt som läkarna förbättrar de sjukas hälsa försämrar de sin egen genom smitta och genom att ständigt se och umgås med sjukdomar. Nu är syftet med ensamheten som jag ser det alltid ett och detsamma: att man ska leva friare och mer behagligt. Men man söker inte alltid rätta vägen. Ofta tror man sig ha gjort sig av med sina göromål men har bara bytt ut dem mot andra. Det är knappast mindre bekymmersamt att styra en familj än en hel stat. Var själen än engageras gör den det helt, och även om uppgifterna med att sköta en egendom är mindre viktiga är de inte mindre betungande. Och även om vi gör oss fria från hovet och marknadstorget blir vi inte fria från vårt livs värsta plågor:
det är klokhet och vett som förjagar bekymren,
inte en plats där sikten är fri över vidsträckta havet.2
Ärelystnaden, girigheten, obeslutsamheten, rädslan och begäret lämnar oss inte bara för att vi byter vistelseort,
och bakom
ryttaren sitter den svarta oron.3
Ofta följer de oss ända in i klostren och filosofiskolorna. Varken öknar, klippgrottor, tagelskjortor eller fastor befriar oss från dem:
en dödande pil hänger fast i vår sida. 4
Någon sade till Sokrates att en person inte hade blivit ett dugg bättre under sin resa. ”Tror jag det”, svarade han. ”Han tog ju med sig själv.”
Om man inte först befriar sig själv och sin själ från den börda som trycker den kommer rörelsen att trycka ner själen ännu mer, på samma sätt som lasten i ett fartyg blir till mindre hinder om den är surrad. Låter man flytta en sjuk gör man honom mer skada än nytta. Det onda sjunker djupare ner i säcken genom skakning på samma sätt som pålar går djupare ner och fastnar om man bänder och vickar på dem. Därför räcker det inte med att hålla sig borta från hopen, därför räcker det inte med att byta plats, man måste bort från de flockegenskaper som finns inom oss. Man måste isolera sig och återvinna sig själv.
Sen säger du: jag har sprängt mina bojor.
Visst! Som när hunden har slitit och ryckt och fått upp själva knuten
men när han sedan flyr har ett koppel som släpar från halsen.6
Vi bär med oss våra kedjor, det är ingen fullkomligt frihet, vi vänder ännu blickarna mot det vi har lämnat och våra tankar är uppfyllda av det.
Om inte sinnet är rent, vilka lönlösa strider och faror
tvingas vi inte då gå igenom! Hur sargas då inte
människan sönder av häftig lust, av skräck och passioner,
högmod och solkigt begär, av lyx och förslöande lättja?
Härjande rycker de fram och ger människan tunga förluster. 7
Vårt onda sitter i själen, och själen kan inte undfly sig själv,
allt är själens skuld, fly bort från sig själv kan den aldrig.8
Därför måste den kallas hem och dra sig tillbaka i sig själv: det är den sanna ensamheten, och den kan man njuta mitt i städer och kungahov, men bäst njuter man den i avskildhet. Eftersom vi nu ämnar leva ensamma och klara oss utan sällskap, låt oss då se till att vår tillfredsställelse beror av oss själva. Låt oss lösgöra oss från alla band som knyter oss till andra, låt oss utvinna den förmågan av oss själva att verkligen kunna leva ensamma och trivas med ett sådant liv. När Stilpon hade lyckats undkomma ur sin brinnande hemstad, där han förlorade fru, barn och all egendom, såg Demetrios Poliorketes att hans min var alldeles oberörd trots att hemstaden var så förintad, så han frågade honom om han inte hade lidit någon förlust, och Stilpon svarade nej, gudskelov hade han inte förlorat något av det som var hans. Filosofen Antisthenes uttryckte samma sak i skämtsam form: människan bör förse sig med förråd som kan flyta på vattnet så att han kan simma iland med det från ett skeppsbrott. Naturligtvis har en klok människa ingenting förlorat om hon har sig själv. När staden Nola raserades av barbarerna bad stadens biskop Paulinus, som hade förlorat allt och tagits till fånga, till Gud: ”Herre, bevara mig från att sörja denna förlust, för du vet att de ännu inte har rört något som är mitt.” De rikedomar som gjorde honom rik och de tillgångar som gjorde honom god var fortfarande orörda. Detta