NÄR DET GÄLLER oraklen är det klart att de började tappa i trovärdighet långt före Kristi födelse, Cicero bemödar sig som bekant om att finna orsaken till deras nedgång. Han säger: ”Varför ges det inte längre några orakelsvar på det sättet i Delfi? Det gäller inte bara vår tid, det har inte förekommit på länge, så inget kan vara mer föraktat.”1 Men när det gäller andra former av förutsägelse, som man gjorde genom att granska offerdjur – Platon anser att deras inre organ delvis är skapta för det ändamålet – eller granska hönsens trippande eller fåglarnas flykt – ”vi tror att vissa fåglar är skapta för att ge varsel”2 – eller blixtar eller flodernas virvlar – ”mycket ser offerskådarna, mycket förutser augurerna, mycket förebådas av oraklen, mycket föregrips genom spådomar, mycket genom drömmar, mycket genom järtecken”3 – eller genom att granska andra tecken som man under antiken grundade de flesta av sina företag på, både offentliga och privata, så har vår religion avskaffat dem. Och även om det förekommer vissa bruk hos oss att spå i stjärnor, rådfråga andar, tolka kroppshållningar, drömmar med mera – ett anmärkningsvärt exempel på vår ytterligt nyfikna natur, vilken ödar tid på att förutse framtiden som om vi inte hade nog med att smälta vad som sker i nuet –
Du som härskar över Olympen! Hur kunde du öka
plågan för mänskor som lider och lära dem konsten att tyda
tecknens grymma språk när de varslar om än flera dråpslag?
Vad du än gör oss – låt det ske snabbt! Och slut våra ögon
inför allt kommande ont! Låt den rädde leva och hoppas; 4
”det är inte ens nyttigt att veta vad som kommer att ske, för det är ett elände att ängslas till ingen nytta”5 – så har spådomskonsten ändå mycket mindre auktoritet i dag.
Därför tycker jag att fallet med Francesco, markis av Saluzzo, är så anmärkningsvärt. Han var kung Frans ställföreträdare i den transalpinska armén, var oändligt gynnad vid vårt hov och hade rentav kungen att tacka för sin markisvärdighet, som hans bror hade berövats, och det fanns i övrigt ingen anledning för honom att göra vad han gjorde: stick i stäv med sina egna känslor lät han sig skrämmas, sades det, av de bestickande förutsägelser som man vid den tiden spred ut överallt till förmån för kejsar Karl V och till nackdel för oss (särskilt i Italien hade dessa galna profetior vunnit sådant gehör att stora penningsummor bytte ägare inför vår förväntade undergång) så att han, efter att upprepade gånger ha beklagat sig för sina närmaste vänner över de olyckor som han ansåg skulle oundvikligt drabba den franska kronan och hans vänner i Frankrike – så att han gjorde heltom och bytte sida, men till stor olycka för sig själv, vad det nu än var som stått att läsa i stjärnorna.
Här handlade han som en man hemsökt av motstridiga känslor, för han kontrollerade både städer och trupper, fiendearmén under Antonio de Leyva stod alldeles intill och själva anade vi ingenting, så han hade kunnat anställa större skada än han gjorde, för trots hans förräderi förlorade vi inte en enda man och ingen stad utom Fossano, också den först efter långvarigt försvar.
Med visdom höljer guden vad framtiden
kan tänkas få för utgång i dunkel natt,
han ler om mänskan tärs av oro
mer än lovligt. 6
Äger sitt liv gör den
som nöjd och glad kan säga vid var dags slut
att han har levat, nästa dag må
komma med sol eller blytung åska.7
Gläds åt nuet, skona din själ från oro
för vad morgondagen bär med sig.8
Och de som tror på följande yttrande, vilket säger motsatsen, gör fel: ”De här sakerna är ömsesidigt beroende av varandra: finns det spådom finns det gudar, finns det gudar finns det spådom.”9 Pacuvius är mycket klokare:
ty de som tolkar fåglars språk
och lär sig mer av andras lever än av sin
bör hellre lyssnas på än lydas, anser jag. 10
Etruskernas berömda spådomskonst uppkom på följande sätt. En bonde som körde plogbillen djupt ner i jorden fick se halvguden Tages stiga fram med barnansikte men vis som en gubbe. Alla strömmade dit och hans ord och kunskaper samlades in och bevarades i flera hundra år; de innehöll spådomskonstens principer och metoder, och uppkomsten var i stil med konstens senare utveckling. Jag skulle hellre avgöra mina angelägenheter med tärningskast än med sådana fantasier.
Och i alla stater har man verkligen alltid gett slumpen en hel del att säga till om. I den statsförfattning som Platon utarbetar efter eget huvud låter han slumpen avgöra flera viktiga saker, bland annat ska äktenskap mellan dugliga medborgare ingås med lotten. Han tillmäter detta slumpvisa val så stor betydelse att han föreskriver att barn som föds i dessa äktenskap ska uppfostras av staten medan barn som föds av odugliga medborgare ska förvisas, men om något av de förvisade barnen under uppväxten råkar visa lovande anlag kan man återkalla det, och likaså kan man fördriva barn bland dem man behållit om de visar sig mindre lovande under ungdomen.
