HÄR HAR JAG nu blivit grammatiker – jag som aldrig har lärt mig språk på annat sätt än genom att använda det till vardags och som fortfarande inte vet vad adjektiv, konjunktiv och ablativ är för något. Jag tror mig ha hört att romarna hade hästar som de kallade funales eller dextrarii och som fördes på höger sida [à dextre] eller som ombyteshästar när man behövde utvilade djur. Härav kommer det sig att vi kallar stridshästar destriers. Och i våra riddarromaner används normalt uttrycket adestrer för ”åtfölja”. Desultorii equi kallade romarna hästar som var dresserade att galoppera parvis utan tyglar och sadel så att romerska ädlingar mitt under galoppen kunde hoppa fram och tillbaka mellan dem, till och med när de var i full rustning. De numidiska soldaterna förde med sig en extra häst i tygeln så att de kunde byta mitt i stridens hetta: ”De brukade ha med sig två hästar, och likt cirkusakrobater hoppade de ofta mitt under den hetaste striden i full rustning från den uttröttade hästen till den utvilade. Så viga var de och så läraktiga var den sortens hästar.”1
Många hästar är dresserade att undsätta sin herre, att rusa på var och en som visar dem ett draget svärd och att kasta sig över dem som angriper eller utmanar och att sparka dem och bita dem, men då skadar de oftare vänner än fiender. Dessutom kan man inte hejda dem när man vill då de väl har gått till attack, man är bunden till deras sätt att slåss. Det gick mycket illa för den persiske arméledaren Artybios när han och kung Onesilos i Salamis stred man mot man och Artybios red en häst som var dresserad på det här sättet: den orsakade hans död, för när hästen stegrade sig mot Onesilos högg hans väpnare hästen med sin kroksabel mellan skulderbladen. Från slaget vid Fornova berättar italienarna att kung Karls häst slog sig fri från de anfallande fienderna genom att sparka bakut och drämma till med hovarna och att det annars hade varit ute med kungen; men om det nu är sant var det en stor lyckträff. Mamlukerna skryter med att de har världens bästa stridshästar. De säger att deras hästar genom anlag och träning kan urskilja och känna igen fienden som de ska ge sig på med tänder och hovar när de får ett tecken eller ett kommandorop. Likaså kan de med mulen plocka upp spjut och pilar som ligger på marken och lämna dem till sin herre när han så befaller.
Om Caesar och även om Pompeius den store sägs det att de bland andra lysande egenskaper också var mycket goda ryttare. När Caesar var ung red han barbacka på en häst utan tyglar, höll händerna på ryggen och lät hästen sätta av i sporrsträck. På samma sätt som det behagade naturen att göra Caesar och Alexander till två mirakel inom krigskonsten skulle man kunna säga att den också lade sig vinn om att förse dem med enastående hästar. För alla vet att Alexanders häst Bukefalos hade ett tjurliknande huvud och inte lät någon annan än sin herre rida honom; den kunde bara tämjas av Alexander, och efter sin död blev den hyllad och man grundade en stad som fick namn efter hästen. Caesar hade en häst med framben som en människa där hoven var delad som i fingrar; den kunde varken ridas eller tämjas av någon annan än Caesar, som efter hästens död invigde en staty av djuret till gudinnan Venus.
Jag sitter inte gärna av när jag är till häst, för det är den ställningen jag trivs bäst i vare sig jag är frisk eller sjuk. Platon rekommenderar ridning för hälsans skull, och Plinius säger att ridning är nyttigt för mage och leder. Så låt oss trava på när vi är igång. Hos Xenofon kan man läsa om en lag som förbjöd alla som hade häst att färdas till fots. Trogus och Justinus säger att partherna hade för sed att inte bara kriga till häst utan också ordna alla sina offentliga och privata affärer på hästryggen: handla, förhandla, samtala och promenera, och att den mest anmärkningsvärda skillnaden mellan fria och slavar hos dem var att de förra red och de senare gick till fots, en ordning som infördes av Kyros.
