JAG KAN INTE godkänna vårt sätt att beräkna livets varaktighet. Jag ser också att de visa gör livslängden mycket kortare än vad man i allmänhet anser om saken. När folk försökte hindra Cato den yngre från att ta sitt liv sade han: ”Vad menar ni? Är jag nu i en ålder då jag ska förebrås för att jag lämnar livet för tidigt?” Ändå var han bara fyrtiåtta år. Det tyckte han var en mogen och långt framskriden ålder med tanke på hur få det var som nådde den. Och de som intalar sig att någon sorts levnadslopp som de kallar naturligt utlovar ytterligare några år skulle nog kunna leva så länge också – om de hade privilegiet att undantas från alla dessa olyckliga tillfälligheter som enligt naturens ordning drabbar oss alla och lätt kan avbryta det levnadslopp som de förespeglar sig. Vilken galenskap är det inte att vänta sig att man ska dö av kraftlöshet till följd av extremt hög ålder och föreställa sig ett sådant slut på vår livsbana när detta är det ovanligaste och mest sällsynta av alla dödssätt! Det är bara det sättet vi kallar naturligt, som om det vore mot naturen när en man faller och bryter nacken, drunknar vid ett skeppsbrott eller överrumplas av pest eller lungsot, och som om det inte tillhörde våra naturliga villkor att utsättas för alla dessa olyckor. Låt oss inte lura oss själva med sådana fina ord; naturligtvis borde man kanske hellre kalla det som är allmänt, vanligt och universellt. Att dö av ålderdom är sällsynt, enastående och extraordinärt och därför mindre naturligt än att dö på andra sätt. Det är det sista och yttersta sättet att dö, och eftersom det är så svårnått för oss kan vi inte hoppas på det: det markerar visserligen den gräns som vi aldrig kommer att passera och som naturens lag har förbjudit oss att överskrida, men om naturen låter oss leva ända dit är det ett mycket sällsynt privilegium. När den befriar en människa från de hinder och svårigheter som den har placerat ut med mellanrum på livets långa väg är detta ett undantag som den genom särskild ynnest beviljar en enda människa på två- trehundra år. Därför anser jag att vi ska betrakta den ålder som vi har uppnått som en ålder vilken få människor når. Eftersom människor i vanliga fall inte når dit är det ett tecken på att vi är långt framme. Och eftersom vi har passerat den vanliga gränsen, som är den rätta måttstocken för vårt liv, bör vi inte räkna med att komma särskilt mycket längre. När vi har undsluppit så många tillfällen att dö där vi ser andra tumla bör vi inse att en sådan enastående lycka som den vilken håller oss vid liv utöver det vanliga inte kan hålla i sig så länge till.
Det är ett fel hos själva lagarna att de har en oriktig uppfattning: de hävdar att en man inte kan förvalta sin egendom förrän han är tjugofem, samtidigt som han knappast har ett eget liv att förvalta så länge. Augustus sänkte åldersgränsen i de gamla romerska lagarna med fem år och förklarade att man inte behövde vara mer än tretti för att bli domare. Servius Tullius befriade de riddare som fyllt fyrtisju från krigstjänst, Augustus sänkte till fyrtifem. Att låta folk dra sig tillbaka före femtifem eller sexti tycker jag inte att det finns någon rimlig anledning att göra. Jag skulle mena att man borde förlänga vår tjänstetid och hålla oss i arbete så länge som möjligt för det allmännas väl, men felet finns, anser jag, i andra änden: man sätter oss inte i arbete tillräckligt tidigt. Augustus var domare över hela världen när han var nitton men anser att man måste vara tretti fyllda för att avgöra hur en takränna ska placeras. Själv anser jag att våra själar är fullt utvecklade som de ska när vi är tjugo; då ger de löfte om allt de förmår. Har en själ inte lämnat alldeles klara säkerheter för sin styrka vid den åldern lämnar den sedermera aldrig något bevis. Om inte de naturliga egenskaperna och färdigheterna visar vilken styrka och skönhet de äger vid den åldern gör de det aldrig.
Törnet sticker ingenting
om det föds förutan sting
säger de i Dauphiné. Av alla olika sorters vackra mänskliga handlingar som jag känner till skulle jag tro att det är många fler, både under gångna sekler och i vårt, som har utförts före trettiårsåldern än efter, ja ofta också i en och samma människas liv. Med full säkerhet kan jag väl hävda detta om både Hannibals liv och hans store motståndares, Scipios? Drygt halva livet levde de på den ära som de hade vunnit i sin ungdom, sedan levde de som stora män jämfört med alla andra men alls inte jämfört med sig själva. För min egen del är jag säker på att både mina själskrafter och mina kroppskrafter har minskat mer än de har ökat efter den åldern; de har gått mer bakåt än framåt. För den som utnyttjar tiden väl är det möjligt att kunskapen och erfarenheten växer med livet, men vitaliteten, snabbheten, fastheten och de andra egenskaperna, som i mycket högre grad är våra egna och är viktigare och mer väsentliga – de vissnar och mattas.
När så tiden med väldig kraft har knäckt våra kroppar
och när lemmarna mist sin spänst och börjat bli matta
haltar tanken, sluddrar vår tunga, förslöas förståndet. 1
Ibland är det kroppen som först ger vika för ålderdomen, ibland är det också själen. Jag har sett tillräckligt många som har fått hjärnan försvagad före magen och benen, och eftersom detta onda knappt är märkbart för den som lider av det och det yttrar sig på ett så dunkelt sätt är det desto farligare. Nu klagar jag inte på att lagarna håller oss för länge i arbete, utan på att de sätter oss i arbete försent. Med tanke på hur bräckligt vårt liv är och hur många vanligt och naturligt förekommande klippskär det är utsatt för borde man inte upplåta så stor del av livet till födelse, sysslolöshet och upplärning.
SLUT PÅ FÖRSTA BOKEN
1 Ubi iam validis quassatum est viribus aevi / corpus et obtusis ceciderunt viribus artus, / claudicat ingenium, delirat linguaque mensque. Lucretius 3, 451–453. ↵