EN SAK TILL om jämförelsen mellan de båda paren. Ur Ciceros skrifter och Plinius’ – vars karaktär enligt min uppfattning inte har någon vidare likhet med morbroderns – kan man samla otaliga vittnesbörd om deras måttlöst äregiriga natur, bland annat detta att de helt öppet uppmanar sin tids historiker att inte glömma bort dem i sina uppteckningar; och som på trots har Fortuna låtit dessa fåfänga maningar bestå ända till vår tid men för längesen låtit själva historierna falla i glömska. Men hos så högt uppsatta personer är det ett rekord i låghet att försöka vinna synnerlig ära av snack och pladder genom att till och med använda privatbrev till vänner i detta syfte. Och trots att vissa brev aldrig blev avsända därför att de blivit överspelade publicerade de dem i alla fall med den värdiga ursäkten att vaknätterna när de arbetade med dem inte skulle vara bortkastade. Verkligen passande för två romerska konsuler, suveräna styresmän för en republik som var världens herre, att ägna fritiden åt att snyggt och prydligt disponera och snickra ihop en fin skrivelse för att vinna rykte om sig att väl behärska sin ammas språk! Kunde en enkel skolmästare som försörjde sig på att skriva brev göra det sämre? Om inte Xenofons och Caesars bedrifter vida hade överträffat deras vältalighet tror jag inte att de hade skrivit ned dem. De sökte erkännande för sina handlingar, inte för sina ord. Om konsten att uttrycka sig väl hade kunnat ge en stor personlighet en ära som var honom värdig skulle Scipio och Laelius säkert aldrig ha avsagt sig äran för sina komedier och för sitt eleganta och behagfulla latin till en afrikansk slav. Att komedierna är deras framgår nämligen klart av deras skönhet och kvalitet, och Terentius erkänner det själv. Jag skulle inte bli glad om jag rubbades ur denna övertygelse.
Det är en form av hån och förolämpning att berömma en människa för egenskaper som inte är förenliga med hans rang även om de annars är berömvärda, eller för egenskaper som inte bör vara hans främsta – om man till exempel skulle berömma en kung för att han var en bra målare eller en bra arkitekt, eller en god bösskytt eller ringrännare. Ett sådant beröm är inte hedrande om det inte framförs tillsammans med många andra och som påhäng på sådant som verkligen passar en kung, nämligen att han är rättrådig och kan leda sitt folk i både fred och krig. Bara på det sättet kan Kyros hedras för sina insikter i jordbruk och Karl den store för sin vältalighet och sina litterära insikter.
Under min egen tid har jag upplevt något så pass drastiskt som att personer vilka har till yrke att skriva och vilkas goda rykte bygger på detta inte vill vidkännas sin utbildning utan förstör sin stil och låtsas vara okunniga i en färdighet som är så tarvlig och om vilken vårt franska folk anser att den nästan aldrig förekommer bland lärda. I stället försöker de vinna anseende för bättre egenskaper.
Demosthenes följeslagare i beskickningen till Filip berömde fursten för att han var vacker, vältalig och en god dryckesbroder. Då replikerade Demosthenes att det där var lovord som passade bättre för en kvinna, en advokat och en svamp än för en kung.
Han skall härska – han som är främst i strid och
mild mot den slagne.1
Det är inte kungens sak att vara en god jägare eller en god dansör.
Driva processer blir andras sak, att bestämma vår himmels
mått med stav och beskriva de glimmande stjärnornas banor.
Hans är en annan konst: att böja folken till lydnad.2
Plutarchos går längre: att framstå som lysande på sådana oviktiga områden är ett vittnesbörd mot en själv om att man har använt sin tid och sina studier till fel saker i stället för till mer nödvändiga och nyttiga. Så när kung Filip i Makedonien hörde sin son den store Alexander sjunga i tävlan med de bästa musikerna på en fest sade han: ”Skäms du inte att sjunga så bra?” Och när samme Filip diskuterade musik med en musiker sade den senare: ”Gud förbjude, herre, att det nånsin går dig så illa att du begriper de här sakerna bättre än jag.” En kung ska kunna svara som Ifikrates gjorde när en talare riktade smädliga angrepp mot honom med de här frågorna: ”Vem är du som spelar så modig? Är du fotsoldat? Är du bågskytt? Är du pikenerare?” ”Jag är ingetdera – jag är den som kan kommendera dem allihop.” Och när Ismenias fick beröm som skicklig flöjtspelare tog Antisthenes det som ett bevis på att han inte dög något till.