I den romerska historien finns det flera exempel på härförare (Suetonius nämner särskilt Caesar) som befallde sina ryttare att sitta av i kritiska situationer för att ta ur dem alla förhoppningar om flykt och för att vinna det försteg som de räknade med i strid till fots, ”där den romerska soldaten utan tvivel är överlägsen”2 som Livius säger. Men ändå var det romarnas första försiktighetsåtgärd för att tygla uppror bland nyerövrade folk att de tog ifrån dem vapen och hästar. Därför läser vi så ofta hos Caesar att ”han befallde att vapnen skulle utlämnas, dragdjuren föras fram och gisslan lämnas”.3 Storturken tillåter numera varken kristna eller judiska undersåtar att ha egen häst.
I viktiga strider och fältslag stred våra förfäder oftast till fots, särskilt under kriget mot engelsmännen, för att inte lita på något annat än sin egen kraft och på styrkan i hjärta och lemmar när det gällde något så dyrbart som äran och livet. Vad än Chrysanthas säger hos Xenofon gör du din tapperhet och din lycka beroende av hästens; hans sår och hans död blir din undergång, hans vettskrämdhet gör dig feg och hans raseri gör dig dumdristig; vägrar han svara på betsel och sporre är det din heder som får stå till svars. Därför tycker jag inte att det är så konstigt att våra förfäders strider blev mer intensiva och rasande än de som utkämpas till häst:
segrande angrep de samfällt, besegrade drog de sig samfällt
bakåt igen, och för bådas arméer var flykt något okänt. 4
De tycks ha kämpat mycket mera hårdnackat i sina slag. Nu för tiden är det bara sammanbrott: ”Det första ropet och det första utfallet avgör saken.”5 Om vi vill att något ska dela en så stor fara med oss måste vi ha största möjliga herravälde över det. Därför skulle jag rekommendera att man väljer de kortaste vapnen, alltså sådana som vi bäst kan bemästra. Det är mycket mera sannolikt att vi kan lita på ett svärd som vi håller i handen än på en kula som flyger ut ur vår pistol, eftersom pistolen består av flera delar, krutet, flintan, hjullåset: om minsta lilla bit fallerar fallerar din lycka. Om slaget som du utdelar ska passera luften är det säkert sällan det träffar:
Vindar får lov att bestämma var skotten ska träffa och såra.
Svärdet har styrka! Och folk där männen är riktiga karlar
utkämpar krigen med svärd! 6
Men pistoler ska jag tala utförligare om när jag jämför gamla tiders vapen med våra. Förutom den omskakande knallen, som alla numera har vant sig vid, tror jag att det är ett vapen med mycket ringa verkan, och jag hoppas att vi en dag kan sluta använda det.
De eld- och kastvapen som de italiska folken använde var ruskigare. Phalarica kallade de en särskild sorts kastspjut som hade en tre fot lång järnspets i ena änden så att det kunde genomborra en man i rustning helt och hållet. Antingen slungades det för hand på slagfältet eller sköts det iväg med kastmaskin för att försvara platser som låg under belägring. Skaftet var klätt med blånor indränkta med tjära och olja och tog eld i flykten. När det borrade sig fast i en kropp eller sköld kunde man inte använda vare sig vapen eller lemmar. Men när man kom i närstrid tror jag att det också blev till hinders för angriparen, och när slagfältet var översållat av dessa brinnande stumpar tror jag att de var till besvär för båda parter i striden:
en phalarica flyger med fräsande ljud, den har slungats
hårt som en åskvigg. 7
Genom övning hade de blivit skickliga i andra metoder, som verkar otroliga för oss som är oerfarna. Med dessa kompenserade de bristen på vårt krut och våra kulor. De slungade sina kastspjut med sådan kraft att de ofta trädde upp två man med rustning och sköld på ett enda spjut och nålade ihop dem. Skotten från slungor var lika träffsäkra och gick lika långt: ”Med slunga sköt de runda stenar över det öppna havet. Eftersom de var vana att skjuta sten genom små runda ringar på långt avstånd brukade de inte bara såra fienderna i huvudet utan göra det just på det ställe som de hade bestämt.”8 Deras kastmaskiner hade samma slagkraft som våra och de dånade också lika mycket: ”När murarna träffades med ett fruktansvärt brak greps de av skräck och fasa.”9 Våra galliska släktingar i Asien hatade dessa förrädiska flygande vapen, vana som de var att kämpa man mot man med större mod. ”Öppna sår berör dem inte så mycket. När såret är mer brett än djupt anser de sig ha kämpat än mer ärofullt. Men om en pilspets eller en slungsten har grävt sig in och bränner och bara lämnar ett obetydligt sår på ytan grips de av raseri och skam över att behöva dö av en så obetydlig skada och kastar sig till marken.”10 Den beskrivningen kunde mycket väl passa för ett skott med hakebössa.
