DEN FRANSKE ÖVERHOVPREDIKANTEN Jacques Amyot berättade en dag för mig den här historien, som hedrar en av våra furstar – en furste som med full rätt kan kallas vår även om han är född utomlands. Vid belägringen av Rouen under de första oroligheterna här i landet hade den här fursten varnats av drottningmodern för att man förberedde ett anslag mot hans liv. Brevledes meddelade hon honom uttryckligen vem som skulle utföra planen, nämligen en adelsman från Anjou eller Maine som regelbundet brukade besöka furstens hus i detta syfte. Fursten berättade inte för någon om varningen, men när han nästa dag promenerade tillsammans med överhovpredikanten och en annan biskop på Mont Sainte-Catherine, varifrån våra kanoner besköt Rouen, fick han syn på den utpekade adelsmannen och kalla7de honom till sig. När mannen stod inför honom såg fursten att han redan var blek och darrade av samvetskval och han sade: ”Min herre den-och-den, ni anar visst vad jag vill er, det syns på er uppsyn. Ni behöver inte dölja något, för jag är så väl underrättad om era planer att ni bara gör det värre för er själv om ni försöker dölja dem. Ni känner väl till det-och-det” – det vill säga detaljerna kring de hemligaste delarna av komplotten – ”så bekänn nu sanningen om hela planen om livet är er kärt.” När den arme mannen insåg att han var avslöjad och fast – en av hans medbrottslingar hade nämligen röjt alltihop för drottningen – kunde han bara knäppa händerna och be fursten om nåd och förskoning. Han försökte kasta sig till furstens fötter men denne hindrade honom och fortsatte: ”Lyssna nu! Har jag nånsin gjort er något ont? Har jag av personligt hat kränkt någon i er familj? Jag har känt er i knappt tre veckor – vad är det då som får er att arbeta på min död?” Adelsmannen svarade med darrande röst att han inte hade något personligt skäl, men att det låg i hans partis allmänna intresse, och att vissa personer hade övertygat honom om att det vore en handling fylld av fromhet att på det ena eller andra sättet eliminera en så mäktig fiende till deras religion. ”Då ska jag visa er”, sade fursten, ”hur mycket mildare min religion är än den som ni bekänner er till. Er religion har rått er att döda mig utan att höra mig och utan att jag har gjort er något ont – och min religion befaller mig att förlåta er trots att ni har överbevisats om att ni har velat döda mig utan anledning. Gå er väg, försvinn, och låt mig aldrig mer få se er här! Om ni är klok väljer ni i framtiden mer rättrådiga rådgivare än de där för era förehavanden.”
När kejsar Augustus var i Gallien fick han säkra underrättelser om att Lucius Cinna höll på att koka ihop en sammansvärjning mot honom. Han beslöt sig för att hämnas och kallade därför sina vänner till rådslag nästa dag, men på natten blev han mycket orolig när han tänkte på att han skulle skicka en ung man av god familj, en dotterson till den store Pompeius, i döden. Under klagan formulerade han vitt skilda argument: ”Vad? Ska det verkligen heta om mig att jag själv ska leva i fruktan och på helspänn medan jag samtidigt låter min motståndare gå fritt omkring som han vill? Ska han komma undan när han har varit ute efter mitt liv, som jag har klarat helskinnat ur så många inbördeskrig och drabbningar till både lands och sjöss? Och nu när jag har upprättat fred i hela världen, ska han då frikännas när han har planerat att inte bara mörda mig utan också offra mig?” De sammansvurna hade nämligen bestämt att han skulle mördas medan han offrade. Efter att ha suttit tyst en stund fortsatte han med högre röst och angrep sig själv: ”Varför ska du leva om det är viktigt för så många att du dör? Tar det aldrig slut på dina hämndaktioner och grymheter? Är ditt liv värt all den olycka du ställer till med för att rädda det?” Hans hustru Livia märkte att han var ängslig och frågade: ”Kan du ta emot ett råd från en kvinna? Gör som läkarna när de vanliga botemedlen inte hjälper – då prövar de det motsatta. Med stränghet har du hittills inget uppnått: efter Salvidienus kom Lepidus, efter Lepidus Murena, efter Murena Caepio och efter Caepio Egnatius. Pröva något nytt och undersök hur du lyckas med mildhet och barmhärtighet! Cinna är befunnen skyldig, förlåt honom! Han kan inte skada dig mer, däremot kan han bidra till din ära.” Augustus gladde sig åt att ha funnit en tolk efter sitt hjärta, tackade hustrun, sände återbud till vännerna som han kallat till rådslag och befallde