När jag hör någon uppehålla sig vid språket i mina Essayer vet jag att jag hellre såg att han teg. Det är inte i första hand att upphöja orden, det är att nedvärdera innebörden – desto mer bitande som det görs indirekt. Och om jag inte tar fel finns det ändå inga andra som ger mer material att ta på än jag, och antingen det nu görs illa eller bra finns det ingen författare som sprider ut en mer näringsrik sådd eller åtminstone en sådd i tätare rader på sina ark. För att få plats med mer hopar jag bara huvudpunkterna. Skulle jag utveckla dem skulle jag göra den här boken mångdubbelt tjockare. Och hur många anekdoter har jag inte strött ut som inte ger någon förklaring men som kan producera ett oändligt antal essayer för den som plockar fjädrarna av dem med en smula nyfikenhet? Varken de eller mina citat fungerar alltid blott som exempel, belägg eller prydnader. Jag betraktar dem inte enbart med tanke på den nytta som jag kan dra av dem. Utanför mitt ämne bär de ofta på frön till ett större och djärvare material: vid sidan av avger de ofta en finare ton, både för mig, som inte vill trycka ut mer ur dem, och för dem som är med på mina tongångar. Och för att komma tillbaka till förmågan att tala ser jag ingen större skillnad mellan att inte kunna uttrycka sig annat än illa och att inte kunna annat än uttrycka sig väl. ”Elegans är ingen prydnad för en man.”3 De visa säger att när det gäller vetande är det bara filosofin och när det gäller handling är det bara dugligheten som passar alla ranger och samhällsgrupper generellt.
Det finns likheter mellan de båda filosofparen, för Epikuros och Seneca lovar också de att breven som de skriver till sina vänner ska få evigt liv, fast på ett annat sätt: för ett gott syftes skull anpassar de sig till andras fåfänga. Vännerna får nämligen veta att om deras iver att bli kända och berömda i kommande sekler tvingar dem att fortsätta med politiken och inger dem fruktan för ett sådant ensamt och tillbakadraget liv som de båda filosoferna vill mana dem till, då behöver de inte längre vara oroliga eftersom Epikuros och Seneca har sådant anseende inför eftervärlden att de kan garantera att de kommer att göra vännernas namn lika kända och berömda som deras egna offentliga insatser skulle kunna göra – om inte annat så bara genom att filosoferna skriver sina brev till dem. Och bortsett från skillnaden är det här inte fråga om några tomma, utmärglade brev som bara håller sig uppe med ett utsökt urval av ord hopade och ordnade i fin rytm, utan om brev hårt späckade med vackra och kloka argument som man blir, inte vältaligare utan visare av och som lär oss, inte att tala väl, utan att handla väl. Fy för den vältalighet som ger oss lust till den själv, inte till sakerna. Om man nu inte menar att Ciceros vältalighet är så ytterligt fulländad att den ger sig själv substans.
Jag lägger till ännu en historia om Cicero, så att vi riktigt kan sätta fingret på hans karaktär. Han skulle tala offentligt men hade litet knappt med tid att förbereda sig. Då kom en av hans slavar, Eros, och berättade att mötet hade skjutits upp till nästa dag – och Cicero blev så lättad att han frigav slaven för att han kom med så goda nyheter.