Under sitt välkända långa återtåg stötte de tiotusen grekerna på ett folk som tillfogade dem häpnadsväckande skador med stora, kraftiga bågar och pilar så långa att man kunde slunga tillbaka dem som kastspjut när man plockade upp dem: de kunde gå rakt igenom en sköld och en man i rustning. I Syrakusa uppfann Dionysios maskiner som kunde skjuta ut stora tunga spjut och stenar av fruktansvärd storlek med väldig kraft och räckvidd. De påminner starkt om våra egna uppfinningar.
Men vi ska inte glömma en viss teologie doktor Pierre Pol som satt så roligt på sin mula. Monstrelet berättar att Pol brukade rida runt i Paris sittande på tvären som en kvinna. På ett annat ställe säger Monstrelet att gascognarna hade några hemska hästar som var dresserade att göra heltom i galopp, vilket fransmännen och folket i Picardie, Flandern och Brabant tyckte var rena underverket, för sånt var de inte vana att se – det är hans egna ord. Om svenskarna skriver Caesar: i ryttarstrider sitter de ofta av och slåss till fots. De har dresserat sina hästar att stå stilla under tiden och springer sedan snabbt tillbaka till dem om det blir nödvändigt. Enligt deras uppfattning finns det inget så mesigt och vekligt som att använda sadlar och dynor, och så djupt föraktar de dem som gör det att de inte tvekar att angripa ett stort antal män med sadlade hästar, hur få de själva än är.
En gång i tiden häpnade jag när jag såg en häst som var dresserad att gå i alla riktningar efter anvisningar med en piska och med tyglarna hängande ner över öronen; men det var vardagsmat för massilierna, som red utan sadel och betsel:
Barbacka rider Massilias män och bruket av tyglar
känner de inte, en tunn liten kvist är allt de behöver. 11
Numider har slagit en ring: ett folk utan tyglar; 12
”deras hästar saknar tyglar och springer fult med stel nacke och framsträckt huvud”.13
Kung Alfonso, som inrättade Bandets eller Skärpets riddarorden i Spanien, föreskrev bland annat att medlemmarna aldrig fick rida på mulåsnor av någotdera könet, vid vite av en mark silver. Det har jag just läst i Guevaras brev (de som kallade dessa brev ”gyllene” hade en helt annan uppfattning om dem än jag). I Hovmannen står det att det före författarens tid var vanärande för en adelsman att rida på mula. Men ju mer högtstående abessinierna är och ju närmare de står sin herre Johannes Presbyter, desto ivrigare vill de rida på stora mulåsnor: det anses värdigt och praktfullt. Xenofon berättar att assyriernas hästar var så vilda och oregerliga att de alltid hölls klavade i stallet. Det tog väldigt lång tid att lösgöra dem och sadla på, och för att tidsutdräkten inte skulle ligga dem i fatet om de plötsligt överraskades av fienden gick de aldrig i bivack utan att se till att lägret omgavs av vallgrav och värn. Xenofons Kyros, denna stora hästkännare, behandlade hästarna som sina jämlikar och lät aldrig ge dem att äta förrän de hade gjort sig förtjänta av det genom någon ansträngande övning. När nöden ansatte skytherna i krig tappade de blod ur sina hästar och använde det till mat och dryck.
