VILKA OLIKA ÖRTER man än lägger ihop kan alltihop omfattas av namnet sallad. På samma sätt ska jag här, i en betraktelse om namn, laga en pyttipanna på olika saker.
Varje folk har vissa namn som av någon anledning är illa sedda: hos oss Jean, Guillaume och Benoît.
Item tycks vissa namn i kungalängderna vara utsedda av ödet så som Ptolemaios var det för kungarna i Egypten, Henrik för dem i England, Charles för dem i Frankrike och Baudouin för dem i Flandern och för dem i vårt gamla Akvitanien Guillaume (Vilhelm), som det sägs att namnet Guyenne härstammar ifrån – en ordlek som vore bra långsökt om det inte funnes lika grova hos självaste Platon.
Item är det en obetydlig men ändå minnesvärd sak, därför att den är så egendomlig och nedtecknad av ett ögonvittne, att Henrik, hertig av Normandie och son till kung Henrik II av England, ordnade en fest i Frankrike där det samlades så många adelsmän att man för skojs skull placerade dem i grupper med samma namn: i den första gruppen, där alla hette Vilhelm, fanns det etthundratio riddare som hette så vid bordet, lägre adelsmän och tjänare oräknade. Att placera folk vid bordet efter gästernas namn är en lika rolig idé som kejsar Getas: han ordnade serveringen efter rättens första bokstav, så att man samtidigt bar in alla rätter som började på f: fårkött, fläskstek, forell, fasan och så vidare.
Item sägs det att det är bra att ha ett gott namn, det vill säga att vara aktad och åtnjuta gott rykte, men det är faktiskt också praktiskt att ha ett namn som är lätt att uttala och komma ihåg, för då känner kungar och stormän lättare igen oss och får svårare att glömma bort oss, och med våra egna tjänare är det ju också så att vi oftare tillkallar och sysselsätter dem vilkas namn vi lättast får på tungan. Jag har varit med om att kung Henrik II aldrig kunde kalla en adelsman från mitt Gascogne vid hans rätta namn; och en av drottningens hovdamer bestämde han sig för att tilltala med det allmänna släktnamnet eftersom han tyckte att fadersgrenens namn var alldeles för konstigt. Och Sokrates tycker att det är en värdig plikt för fäder att ge barnen vackra namn.
Item sägs det att grundandet av Mariakyrkan Notre-Dame-la-Grande i Poitiers hade sin upprinnelse i att en ung liderlig man som bodde på platsen hade plockat upp en sköka och genast frågat vad hon hette. När hon svarade Maria kände han sig så starkt gripen av fromhet och vördnad inför vår Frälsares Jungfru Moders välsignade namn att han inte bara skickade bort flickan med detsamma utan också bättrade sig för resten av livet, och till åminnelse av detta underverk byggde man kapellet och sedermera kyrkan Notre-Dame som vi nu ser på den plats där den unge mannens hus hade legat. Denna fromma tillrättavisning skedde genom rösten och hörseln. En annan av samma slag tog sig fram genom kroppens sinnen: Pythagoras var tillsammans med några unga män, och när han märkte att de i festens yra smidde planer på att kränka kvinnorna i ett ärbart hus befallde han flöjtspelerskan att byta tonart, och med hjälp av tung, sträng och spondeiskt högtidlig musik trollband han varligt deras upphettade sinnen och sövde dem till ro.
Item: kommer inte eftervärlden att säga att dagens reformation har varit så grundlig och skrupulöst noggrann att den inte bara har bekämpat fel och laster och uppfyllt världen med fromhet, ödmjukhet, lydnad, fred och dygder av alla de slag, utan också har gått så långt att den har bekämpat våra gamla dopnamn Charles, Louis, François för att i stället befolka världen med Metusalem, Hesekiel, Malaki, namn som har en helt annan doft av tro? En adlig granne till mig jämförde den gamla tidens fördelar med vår tids och försummade inte att nämna vilka stolta och praktfulla namn som dåtidens adel hade: Dom Grumedan, Quedragan, Agesilan; bara genom att höra deras klang märkte man att de var en helt annan sorts människor än Pierre, Guillot och Michel.
