DET RÄTTA ÄMNESOMRÅDET för bedrägeri är sådant som är okänt, för det första därför att det främmande i sig skänker trovärdighet, för det andra därför att okända saker inte blir föremål för våra vanliga resonemang och vi just därför berövas möjligheten att bestrida dem. Därför – säger Platon – är det mycket lättare att tillfredsställa åhörarna när man talar om gudarnas natur än när man talar om människornas, för när åhörarna är okunniga har man ett stort, härligt område där man kan behandla ett fördolt ämne alldeles fritt. Det leder till att det intet finns som man tror så fullt och fast på som det man vet minst, och att inga människor är självsäkrare än de som berättar sagor för oss, till exempel alkemister, spåmän, astrologer, kiromantiker, läkare och ”hela det där släktet”.1 Till dem skulle jag gärna lägga, om jag bara vågade, en hel hoper andra människor, nämligen dem som regelmässigt tolkar och granskar Guds planer och gör anspråk på att hitta orsakerna till allt som händer och att finna de outgrundliga avsikterna med Guds verk genom att granska hemligheterna kring hans vilja. Och trots att de ständiga växlingarna och motsättningarna i det som händer driver dem från hörn till hörn, från öster till väster, fortsätter de oförtrutet att kuta efter bollen och teckna vitt och svart med samma penna.
I en indianstam har man den berömvärda seden att när det går illa för dem i en träffning eller ett slag ber de offentligt Solen, som är deras gud, om ursäkt som om de hade gjort något orättfärdigt: framgång och motgång för de tillbaka på det gudomliga förnuftet och underordnar sina egna omdömen och överväganden detta gudomliga förnuft. För en kristen räcker det att han tror att allt kommer från Gud, att han tar emot det med ett erkännande av Guds gudomliga och outgrundliga vishet och att han följaktligen tolkar det till det bästa, i vilken skepnad det än skickas till honom. Men med ogillande finner jag det vanligt att man söker stärka och backa upp vår religion genom att hänvisa till att våra egna företag blomstrar. Vår tro har tillräckligt många andra grundvalar, den behöver inte bekräftas av det som händer, för om folket vänjer sig vid sådana argument, som är rimliga och passar deras smak, är det fara värt att de skakas i sin tro när händelserna går dem emot och bringar dem olycka. Så har skett i de religionskrig som vi nu är invecklade i: de som segrade i slaget vid La Roche-L’Abeille gjorde ett stort nummer av den händelsen och utnyttjade sin tur där som ett säkert tecken på att deras parti var godkänt, men sedan fick de ursäkta sina oturliga motgångar vid Moncontour och Jarnac med att det var faderliga straff och upptuktelser. Om de inte har folket helt i sitt våld märker ju folket hur lätt som helst att man här tar ut dubbla kvarnpengar för säcken och blåser varmt och kallt med samma mun. Det vore bättre att förklara sanningens verkliga grundvalar för dem.
Det var en fin seger som flottorna under don Juan av Österrike vann över turkarna för några månader sedan, men vid andra tillfällen har det behagat Gud att låta oss uppleva andra slag som stått oss dyrt. Kort sagt är det svårt att lägga gudomliga ting i vår vågskål utan att de tappar i vikt. Och om någon skulle vilja förklara varför Arius och hans påve Leo, de viktigaste ledarna för det arianska kätteriet, dog vid olika tillfällen men på samma egendomliga sätt (båda fick ont i magen, tvingades lämna en diskussion och gå på toaletten, där båda hastigt avled) och han vill understryka den gudomliga hämnden genom att hänvisa till platsen – då skulle han mycket väl kunna ta med Heliogabalus död också: även han dödades på ett avträde. Men betänk då att Irenaeus råkade ut för samma öde. Gud vill lära oss att de goda har något annat att hoppas på och de onda något annat att frukta än denna världens turliga och oturliga öden, som han styr och fördelar efter sin hemliga plan; han berövar oss möjligheten att utnyttja dem på vårt dåraktiga vis, och de som försöker dra fördel av dem med hjälp av sitt mänskliga förnuft lurar sig själva: de får aldrig in en stöt utan att själva dra på sig två. Augustinus bevisar elegant detta mot sina motståndare. Det är en strid som bättre avgörs med minnets vapen än med förnuftets. Vi måste vara nöjda med det ljus som det behagar solen att skicka oss med sina strålar; den som höjer blicken för att få mer ljus från själva solkroppen ska inte finna det konstigt om han mister synen som straff för sitt övermod. ”Vilken människa kan känna Guds råd? Eller vem skulle kunna utgrunda vad Herren vill?”2