DET ÄR ALLDELES rätt det som sägs i den här raden:
överallt är det fullt tillåtet att tala både för och emot. Som till exempel:
Hannibal förstod att vinna seger
men inte att dra fördel av det vunna.2
Den som delar denna uppfattning och vill hävda inför vårt folk vilket misstag det var att vi inte fullföljde den lyckade framstöten vid Moncontour, eller vill kritisera kungen av Spanien för att han aldrig förstod att utnyttja sitt övertag över oss vid Saint-Quentin, han kan hävda att misstaget berodde på att själen var berusad av sin goda lycka och att hjärtat var så proppmätt av den inledande framgången att det tappade lusten att öka den. En sådan segrare är fullt upptagen med att smälta det han redan har; han har händerna fulla, kan inte greppa mer och är ovärdig den gåva som lyckan lagt i hans händer. Ty vad får han för vinst av lyckan om han ändå ger fienden en chans att resa sig? Inte kan man väl hoppas att han ska våga angripa fienderna en annan gång när de har samlat sig på nytt, hämtat sig och återigen väpnat sig med trots och hämndlystnad, om han varken vågar eller kan förfölja dem när de är vettskrämda och i full upplösning,
just när lyckan är het och skräcken som spritt sig gör verkan?3
Men kan han egentligen förvänta sig ett bättre tillfälle än det som han just har låtit gå sig ur händerna? Det är inte som i fäktning, där det är antalet träffar som ger seger. Så länge fienden står upprätt är det bara att gå löst igen. Det är ingen seger om den inte gör slut på kriget. I träffningen vid staden Orikos, där Caesar hamnade i underläge, kritiserade han Pompeius soldater och sade att det hade varit ute med honom själv om deras befälhavare verkligen kunde segra. Och när det sedan blev Caesars tur förföljde han Pompeius tätt i hälarna på ett helt annat sätt.
Men varför kan man inte säga tvärtom också – att det är ett tecken på en brådstörtad och omättlig läggning att inte kunna sätta en gräns för sin lystnad; att det är ett missbruk av Guds gåvor att söka spränga det mått som Han har gett för dessa gåvor; att den som utsätter sig för en ny fara när han har vunnit en seger återigen utsätter denna seger för slumpens godtycke, och att en av de klokaste reglerna i krigskonsten säger att man aldrig ska driva sin fiende till förtvivlan? När Marius och Sulla hade besegrat marserna i bundsförvantkriget och märkte att en liten spillra av fiendens trupper desperat vände om för att kasta sig över dem som rasande vilddjur, ansåg de det klokast att inte stanna kvar och möta dem. Om inte stridsivern hade drivit greven av Foix att alltför grymt förfölja de överlevande efter segern vid Ravenna hade han inte befläckat den segern med sin egen död. Men det levande minnet av hans exempel hjälpte i alla fall greven av Enghien att rädda livet vid Ceresole. Det är farligt att angripa en man som du har fråntagit alla möjligheter att undkomma utom den att bruka vapen, för nödvändigheten är en brutal läromästare: ”När nödvändigheten provoceras blir dess hugg fruktansvärda.”4
Dyrt besegras en man som provokativt blottar strupen.5
Det var därför Farax hindrade den spartanske kungen, som just hade vunnit ett slag mot invånarna i Mantineia, från att konfrontera tusen argiver som undkommit oskadda från nederlaget: i stället borde han låta dem löpa och inte pröva en tapperhet som stungits och retats av olyckan. När kung Klodomir av Akvitanien hade besegrat kung Godomar av Burgund förföljde han den besegrade och flyende så att han tvingade honom att bjuda motstånd. Men Klodomirs envishet kostade honom segerns frukt, för han blev dödad.
Om man måste välja mellan att ge sina soldater en överflödande rik beväpning och att bara rusta dem med det nödvändigaste kan man till stöd för det första alternativet – som Sertorius, Filopoimen, Brutus, Caesar med flera valde – hävda att det alltid är en sporre till heder och ära för en soldat att se sig själv grant utstyrd, och att detta är en anledning för honom att kämpa mer hårdnackat i striden eftersom han måste rädda sina vapen, som är hans arv och egendom. Enligt Xenofon var det det som var anledningen till att asiaterna förde med sig fruar, konkubiner och sina dyraste smycken och kostbarheter i sina krig. Men å andra sidan kunde man hävda att man snarare borde befria soldaten från hans oro för den egna säkerheten än öka den, och att man med dyr utrustning fördubblar hans rädsla för att utsätta sig för fara; om rika byten hägrar i den egna armén ökar man dessutom fiendens lust att segra; man har påpekat att den utsikten en gång gav romarna en enastående uppmuntran när de kämpade mot samniterna. Antiochos visade Hannibal den armé som han hade utrustat mot romarna – den var magnifikt och lysande utrustad på alla sätt – och frågade: ”Tror du att romarna blir nöjda med den här armén?” ”Nöjda?” svarade Hannibal. ”Ja verkligen! Hur giriga de än är kommer de att bli nöjda!” Lykurgos förbjöd inte bara all luxuös utrustning bland sina soldater, han förbjöd dem också att plundra sin besegrade fiender: han ville att deras fattigdom och sparsamhet skulle överglänsa allt annat på slagfältet.
