JAG TILLHÖR DEM som är mest befriade från denna känsla och jag tycker varken om den eller respekterar den, trots att världen har bestämt sig för att hedra den med särskild gunst som om dess värde vore fastställt en gång för alla. Visdom, dygd och samvete styr man ut den med. En idiotisk och förfärlig prydnad. Italienarna har döpt elakheten med dess namn, vilket är mer träffande, för sorgen är en egenskap som alltid är skadlig, alltid galen, och eftersom den alltid är feg och låg förbjuder stoikerna sina visa att hysa den. Men det berättas att när kung Psammenitos i Egypten hade besegrats och tagits till fånga av perserkungen Kambyses och fick se sin tillfångatagna dotter gå förbi honom klädd som piga, ivägskickad att hämta vatten, och när alla vännerna runtomkring honom grät och klagade stod han själv stilla utan att säga ett ord och med blicken mot marken, och när han kort därefter såg sin son föras bort att avrättas stod han likadant, men när han sedan såg en av sina vänner föras fram bland fångarna började han slå sig för huvudet och visa den djupaste sorg. Detta kan jämföras med vad man nyligen iakttog hos en av våra furstar. Han var i Trento, och där fick han höra nyheten att hans äldre bror hade dött – han som var stöttepelaren för hela hans familj och dess ära – och kort därefter också en yngre bror, hans andra hopp. Båda dessa bördor bar han med exemplarisk fattning, men när en av hans män råkade dö några dar senare rycktes han med av denna sista olycka, förlorade sin beslutsamhet och hängav sig åt smärtan och klagan så att några hävdade att det bara var den sista chocken som hade berört honom djupt. Men i verkligheten var han redan så bräddfull av sorg att minsta överbelastning bröt tålighetens barriärer. Man kunde, menar jag, döma likadant om vår egyptiska historia, om den inte hade det tillägget att när Kambyses frågade Psammenitos varför han inte hade rörts av sonens och dotterns olycka men var så obehärskad inför sina vänners så svarade han: ”Därför att bara den sista sorgen kan uttryckas med tårar. De två första går långt bortom alla tänkbara uttryckssätt.” Besläktat med detta är kanske vad den antika målaren hittade på när han skulle framställa de närvarandes sorg då Ifigenia offrades och han skulle framställa den hos var och en alltefter hur djupt de berördes av den oskyldiga vackra flickans död: när han hade uttömt sin konsts yttersta resurser och kom till jungfruns far målade han honom med ansiktet täckt, som om ingen hållning kunde uttrycka en sådan grad av sorg. Det är därför som diktarna skildrar hur den stackars modern Niobe, som först förlorar sju söner och sedan lika många döttrar, överväldigad av förlusterna till slut förvandlas till en klippa och
av olyckan blir till sten 1
för att uttrycka denna dova, stumma och döva förlamning som griper oss när olyckorna trycker oss mer än vi orkar bära.
Om en smärta är ytterligt våldsam måste den verkligen bedöva hela själen och blockera dess frihet att handla, så som det händer oss när vi plötsligt varskos av en riktigt dålig nyhet och vi känner oss fångna, stelnade och liksom förlamade i alla rörelser så att själen, när den sedan ger efter för tårar och klagan, tycks befria sig, komma loss och få mera rymd och frihet, och
smärtan blott med nöd till slut öppnar vägen för rösten.2
I det krig som kung Ferdinand förde runt Buda mot änkan efter kung János av Ungern var det en soldat som alla lade särskilt märke till därför att han gjorde utomordentligt väl ifrån sig i en drabbning där han stupade, oidentifierad men högeligen prisad och sörjd, framför alla andra av en tysk adelsman vid namn Raisciac som blev imponerad av en sådan sällsynt tapperhet. När kroppen bars tillbaka gick Raisciac fram av vanlig nyfikenhet för att se efter vem det var, och när den döde befriades från sin rustning kände han igen sin egen son. Det ökade medkänslan hos dem som var där. Fadern stod ensam upprätt, utan att säga något, utan att blunda, och såg stint på sonens kropp tills den våldsamma sorgen överväldigade hans livsandar och fällde honom stendöd till marken.
En eld är svag när man kan säga hur man brinner, 3
säger förälskade som vill uttrycka en outhärdlig känsla:
alla sinnen betas mig arme,
Lesbia: så snart jag får se dig blir jag
ordlös och galen,
tungan domnar, heta små lågor löper
överallt i kroppen, det susar kraftigt
i mitt öra, ögonens par ser bara
mörkaste natten.4
Det är heller inte när anfallets hetta är som starkast och mest brännande som vi kan visa upp vår klagan och våra övertygelser: då är själen tyngd av djupa tankar, kroppen är försvagad och försmäktar av kärlek, och därur uppkommer ibland den tillfälliga impotens som så olägligt överraskar de älskande, denna kyla som griper dem genom en extremt stark hetta i själva njutningens sköte. Alla lidelser som kan avsmakas och smältas är bara medelmåttiga:
en liten sorg kan tala, en stor och stark är stum.5
En oväntad glädje chockar oss på samma sätt:
När hon fick se mig komma och såg mina vapen från Troja miste hon sansen, och skrämd av det ofattbara i synen greps hon av plötslig stelhet och miste all värme i kroppen, vacklade till; först sent omsider kom talet tillbaka. 6
Förutom den romerska kvinnan som dog överrumplad av glädje när hon fick se sin son komma hem från nederlaget vid Cannae, förutom Sofokles och Dionysios tyrannen, som båda dog av glädje, och förutom Thalna, som dog på Korsika när han läste nyheten om de hedersbetygelser som den romerska senaten hade tilldelat honom, vet vi från vårt eget århundrade att påven Leo X blev så övermåttan glad att han fick feber och dog när han fick höra att Milano hade intagits, vilket han så hett hade önskat. Och som ett ännu mer anmärkningsvärt vittnesbörd om den mänskliga svagheten noterar de antika författarna att Diodoros dialektikern dog på fläcken av djupaste skam när han inte kunde klara sig undan ett resonemang som framfördes mot honom helt öppet i hans egen skola.
Jag grips sällan av sådana våldsamma lidelser. Av naturen är min känslighet hårdhudad, dagligen härdar jag den och gör den tjockare genom aktivt tankearbete.
1 diriguisse malis. Ovidius, Metamorfoser 6, 303. ↵
2 et via vix tandem voci laxata dolore est. Vergilius, Eneiden 11, 151. ↵
3 Chi pò dir com’ egli arde, è ‘n picciol foco. Petrarca, Canzoniere 170, 14. ↵
4 misero quod omnes / eripit sensus mihi. Nam simul te, / Lesbia, aspexi, nihil est super mi / quod loquar amens. // Lingua sed torpet, tenuis sub artus / flamma dimanat, sonitu suopte / tinniunt aures, gemina teguntur / lumina nocte. Catullus 51, 5–12. ↵
5 Curae leves loquuntur, ingentes stupent. Seneca, Fedra 607. ↵
6 Ut me conspexit venientem et Troia circum / arma amens vidit, magnis exterrita monstris, / deriguit visu in medio, calor ossa reliquit, / labitur et longo vix tandem tempore fatur. Vergilius, Eneiden 3, 306–309. ↵