NÄR VI LÄSER i historieböckerna att Antigonos blev starkt förgrymmad på sin son när denne överlämnade huvudet av hans fiende kung Pyrrhos, som just då hade dödats i strid mot honom, och att han brast i häftig gråt vid synen; när vi läser att hertig René av Lorraine, som hade besegrat hertig Karl av Burgund, också sörjde dennes död och bar sorg vid hans begravning; och när vi läser att greven av Montfort i slaget vid Auray, där han vann striden om hertigdömet Bretagne och besegrade Karl av Blois, visade djup sorg när han stötte på sin avlidne fiendes kropp, bör vi inte genast utbrista:
Så därför händer det att själen låter
passioner döljas under motsatt dräkt
och minen ömsom skrattar ömsom gråter.1
När Pompeius huvud överlämnades till Caesar säger historieböckerna att han vände bort blicken som från en ful och obehaglig syn. I skötseln av statens affärer hade det funnits ett så långvarigt samförstånd och en sådan gemenskap mellan de två, deras livsöden hade varit så lika och de hade gjort varandra så många tjänster som nära lierade att man inte bör tro att Caesars hållning var helt och hållet falsk och spelad, som den här författaren anser:
han trodde sig tryggt kunna spela
svärfar, bekymrad och god, så nu lät han hycklade tårar
strömma ner, och en suck klämdes fram ur det jublande bröstet. 2
För även om de flesta av våra handlingar verkligen bara är mask och smink, och även om det ibland kan vara sant att
en arvinges gråt är skratt bakom masken 3
måste vi ändå betänka, när vi bedömer sådana fall, att våra själar ofta rörs av motsatta känslor. Och på samma sätt som det sägs att det i våra kroppar finns en blandning av olika vätskor dominerade av den som efter vårt temperament normalt är den styrande, måste det även i vår själ vara en sinnesrörelse som är herre på täppan, även om olika sådana kan sätta den i rörelse. Men den styrandes övertag är inte så fullständigt att inte de svagare sinnesrörelserna ibland, på grund av vår själs lättrörlighet och smidighet, kan vinna tillbaka terräng och i sin tur göra kortvariga anfall. Därför ser vi också att inte bara barnen, som spontant följer naturen, ofta gråter och skrattar åt samma sak, utan att ingen av oss heller kan skryta med att han inte känner hjärtat darra när han ska ta avsked av familj och vänner, hur gärna han än vill ut och resa; och även om han inte gråter öppet har han en sorgsen och bedrövad min när han sätter foten i stigbygeln. Och hur ljuv kärlekslängtan som än värmer de ädla jungfrurnas hjärtan får man slita dem med våld från moderns hals när de ska överlämnas till sina män, den här muntre kamraten får säga vad han vill:
Avskyr de nygifta damerna sex? Har förfalskade tårar
grumlat föräldrarnas fröjd just på förmälningens dag
när de strömmat i mängd vid dörren till bröllopsgemaket?
Ack så hjälpe mig gud! Hulkandet var bara spel! 4
Alltså är det inte så konstigt att man sörjer frånfället av en person som man inte alls vill se vid liv. När jag skäller ut min betjänt gör jag det helhjärtat, förbannelserna är äkta, inte låtsade. Men när vredesutbrottet är över och han behöver mig hjälper jag honom mycket gärna, jag vänder genast blad. När jag kallar honom en idiot och ett fä är avsikten inte att sy fast de där etiketterna på honom för alltid, inte heller tycker jag att jag säger emot mig när jag kallar honom en hedersman strax efter. Ingen enskild egenskap omsluter oss helt och fullt. Om det inte verkade så idiotiskt att prata för sig själv skulle det inte gå en dag, ja knappt en timme, utan att man hörde mig muttra för mig själv och säga ”Djävla dumskalle” som en självanklagelse, och ändå menar jag inte att det där är en definition av mig. Den som ser mig ena stunden visa min fru en kylig min och nästa stund en kärvänlig och anser att en av minerna är låtsad, han är en dumbom. När Nero tog avsked av sin mor, som han tänkte skicka bort att dränkas, erfor han ändå en stark känsla inför detta farväl till modern och greps av fasa och medlidande.
Det sägs att solen inte sänder ut något kontinuerligt ljus utan att den ständigt skickar nya strålar, men så tätt på varandra att vi inte kan uppfatta något mellanrum, för
eterns sol, denna rika källa av flödande ljussken,
vattnar himen beständigt med ljus som evigt förnyas
så att de gamla strålarna löpande ersätts av nya.5
På samma sätt skickar vår själ ut sina olika pilar var för sig, men så tätt på varandra att vi inte uppfattar dem så.
Artabanos överrumplade sin brorson Xerxes och klandrade honom för att han så plötsligt ändrade ansiktsuttryck. Xerxes stod just och betraktade sina omåttligt starka trupper när de gick över Hellesponten för att anfalla Grekland. Först rös han av glädje över att se så många tusen man i sin tjänst och visade detta med ett glatt och lyckligt ansiktsuttryck. Men i samma ögonblick kom han plötsligt att tänka på att alla dessa liv skulle utslockna på mindre än hundra år, rynkade pannan och blev så nedstämd att han brast i gråt.
Beslutsamt har vi hämnats en oförrätt och känt en särskild tillfredsställelse över segern; ändå gråter vi. Det är inte det vi gråter över, ingenting har ändrats, men vår själ betraktar saken med en annan blick och ur en annan synvinkel, för varje sak har många sidor och kan ses i många ljus. Släktskap, gamla bekantskaper och vänskaper griper vår tanke och fyller den med lidelse för en stund alltefter hur förhållandet har varit, men vändningen är så snabb att den undgår oss.
Ingenting ser man ske tillnärmelsevis lika hastigt
som när vår tanke tar ett beslut och själv skapar handling.
Därför rör sig vår själ med en fullkomligt svindlande snabbhet
jämfört med allt vi kan rikta blickarna mot i naturen.6
Därför bedrar vi oss själva om vi vill göra hela denna växlande följd till ett sammanhängande helt. När Timoleon begråter mordet som han har begått med så mogen och ädel beslutsamhet begråter han inte att fosterlandet har fått tillbaka sin frihet, han begråter inte tyrannen, han begråter sin bror. Han har gjort den ena delen av sin plikt, sen måste vi låta honom göra den andra.
1 Et cosí aven che l’animo ciascuna / sua passion sotto ‘l contrario manto / ricopre co la vista or chiara or bruna. Petrarca, Canzoniere 102, 9–11. ↵
2 tutumque putavit / iam bonus esse socer, lacrimas non sponte cadentes / effudit gemitusque expressit pectore laeto. Lucanus 9, 1037–1039. ↵
3 heredis fletus sub persona risus est. Publilius Syrus 258 Duff, citerat av Gellius 17, 14, 4. ↵
4 Estne novis nuptiis odio Venus? anne parentum / frustrantur falsis gaudia lacrimulis, / ubertim thalami quas intra limina fundunt? / Non, ita me divi, vera gemunt, iuverint. Catullus 66, 15–18. ↵
5 largus enim liquidi fons luminis aetherius sol / inrigat assidue caelum candore recenti / suppeditatque novo confestim lumine lumen. Lucretius 5, 281–283. ↵
6 Nil adeo fieri celeri ratione videtur / quam si mens fieri proponit et inchoat ipsa. / Ocius ergo animus quam res se perciet ulla, / ante oculos quarum in promptu natura videtur. Lucretius 3, 182–185. ↵