DET ÄR KANSKE inte utan skäl som vi skyller på enfald och okunnighet när folk är godtrogna och lätta att övertyga. Jag har nämligen för mig att jag en gång fick lära mig att tro är som ett avtryck i själen: ju mjukare och mindre motståndskraftig själen är, desto lättare är det att prägla något i den. ”På samma sätt som det är nödvändigt att vågskålen sjunker när man lägger tyngder i den måste själen ge efter för uppenbara bevis.”1 För ju tommare själen är och ju mer den saknar motvikt, desto lättare sjunker den under tyngden av första bästa övertygelse. Det är därför som barn, enkelt folk, kvinnor och sjuka är lättare att dra vid näsan. Men å andra sidan är det också dum arrogans att gå omkring och förakta något och förkasta det som falskt när vi inte tycker att det verkar sannolikt – det är ett vanligt fel bland människor som anser sig ha kompetens utöver den vanliga. Förr gjorde jag själv likadant, och om jag hörde talas om gengångare, förutsägelser om kommande händelser, besvärjelser, trolldom eller någon annan saga som jag inte kunde svälja –
nattliga spöken, mirakler, thessaliska varsel och häxor,
drömmar, gestalter som injagar skräck 2 –
kände jag medlidande med de stackars människorna som fördes bakom ljuset av sådana galenskaper. Nu finner jag att jag själv var minst lika beklagansvärd, inte därför att erfarenheten sedan dess har lärt mig att se något som går utöver det jag först trodde – nyfikenhet har ändå inte saknats – utan därför att förnuftet har lärt mig att den som med sådan tvärsäkerhet förkastar en sak som falsk och omöjlig ger sig själv privilegiet att känna gränserna och rågångarna för Guds vilja och vår moder naturs makt, och att det inte finns någon större dårskap i världen än att mäta dessa gränser efter vår egen kompetens och fattningsförmåga. Om vi kallar allt som vi inte når med förnuftet för monster och mirakel, hur många sådana skulle inte ständigt visa sig för våra ögon! Om vi tänker efter genom vilka dimmoln och hur trevande vi leds till kunskap om det mesta av det som vi håller i händerna, finner vi med säkerhet att det snarare är vana än kunskap som tar bort deras främmande karaktär för oss –
folk har sett nog, de är trötta på synen och ids inte lyfta
blicken mot himlens lysande tempel 3 –
och att vi skulle finna att dessa ting vore lika otroliga som några andra, eller ännu otroligare, om vi mötte dem för första gången.
Tänk dig nu: det är första gången som dödliga ser det.
Plötsligt dyker det upp. Och inget kan te sig mer sällsamt,
utanför allt vad folk vågat tro var möjligt i världen.4
Den som aldrig hade sett en flod trodde att den första floden han stötte på var oceanen, för de saker som enligt vår kunskap är störst anser vi vara det yttersta som naturen kan åstadkomma av det slaget.
Floden som inte är störst är naturligtvis störst för en man som
aldrig har sett någon större, likaså människor, träd och
alla slags ting, om de är de största man sett, för de ter sig
jättelika ifall man nu aldrig har sett något större.5
”Genom ögonens tillvänjning vänjer sig själarna; de varken förundras eller frågar efter orsakerna till sådana ting som de ser hela tiden.”6 Det som lockar oss att utforska tingens orsaker är mer att de är nya än att de är stora. Vi måste döma om naturens oändliga makt med större vördnad och med ett grundligare erkännande av vår egen okunnighet och svaghet. Tänk så många företeelser det finns som är föga sannolika men som har omvittnats av trovärdiga personer: kan vi inte bli övertygade om dem bör vi åtminstone lämna frågan öppen, för om man förkastar dem som omöjliga gör man förhastade anspråk på att känna det möjligas gränser. Om människor insåg skillnaden mellan det omöjliga och det ovana och skillnaden mellan det som strider mot naturens ordning och det som strider mot människornas gängse åsikter, och om de varken var förhastade i sin tro eller för snabba att misstro andras tro skulle de leva upp till den regel som Chilon förespråkade: ”Inget för mycket.”
När vi läser hos Froissart att greven av Foix, som befann sig i Béarn, fick reda på kung Johan av Kastiliens nederlag i Juberoth redan dagen efter att det ägde rum och när vi får höra hur detta uppges ha gått till – då kan vi skratta åt det. Likaså när våra annaler berättar att påven Honorius höll offentliga begravningsriter och påbjöd sådana i hela Italien samma dag som kung Filip August dog i Mantes. Dessa vittnesmål har kanske inte tillräcklig auktoritet för att tygla oss. Nå, men om Plutarchos bland en rad andra antika exempel påstår sig veta säkert från Domitianus tid att nyheten om Antonius förlorade slag i Germanien offentliggjordes i Rom, flera dagsresor därifrån, och spreds över hela världen samma dag som Antonius blev slagen? Eller när Caesar påstår att ryktet ofta har föregått händelsen? Ska vi då säga att Plutarchos och Caesar var enkla själar som lät sig luras av den råa massan eftersom de inte var lika klarsynta som vi? Finns det något skarpsinnigare, klarare och mer energiskt än Plinius omdöme när han får lust att låta det arbeta – finns det något som är mindre ytligt? Jag bortser nu från hans utomordentliga lärdom, som jag inte skattar lika högt. I vilket av dessa båda avseenden överträffar vi honom? Ändå kan minsta skolpojke överbevisa honom om att han ljuger och undervisa honom om hur naturens verk har utvecklats.