är att klokt välja skatter som kan räddas undan skada och att gömma dem på ett ställe som ingen besöker och bara kan förrådas av oss själva. Man ska ha hustru, barn, egendom och framför allt hälsa om man så kan, men man ska inte fästa sig vid dem så att ens lycka blir beroende av dem. Vi måste reservera ett inre rum för oss själva som är helt och hållet vårt, helt och hållet fritt, där vi upprättar vår sanna frihet, vår viktigaste tillflyktsort och ensamhet. Där ska vi föra våra dagliga samtal mellan oss och oss själva, så avskilt att inget umgänge och ingen kontakt med något yttre kan förekomma. Där ska vi resonera och skratta som om vi saknade hustru, barn, egendom, uppvaktning och tjänare, så att det inte blir något nytt för oss att vara utan dem när den tiden kommer. Vi har en själ som kan vända sig in mot sig själv, den kan hålla sig själv sällskap, den kan angripa och försvara, ta emot och ge: låt oss inte frukta att vi i denna ensamhet ska stagnera av tråkig sysslolöshet;
Dygden är nöjd med sig själv, utan regler, utan ord, utan handlingar. Av våra vardagliga handlingar är det inte en på tusen som angår oss själva. Mannen som du ser klättra över den raserade muren, rasande och alldeles utom sig, en måltavla för så många bössor, och den där andre mannen, täckt av sår, blek och förbi av hunger, fast besluten att hellre dö än öppna porten för honom, tror du att de är där för sin egen skull? De är där för en man som de kanske aldrig har sett och som inte bryr sig det ringaste om vad de gör medan han själv samtidigt vältrar sig i lättja och vällevnad. Och den här snorige, surögde och skitige mannen som du ser komma ut ur studerkammaren efter midnatt, tror du att han söker vägledning i böckerna om hur han ska bli en bättre människa, gladare och mera vis? Ingalunda! Om han så ska dö på kuppen tänker han lära eftervärlden vilket versmått Plautus använder och hur ett latinskt ord ska stavas. Vem byter inte med glädje hälsa, frid och liv mot ryktbarhet och ära – det onyttigaste, mest värdelösa och falska mynt vi begagnar? Vår egen död gjorde oss inte tillräckligt rädda, låt oss även ta på oss våra fruars, våra barns och vårt tjänstefolks. Våra egna angelägenheter gav oss inte tillräckligt mycket bekymmer, låt oss pina oss och bry våra huvuden också med grannarnas och vännernas!
Hur kan en man anamma och ta till sig nåt
som är hans hjärta mera kärt än han är själv? 10
Ensamheten tycks mig rimligast och förnuftigast när man som Thales har ägnat sina mest aktiva och blomstrande år åt världen.
Vi har levat tillräckligt mycket för andra, låt oss åtminstone leva denna lilla rest av liv för oss själva, låt oss föra tillbaka våra tankar och avsikter på oss själva och på vårt välbefinnande. Det är ingen smal sak att säkra sitt otium, det ger oss tillräckligt mycket att göra utan att vi blandar in andra företag. Eftersom Gud ger oss tid att förbereda vårt uppbrott så låt oss förbereda det, låt oss packa och i god tid ta avsked av sällskapet, låt oss göra oss fria från de våldsamma grepp som håller oss fångna på annat håll och fjärmar oss från oss själva. Vi måste lösa dessa band som är så starka och i fortsättningen kanske älska det ena och andra, men inte äkta något annat än oss själva. Det vill säga: det övriga kan vara vårt, men aldrig så förenat och klistrat till oss att vi inte kan rycka loss det utan att bli flådda och slita lös en hel bit av oss själva. Det största i världen är att veta hur man är sin egen. Det är dags att vi lösgör oss från samhället eftersom vi inte kan bidra med något till det. Och den som inte kan låna ut ska akta sig för att ta lån. Krafterna sviker oss, låt oss dra tillbaka dem och samla dem inom oss. Den som kan vända vänskapens och gemenskapens plikter in mot sig själv bör göra det. Under denna nedgång, då han blir onyttig, betungande och besvärlig för andra, bör han akta sig för att bli besvärlig, betungande och onyttig för sig själv. Må han uppmuntra och smickra sig själv och framför allt ta kontroll över sig själv och