ÄNDÅ UPPLEVDE JAG nyligen vid Mussidan härintill att de som drevs ut därifrån med våld av vår armé och andra på samma sida skrek om att ett förräderi hade blivit begånget därför att man under förhandlingarna, då köpslåendet ännu pågick, hade anfallit dem med överraskning och huggit dem i stycken, något som kanske hade varit rimligt att invända i ett annat århundrade; men som jag just har sagt är våra seder helt främmande för sådana regler och man ska inte vänta sig förtroende av varandra förrän det sista förpliktande sigillet är på plats – inte ens då räcker det. Det har alltid varit ett riskabelt beslut att ta en segrande armés goda vilja som garant för ett löfte som den har gett en stad när den just har kapitulerat på milda och gynnsamma villkor, och att ge soldaterna fritt intåg i staden under sin segeryra. När den romerske pretorn Lucius Aemilius Regillus hade prövat att inta staden Fokaia med våld men ödat sin tid till ingen nytta därför att invånarna försvarade sig så enastående tappert, slöt han ett avtal med dem om att de skulle godtas som det romerska folkets vänner och att han själv skulle tåga in som i en förbundsstad, och därigenom befriade han dem från all rädsla för fientliga aktioner. Men när han förde med sig sin armé för att intåget skulle se ståtligare ut låg det inte i hans makt, hur han än ansträngde sig, att tygla sitt folk, och med egna ögon fick han se hur en stor del av staden plundrades: girighetens och hämndlystnadens rättigheter ersatte den egna myndighetens och den militära disciplinens.
Kleomenes brukade säga att vad ont man än kunde göra fienderna i krig var detta höjt över rättvisan inför både gudar och människor och föll inte under den, och när han hade ingått sju dagars vapenvila med invånarna i Argos angrep han dem alla den tredje natten när de låg och sov, och han dödade dem, hävdande att i vapenstilleståndet hade ingenting sagts om några nätter. Men gudarna tog hämnd för denna trolösa spetsfundighet. Under förhandlingar då invånarna i Casilinum ödade tid på att diskutera säkerheter intogs staden med överraskning. Och ändå skedde detta vid en tid då härförarna var som mest rättrådiga och den romerska krigskonsten som mest fulländad; för det finns inget som säger att vi vid rätt tid och på rätt plats inte får dra fördel av våra fienders dumhet på samma sätt som vi drar fördel av deras feghet. Av naturen har kriget förvisso många förnuftiga privilegier på förnuftets bekostnad, och här gäller inte regeln att ”ingen bör handla så att han utnyttjar någon annans okunnighet till att roffa åt sig”.1 Fast jag är förvånad över att Xenofon ger sådana privilegier så pass stort svängrum, både i uttalanden och olika bedrifter av sin fullkomlige kejsare – Xenofon är ju en författare vars ord väger underbart tungt i sådana frågor, dessutom är han en stor härförare och en filosof som hör till Sokrates främsta lärjungar; jag är inte överens när han medger stort utrymme för sådant i allt och överallt.
När d’Aubigny belägrade Capua och hade utsatt staden för en rasande kanonad började dess befälhavare signor Fabrizio Colonna att förhandla uppifrån en bastion; när hans män då slappnade i vaksamhet intog de våra staden och högg sönder allt. Och i färskare minne är Yvoy, där seigneur Julián Romero gjorde det nybörjarfelet att han gick ut och förhandlade med konnetabeln – för att sedan finna att stället var intaget när han kom tillbaka. Men vi själva ska inte slippa undan: när markisen av Pescara belägrade Genua, där hertig Ottaviano Fregoso förde befäl under vårt beskydd, och man hade kommit så långt mot ett avtal mellan parterna att det betraktades som klart smög sig spanjorerna in just när det skulle undertecknas och behandlade fienden som vid en fullständig seger; längre fram, i Ligny-en-Barrois, där greven av Brienne förde befäl och där kejsaren själv hade belägrat staden, gick grevens ställföreträdare Bertheuille ut för att förhandla, och under förhandlingarna intogs staden.
Berömligt alltid är att seger vinna
om slumpen eller listen den beskär,2
säger man. Men filosofen Chrysippos skulle inte hålla med, inte jag heller. Han sade: när man springer ikapp bör man använda alla krafter till att springa fort, men ändå är det alldeles otillåtet att lägga handen på motståndaren och hejda honom eller lägga krokben för honom så att han ramlar. Ännu ädlare svarade den store Alexander Polyperchon när denne rådde honom att dra fördel av nattmörkret för att anfalla Dareios. Nej, sade Alexander, jag är inte den som stjäl mig till några segrar, ”jag grämer mig hellre över ödet än jag skäms för en seger”.3
Mannen värdigas ej att lägga Orodes i stoftet
när han är stadd på flykt, eller osedd såra med spjutet;
rakt går han fram att i öppen kamp mellan män kunna visa
vem som är starkast, inte med list utan blott genom styrka.4
1 neminem id agere ut ex alterius praedetur inscitia.
Cicero, De officiis 3, 17, 72. ↵
2 Fu il vincer sempre mai laudabil cosa, / Vincasi ò per fortuna ò per ingegno. Ariosto, Den rasande Roland 15, 1, 1–2. ↵
3 malo me fortunae paeniteat quam victoriae pudeat. Curtius 4, 13, 9. ↵
4 Atque idem fugientem haud est dignatus Orodem / sternere nec iacta caecum dare cuspide vulnus; / obvius adversoque occurrit seque viro vir / contulit, haud furto melior sed fortibus armis. Vergilius, Eneiden 10, 732–735. ↵