LUCIUS MARCIUS, LEGAT för romarna i kriget mot kung Perseus i Makedonien, ville vinna den tid han ännu behövde för att trimma färdigt sin armé och skickade iväg en rad förslag till uppgörelse, vilka sövde ner kungen så att han gick med på några dagars vapenvila och därmed gav sin fiende tid och chans att rusta sig, vilket ledde till kungens slutliga fall. Men de gamle i senaten hade sina fäders seder i gott minne och fördömde detta handlingssätt som stridande mot deras gamla traditioner, vilka enligt vad de sade gick ut på att strida med mod, inte med list eller överraskningar eller nattliga sammanstötningar, inte heller med låtsad flykt och oväntade motanfall: krig fick man bara inleda om man först hade avgett en krigsförklaring, ofta efter att också ha meddelat tid och plats för slaget. Det var denna stränga princip som fick dem att skicka tillbaka till Pyrrhos hans förrädiska läkare och till faliskerna deras ohederliga skolmästare. Det var riktiga romartag, fjärran från grekisk spetsfundighet och punisk list; för greker och puner är det mindre ärofullt att segra med styrka än att göra det med svek. Bedrägeri kan gagna för stunden, men bara den anser sig besegrad som vet att han inte har besegrats genom vare sig list eller slump, utan genom tapperhet, man mot man i öppet och regelrätt krig. Det framgår klart av dessa hedersmäns sätt att tala att de ännu inte hade godtagit följande fina sentens:
List eller mod? Mot en fiende kvittar det lika! 1
Polybios säger att folket i Achaia avskydde alla sorters svek i sina krig och ansåg att de hade segrat bara när fiendernas hjärtan var besegrade. ”En oförvitlig och vis man vet att en sann seger är den som vinnes när man inte har brutit sitt ord och har värdigheten orubbad”, säger en annan.2
Låt oss pröva med mod vad det härskande Ödet skall bringa:
skänker hon styret åt dig eller mig? 3
I kungariket Ternate, bland dessa folk som vi så självbelåtet kallar barbarer, kräver sedvanan att man inte startar krig utan att först avge en krigsförklaring, vartill man fogar en utförlig redogörelse för vilka medel man tänker använda: vilka män och hur många, vilken utrustning, vilka anfalls- och försvarsvapen. Men när detta är gjort ger de sig själva rätt att utan invändningar utnyttja allt i sin krigföring som kan hjälpa dem att vinna. För de gamla florentinarna var det så främmande att söka vinna övertag över sina fiender genom överraskning att de började varsko dem en månad innan de skickade sin armé i fält genom ihållande ringning i en klocka som de kallade Martinella. Vad beträffar oss, som är mindre nogräknade, som anser att det är den som tjänar på kriget som får äran av det och som med Lysandros säger att om inte lejonets skinn räcker till får man sy dit en bit av rävens – hos oss beror de vanligaste fallen av överrumpling på denna praxis: det finns inget tillfälle, brukar vi säga, då en befälhavare måste vara mer på sin vakt än vid förhandlingar och fredsuppgörelser. Därför är det en regel som alla krigare hävdar nuförtiden att en befälhavare på en belägrad plats aldrig ska gå ut och förhandla själv. På våra fäders tid kritiserades herrarna Montmort och L’Assigny för detta när de försvarade Mouzon mot greven av Nassau. Men enligt den regeln kan en man vara ursäktad om han ger sig ut under sådana omständigheter att säkerheten och fördelen förblir på hans sida, så som greve Guido Rangone gjorde i staden Reggio (om man ska tro Du Bellay, för Guicciardini säger att det var han själv) när herr de Lescun närmade sig för att förhandla, för han höll sig så nära sin befästning att när det blev oroligheter under förhandlingen blev herr de Lescun och hans trupp, som ryckt fram tillsammans med honom, inte bara den svagaste parten så att Alessandro Trivulzio dödades där; dessutom tvingades han att för sin egen säkerhets skull följa med greven och på hans hedersord rusa in och söka skydd för skotten i staden.
När Antigonos belägrade Eumenes i staden Nora och försökte tvinga honom att komma ut och tala med honom, varvid han hävdade att det var rimligt att Eumenes kom till honom eftersom Antigonos var den störste och starkaste, gav Eumenes det ädla svaret: ”Jag kommer aldrig att anse någon större än jag så länge jag kan svinga mitt svärd.” Han gick inte med på kravet förrän Antigonos hade gjort som han krävde och gett honom sin egen brorson Ptolemaios som gisslan. Ändå finns det faktiskt somliga som har gjort rätt i att gå ut på angriparens ord, därom vittnar Henri de Vaux, en riddare från Champagne som belägrades av engelsmännen i slottet Commercy, och Barthélemy de Bonnes, som ledde belägringen och hade låtit underminera största delen av slottet från utsidan, så att det enda som återstod var att tända eld för att de belägrade skulle krossas under ruinerna, och som uppmanade den nämnde Henri att komma ut och förhandla för sitt eget bästa, vilket han gjorde tillsammans med tre man; när han fick se sin uppenbara undergång med egna ögon kände han sig oändligt tacksam mot fienden, och när han hade överlämnat sig själv och sina styrkor i fiendens makt tände man eld i den grävda gången, trästöttorna rasade och slottet förstördes fullständigt. Jag litar lätt på en annan människas ord, men motvilligt skulle jag göra det om jag gav intrycket att jag gjorde det i förtvivlan och brist på mod snarare än av fri vilja och förlitan på den andres hederlighet.
1 dolus an virtus, quis in hoste requirat? Vergilius, Eneiden 2, 390. ↵
2 Eam vir sanctus et sapiens sciet veram esse victoriam, quae salva fide et integra dignitate parabitur. Florus 1, 12. ↵
3 Vosne velit an me regnare era quidve ferat Fors / virtute experiamur. Ennius, Annaler 189–190 citerat av Cicero, De officiis 1, 12, 38. ↵