I frågan om brevskrivning vill jag nämna att det är en verksamhet där mina vänner anser att jag har en viss färdighet. Och hade jag haft någon att tala till hade jag hellre valt den formen för att offentliggöra mina infall. För att skriva brev hade jag behövt det jag hade förr: en fast vänskapsförbindelse som lockade mig, stödde mig och lyfte mig. Tala rakt ut i luften som andra gör skulle jag bara kunna göra i drömmen, inte heller kan jag diskutera allvarliga saker under påhittade namn, jag är en svuren fiende till all slags förfalskning. Med en stark vän att vända mig till hade jag varit mer skärpt och tryggare än nu när jag tar hänsyn till en mångskiftande publik; då hade jag lyckats bättre, om jag inte misstar mig. Av naturen har jag en enskild lågstil som i komedin, men det är en form som är helt min egen, den är olämplig för offentliga uppgörelser – mitt språk är i alla avseenden alltför hopträngt, oordnat, osammanhängande och personligt. Ceremoniösa brev som inget annat innehåller än en prydlig räcka höviska ord förstår jag mig inte alls på: jag har varken förmåga eller smak för sådana långrandiga bedyranden om tillgivenhet och tjänstvillighet. Sånt tror jag inte särskilt mycket på, och jag gillar inte att säga mer än jag tycker. Min inställning ligger långt från den som nu är vedertagen, för det har aldrig tidigare förekommit en så avskyvärd servil prostitution av formella artigheter: liv, själ, tillgivenhet, tillbedjan, slav, livegen – alla sådana ord är så allmänt i bruk att det inte längre finns några uttrycksmedel när man vill formulera en mer uttalad och respektfull avsikt. Jag hatar som pesten att framstå som en smickrare, därför faller jag naturligt in i ett torrt, rättframt och opolerat språk som drar en aning åt det föraktfulla för den som inte känner mig annars. Mest aktar jag dem som jag visar minst aktning, och när min själ travar fram som muntrast glömmer jag de behärskade stegen. Inför mina egna uppträder jag förbehållsamt och högdraget, och dem som jag är mest hängiven bjuder jag minst av mig själv; jag tycker att de kan läsa i mitt hjärta och att uttalade ord inte gör rättvisa åt mina tankar. När det gäller att hälsa välkommen, ta adjö, tacka, hälsa, erbjuda sina tjänster och andra sådana verbala formaliteter som artighetsreglerna föreskriver i vår kultur vet jag ingen som är så enfaldigt tom på ord som jag. Och aldrig har jag utnyttjats till att skriva brev som uttrycker stöd eller rekommendation utan att den som skulle stödjas har funnit dem torra och kraftlösa.
Italienarna är bra på att trycka sina brev, jag tror att jag har hundra volymer med sådana. Annibale Caros brev tycker jag är de bästa. Om allt det papper som jag förr i tiden kluddade ner för damernas skull när min hand verkligen hänfördes av min lidelse – om allt det papperet funnes kvar skulle där kanske finnas någon enstaka sida som vore värd att visa för sysslolösa ungdomar som har dårats av samma vanvett. Mina brev skriver jag alltid i största hast och så brådstörtat att jag trots min urusla handstil hellre skriver dem själv än anlitar någon annan, för jag kan inte hitta någon som hänger med i min takt, och jag låter aldrig kopiera dem. De höga personer som känner mig har jag vant att stå ut med raderingar och överstrykningar och pappersark utan vikningar och marginaler. De brev som kostar mest på för mig att skriva är de mest värdelösa: så snart de börjar bli långa är det ett tecken på att jag inte är närvarande. Jag börjar gärna utan någon plan, första frasen leder till nästa. Breven i vår tid har mer utsirningar och inledningar än innehåll. Jag skriver hellre två brev än avrundar och viker ihop ett och anförtror alltid någon annan den uppgiften, och likadant är det när ämnet är färdigbehandlat: då skulle jag gärna överlåta åt någon annan att lägga till de långa harangerna, försäkringarna att man står till tjänst och bönerna om välvilja som vi lägger in på slutet, och jag önskar att en ny sedvänja skulle befria oss från både det och från plikten att räkna upp en lista med egenskaper och titlar i adressen; många gånger har jag struntat i att skriva för att inte dabba mig med de där listorna, särskilt när det har gällt brev till jurister och finansmän. Folk får så många nya ämbeten och det är så svårt att fördela och ordna olika äretitlar, och eftersom de är så surt förvärvade kan man inte förväxla dem eller glömma bort dem utan att folk tar anstöt. Lika smaklöst tycker jag det är att belamra frontespisen och titelsidan i böcker som vi låter trycka.
1 Imperet bellante prior, iacentem / lenis in hostem. Horatius, Carmen saeculare 51–52. ↵
2 Orabunt causas alii, caelique meatus / describent radio et fulgentia sidera dicent, / hic regere imperio populos sciat. Vergilius, Eneiden 6, 849–851. ↵
3 Non est ornamentum virile concinnitas. Seneca, brev 115, 2. ↵