DÖDEN BEFRIAR OSS från alla förpliktelser, sägs det. Jag vet några som uppfattat saken på annat sätt. Kung Henrik VII av England avtalade med don Felipe, son till kejsar Maximilian – eller för att framställa honom på ett mer aktningsvärt sätt: far till kejsar Karl V – att Felipe skulle till Henrik överlämna hans fiende hertigen av Suffolk av Vita rosen, som hade flytt till Nederländerna och slagit sig ner där, mot att Henrik lovade att aldrig trakta efter hertigens liv; men när Henrik låg på sitt yttersta befallde han ändå i testamentet sin son att döda honom så snart han själv hade avlidit. I den tragedi som hertigen av Alba nyligen lät oss uppleva i Bryssel med grevarna van Hoorn och Egmont förekom det många märkliga saker, bland annat den att greve Egmont, på vars hedersord och försäkran greve van Hoorn hade gett sig till hertigen av Alba, med stort eftertryck krävde att han själv skulle avrättas först, så att döden löste honom från hans förpliktelse till nyssnämnde greve van Hoorn. Det förefaller som om döden inte löste kung Henrik från hans hedersord och som om Egmont var löst från sitt även utan att dö. Vi kan inte vara bundna utöver våra krafter och resurser. Så eftersom verkställighet och fullbordan inte alls ligger i vår makt och eftersom det egentligen bara är viljan som ligger i vår makt måste alla regler om människans plikter med nödvändighet grundas och byggas just på viljan. Därför var greve Egmont, som ansåg sin själ och vilja bunden av det egna löftet trots att han saknade makt att infria det, utan tvivel löst från sin plikt även om han hade överlevt greve van Hoorn. Men kungen av England, som medvetet bröt sitt ord, kan inte ursäktas med att han sköt upp den verkställda trolösheten till efter sin död – lika litet som muraren hos Herodotos, som troget bevarade hemligheten med sin herres, den egyptiske kungens skatter men på dödsbädden röjde den för sina barn. Jag vet många i min tid som har drabbats av samvetskval över att de har behållit andras egendom och som har bestämt sig för att lämna gottgörelse efter döden genom sitt testamente. Men det är inget värt, vare sig att skjuta upp en så angelägen sak eller att söka gottgöra en oförrätt med så obetydliga efterverkningar för en själv. Man måste betala med något som i högre grad är ens eget. Och ju mer betungande och obehaglig återbetalningen blir, desto rättmätigare och mer förtjänstfull blir den. Det ska svida i skinnet när man gör bot. Än värre gör de som döljer sitt hat till en närstående hela livet och inte visar det förrän i testamentet. Man visar föga omsorg om sin egen heder när man väcker den förolämpades illvilja mot ens minne, än mindre omsorg visar man om sitt eget samvete när inte ens respekten för döden får en att låta sitt hat dö ut och man i stället förlänger dess liv utöver sitt eget. Orättvisa domare som skjuter på avgörandet till en tidpunkt då de inte längre kan ta kännedom om saken. Om jag kan tänker jag se till att min död inte säger något som mitt liv inte redan har sagt öppet.