respektera och frukta sitt förnuft och sitt samvete så att han inte kan ta ett felsteg i deras närvaro utan att skämmas. ”Det är nämligen sällsynt att man respekterar sig själv tillräckligt.”11 Sokrates säger att de unga bör utbilda sig, de vuxna öva sig att göra gott och de gamla dra sig tillbaka från alla civila och militära sysslor och leva som de vill utan att vara bundna av särskilda plikter. Det finns temperament som är bättre ägnade än andra att följa dessa uppmaningar om ett tillbakadraget liv. De som har ett löst och mjukt grepp med sina tankar om saker och ting och är så känsliga och egensinniga att de har svårt att underordna sig och gå i andras tjänst – jag är en av dem, av både natur och övertygelse – får det lättare att följa detta råd än aktiva och beställsamma själar som är öppna för allt, engagerar sig överallt och blir hänförda av vadsomhelst och som erbjuder, håller fram och ger ut sig själva så snart ett tillfälle ges. När det slumpar sig så att yttre fördelar erbjuder sig bör vi utnyttja dem i den mån vi har glädje av dem, men vi får inte göra dem till vår viktigaste grundval, för det är de inte; varken förnuftet eller naturen vill att de ska vara det. Varför går vi emot naturens lagar och gör vår lycka slaviskt beroende av andras makt? Och att föregripa olyckor som slumpen vållar och avhända sig sådana goda ting som vi har till hands – vilket många har gjort av gudsfruktan och vissa filosofer av förnuftsskäl – att göra sig själv till slav, sova på bara marken, förstöra ögonen, kasta sina rikedomar i floden, söka smärta (somliga för att uppnå salighet i ett annat liv genom att pina sig i detta, andra för att skydda sig mot nya fall genom att sätta sig på nedersta trappsteget) är utslag av överdriven dygd. Må robustare och starkare ensamnaturer göra till och med sitt eget gömställe till något gloriöst och förebildligt:
saknar jag pengar
prisar jag högt det enkla livet i trygghet och är rätt
tapper i tarvliga omständigheter, men kommer det sedan
sötebrödsdagar förkunnar jag tesen att gott och förnuftigt
lever blott den som har lagt sina pengar i vräkiga villor. 12
Men själv har jag fullt upp utan att gå så långt. När Fortuna är mig nådig har jag nog med att förbereda mig på hennes onåd; när jag har det bra har jag nog med att föreställa mig hur det onda kommer, så långt fantasin nu kan sträcka sig, precis som vi bygger upp vanan med dueller och torneringar och utkämpar låtsaskrig i fredstid. Jag anser inte att filosofen Arkesilaos levde mindre strängt när jag vet att han använde guld- och silverkärl eftersom han hade råd med det, och jag skattar honom högre för att han använde dem på ett måttfullt och gästfritt sätt än jag skulle ha gjort om han gjorde sig av med dem. Jag vet hur litet vi behöver för livets naturliga nödtorft, och när jag tänker på att den stackars tiggaren vid min dörr ofta är gladare och friskare än jag tänker jag mig i hans ställe och försöker forma min själ efter hans läst. Och när jag går igenom andra exempel på samma sätt beslutar jag mig, trots att jag tror att döden, armodet, föraktet och sjukdomen nafsar mig i hälarna – beslutar jag mig utan vidare för att inte gripas av fasa för sådant som en sämre lottad person än jag så tålmodigt bär. Jag kan aldrig tro att ett svagt förstånd förmår mer än ett starkt, eller att ett resonerande förnuft inte kan åstadkomma lika mycket som vanan. Och eftersom jag vet hur litet dessa tillfälliga fördelar betyder försummar jag aldrig, när jag njuter av dem, att be till Gud om att han ska uppfylla min högsta önskan att han ska låta mig vara nöjd med mig själv och med de tillgångar som föds ur mig själv. Jag vet att det finns unga män som trots att de är friska har en massa piller i väskorna som de kan ta vid förkylning, en åkomma som de blir mindre rädda för när de tror att de har botemedlet till hands. Så ska man göra, och om man känner att man har råkat ut för en allvarligare sjukdom ska man också förse sig med mediciner som lugnar och bedövar den drabbade kroppsdelen.