att Cinna skulle föras ensam till honom, och efter att ha skickat ut alla andra ur rummet och bjudit Cinna att sitta ner talade han till honom och sade: ”Först och främst ber jag dig, Cinna, att hålla dig lugn och lyssna på mig. Avbryt mig inte, du ska få tillfälle och tid att svara sen. Du vet ju, Cinna, att trots att jag en gång tillfångatog dig i mina fienders läger och trots att du inte bara hade blivit min fiende utan var född sådan skonade jag dig och gav dig tillbaka allt du ägde. Jag gjorde dig så välbeställd och välmående att segrarna nu avundas den besegrades situation: prästämbetet som du bad mig om gav jag dig efter att ha sagt nej till andra vilkas fäder alltid hade slagits på min sida, och trots att du är mig förbunden för så mycket har du planerat att döda mig.” När Cinna skrek att han var helt främmande för så nedriga tankar fortsatte Augustus: ”Du håller inte löftet, Cinna. Du lovade att inte avbryta mig. Jo, du har planerat att döda mig, där och där, på den och den dagen, tillsammans med den och den och på det och det sättet.” Och när Augustus märkte att Cinna blev alldeles förstummad av dessa uppgifter och satt tyst, inte längre för att hålla sitt löfte utan av dåligt samvete, tillade han: ”Varför gör du detta? För att själv bli kejsare? Det står verkligen illa till med staten om det bara är jag som hindrar dig från att bli kejsare. Du kan inte ens försvara ditt eget hus, och nyligen förlorade du ett mål mot en simpel frigiven slav. Har du verkligen inte resurser och makt att företa dig något annat än att angripa Caesar? Om det bara är jag som står i vägen för dina förhoppningar ger jag upp. Tror du att Paullus, Fabius, familjerna Cossius och Servilius accepterar dig? Och alla dessa ädlingar som inte bara är ädla till namnet utan hedrar sin adel med sina dygder?” Mycket annat sade han, för han talade i över två hela timmar, och yttrade sedan: ”Gå nu, Cinna! Till den förrädare och fadermördare som du nu är ger jag livet, det liv som jag förut gav dig som fiende. Må vänskapen börja växa mellan oss från denna dag; låt oss pröva vem av oss två som är i mest god tro, jag som har gett dig livet eller du som har fått det.” Och så lämnade han Cinna. En tid senare gav han honom konsulsbefattningen, beklagande att Cinna inte vågat be honom om den själv. Sedan blev Cinna en nära vän till Augustus och insatte honom som enda arvinge till sin egendom. Och efter den händelsen, som inträffade när Augustus var fyrti år gammal, förekom det aldrig mer någon sammansvärjning eller intrig mot honom och han blev rättvist belönad för att han varit barmhärtig.
Men så gick det inte för vår furste, för hans mildhet kunde inte skydda honom mot att fastna i fällan och råka ut för ett liknande förräderi. Så fåfänglig och tom är människans klokskap, och trots alla våra företag, våra planer och försiktighetsåtgärder styr Fortuna alltid över utfallet. När läkarna når ett gott resultat säger vi att de har tur, som om det bara var deras konst som inte kunde klara sig på egen hand, som om bara den hade alltför bräckliga grundvalar för att lita till egen kraft, och som om det bara var den som behövde en hjälpande hand av Fortuna för att verka. Man kan säga vadsomhelst om läkekonsten, ont eller gott, och jag tror det, för gudskelov har den och jag inget med varann att göra. Jag är tvärtemot alla andra, jag föraktar nämligen alltid läkekonsten, men i stället för att söka komma överens med den när jag är sjuk börjar jag då att hata den och frukta den, och dem som försöker truga på mig medicin svarar jag att de åtminstone får vänta tills jag har återvunnit så pass mycket krafter och hälsa att jag tål de våldsamma och riskabla effekterna av deras brygd. Jag låter naturen ha sin gång och förutsätter att den har näbbar och klor att försvara sig mot de angrepp som riktas mot den och att den kan hålla ihop den här väven och se till att den inte rivs upp. När naturen är invecklad i rejäl närkamp med sjukdom är jag rädd att man i stället för att bistå naturen bistår dess motståndare och vållar naturen ytterligare besvär. Nu menar jag att det inte bara är i medicinen utan också i en del andra och säkrare konstarter som slumpen spelar en viktig roll. De poetiska infallen, som drar med sig diktaren och rycker ut honom utanför sig själv – varför ska vi inte hänföra dem till hans goda lycka, när han själv erkänner att de går utöver hans förmåga och krafter, att de kommer