Item är jag Jacques Amyot tacksam för att han har låtit de latinska namnen stå oförändrade kvar i ett franskt prosaverk utan att färga och förändra dem genom att ge dem franska ändelser. I början verkade detta något stötande, men genom att hans Plutarchos blev så ansedd har vi blivit vana och tycker inte alls att det låter konstigt. Jag har ofta önskat att de som skriver historiska verk på latin skulle låta våra namn vara som de är, för när man gör Vaudemont till Vallemontanus och förvandlar folk genom att styra ut dem på grekisk eller romersk fason vet vi inte var vi är och har inte klart för oss vem man talar om.
För att avsluta uppräkningen är det en dum sedvänja med mycket elaka följder här i Frankrike att benämna var och en med namnet på jordegendomen eller herresätet: inget skapar större förvirring eller fler missuppfattningar om släkterna. En yngre son av god familj som har fått en jordegendom i arvslott och blivit känd och ärad under den egendomens namn kan inte gärna släppa det namnet med äran i behåll. Tio år efter hans död går egendomen över till en främling som gör likadant. Gissa hur långt vi kommer när vi ska hålla reda på dessa män! Man behöver inte gå längre än till kungafamiljen för att få exempel: där finns det lika många familjenamn som det finns arvskiften. I den här hanteringen tappar vi bort den ursprungliga stammen.
I fråga om sådana ändringar kan man ta sig så stora friheter att jag under min tid aldrig har hört talas om att en enda person som haft lyckan att lyftas ovanligt högt inte har blivit ympad på någon berömd stam och genast fått nya släkttitlar som varit okända för hans far. Så turligt då att det är de mest obskyra familjerna som är de mest drivna i sådan förfalskning! Hur många adelsmän har vi i Frankrike som enligt egen beräkning har kungligt blod i ådrorna? Fler som har det än som inte har det, tror jag!
Det här var väl en bra replik av en av mina vänner? Ett antal herrar hade samlats för att avgöra en tvist mellan två adelsmän. Den ene hade faktiskt ett visst försteg i fråga om titlar och äktenskapsförbindelser och stod över den vanliga adeln. När detta försteg kom på tal försökte de alla göra sig till hans jämlike. En hänvisade till ett visst ursprung, en annan till ett annat, en till en namnlikhet, en annan till ett snarlikt släktvapen, en tredje till ett gammalt släktdokument, och den obetydligaste av dem alla visade sig vara sonsonson till någon kung på andra sidan havet. När det var dags att äta gick min vän inte och satte sig utan drog sig tillbaka under djupa bugningar och bad de närvarande om ursäkt för att han dittills varit så fräck att han hade umgåtts med dem som en jämlike. Nu när han hade fått veta att de av gammalt var så högättade skulle han börja hedra dem efter deras rang, och då passade det sig inte för honom att sitta bland så många furstar. Efter denna komediscen skällde han ut dem efter noter: ”Var för Guds skull nöjda med det som våra fäder var nöjda med, och var nöjda med det vi är! Vi är tillräckligt fina om vi kan hålla fast vid det. Låt oss inte förneka våra fäders förhållanden och ställningar, och låt oss lägga av med dessa enfaldiga fantasititlar som finns i outtömliga mängder för den som är så fräck att han åberopar sådana!”
Släktvapen är inte pålitligare än släktnamn baserade på egendom. Min egen sköld är blå och beströdd med gyllene klöverblad och har en gyllene lejontass med röda klor i mittfältet. Vilket privilegium garanterar att denna bild stannar kvar just i mitt hus? En svärson kan föra över den till en annan släkt, en tarvlig köpare vemsomhelst kan göra det till sitt första vapen: det finns inget område där det förekommer lika mycket förändring och oreda.