Den sysselsättning som väljs för ett tillbakadraget liv bör varken vara mödosam eller tråkig, annars skulle vi konstatera att det var meningslöst att söka sitt otium. Det här måste var och en avgöra efter sin egen smak. Min ligger inte alls för lanthushållets uppgifter. De som gillar sånt bör ägna sig åt det med måtta.
Inte betvingas av tingen – betvinga dem själv, är modellen.13
Annars blir det ett slavarbete att sköta en egendom, som Sallustius säger. Vissa delar är mer acceptabla som till exempel trädgårdsskötsel, vilket Kyros sysslade med enligt Xenofon. Och det går att hitta ett mellanläge mellan den låga och tarvliga upptagenhet, fylld av bekymmer och oro, som man ser hos män som helt går upp i arbetet, och detta djupa och extrema lättsinne som man ser hos dem som lämnar allt därhän:
Demokritos boskap fick beta på odlade tegar,
själen befann sig utanför kroppen, på ilfärd i fjärran.14
Men låt oss höra vilket råd Plinius den yngre ger sin vän Cornelius Rufus om ensamheten: ”Nu när du lever tillbakadraget i det fetaste överflöd råder jag dig att överlåta den simpla och föraktliga gårdsskötseln till ditt folk och att själv ägna dig åt bokliga studier, så att du kan utvinna något som är helt och hållet ditt.” Han menar berömmelse, han har samma inställning som Cicero, som sade att han tänkte använda sin ensamhet och sin ledighet från offentliga angelägenheter till att skaffa sig ett odödligt liv genom sina skrifter:
betyder då kunskap
ingenting alls för dig när ingen vet att du har den? 15
När man talar om att dra sig tillbaka från världen verkar det rimligt att blickarna riktas mot något som ligger utanför världen. Men de här två gör detta bara till hälften. Visserligen förbereder de sin roll för den tid då de inte längre är i världen, men med en löjlig självmotsägelse tänker de sig fortfarande att de ska skörda frukten av sin föresats från världen när de är borta. De som söker ensamhet av gudsfruktan och fyller sitt hjärta med förvissningen att Gud har lovat dem ett annat liv – de har mycket sundare och redigare tankar. De föreställer sig Gud som något oändligt gott och allsmäktigt, och hos honom kan själen få sina begär uppfyllda i full frihet. Prövningar och smärtor gagnar dem eftersom de utnyttjas för att förvärva evig hälsa och glädje. Döden hälsas välkommen som en övergång till detta fullkomliga tillstånd. Det hårda i deras regler mildras snabbt av vanan och de köttsliga begären trängs tillbaka och sövs genom att de förnekas, för det enda som håller dem igång är att de används och utövas. Detta mål – ett annat liv i salig odödlighet – är det enda som ärligt förtjänar att vi uppger allt behagligt och alla fördelar i detta livet. Och den som verkligen kan elda sin själ beständigt med brinnande tro och hopp kan i sin ensamhet bygga upp ett njutningsrikt och ljuvligt liv som övergår alla andra sorters liv.