Här ser vi nu en sarmat, uppfödd på blod från en häst.14
När kretensarna belägrades av Metellus led de sådan brist på något att dricka att de tvingades ta hästarnas urin. För att visa hur mycket billigare det är att leda och hålla en turkisk här än våra säger man att de turkiska soldaterna bara dricker vatten och bara äter ris och finmalet saltat kött, som var och en med lätthet kan bära en månadsranson av; men också att de kan leva på sina hästars blod liksom tartarer och moskoviter. De saltar det.
När spanjorerna kom till de nya folken i Indien trodde dessa att både spanjorerna och deras hästar var antingen gudar eller djur av en ädlare och högre natur än de själva. När de hade besegrats kom några av dem och bad erövrarna om fred och förskoning och skänkte dem guld och mat, men de försummade heller inte att erbjuda hästarna samma saker och tilltalade dem med precis samma ord som de yttrade till spanjorerna; hästarnas gnäggningar uppfattade de då som ett meddelande om försoning och vapenvila.
I Ostindien var det i gammal tid en så stor ära att rida på elefant att det var förbehållet kungen. Näst finast var att åka i en vagn som drogs av fyra hästar, därnäst finast att rida kamel, och den lägsta och tarvligaste graden var att rida på eller dras av en ensam häst. Någon av våra samtida skriver att han i den delen av världen har sett länder där man rider på oxar med små sadlar, stigbyglar och tyglar och att det är ett bekvämt sätt att färdas. När Quintus Fabius Maximus Rullianus stred mot samniterna och såg att hans rytteri inte hade lyckats bryta in i fiendens formering efter tre fyra anfall bestämde han att ryttarna skulle ta av tyglarna på hästarna och hugga in med sporrarna allt vad de orkade: ingenting kunde då hejda dem, och tvärsigenom vapen och fällda män banade de väg för sitt eget fotfolk som tillfogade fienden ett mycket blodigt nederlag.
Quintus Fulvius Flaccus beordrade något liknande mot keltibererna: ”’Er kavallerichock blir häftigare om ni driver fram hästarna utan tyglar mot fienden: traditionen berättar att så har romerska ryttare ofta gjort och vunnit stor ära.’ Och med avtagna tyglar bröt de två gånger igenom, först fram och sedan tillbaka, anställde stor massaker på fienderna och bröt av alla spjut.”15
I gammal tid var storfursten av Moskva skyldig att visa tartarerna följande hedersbetygelse när de skickade sändebud till honom: han skulle gå dem till mötes till fots och bjuda dem en bägare stomjölk (en dryck som de älskar), och föll det en droppe på deras hästars man när de drack måste han själv slicka upp den. Den armé som kejsar Beyazit hade skickat till Ryssland överväldigades av en fruktansvärd snöstorm. För att få skydd och rädda sig från kylan var det många som tog sig för att döda sina hästar och ta ur dem, så att de själva kunde krypa in och tillgodogöra sig kroppsvärmen.
Efter den hårda striden där Beyazit blev slagen av Timur Lang skulle den förre ha klarat sig när han flydde i sporrsträck på ett arabiskt sto om han inte hade varit tvungen att låta stoet dricka sig otörstigt då han passerade en bäck: detta gjorde hästen så slapp och kall att förföljarna mycket lätt hann upp honom. Det sägs ju att man gör hästar slappa när man låter dem pissa; men drickandet trodde jag snarare skulle ha piggat upp hästen.
När Kroisos passerade staden Sardes såg han några betesmarker där det kryllade av ormar. Hästarna i hans armé åt upp dem med god aptit. Det var ett illavarslande järtecken för hans företag, säger Herodotos.
En fullgod häst kallar vi en som har man och öron, och andra än sådana släpps inte fram till visning. När spartanerna hade besegrat athenarna på Sicilien och återvände med pomp och ståt till Syrakusa lät de bland andra skrytsamma saker raka de besegrade hästarna och förde dem i triumftåg i det skicket. Alexander slog ner ett folk som hette daher: när de gick ut i krig satt det två man, fullt beväpnade, på varje häst, men i stridsvimlet hoppade den ene av och sedan turades de om att slåss till fots och till häst.
