DET FÖREKOM MÅNGA märkliga händelser i vårt slag vid Dreux, men folk som inte är särskilt ivriga att befästa hertigen av Guises rykte påpekar gärna att det var oförlåtligt av honom att göra halt och avvakta med sina styrkor samtidigt som det riktades stark artillerield mot arméns befälhavare konnetabeln: det hade varit bättre att ta risken att anfalla fienden i flanken än att lida dryga förluster medan man inväntade fördelen med att anfalla honom bakifrån. Men bortsett från vad utgången bevisar anser jag att den som diskuterar saken lidelsefritt utan vidare måste erkänna att syftet och målet, inte bara för varje befäl utan också för varenda soldat, måste vara totalseger, och att inga särskilda händelser, hur mycket de än betyder för honom själv, får vända bort hans uppmärksamhet från detta.
I en drabbning mot Machanidas skickade Filopoimen fram en stor styrka bågskyttar och spjutkastare att inleda anfallet. Fienderna slog tillbaka dem, och efter den segern spillde de sedan tid på att förfölja dem i full galopp varvid de strömmade fram längs den uppställda huvudstyrkan där Filopoimen förde befälet. Trots att hans soldater var otåliga bestämde han sig för att stå kvar och inte angripa fienden för att rädda sina mannar. Han lät fienden jaga dem och hugga dem i bitar inför hans ögon, och sedan inledde han sitt anfall mot fiendens fotfolk först när han såg att de var helt övergivna av sitt rytteri. Och trots att fienderna var spartaner fick han lätt övertaget eftersom han anföll dem just när de trodde att de hade vunnit allt och började lösa upp leden. När detta var klart började Filopoimen förfölja Machanidas. Det fallet är nära besläktat med det som gällde hertigen av Guise.
I Agesilaos bittra strid mot boioterna, vilken enligt Xenofon som var med var den hårdaste han nånsin upplevt, vägrade Agesilaos ta emot en fördel som slumpen gav honom. Han fick nämligen en chans att låta boioternas trupp passera och sedan anfalla dem i ryggen, men trots att han förutsåg en säker seger med den taktiken tyckte han att den skulle vila mer på list än på mod, och för att visa sin tapperhet valde han med ett häpnadsväckande prov på brinnande mod att i stället anfalla dem framifrån. Men då blev han också slagen och sårad och tvingades slutligen dra sig ur och välja den plan som han först hade förkastat: han lät sina soldater släppa fram boioternas stormflod. När de väl hade passerat lade han märke till att de tågade i oordning som om de inbillade sig vara utom all fara, lät förfölja dem och anfalla dem i flankerna. Ändå lyckades han inte få dem att fly i vild oordning, tvärtom drog de sig sakta tillbaka och fortsatte att visa tänderna ända tills de kommit i säkerhet.