Till alla skänktes aldrig alla gåvor.
DÄRFÖR SER VI också när det gäller vältalighetens gåva att somliga kan tala lätt och snabbt och ha så smidigt munläder, som det heter, att de har full beredskap i varje ögonblick, medan andra är långsammare och aldrig talar utan noggrann förberedelse. På samma sätt som man råder kvinnorna att välja sådana lekar och kroppsövningar som gynnar det vackraste hos dem skulle det, om jag hade att råda på samma sätt om de två olika fördelarna med talekonsten, som framför allt tycks praktiseras av predikanter och advokater i vår tid, vara den långsamme som enligt min åsikt vore bäst lämpad att bli predikant och den snabbe som vore bäst lämpad att bli advokat, därför att predikantens yrke ger honom all tid han kan önska till att förbereda sig, och sedan har hans ord fritt lopp från början till slut utan avbrott, medan omständigheterna för en advokat i varje ögonblick tvingar ut honom på arenan och motpartens oförutsedda repliker bringar honom ur kurs så att han genast måste fatta ett nytt beslut. Men ändå hände motsatsen när påve Clemens och kung Frans möttes i Marseille: den vida berömde Poyet, som hade ett helt livs erfarenhet vid skranket, hade fått till uppgift att hålla talet till påven och hade tänkt igenom det länge och väl, ja, han hade till och med, sägs det, haft det med sig färdigskrivet från Paris. Men samma dag som talet skulle hållas blev påven orolig att man skulle säga något till honom som kunde såra sändebuden för andra furstar i hans följe och han lät meddela kungen vilket ämne som han tyckte var det lämpligaste på den platsen vid det tillfället – vilket råkade vara ett helt annat ämne än det som Poyet hade arbetat med, och därmed blev hans tal oanvändbart och han blev tvungen att kvickt skriva ett annat. Men då kände han att han inte kunde, så kardinal Du Bellay fick överta hans uppgift.
Advokatens roll är svårare än predikantens, ändå finner vi enligt min åsikt fler dugliga advokater än predikanter, åtminstone i Frankrike. Det verkar som om det är mer eget för intellektet att arbeta kvickt och snabbt, mer eget för omdömet att arbeta långsamt och sansat. Men de två fallen att någon blir alldeles stum när han inte får tid att förbereda sig och att någon inte talar bättre när han får tid på sig är båda lika ovanliga. Det berättas om Cassius Severus att han talade bäst när han inte hade tänkt efter, att han hade turen att tacka för mer än sin flit, att det var en fördel för honom att bli störd när han talade och att hans motståndare inte vågade reta honom av rädsla för att vreden skulle fördubbla hans vältalighet. Av egen erfarenhet känner jag detta naturliga temperament som inte tål intensiva och mödosamma förberedelser: får det inte ta sig fram obekymrat och fritt kommer det ingen vart. Om vissa skrifter säger vi att de luktar lampolja och menar då den stelhet och grovhet som kan prägla ett verk som man har ägnat mycken möda. Men dessutom kan ivern att göra bra ifrån sig och den överdrivna anspänningen inför uppgiften verka hämmande och blockerande på tanken, liksom när vatten genom själva våldsamhetens och mängdens tryck pressar på så hårt att det inte kommer ut genom en smal öppning. Med det naturliga temperament som jag talar om är det samtidigt så att det kräver – inte att skakas och retas av sådana starka lidelser som Cassius vrede, en sådan rörelse vore alltför häftig; det vill inte ruskas om utan stimuleras, det vill värmas och väckas av tillfälliga och oväntade impulser i ögonblicket. På egen hand går det bara och drar och blir segt, aktivitet är dess liv och behag. Jag har ingen vidare makt och kontroll över mig själv, slumpen har mer att säga till om än jag, tillfället, sällskapet, själva ljudet av min röst lockar mer ur min själ än vad jag finner när jag lodar den och försöker få den i arbete i min ensamhet. Därför är talade ord mer värda än skrivna, om det nu går att välja där inget av värde finns.
Det händer mig också att jag inte finner mig där jag söker mig, och att jag finner mig oftare av en slump än genom att utforska mitt omdöme. Anta att jag får ur mig något skarpsinnigt när jag skriver – jag menar vasst för mig och trubbigt för andra; låt oss lägga bort alla artigheter, sådana säger alla efter förmåga – men sedan tappar jag bort det så grundligt att jag inte vet vad jag menade, och ibland kommer någon annan på det före mig. Ginge jag fram med kniven överallt där detta händer mig skulle jag göra mig av med allt. En annan gång kan slumpen göra det jag skrivit klarare för mig än middagssolen och få mig att häpna över min tvekan.