Vid belägringar och andra tillfällen då vi kommer nära inpå fienden ger vi gärna soldaterna fria händer att utmana fienden med hån, förolämpningar och alla sorters okvädingsord. Det har naturligtvis sina skäl. Det är nämligen en viktig sak att beröva sina soldater allt hopp om nåd och försoning genom att visa dem att de inte längre kan vänta sig något sådant av personer som de själva har förolämpat så grovt, och att det inte finns någon annan utväg för dem än seger. Men ändå gick det alldeles fel för Vitellius. Han slogs mot Otho, och dennes soldater var fegare än hans egna eftersom de sedan länge var ovana vid att kriga och hade förvekligats av stadens njutningar. Vitellius lyckades till slut reta upp Othos soldater med sina förargliga tillmälen: han angrep dem så hårt för deras feghet och för att de längtade tillbaka till kvinnorna och festerna i Rom, som de hade lämnat, att de återigen fick mod i bröst, något som inga befallningar hade kunnat åstadkomma. Han drog på sig ett anfall som ingen annan kunnat avlocka dem. Och det är verkligen sant att när förolämpningarna går på livet kan de lätt leda till att en man som slappt och liknöjt har gått ut i sin kungs tvister går till strid med en helt annan glöd i sina egna.
När man betonar hur viktigt det är att skydda befälhavaren i en armé och man besinnar att fienden i första hand är ute efter just hans huvud, som alla andra huvuden är beroende av och rättar sig efter, verkar det omöjligt att ifrågasätta en åtgärd som vi vet att många stora fältherrar har vidtagit, nämligen att ändra sitt utseende och förklä sig när det är dags för strid. Men då utsätter man sig för en nackdel som inte är mindre än den som man hoppades undvika. För när soldaterna inte känner igen sin befälhavare tappar de samtidigt det mod som hans förebild och närvaro har ingett dem. Förlorar de hans välbekanta tecken och insignier ur sikte tror de antingen att han är dödad eller att han har gett upp och stuckit. Erfarenheten stöder omväxlande den ena och den andra ståndpunkten. Det som hände Pyrrhos i slaget mot konsuln Laevinus i Italien belyser båda sidorna: visserligen räddade han sitt eget liv genom att gömma sig i Megakles rustning och ge honom sin, men samtidigt var han nära att råka ut för den andra olägenheten – att förlora slaget. Alexander, Caesar och Lucullus älskade att göra sig synliga i strid med praktfulla vapen och utsmyckningar i lysande och frappanta färger. Men Agis, Agesilaos och den store Gylippos drog i krig i mörka kläder utan befälstecken.
En av de saker som man kritiserar Pompeius för i slaget vid Farsalos är att han lät sin armé göra halt och invänta fienden. Detta försvagar nämligen (här knycker jag Plutarchos ord, som är bättre än mina) ”den våldsamhet som farten ger de första attackerna och berövar samtidigt de stridande denna anledning att rusa mot varandra som mer än något annat brukar fylla dem med häftigt raseri, för när de drabbar samman med stor kraft stiger modet genom skrikandet och springandet; ett stillastående kyler så att säga ner soldaternas hetta och fryser den till is”. Detta är vad Plutarchos säger om den saken. Men om Caesar hade förlorat, hade man då inte lika gärna kunnat hävda motsatsen och säga att den starkaste positionen är att stå fast och orörlig och att den som hejdar sin framryckning, samlar sig och sparar krafterna tills de behövs har ett stort övertag över den som är i rörelse och redan har förbrukat halva andningen i språngmarschen? Därtill kommer att en armé är en helhet med så många olika delar att den i ett sådant tillstånd av raseri omöjligt kan förflytta sig med sådan precision att den inte rubbar eller bryter hela ordningen: den snabbaste soldaten är i strid innan kamraten kan stödja honom. I det motbjudande slaget mellan två persiska bröder var det spartanen Klearchos som anförde grekerna på Kyros sida. Han ledde dem lugnt och stilla till fronten utan att jäkta, men när det var femti steg kvar fick de börja springa: genom att avståndet var så kort hoppades han kunna bevara ordningen och spara på deras krafter, men samtidigt gav han dem den fördel som det häftiga anfallet innebar både för deras egen del och för kastspjuten. Andra har löst problemet på följande sätt i sina arméer: om fienden rusar på dig så invänta honom stillastående; om han står stilla och inväntar dig så rusa på honom.
