Håret reste sig upp, jag blev stel av skräck och förstummad. 1
JAG ÄR INTE någon bra fysiolog som det kallas och jag vet inte genom vilka drivfjädrar rädslan verkar i oss, men hursomhelst är rädslan en märklig lidelse, och läkarna säger att det inte finns någon annan som lika snabbt rycker vårt omdöme ur dess normala läge. Jag har faktiskt sett många bli vanvettiga av rädsla, och det är helt klart att så länge anfallet varar kan rädslan alstra fruktansvärda vanföreställningar hos den mest stabila. Jag bortser här från gemene man, för vilken rädslan ena stunden frammanar farfarsfar som stiger upp ur graven invirad i sin liksvepning, nästa stund varulvar, tomtar och vidunder. Men till och med hos soldater, där rädslan borde ha mindre spelrum – hur många gånger har den inte förvandlat en fårflock till en skvadron kyrassiärer, vass och säv till soldater och lansiärer, våra vänner till fiender och vita korset till det röda? När hertigen av Bourbon intog Rom stod en fanjunkare på vakt vid San Pietro-kvarteret och blev så skrämd vid första larmet att han med fanan i handen kastade sig ut ur staden genom ett hål i den raserade muren och gick rakt mot fienden fast han trodde att han drog sig in i stan, men i sista stund såg han Bourbons trupper ställa upp för att hejda honom eftersom de trodde att styrkorna i staden gjorde en utbrytning, och då besinnade han sig, gjorde heltom och återvände genom samma hål efter att ha tagit sig ut mer än trehundra steg på slätten. Lika lyckligt gick det inte för kapten Ivilles fanjunkare när grevarna av Bueren och Roeulx tog ifrån oss Saint-Pol: han blev så utom sig av skräck att han kastade sig ut ur staden med fanan genom en skottglugg, och sedan höggs han i bitar av angriparna. Minnesvärt från samma belägring är också hur rädslan grep en adelsman om hjärtat, drog ihop det och isade det så häftigt att han föll stendöd till marken vid bräschen utan en skråma. En sådan fasa kan ibland driva en hel folkmassa: vid en av Germanicus drabbningar med germanerna gick två stora truppstyrkor rakt emot varandra så att den ena flydde till den plats som den andra lämnade. Ibland ger rädslan oss vingar på hälarna som i de två första fallen, ibland naglar den fast fötterna på oss och låser dem såsom vi kan läsa om kejsar Theofilos: när han förlorade ett slag mot agarenerna blev han så förvirrad och lamslagen att han inte kunde bestämma sig för att fly – ”så rädd är rädslan, till och med för hjälp”2 – förrän Manuelos, en av de främsta ledarna för hans armé, drog och slet i honom som för att väcka honom ur djup sömn och sade: ”Om ni inte följer med mig dödar jag er, för det är bättre att ni mister livet än att ni blir fånge och mister riket.”
Rädslan visar sin största kraft när den i eget intresse driver oss till den tapperhet som den har undandragit vår pliktkänsla och heder. I det första regelrätta slaget som romarna förlorade mot Hannibal under konsul Sempronius greps en styrka på drygt tiotusen fotsoldater av skräck, och då de inte såg någon annan väg för sin fega flykt slog de sig fram rakt genom den tätaste fiendestyrkan; med en otrolig kraftansträngning bröt de sig igenom med stora förluster för karthagerna, och därmed betalade de en neslig flykt lika dyrt som en ärofull seger. Detta är jag mer rädd för än rädslan. I häftighet överträffar rädslan också allt annat som drabbar en. Vilken sinnesrörelse kan vara bittrare och mer berättigad än den som grep Pompeius vänner när de ombord på hans fartyg fick bevittna den fruktansvärda nedslaktningen? Ändå dämpades den av deras rädsla för de egyptiska seglen, som började närma sig, så att det enda de nu brydde sig om – har det påpekats – var att mana på sjömännen att ro raskare och rädda dem, och inte förrän de hade kommit till Tyrus och befriats från sin fruktan kunde de vända tankarna mot den just lidna förlusten och ge fritt lopp för klagoropen och tårarna som den andra, starkare känslan hade hållit tillbaka.
Nu driver rädslan allt jag har av klokhet ur mitt bröst.3
Folk som har fått sig en rejäl duvning i ett slag kan man nästa dag sätta in i strid, ännu sårade och blodiga. Men de som har gripits av ordentlig rädsla för fienden kan man inte ens få att titta på honom. De som känner stark fruktan för att förlora sin egendom, drivas i landsflykt eller underkuvas lever i ständig ångest och tappar lusten att dricka, äta och vila medan fattiga, bannlysta och slavar ofta lever lika glada som andra. Och alla dessa som inte står ut med den stickande rädslan och hänger sig, dränker sig eller kastar sig utför stup har lärt oss att en sådan rädsla är ännu mer efterhängsen och outhärdlig än döden. Grekerna har identifierat en annan sorts rädsla som inte har med våra felaktiga bedömningar att göra och som enligt dem uppträder utan synlig orsak och genom inverkan från himlen. Ofta kan hela folk och hela arméer gripas av den. Sådan var den rädsla som ödelade Karthago på ett så märkligt sätt. Det enda som hördes var skräckslagna rop och tjut: invånarna sågs gå man ur huse som om larmet hade gått och anfalla, såra och döda varandra som om de vore fiender vilka kommit för att erövra deras stad. Allt var kaos och galenskap tills de lyckades blidka gudarnas vrede med böner och offer. Detta kallar grekerna panisk skräck.