Men den betraktelsen leder oundvikligt in mig på ett annat fält. Låt oss gräva litet djupare, och låt oss för Guds skull undersöka vad vi anser är grundvalen för denna ära och berömmelse för vars skull världen vänds upp och ned: var nånstans fäster vi denna ryktbarhet, som vi jagar med sådana väldiga mödor? I själva verket är det Per och Pål som bär den, vakar över den och berörs av den. Ack vilken djärvhet visar inte hoppet när det på ett ögonblick och precis som det vill kan tillvälla sig oändlighet och väldighet för en dödlig varelses räkning och ersätta sin herres fattigdom med ett ägande av alla ting som han kan tänka sig och önska sig! Där har naturen gett oss en rolig leksak. Men den här Per eller Pål – vad är han, när allt kommer till allt, annat än ett läte eller tre fyra penndrag? Och de penndragen är för det första så lätta att ändra att jag gärna skulle vilja fråga vem som egentligen ska ha äran av alla segrar, Guesquin, Glesquin eller Gueaquin? Här vore det större anledning än hos Lukianos att Σ öppnar process mot T, för det är inte
betydelselösa och löjliga priser de jagar,1
nej, här är det allvar: frågan gäller vilken av dessa bokstäver som ska belönas för den berömde konnetabelns många belägringar, slag, sår, fängelsevistelser och tjänster för den franska kronan. För Nicolas Denisot var det bara bokstäverna i hans namn som hade betydelse, och han ändrade ordningen på dem och skapade en Comte d’Alsinois som han skänkte äran för sin poesi och sitt måleri. Och det enda som historikern Suetonius gillade i sitt namn var betydelsen, så han plockade bort faderns tillnamn Lenis och lät Tranquillus ärva berömmelsen för hans skrifter. Vem skulle kunna tro att kapten Bayard hade Pierre du Terrail att tacka för äran av sina bedrifter? Och att Antoine Escalin med öppna ögon lät sig bestjälas av kapten Paulin och baron de La Garde på alla sina sjöresor och uppdrag till lands och till sjöss?
För det andra är dessa pennstreck gemensam egendom för tusentals människor. Hur många personer finns det inte med samma namn och tillnamn i varje släkt? Och hur många i olika släkter, århundraden och länder? Historien har känt tre Sokrates, fem Platon, åtta Aristoteles, sju Xenofon, tjugo Demetrios och tjugo Theodoros, och betänk då hur många den inte har känt. Vem hindrar min stalldräng från att kalla sig Pompeius den store? Men vilka medel eller drivkrafter är det egentligen som avgör om detta ärekrönta läte och dessa hyllade pennstreck ska knytas till min stalldräng när han är död eller till den här andre mannen, som fick huvudet avhugget i Egypten, så att de får någon fördel av det?
Tror du den avlidnes själ och hans aska kan bry sig om sådant? 2
Hur uppfattar de båda män som nådde högst i tapperhet av alla människor följande rader? Hur uppfattar Epameinondas denna lysande versrad, som i många sekler har hörts ur våra munnar när vi har tänkt på honom:
Genom de råd som jag gett har Spartas rykte beskurits. 3
Och hur uppfattar Scipio Africanus de här raderna:
Hitom den plats där solen går upp vid Maiotiska träsken
finner man ingen som gjort hjältebedrifter som han. 4
De efterkommande eggas av dessa ljuva ord som väcker deras avund och begär; oreflekterat överför de levande sedan i tanken sin egen känsla till de döda, och med bedrägligt hopp inbillar de sig att de kan känna likadant när de i sin tur är döda. Gud vet!
Hur som helst:
Dit har fältherrar strävat: barbarer, romare, greker –
ryktbarhet! Det var därför de tog alla risker och mödor.
Driften att bli berömd besegrar vår drift att bli dygdig. 5
1 non levia aut ludicra petuntur / praemia. Vergilius, Eneiden 12, 764–765. ↵
2 Id cinerem et manes credis curare sepultos? Vergilius, Eneiden 4, 34. ↵
3 Consiliis nostris laus est attonsa Laconum. Cicero, Samtal i Tusculum 5, 17, 49. ↵
4 A sole exoriente supra Maeotis paludes / nemo est qui factis aequiparare queat. Ennius, Epigram 1–2, citerat av Cicero, Samtal i Tusculum 5, 17, 49. ↵
5 ad haec se / Romanus Graiusque et barbarus induperator / erexit, causas discriminis atque laboris / inde habuit, tanto maior famae sitis est quam / virtutis. Juvenalis 10, 137–141. ↵