När kejsar Karl V invaderade Provence kunde kung Frans välja mellan att gå honom till mötes i Italien eller att invänta honom i sitt eget land. Och trots att han insåg att det är en stor fördel att hålla sitt hus snyggt och rent från krigets kaos så att det har alla resurser orörda och hela tiden kan rycka ut med pengar och hjälp när så behövs; att krig med nödvändighet innebär ständig ödeläggelse, vilket man inte gärna kan utsätta sina egna ägor för; att bonden inte uthärdar härjningar av landsmän lika lätt som av fienden och att uppror och oroligheter lätt kan blossa upp bland oss; att friheten att plundra och röva, som aldrig kan medges i hemlandet, är ett verksamt medel mot krigets vedermödor och att det är svårt att hålla en man i tjänst när han inte har andra utsikter till förtjänst än solden och han befinner sig ett stenkast från fru och hem; att den som dukar bordet alltid får betala; att det är roligare att angripa än att försvara och att chocken efter ett förlorat slag i hjärtat av vårt land är så våldsam att det är fara värt att hela kroppen rasar ihop eftersom ingen känsla är så smittsam som rädslan, ingen tas lika lätt för gott och ingen sprider sig lika snabbt; att städer som hör stormens dån vid sina portar och har släppt in sina officerare och kamrater som fortfarande darrar av andlös skräck löper stor risk att fatta dåliga beslut i stundens upphetsning – trots allt detta valde han ändå att kalla tillbaka de styrkor som han hade på andra sidan bergen och att låta fienden komma till sig. För å andra sidan kunde han föreställa sig, att när han själv var hemma hos sig och bland vänner hade han säker tillgång till allt han behövde: floderna och passen stod till hans förfogande och skulle ge honom både mat och pengar i trygghet, utan att transporterna behövde bevakas; att hans undersåtar skulle bli mer tillgivna eftersom de skulle ha faran så nära inpå; att han själv kunde öppna strid när det var gynnsamt för honom och det i övrigt var lämpligt, eftersom han hade så många städer och försvarsverk som skyddade honom; om han föredrog att skjuta på ett avgörande kunde han själv sitta skyddad i godan ro och se på hur fienden slet ont och förgicks i sin kamp mot alla svårigheter när han befann sig i fiendeland och när allt, både framför, bakom och på sidorna, bekrigade honom och han saknade alla möjligheter att ge sin armé vila eller ge permissioner om sjukdomar härjade eller hysa de sårade under tak; inga pengar, ingen mat annat än den som togs med lansen i hand; ingen chans att vila och andas ut; inga kunskaper om platser eller terräng som kunde skydda dem mot försåt och överraskningar och ingen möjlighet att rädda spillrorna om man förlorade ett slag. Och det fanns gott om exempel som stödde båda alternativen. Scipio tyckte att det var mycket bättre att angripa fiendens territorium i Afrika än att försvara sitt eget och slåss i Italien, där han befann sig; det slog väl ut. Hannibal fördärvade däremot allt för sig när han i samma krig övergav sin erövring av ett främmande land och for hem för att försvara sitt eget. När athenarna lämnade fienden i sitt eget land och for till Sicilien hade de inte lyckan med sig, men det hade däremot kung Agathokles i Syrakusa när han lämnade kriget därhemma och for till Afrika.
Följaktligen har vi med goda skäl vant oss vid att säga att händelser och resultat för det mesta, och särskilt i krig, är avhängiga av slumpen, som inte vill rätta och packa sig efter våra resonemang och vår klokhet, något som också sägs i dessa rader:
Kloka råd leder fel medan dåliga lätt kan ge framgång,
slumpen prövar ej skäl och belönar ej den som förtjänt det,
vandrar fritt mitt ibland oss, gör ingen sortering av mänskor.
Säkert finns det en högre makt. Den leder oss alla,
skipar sin egen lag över allt i människolivet. 6
Men noga taget förefaller det som om våra beslut och överväganden är lika beroende av slumpen, och som om slumpen också drar in våra resonemang i sin förvirring och osäkerhet. Vi resonerar slumpmässigt och oöverlagt, säger Timaios hos Platon, eftersom den godtyckliga slumpen har en stor del i våra resonemang liksom i oss själva.
1 Ἐπέων δὲ πολὺς νόμος ἔνθα καὶ ἔνθα. Homeros, Iliaden 20, 249. ↵
2 Vinse Annibal, et non seppe usar poi / ben la vittoriosa sua ventura. Petrarca, Canzoniere 103, 1–2. ↵
3 dum fortuna valet, dum conficit omnia terror. Lucanus 7, 734. ↵
4 gravissimi sunt morsus irritatae necessitatis. Declamatio in L Sergium Catilinam 41. ↵
5 Vincitur haud gratis iugulo qui provocat hostem. Lucanus 4, 275. ↵
6 Et male consultis pretium est: prudentia fallax / nec fortuna probat causas sequiturque merentes / sed vaga per cunctos nullo discrimine fertur. / Scilicet est aliud quod nos cogatque regatque / maius, et in proprias ducat mortalia leges. Manilius 4, 95–99. ↵