FÖR ATT HELA tiden lära mig något när jag är ute och reser brukar jag vid samtal med andra – en av de bästa skolor man kan tänka sig – alltid styra in dem jag talar med på de ämnen som de kan bäst.
Enbart om vindar bör skepparen tala och bonden om tjurar,
herden blott räkna sin hjord, krigaren dra sina sår.1
För oftast blir det tvärtom så att var och en föredrar att tala om någon annans yrke framför sitt eget i tron att man därmed får ökat anseende; därom vittnar Archidamos förebråelse mot Periandros för att han släppte sitt goda rykte som läkare i utbyte mot ett uselt som diktare. Se hur Caesar ordar vitt och brett för att förklara för oss hur uppfinningsrik han är i fråga om att bygga broar och maskiner och hur kortfattad han däremot blir när han talar om sin yrkesutövning, sitt mod och sin krigskonst. Hans bragder visar fullt tillräckligt att han var en framstående härförare, men han vill bli känd som framstående ingenjör, en rätt annorlunda färdighet. Dionysios den äldre var som det anstod hans öde en mycket stor härförare, men han ansträngde sig för att bli mest känd som diktare fast han inget kunde om sådant. En man i det juridiska facket blev nyligen förevisad en studerkammare med alla slags böcker inom hans eget område och därtill inom alla andra, men han fann inget värt att tala om, däremot tog han sig tid att fälla grova och mästrande kommentarer om en sådan avspärrning vid spiraltrappans mynning i studerkammaren som officerare och soldater stöter på varenda dag utan att ta notis eller anstöt.
Trögoxen drömmer om sadel och hästen vill spännas för plogen.2
På den vägen får man aldrig något gjort som håller. Därför ska man alltid sträva efter att föra tillbaka byggmästaren, målaren och skomakaren till den egna lästen. Och när jag läser historia, ett ämne som alla möjliga människor ägnar sig åt, har jag för vana att se efter vilka författarna är: om det är människor utan annat yrke än vitterhet lär jag mig i första hand av stilen och språket, är de läkare tror jag mest på det de säger om klimat, furstars hälsa och temperament och om sår och sjukdomar, är de rättslärda ska man ta tag i det som gäller rättstvister, lagar, styrelseskickens grundvalar och liknande, är de teologer inriktar man sig på kyrkliga frågor, kyrkliga straff, förordnanden och äktenskap, är de hovmän är det sedvänjor och ceremonier, är de krigare är det sånt som rör deras yrke, särskilt berättelser om aktioner som de själva har deltagit i, är de sändebud är det intriger, hemliga avtal och förhandlingar och hur sådana sköts.
Därför noterade jag och fäste vikt vid en sak i seigneur de Langeys redogörelse som jag utan vidare skulle ha förbigått hos en annan författare, för Langey var mycket hemma i diplomati. Först återger han kejsar Karl V:s mäktiga förebråelser vid konsistoriet i Rom i närvaro av våra sändebud biskopen i Mâcon och sieur de Vély, där kejsaren infogade många kränkande uttalanden mot oss, bland annat detta att om inte hans egna befäl och soldater var mer trogna och förfarna i krigskonsten än franske kungens män skulle han genast fästa ett rep om sin hals och be kungen om nåd – det förefaller som om han menade allvar, för ett par tre gånger senare i livet sade han samma sak; sedan berättar Langey att kejsaren också utmanade kungen på tvekamp i bara skjortan, med svärd och dolk i en båt. Samme Langey tillägger i fortsättningen att de nämnda sändebuden skickade en depesch till kungen om saken men att de dolde det allra mesta och rentav förteg de två nämnda punkterna. Jag tyckte det var mycket märkligt att ett sändebud kan ha befogenhet att välja och vraka bland upplysningarna som han ska skicka till sin herre, till och med bland så betydelsefulla saker från en så högt uppsatt person inför en så stor församling. Nog tycker jag att det är tjänarens uppgift att troget återge saker och ting i deras helhet, så som de inträffat, så att herren har bibehållen frihet att ordna, bedöma och välja. Att ändra eller dölja sanningen av rädsla för att mottagaren ska uppfatta dem på något annat sätt än han bör och ledas till ett dåligt beslut, och att samtidigt låta honom sväva i okunnighet om sina egna angelägenheter, det tycks mig ankomma på den som stiftar lag, inte på den som ska lyda lagen, det ankommer på förmyndaren och skolmästaren, inte på den som bör anse sig underlägsen i både myndighet och kloka råd. Hursomhelst skulle inte jag vilja bli betjänad på det sättet i mina egna små angelägenheter.
Under en eller annan förevändning undandrar vi oss gärna andras herravälde för att själva ta makten: för alla är det så naturligt att sträva efter frihet och myndighet att ingen egenskap bör vara mera kär för en överordnad än hans tjänares enkla och rättframma lydnad. Man undergräver befälsrätten när man lyder efter eget gottfinnande, inte av underkastelse. När Publius Crassus – han som romarna ansåg femfaldigt lycklig – var konsul i Asien befallde han en grekisk båtbyggare att skicka honom den största av två skeppsmaster som han hade sett i Athen; han skulle använda den till ett slags belägringsmaskin som han tänkte bygga. I namn av sitt kunnande tog båtbyggaren sig rätten att göra ett annat val och skickade den minsta, som enligt fackmannamässig beräkning var den lämpligaste. Crassus lyssnade tålmodigt på argumenten och lät sedan prygla mannen grundligt, för han ansåg att disciplinen var viktigare än maskinen.
Fast å andra sidan kan man betänka att en sådan sträng lydnad bara gäller exakta order som är givna på förhand. Sändebud har ett friare uppdrag, som på många områden är helt beroende av deras eget omdöme. De utför inte bara sin herres vilja, de formar och styr den också med sina råd. Under min tid har jag upplevt att folk i ledande ställning har blivit klandrade för att de mer har lytt ordalydelsen i kungens brev än anpassat sig efter de faktiska förhållandena på platsen. Förnuftiga människor kritiserar än i dag perserkungarnas vana att ge sina ombud och ställföreträdare så strama tyglar att de måste invänta kungens order för minsta småsak. Sådana förseningar i det väldiga riket ledde ofta till kännbara skador för deras egna intressen. Och när Crassus skrev till en fackman och talade om vad han skulle använda den där masten till – tycktes han inte då inleda en diskussion om sin avsikt och inbjuda mannen att driva igenom sitt eget beslut? ↵
1 Basti al nocchiero ragionar de’ venti, / Al bifolco dei tori, e le sue piaghe / Conti ’l guerrier, conti ‘l pastor gli armati. Stefano Guazzo, italiensk översättning av Propertius 2, 1, 43–44.
2 Optat ephippia bos piger, optat arare caballus. Horatius, Epistlar 1, 14, 43. ↵