någon annanstans ifrån och att han alls inte har dem i sin makt, lika litet som talarna, vilka säger att de inte har någon kontroll över dessa onaturliga rörelser och impulser som driver dem förbi det planerade upplägget? Sak samma med måleriet: ibland gör målarhanden penseldrag som går utöver konstnärens föreställningar och kunnande och som inger honom själv förundran och skräck. Men ännu mycket tydligare röjer slumpen vilken roll den spelar i alla dessa konstverk genom den behagfulla skönhet som finns i dem utan att upphovsmännen har avsett det eller ens varit medvetna om det. I andras skrifter upptäcker en skicklig läsare ofta andra fullkomligheter än dem som författaren medvetet har lagt in, och han kan då ge dem rikare innebörder och nyanser. Var och en inser också vilken stor roll som slumpen spelar i militära företag: till och med våra reflektioner och överväganden behöver ett inslag av tur och lycka, för vår egen vishet mäktar föga; ju mera skärpt och aktiv visheten är, desto mera svaghet upptäcker den hos sig själv och desto mera misstror den sig själv. Jag håller med Sulla: när jag granskar de mest lysande militära bedrifterna tycker jag mig se att männen som leder dem bara tillgriper överläggning och rådslag för formens skull, att de överlåter huvuddelen av företaget till Fortuna och att de i sin förlitan på slumpens bistånd alltid går över gränsen för all förnuftig eftertanke. Mitt under överläggningarna kan de gripas av en plötsligt upprymdhet och ett besynnerligt raseri, som oftast får dem att fatta det minst sannolika beslutet och får deras mod att svälla över allt förnuft. Därför försökte flera stora antika härförare göra sina våghalsiga beslut trovärdiga genom att förklara för sina män att de var drivna av något slags inspiration, av något tecken eller av en förutsägelse.
På grund av de svårigheter som förorsakas av alla enskildheter och särskilda omständigheter kring varje sak är vi oförmögna att se och välja det mest fördelaktiga. Detta inger oss ovisshet och förvirring, och i det tillståndet är det enligt min åsikt säkrast, även om inget annat skäl skulle leda oss till det, att ansluta sig till den ståndpunkt som rymmer mest av hederlighet och rättrådighet och att alltid gå den raka vägen, eftersom man inte vet vilken väg som är kortast. Så var det i de båda exemplen som jag just tog upp: det var utan tvivel ädlare och mer storsint av den angripne att förlåta än att göra något annat. Även om det gick illa för den förre kan man inte fördöma hans goda föresats, och även om han hade gjort tvärtom vet vi inte om han hade undgått det slut som ödet hade bestämt för honom; i alla händelser hade han då gått miste om äran för enastående godhet.
I historieböckerna möter vi många som har gripits av denna fruktan för sammansvärjningar. De flesta har valt att krossa intrigerna mot sig i förväg med hjälp av hämnd och straff, men mig veterligt är det mycket få som har vunnit något med ett sådant botemedel – tänk bara på alla dessa romerska kejsare. Den som hotas av en sådan fara bör varken lita på sin styrka eller på sin vaksamhet. Hur svårt är det inte att skydda sig mot en fiende som gömmer sig bakom vår bäste väns tillgivna ansikte, och hur svårt är det inte att känna vad folk i vår omgivning vill och tänker innerst inne! Förgäves anlitar man utlänningar som livvakter, förgäves omger man sig ständigt med en barriär av väpnade män: den som föraktar sitt eget liv blir alltid herre över andras. Och denna ständiga misstänksamhet, som gör att en furste misstror alla, måste vara en enastående pina. Därför orkade inte Dion utreda saken när han fick veta att Kallippos undersökte olika sätt att ta livet av honom: Dion sade att han hellre dog än levde i detta plågsamma tillstånd där han var tvungen att skydda sig, inte bara mot sina fiender, utan också mot sina vänner. Samma inställning visade Alexander, fast mycket mer drastiskt och kraftfullt i handling, när Parmenion hade skickat honom ett brev och avslöjat att hans mest avhållne läkare Filippos hade mutats av Dareios att förgifta honom: samtidigt som Alexander lät Filippos läsa brevet svalde han drycken som denne hade gett honom. Var inte det ett uttryck för övertygelsen att om vännerna ville mörda honom gick han med på att de gjorde det? Den fursten är ett paradexempel på riskabla handlingar, men jag vet inte om det finns någon episod i hans liv som visar på större själsstyrka eller större