Jag tror inte att något folk slår oss i fråga om kunnande och elegans på hästryggen. När vi talar om en god ryttare tycks det snarare avse hans mod än hans skicklighet. Den skickligaste ryttaren som jag har känt, den säkraste och den duktigaste i att tämja en häst, var enligt min åsikt monsieur de Carnavalet, som tjänade vår kung Henrik II. Jag såg en gång en man rida i full galopp och hålla båda fötterna på sadeln, lossa sadeln, kasta av den och på tillbakavägen ta upp den, fästa den igen och sätta sig i den medan hästen hela tiden sprang för lösa tyglar. Jag såg honom också rida över en hatt, sedan skjuta bakåt mot den med ett par välriktade skott från sin båge och sedan plocka upp vadsomhelst med en fot på marken och en i stigbygeln, och utföra andra liknande konster som han försörjde sig på.
I Konstantinopel har man i min tid sett två män på en häst som turades om att hoppa av och på under vildaste galopp. En kunde tygla och sela på sin häst med bara tänderna. En annan stod mellan två hästar med en fot på varje sadel och bar samtidigt en man på sina armar medan han red i full fart. Den andre ställde sig sedan raklång på den förstes axlar och sköt träffsäkert med pil och båge under galoppen. Flera red i full fart med huvudet på sadeln och benen i luften mellan sadelspetsar som var fästa i remtyget. När jag var pojke red fursten av Sulmona en hård häst i Neapel och gjorde alla tänkbara dressyrkonster, och hela tiden höll han real-mynt under knän och tår, som om de vore fastspikade där, för att visa vilken stadig sits han hade.
1 Quibus desultorum in modum binos trahentibus equos inter acerrimam saepe pugnam in recentem equum ex fesso armatis transultare mos erat. Tanta velocitas ipsis tamque docile equorum genus. Livius 23, 29, 5. ↵
2 quo haud dubie superat Romanus. Livius 9, 22, 10. ↵
3 arma proferri, iumenta produci, obsides dari iubet. Caesar, Kriget i Gallien 7, 11, 2. ↵
4 cedebant pariter pariterque ruebant / victores victique, neque his fuga nota neque illis. Vergilius, Eneiden 10, 756–757. ↵
5 Primus clamor atque impetus rem decernit. Livius 25, 41, 6. ↵
6 Et quo ferre velint permittere vulnera ventis. / Ensis habet vires, et gens quaecumque virorum est / bella gerit gladiis. Lucanus 8, 384–386. ↵
7 magnum stridens contorta phalarica venit / fulminis acta modo. Vergilius, Eneiden 9, 705–706. ↵
8 Saxis globosis funda mare apertum incessentes, coronas modici circuli magno ex intervallo loci assueti traicere, non capita modo hostium vulnerabant, sed quem locum destinassent. Livius 38, 29, 4–7. ↵
9 Ad ictus moenium cum terribili sonitu editos pavor et trepidatio cepit. Livius 38, 5, 3. ↵
10 Non tam patentibus plagibus moventur. Ubi latior quam altior plaga est, etiam gloriosius se pugnare putant; idem, cum aculeus sagittae aut glandis abditae introrsus tenui vulnere in speciem urit, tum in rabiem et pudorem tam parvae perimentis pestis versi prosternunt corpora humi. Livius 38, 21, 10–11. ↵
11 Et gens quae nudo residens Massilia dorso / ora levi flectit frenorum nescia virga. Lucanus 4, 682–683. ↵
12 Et Numidae infreni cingunt. Vergilius, Eneiden 4, 41. ↵
13 equi sine frenis, deformis ipse cursus rigida cervice et extento capite currentium. Livius 35, 11, 8. ↵
14 Venit et epoto Sarmata pastus equo. Martialis, Liber spectaculorum 3, 4. ↵
15 Id cum maiore vi equorum facietis, si effrenatos in hostes equos immittitis, quod saepe Romanos equites cum laude fecisse memoriae proditum est. Detractisque frenis bis ultro citroque cum magna strage hostium, infractis omnibus hastis, transcurrerunt. Livius 40, 40, 5–7. ↵