Naturligtvis bör en människa alltid
vänta på livsdagens slut, och ingen bör prisas som lycklig
före sin bortgång och innan begravningsriterna utförts.1
ALLA BARN KAN historien i detta ämne om kung Kroisos som tillfångatogs av Kyros, dömdes till döden och just när han skulle avrättas utropade: ”Åh, Solon! Solon!”, och när detta rapporterades för Kyros och han frågade vad det skulle betyda förklarade Kroisos att nu fick han känna på den egna kroppen vad Solon en gång hade varnat honom för: att hur lyckan än ler mot människorna kan de inte kallas lyckliga förrän man har sett dem leva sin sista dag, eftersom människans förhållanden är så osäkra och skiftande att en mycket lätt rörelse förändrar dem från ett tillstånd till ett rakt motsatt. Därför svarade Agesilaos en person som sade att perserkungen var lycklig eftersom han vid mycket unga år hade nått en sådan maktställning: ”Ja”, sade han, ”men i den åldern var inte heller Priamos olycklig.” Kungar i Makedonien som efterträtt Alexander den store blev snart snickare och skrivare i Rom, tyranner på Sicilien blev skolmästare i Korinth, en som hade erövrat halva världen och fört befäl över många arméer blev en eländig tiggare hos en egyptisk kungs odugliga tjänstemän: så mycket kostade det den store Pompeius att förlänga livet med fem sex månader. Och på våra fäders tid upplevde man hur Ludovico Sforza, tionde hertig av Milano, som hela Italien hade darrat för så länge, dog som fånge i Loches men, värst av allt, efter att ha levat i fängelset i tio år. Och dog inte den vackraste drottningen, änka efter kristenhetens mäktigaste kung, nyligen för bödelns hand? En ovärdig och barbarisk grymhet! Det finns tusen sådana exempel, för på samma sätt som stormar och oväder rasar mot våra stolta och övermodiga byggnader tycks det som om det också finns andar i höjden vilka avundas det som är stolt härnere.
Så till den grad kan en hemlig kraft föröda och krossa
mänskliga ting och med hånfullt förakt tyckas trampa i bitar
maktens ståtliga knippe av spön med den fruktade bilan.2
Och ibland tycks det som om ödet avvaktar just den sista dagen i vårt liv för att visa sin makt att på ett ögonblick välta överända vad det byggt upp under långa år, och få oss att med Laberius skrika: ”Sannerligen, med denna dag har jag levt en dag längre än jag borde!”3 Det finns skäl att fatta Solons goda råd på det sättet. Men eftersom han är filosof, och eftersom ödets gunst eller ogunst varken betyder lycka eller olycka för filosofer och eftersom storhet och makt för dem är tillfälliga och närmast likgiltiga egenskaper, håller jag det för sannolikt att Solon blickade längre än så och menade att den sanna lyckan i vårt liv, som är beroende av lugnet och förnöjsamheten i ett välartat sinne och av beslutsamheten och fastheten i en välordnad själ, aldrig bör tillskrivas en människa förrän man har sett henne spela den sista och utan tvivel svåraste akten i sin pjäs. I allt det andra kan man bära mask: våra vackra filosofiska resonemang kan vara enbart poser, och prövningarna går oss kanske inte ända in på livet utan ger oss möjlighet att hela tiden behålla vår oberörda min. Men i denna slutscen mellan döden och oss går det inte längre att låtsas, man måste tala franska, man måste visa vad som är gott och rent i botten på krukan.
Nu slungas äntligen ut de sanna orden ur bröstets
innersta djup, alla masker rycks bort och vår sanning blir blottad.4
Det är därför alla andra handlingar i vårt liv måste prövas och testas mot denna sista insats. Detta är dagen över alla andra dagar som ska döma dem: detta är dagen, säger en antik författare, som ska döma över alla mina gångna år. Åt döden överlåter jag att pröva frukten av mina studier. Då får vi se om mina resonemang kommer från munnen eller från hjärtat. Jag vet många som genom sin död har gett hela sitt liv ett gott eller dåligt rykte. Scipio, Pompeius svärfar, förbättrade med sin värdiga död den oförmånliga åsikt som man dittills hade haft om honom. När Epameinondas tillfrågades vem av tre han skattade högst, Chabrias, Ifikrates eller sig själv, svarade han: ”Innan den saken kan avgöras måste man se oss dö.” Och den mannen skulle man verkligen ta ifrån en hel del om man vägde honom utan att ta med hans ärofulla och storslagna död.
Gud har ordnat allt som det behagat honom, men under min tid har tre av de mest avskyvärda och ärelösa personer som jag har känt, personer som levat i fullkomligt fördärv, fått lugna och i alla avseenden fullkomligt harmoniska slut. Det finns de som dör tappert och lyckligt. Jag har sett döden klippa av tråden för en man i underbar utveckling och i blomman av sin växt och ge honom ett så storslaget slut att hans ärelystna och modiga planer aldrig skulle ha nått så högt som de gjorde nu när de avbröts. Han nådde dit han syftade utan att ta sig fram till målet, som han nådde på ett mer storslaget och ärofullt sätt än han önskat och hoppats. Genom sitt fall överträffade han den makt och det namn som han strävade efter under sin bana. När jag ska bedöma en annan människas liv ser jag alltid efter hur slutet blev, och en av de viktigaste strävandena i mitt liv är att slutet ska bli gott, det vill säga lugnt och tyst.
1 Scilicet ultima semper / exspectanda dies homini est, dicique beatus / ante obitum nemo supremaque die funera debet. Ovidius, Metamorfoser 3, 135–137. ↵
2 Usque adeo res humanas vis abdita quaedam / obterit et pulchros fasces saevasque secures / proculcare ac ludibrio sibi habere videtur. Lucretius 5, 1233–1235. ↵
3 Nimirum hac die una plus vixi, mihi quam vivendum fuit. Macrobius, Saturnalia 2, 7. ↵
4 Nam verae tum demum pectore ab imo / eiiciuntur et eripitur persona, manet res. Lucretius 3, 57–58. ↵