skönhet i alla avseenden än den här. De som manar furstar att vara uppmärksamma och misstänksamma under sken av att de månar om furstarnas säkerhet manar dem i själva verket till undergång och nesa. Inget ädelt kan åstadkommas utan risk. Jag vet en furste som till sin natur är mycket krigisk och företagsam men vars goda lycka man dagligen förstör med råd om att han ska omge sig med sitt eget folk, att han absolut inte får gå med på någon försoning med sina gamla fiender och att han ska hålla sig på sin kant och aldrig lägga sitt öde i starkare händer, vilka löften han än får och vilken nytta han än tycker att det innebär. Jag vet en annan furste som mot förväntan har förbättrat sin lycka genom att välja det motsatta handlandet. Det rykte för djärvhet, som furstarna så ivrigt jagar efter, kan vid behov demonstreras lika storslaget i civil jacka som i rustning, inomhus som i fält, med sänkt arm som med lyftad. Ängslig och försiktig klokhet är dödsfiende till storslagna bedrifter. För att vinna Syphax stöd lämnade Scipio sin armé och det nyligen erövrade Spanien, som fortfarande var osäkert, tog sig över till Afrika med två små fartyg och anförtrodde sig i fiendeland åt en barbarkung som han inte visste om han kunde lita på, utan borgen och utan gisslan; hans enda säkerhet var hans eget stora mod, hans goda lycka och hans stora förhoppningars löfte. ”Förtroende som man visar binder oftast andras förtroende.”1 Nej, ska man leva ett äregirigt och frejdat liv ska man lyssna föga på misstankarna och hålla dem i strama tyglar: fruktan och misstro drar på sig angrepp och inbjuder därtill. Den mest misstrogne av våra kungar stärkte sin ställning huvudsakligast genom att frivilligt överlämna och anförtro sitt liv och sin frihet i fiendernas händer: han visade dem fullt förtroende för att de skulle visa honom detsamma. När Caesars legioner gjorde myteri och grep till vapen mot honom var Caesars enda motstånd att han visade upp sitt myndiga ansikte och sina stolta ord: han litade så starkt på sig själv och sin goda lycka att han inte var rädd för att överlämna och anförtro sig själv och sitt öde till en upprorisk och rebellisk armé.
Han stod på en vall av uppkastad grästorv,
orädd: han fruktade ingen, var därför fruktad av alla.2
Men det är sant att denna starka självtillit bara kan utvecklas helt och naturligt hos människor som inte skräms av tanken på döden och på det värsta som trots allt kan hända, för om man låtsas vara självsäker fast man fortfarande skakar, tvekar och är oviss – då kommer man inte med något av värde för en viktig försoning. Att underordna sig och anförtro sig är ett utmärkt medel att vinna andras hjärta och vilja, förutsatt att man gör det frivilligt, utan tvingande nödvändighet, att man gör det med ren och odelad tillit och att ens anlete i varje fall inte visar någon tvekan. Som barn bevittnade jag hur en adelsman, som var kommendant i en stor stad, ansattes av en rasande och upprorisk befolkning, och för att dämpa den uppblossande revolten beslöt han sig för att lämna den mycket säkra plats där han befann sig och överlämna sig till den upproriska massan: det gick illa, han dödades ömkligen. Men felet var inte, anser jag, att han gick ut, vilket eftervärlden brukar förebrå honom, utan snarare att han valde en undergiven och mjuk attityd och försökte dämpa raseriet genom att följa efter i stället för att leda, och genom att komma med böner i stället för tillrättavisningar. Jag anser att välvillig stränghet förenat med militär beslutsamhet, genomsyrad av lugn och självförtroende lämpad för hans rang och värdiga ämbete, skulle ha lyckats bättre i hans fall och i varje fall ha varit mer ärofull och passande. Av ett sådant upphetsat odjur är mänsklighet och mildhet det sista man kan förvänta sig; mer mottagligt är det då för vördnad och fruktan. Jag skulle också förebrå honom för att han, när han väl hade fattat sitt beslut, som enligt min uppfattning var mer djärvt än dumdristigt, svag och vapenlös skulle kasta sig ut i detta stormiga hav av galna människor – då borde han ha tagit steget fullt ut och aldrig övergett den rollen. Men nu när han märkte att faran var överhängande tappade han modet, ändrade då den undergivna och inställsamma hållningen som han dittills hade anlagt och blev vettskrämd: rösten och blicken fylldes av skräck och ånger, och när han försökte sticka sig undan och gömma sig eldade han dem och drog dem på sig.