Alltså är jag inte nöjd med vare sig målet eller medlet i Plinius råd, vi kommer hela tiden ur askan i elden. Detta sysslande med böcker är lika påfrestande som alla andra sysslor och lika vådligt för hälsan, som man först och främst måste tänka på. Och man får inte låta sig vaggas till sömn av glädjen av att läsa, det är samma glädje som bringar egendomsförvaltaren, den girige, den njutningslystne och den äregirige i fördärvet. De visa lär oss att vi måste akta oss för att låta oss luras av våra begär, och att vi måste skilja mellan de sanna och oblandade nöjena och dem som är blandade och inmängda med mer smärta. Ty de flesta njutningarna kittlar oss och smeker oss för att strypa oss, säger de, precis som de rövare som egyptierna kallade filistas. Om baksmällan kom före ruset skulle vi akta oss för att dricka för mycket, men nu går njutningen i spetsen för att lura oss och den döljer vad den har i släptåg. Böcker ger glädje, men om vi umgås så mycket med dem att vi till slut förlorar det bästa vi har, nämligen glädje och hälsa, får vi lämna dem. Jag tillhör dem som anser att vinsten med böcker inte kan uppväga en sådan förlust. Människor som länge har känt sig försvagade av någon åkomma överlämnar sig till slut i läkekonstens beskydd och får vissa konstgjorda levnadsregler uppställda för sig som aldrig får brytas, och på samma sätt måste den som drar sig tillbaka, uttråkad och led av att leva i gemenskap med andra, forma sitt nya liv efter förnuftets regler och ordna och inrätta det medvetet och på förhand genomtänkt. Han måste ha tagit farväl av alla sorters arbeten, vilken form de än har, och rent allmänt bör han undfly de lidelser som är ett hinder för kroppens och själens ro, och han bör välja den väg som bäst passar hans temperament:
Var och en måste själv välja den väg som är hans.16
När man förvaltar en egendom, studerar, jagar eller ägnar sig åt någon annan verksamhet ska man hålla på tills man når det roligas yttersta gräns och akta sig för att gå längre, där smärtan börjar blanda sig i. Vi bör inte behålla mer arbete och sysselsättningar än vad som behövs för att hålla oss igång och för att skydda oss mot de obehag som den andra ytterligheten – slapp och dåsig sysslolöshet – drar med sig. Det finns ofruktsamma och krångliga vetenskaper, de flesta utformade för samhällslivet; dem bör man överlåta på dem som är i världens tjänst. För min del gillar jag bara antingen roliga, lätta böcker som kittlar mig eller böcker som tröstar mig och ger mig råd om hur jag ska reglera mitt liv och min död,
strövande tyst i hälsobringande skogar
fylld av tankar på sånt som anstår den vise och gode.17
Visare människor har starka och kraftfulla själar och kan därför skapa sig ett rent andligt otium; jag, som har en mera gängse själ, måste ta hjälp av kroppsliga glädjeämnen för att hålla mig uppe, och eftersom åldern nyligen har berövat mig dem som jag tyckte bäst om tränar jag och skärper mitt begär till dem som passar min nya årstid bättre. Med näbbar och klor måste vi hålla fast vid att odla de livsnjutningar som åren rycker ur händerna på oss, en efter en.
Skörda de nöjen som bjuds! Bara det att vi lever
tillhör oss helt. Och snart är du aska, en skugga, en ordbild. 18
Och när det gäller äran, det mål som Plinius och Cicero ställer upp för oss, så finns den inte alls med i mina beräkningar. Det sinnelag som är mest oförenligt med ett tillbakadraget liv är det äregiriga: ära och frid kan aldrig dela säng. Såvitt jag kan se har de där två författarna bara dragit armar och ben ur gemenskapslivet, själen och viljan har gått upp i det mer än nånsin.
Gamle skojare! Samlar du godis för främmande öron? 19
De har backat bara för att kunna ta bättre sats och med ett kraftigare språng kila sig djupare in i mängden. Vill ni se hur de missar med en hårsmån? Låt oss då jämföra dem med två filosofers råd! Dessa två tillhör helt olika skolor och skriver till sina vänner Idomeneus och Lucilius för att få dem att lämna offentliga angelägenheter och höga poster och i stället dra sig tillbaka i ensamhet. Hittills, säger de, har ni simmat och flutit omkring i livet, kom nu i hamn och dö. Ert liv har ni ägnat åt ljuset, ägna nu det som är kvar av det åt skuggan. Ni kan omöjligt avstå från era sysslor om ni inte avstår från frukterna av dem, ge därför upp alla begär efter ryktbarhet och ära. Det är fara värt att glansen från