KAPITEL 8

OM SYSSLOLÖSHET

PÅ SAMMA SÄTT som vi ser feta och fruktbara jordar myllra av tusentals vilda och onyttiga växter om de ligger för sysslolös fäfot, jordar som vi måste tämja och utnyttja för bestämda grödor för att de ska göra sin plikt i vår tjänst; på samma sätt som vi vet att kvinnor som lämnas åt sig själva frambringar missbildade och formlösa köttklumpar och måste sättas i verksamhet med ett annat slags sådd för att producera en god och naturlig avkomma; på samma sätt är det med själarna: om man inte sysselsätter dem med ett bestämt ämne som tyglar och tuktar dem kastar de sig ostyrigt än hit än dit på fantasiernas obrukade fält

som när en stråle från sol eller glimmande måne
träffar ett kopparkar, studsar upp från dess darrande vatten,
kastar sig hit och dit mellan väggar och golv för att sedan
strax flyga upp och träffa det höga takets kassetter
.1

I det upphetsade tillståndet kan de frambringa vilka galenskaper och tokigheter som helst, det är

illusoriska bilder som skapas,

tomma som drömmar i feber. 2

En själ som saknar ett fast mål går vilse, ty att vara överallt är att vara ingenstans, heter det.

Den som bor överallt, Maximus, bor ingenstans.3

När jag nyligen drog mig tillbaka till min egendom, besluten att så gott jag kunde inte ägna mig åt annat än att tillbringa den korta tid jag har kvar av livet i lugn och avskildhet, tycktes det mig som om jag inte kunde göra min själ en större tjänst än att låta den vara helt sysslolös, sköta sig själv och stanna upp och vila i sig själv, något som jag hoppades att den hädanefter skulle ha lättare att göra eftersom den med tiden blivit tyngre och mognare. Men jag finner –

sysslolöshet ger rastlöst växlande tankar 4

att den tvärtom beter sig som en förrymd häst och ger sig själv hundra gånger friare lopp än vad den förut brydde sig om andra och att den framföder åt mig så många chimärer och inbillade monster, de ena efter de andra, utan sammanhang och utan mening, att jag för att i lugn och ro begrunda deras fånighet och besynnerlighet har börjat föra bok över dem, med en förhoppning om att med tiden få själen att själv skämmas över dem.

1 sicut aquae tremulum labris ubi lumen aënis / sole repercussum aut radiantis imagine lunae / omnia pervolitat late loca iamque sub auras / erigitur summique ferit laquearia tecti. Vergilius, Eneiden 8, 22–25.

2 velut aegri somnia vanae / finguntur species. Horatius, Ars poetica 7–8.

3 Quisquis ubique habitat, Maxime, nusquam habitat. Martialis 7, 73, 6.

4 variam semper dant otia mentem. Lucanus 4, 704.