En gång planerade man att hålla allmän mönstring av de olika trupper som stod i vapen – det är ett tillfälle för hemliga hämndaktioner, aldrig kan sådana utföras säkrare än då. Då förekom det offentliga och allmänt kända antydningar om att det skulle bli farligt för vissa personer som hade den viktiga och nödvändiga uppgiften att mönstra trupperna. Det lades fram olika förslag om vad man skulle göra, för saken var besvärlig, hade stor betydelse och kunde få allvarliga följder. Mitt förslag gick ut på att man skulle undvika att visa minsta tecken på fruktan; i stället skulle man möta upp och gå mellan leden med högburet huvud och självsäker blick och i stället för att ta bort något inslag, vilket de andra förslagen mest gick ut på, tvärtom uppmana befälen att beordra soldaterna att hälsa de närvarande med muntra och rejäla skottsalvor och inte spara på krutet. Detta uppfattades som ett tecken på förtroende för de trupper som man hade misstänkt, och det ledde sedan till nyttigt ömsesidigt förtroende.
Den väg som Julius Caesar valde anser jag är den bästa tänkbara. Först försökte han göra sig omtyckt till och med av sina fiender genom mildhet, och när sammansvärjningar avslöjades för honom nöjde han sig med att säga att han kände till dem. Sedan fattade han det ädla beslutet att utan rädsla och oro invänta vad det hela skulle leda till för honom, och han överlämnade sig i gudarnas och ödets händer. Och sådant var säkert hans sinnestillstånd när han blev mördad.
En främling gick överallt och berättade om att han kunde lära tyrannen Dionysios i Syrakusa ett ofelbart sätt att uppspåra och avslöja alla intriger som undersåtarna spann mot honom, om Dionysios gav honom en stor summa pengar. Tyrannen fick höra talas om saken och lät kalla på mannen för att lära sig denna konst, som han behövde så väl för att skydda sig. Främlingen sade att hela konsten var att han betalade honom en talent och sedan skröt om att mannen hade lärt honom en värdefull hemlighet. Dionysios tyckte att det var ett bra påhitt och lät räkna upp sexhundra guldmynt. Det var osannolikt att han skulle ha gett en så stor summa till en okänd annat än som betalning för en mycket nyttig undervisning, och ryktet om saken ledde till att fienderna blev rädda. Därför gör furstar klokt i att offentliggöra upplysningar som de får om anslag mot deras liv; då får de folk att tro att de är välinformerade och att inget kan sättas igång som de inte har nys om. Hertigen av Athen gjorde många dumheter när han nyligen upprättade sitt tyranni över Florens, men den mest anmärkningsvärda dumheten begick han när han fick den första upplysningen om den konspiration som folket i staden planerade mot honom av Matteo di Morozo, en av de sammansvurna: då lät han döda Morozo för att undertrycka upplysningarna så att ingen skulle få veta om att någon i staden kunde vara missnöjd med hans styre. Jag minns att jag en gång läste en historia om en högt uppsatt romare som var på flykt från triumviratets tyranni och som tusen gånger hade klarat sig undan förföljarnas händer med listiga knep. En dag hände det att en beriden trupp som hade order att fånga honom passerade tätt intill ett buskage där han låg gömd, men utan att upptäcka honom. Just då satt emellertid den gömde och tänkte på allt besvär och alla svårigheter som han hade genomlidit så länge för att klara sig undan den ständiga och ihärdiga jakten på honom överallt; han tänkte på hur lite glädje han kunde vänta sig av ett sådant liv och hur mycket bättre det vore att dö en gång för alla än att ständigt leva i denna ångest, så han kallade själv tillbaka truppen, röjde sitt gömställe och överlämnade sig självmant till deras grymma behandling för att befria både dem och sig själv från ytterligare plåga. Att själv bjuda in fienden är en ganska drastisk handling, men ändå tycker jag att det är bättre än att leva i ständig ångest för något obotligt. Men eftersom de försiktighetsåtgärder som man kan vidta är fyllda av oro och osäkerhet är det bättre att med gott förtroende förbereda sig för allt som kan hända och finna en viss tröst i att man inte är säker på att det kommer att hända.