När vi läser hos Bouchet om de mirakler som förknippas med sankt Hilarius reliker är det fritt fram, hans trovärdighet är inte så stor att vi mister vår frihet att säga emot honom. Men att förkasta alla liknande historier rakt av anser jag enastående oförskämt. Den store Augustinus intygar att han såg ett blint barn få tillbaka synen vid sankt Gervasius och Protasius reliker i Milano; han såg en kvinna i Karthago botas från kräfta när en nydöpt kvinna gjorde korstecken över henne, och han såg hur hans nära vän Hesperius drev ut onda andar ur sitt hus med litet jord från den Heliga graven, och när jorden sedan fördes till kyrkan blev en lam genast botad; han såg hur en kvinna i en procession vidrörde den helige Stefanus relikskrin med en blombukett, sedan gned sig i ögonen med den och fick tillbaka synen, som hon hade förlorat för längesen; han berättar om många andra underverk som han säger att han själv har varit med om. Vad ska vi anklaga honom för – honom och de båda biskoparna Aurelius och Maximinus, vilka han åberopar som vittnen? Okunnighet, enfald och godtrogenhet? Eller ondska och falskhet? Finns det någon i våra dagar som är så oförsynt att han vill jämföra sig med dem i dygd och fromhet eller i kunskap, omdöme och kompetens? ”Även om de inte kom med några skäl skulle de krossa mig med sin blotta auktoritet.”7
Det är en farlig och ödesdiger djärvhet att förakta det som vi inte fattar, bortsett från att det innebär en orimlig förmätenhet. För när du väl har dragit upp gränserna för vad som är sanning och lögn enligt ditt eget fina förstånd, och när det sedan visar sig att du måste tro på saker där det finns ännu fler konstigheter än i det du förnekar, tvingas du redan då att överge dessa gränser. En sak som under våra nuvarande religionstvister tycks mig åstadkomma lika stor förvirring som något annat i våra medvetanden är katolikernas beredvillighet att ge upp delar av sin tro. De tycker att de är moderata och tillmötesgående när de bjuder motståndarna på några av de omstridda trosartiklarna. Det är inte bara det att de inte förstår vilken fördel de ger angriparen när de börjar backa och ge efter och hur mycket detta eggar honom till nya framstötar; de trosartiklar som de väljer ut som de mest betydelselösa är därtill ibland av yttersta vikt. Antingen ska man helt och hållet underkasta sig vår kyrkliga ordnings myndighet eller också frigöra sig från den helt och hållet. Det är inte vår sak att avgöra vilket mått av lydnad vi är skyldiga den. Det här kan jag också säga eftersom jag själv har prövat det: förr i tiden utnyttjade jag denna frihet att själv välja och sålla och valde att bortse från vissa punkter i vår kyrkas lära eftersom de verkade antingen rätt meningslösa eller ganska konstiga. Men när jag sedan diskuterade dem med lärda män fann jag att det fanns en påtaglig och mycket hållbar grund för dessa saker, och att det bara är dumhet och okunnighet som gör att vi visar dem mindre vördnad än resten. Varför minns vi inte hur mycket motsägelser vi möter i vårt eget omdöme? Hur många saker som igår var trosartiklar för oss och som i dag bara är amsagor? Högmodet och vetgirigheten är vår själs båda gissel. Det senare får oss att sticka näsan i allt, det förra förbjuder oss att lämna något olöst och oavgjort.
1 Ut necesse est lancem in libra ponderibus impositis deprimi, sic animum perspicuis cedere. Cicero, Academica 2, 12, 38. ↵
2 somnia, terrores magicos, miracula, sagas, / nocturnos lemures portentaque Thessala. Horatius, Epistlar 2, 2, 208–209. ↵
3 Iam nemo, fessus saturusque videndi, / suspicere in coeli dignatur lucida templa. Lucretius 2, 1038–1039. ↵
4 Si nunc primum mortalibus adsint / ex improviso, ceu sint obiecta repente, / nil magis his rebus poterat mirabile dici, / aut minus ante quod auderent fore credere gentes. Lucretius 2, 1033–1036. ↵
5 Scilicet et fluvius qui non maximus, ei est / qui non ante aliquem maiorem vidit, et ingens / arbor homoque videtur, et omnia de genere omni / maxima quae vidit quisque, haec ingentia fingit. Lucretius 6, 674–677. ↵
6 Consuetudine oculorum assuescunt animi neque admirantur neque requirunt rationes earum rerum quas semper vident. Cicero, De natura deorum 2, 38, 96. ↵
7 Qui, ut rationem nullam afferent, ipsa auctoritate me frangerent. Cicero, Samtal i Tusculum 1, 21, 49. ↵