era tidigare bedrifter lyser upp er för mycket och följer er ända in i er ensamma håla. Avstå från alla njutningar, också den som man erfar av andras gillande, och bekymra er inte för era kunskaper och färdigheter, de kommer inte att förlora sin verkan om ni själva blir bättre människor av dem. Glöm inte mannen som tillfrågades varför han arbetade så hårt för att behärska en konst som bara några få kunde få kunskap om. ”Det räcker med några få för mig”, svarade han. ”Det räcker med en, det räcker med ingen.” Han hade rätt. Du och en kamrat är tillräcklig publik för varandra, eller du för dig själv. Må folket vara en för dig, och en hela folket. Det är tarvlig äregirighet att söka vinna ära av sin sysslolöshet och sitt gömställe. Man bör göra som djuren och utplåna spåren framför ingången till kulan. Försök inte längre få världen att tala om dig, ta i stället reda på hur du ska tala till dig själv. Dra dig tillbaka i dig själv, men gör dig först beredd att ta emot dig där, det vore dåraktigt att du anförtror dig åt dig själv om du inte kan styra dig själv. Man kan misslyckas i ensamhet liksom man kan göra det i umgänge med andra: ända tills du har gjort dig sådan att du inte vågar trampa snett i din egen åsyn och ända tills du känner skam och respekt inför dig själv ”måste själen ha ädla förebilder framför ögonen”:20 ha alltid Cato, Fokion och Aristeides i tankarna, i deras närvaro skulle till och med dårar dölja sina fel, och låt dem granska alla dina avsikter. Om avsikterna går åt fel håll kommer din respekt för dessa tre att leda in dig på rätt spår igen, de kommer att hålla dig på den väg där du är nöjd med dig själv, där du inte lånar av andra än dig själv och där du stärker och fixerar din själ i vissa bestämt uppdragna tankelinjer där själen kan finna behag, och när själen har förstått vilka ting som är sant goda – ting som man njuter mer av ju mer man förstår dem – kommer du att nöja dig med dessa utan någon längtan efter att förlänga vare sig ditt liv eller din berömmelse. Detta är vad den sanna, naturliga filosofin råder oss till, inte den skrytsamma och pratsamma filosofi som Plinius och Cicero står för.
1 Rari quippe boni numero vix sunt totidem quot / Thebarum portae vel divitis ostia Nili. Juvenalis 13, 26–27. ↵
2 ratio et prudentia curas, / non locus effusi late maris arbiter aufert. Horatius, Epistlar 1, 11, 25–26. ↵
3 et / post equitem sedet atra cura. Horatius, Carmina 3, 1, 39–40. ↵
4 haeret lateri lethalis arundo. Vergilius, Eneiden 4, 73. ↵
5 Quid terras alio calentes / sole mutamus? Patria quis exul / se quoque fugit? Horatius, Carmina 2, 16, 18–20. ↵
6 Rupi iam vincula, dicas; / nam luctata canis nodum arripit, at tamen illi / cum fugit a collo trahitur pars longa catenae. Persius 5, 158–160. ↵
7 Nisi purgatum est pectus, quae proelia nobis / atque pericula tunc ingratis insinuandum? / Quantae conscindunt hominem cuppedinis acres / sollicitum curae, quantique perinde timores? / Quidve superbia, spurcitia ac petulantia, quantas / efficiunt clades, quid luxus desidiesque? Lucretius 5, 43–48. ↵
8 in culpa est animus, qui se non effugit umquam. Horatius, Epistlar 1, 14, 13. ↵
9 in solis sis tibi turba locis. Tibullus 4, 13, 12. ↵
10 Vah! quemquamne hominem in animum instituere aut / parare quod sit carius quam ipse est sibi? Terentius, Bröderna 38–39. ↵
11 Rarum est enim, ut satis se quisque vereatur. Quintilianus 10, 7, 24. ↵
12 tuta et parvula laudo, / cum res deficiunt, satis inter vilia fortis: / verum ubi quid melius contingit et unctius, idem / hos sapere et solos aio bene vivere, quorum / conspicitur nitidis fundata pecunia villis. Horatius, Epistlar 1, 15, 42–46. ↵
13 Conentur sibi res, non se submittere rebus. Horatius, Epistlar 1, 1, 19. ↵
14 Democriti pecus edit agellos / cultaque, dum peregre est animus sine corpore velox. Horatius, Epistlar 1, 12, 12–13. ↵
15 usque adeo ne / scire tuum nihil est, nisi te scire hoc sciat alter? Persius 1, 26–27 ↵
16 Unusquisque sua noverit ire via. Propertius 2, 25, 38. ↵
17 tacitum silvas inter reptare salubres, / curantem quidquid dignum sapiente bonoque est. Horatius, Epistlar 1, 4, 4–5. ↵
18 carpamus dulcia, nostrum est / quod vivis, cinis et manes et fabula fies. Persius 5, 151–152. ↵
19 Tun, vetule, auriculis alienis colligis escas? Persius 1, 22. ↵
20 obversentur species honestae animo. Cicero, Samtal i Tusculum 2, 22, 52. ↵