Jag vet att det finns människor som studerar och tolkar sina almanackor och förklarar för oss att det är almanackorna som styr vad som händer. Men almanackorna säger så mycket att de med nödvändighet säger både sanningar och lögner. ”För vem skulle inte träffa målet någon gång om han stod och sköt en hel dag?”11 Jag får ingen högre tanke om dem när jag ser dem råka träffa rätt då och då. Det hade varit säkrare om man kunde räkna med att de alltid ljög. Dessutom är det ingen som för bok över deras misstag eftersom misstagen är vardagsmat och oräkneligt många, medan man gör väsen av de riktiga spådomarna därför att de är sällsynta, otroliga och mirakulösa. Så här svarade Diagoras, kallad Gudsförnekaren, när han besökte Samothrake och en man visade honom templet som var fyllt med votivgåvor och bilder av folk som räddats från skeppsbrott och mannen frågade: ”Du som anser att gudarna inte bryr sig om hur det går för människorna, vad säger du om alla dem som har räddats genom deras nåd?” ”Så här ligger det till”, sade Diagoras. ”De som drunknade är inte avbildade, och de är många fler.” Cicero säger att Xenofanes från Kolofon var den ende av alla de filosofer vilka erkände gudarnas existens som försökte utrota alla slags spådomar. Därför är det inte så förvånande att vi har sett några av våra furstar ägna sig åt sådana meningslösheter, ibland till skada för sig själva.
Det finns två underverk som jag gärna hade velat se med egna ögon: den kalabresiske abboten Joakims bok som förutsade alla kommande påvar, deras namn och utseende, och kejsar Leons bok, som förutsade Greklands kejsare och patriarker. I tider av allmän förvirring har jag däremot sett med egna ögon hur människor som förstummats av sitt öde har kastat sig i armarna på vilken vidskepelse som helst och sökt på himlen efter gamla varsel och orsaker till sin olycka, och nuförtiden är folk så märkvärdigt framgångsrika med detta att jag har blivit övertygad om att eftersom detta är ett tidsfördriv för klyftiga själar som inte har något annat att göra kan de som är tränade i den subtila konsten att knyta ihop tecken och förklara dem ta vilken skrift som helst och hitta allt de behöver. Men det som framför allt ger dem lätt spel är den profetiska jargongens dunkla, tvetydiga och fantasifulla språk, och avsikten med att författarna aldrig ger det någon tydlig innebörd är att eftervärlden ska kunna ge det vilken betydelse man har lust.
Sokrates daimonion var kanske en viss viljeimpuls som gjorde sig påmind utan att rådfråga förnuftet. I en själ som hans, vilken var renad och förberedd genom ständigt utövad visdom och duglighet, är det sannolikt att sådana böjelser alltid är viktiga och värda att följa, även om de är ogenomtänkta och svårsmälta. Alla kan känna en aning av sådana stötar från ett plötsligt, häftigt och slumpmässigt ställningstagande. Det ligger väl till för mig att tillmäta dem en viss betydelse eftersom jag har så lite till övers för vår vishet. Jag har själv fått impulser som har varit lika förnuftsmässigt svaga som de har varit våldsamt övertygande – eller avrådande, vilket var det vanligaste i Sokrates fall; impulser som jag har låtit mig ledas av med så nyttigt och lyckosamt resultat att man gott kan säga att de rymde något av gudomlig inspiration.
1 Cur isto modo iam oracula Delphis non eduntur, non modo nostra aetate sed iamdiu, ut nihil possit esse contemptius? Cicero, De divinatione 2, 57, 117. ↵
2 aves quasdam rerum augurandarum causa natas esse putamus.
Cicero, De natura deorum 2, 64, 160–161. ↵
3 multa cernunt aruspices, multa augures provident, multa oraculis declarantur, multa vaticinationibus, multa somniis, multa portentis.
Cicero, De natura deorum 2, 65, 162–163. ↵
4 Cur hanc tibi, rector Olympi, / sollicitis visum mortalibus addere curam, / noscant venturas ut dira per omina clades? / Sit subitum quodcumque paras, sit caeca futuri / mens hominum fati, liceat sperare timenti.
Lucanus 2, 4–6, 14–15. ↵
5 ne utile quidem est scire quid futurum sit. Miserum est enim nihil proficientem angi. Cicero, De natura deorum 3, 6, 14. ↵
6 Prudens futuri temporis exitum / caliginosa nocte premit deus / ridetque si mortalis ultra / fas trepidat. Horatius, Carmina 3, 29, 29–32. ↵
7 Ille potens sui / laetusque deget, cui licet in diem / dixisse ’vixi’: cras vel atra / nube polum pater occupato // vel sole puro. Horatius, Carmina 3, 29, 41–45. ↵
8 Laetus in praesens animus quod ultra est / oderit curare. Horatius, Carmina 2, 16, 25–26. ↵
9 Ista sic reciprocantur, ut et, si divinatio sit, dii sint, et, si dii sint, sit divinatio. Cicero, De divinatione 1, 6, 10. ↵
10 Nam istis qui linguam avium intelligunt / plusque ex alieno iecore sapiunt quam ex suo / magos audiendum quam auscultandum censeo. Pacuvius 104–106, ur dramat Chryses, citerat av Cicero, De divinatione 1, 57, 131. ↵
11 Quis est enim, qui totum diem iaculans non aliquando conlineet?
Cicero, De divinatione 2, 59, 121. ↵