SAKER OCH TING som i sig själva är sköna och goda fördärvar vi när vi rör vid dem: det är som om vi smittade ner dem. Om vi omfattar dygden med alltför häftigt och våldsamt begär kan vi gripa om den så hårt att den blir omoralisk. De som säger att man aldrig kan gå till övermått i dygd eftersom det inte längre är dygd om man går till övermått leker med ord:
galning kallas en vis och orättrådig blir namnet
på en rättrådig man om jakten på dygd saknar måtta.1
Det är en skarpsinnig filosofisk iakttagelse. Man kan både älska dygden för mycket och gå för långt i rättrådigt handlande. Till den synpunkten ansluter sig den gudomliga rösten: ”Ha inte för höga tankar om er själva utan tänk som man bör tänka, med självbesinning.” Jag har sett en storman dra vanrykte över sin tro genom att visa sig långt mer gudfruktig än alla andra av hans rang. Jag tycker om måttfulla och balanserade naturer. Även om det inte stöter mig när någon är måttlös i sin jakt på det goda gör det mig förbluffad och jag kommer i beråd om vad jag ska kalla det. Både Pausanias mor, som kom med de första anklagelserna mot sin son och lade den första stenen till hans dödliga fängelse, och diktatorn Postumius, som lät avrätta sin son därför att han framgångsrikt hade ryckt fram mot fienden men i sin ungdomliga iver hade gjort det litet före de andra i ledet, tycker jag är mer besynnerliga än rättrådiga. Jag gillar varken att tillråda eller ta efter en så brutal och dyrköpt dygd. Bågskytten som skjuter bortom målet bommar lika mycket som den som inte når fram. Och jag får lika ont i ögonen när jag plötsligt lyfter blicken mot ett starkt ljus som när jag sänker den mot skugga. Kallikles säger hos Platon att ett övermått av filosofi är skadligt, och han ger rådet att man inte ska fördjupa sig i den över gränsen för vad som gagnar en: tar man filosofin med måtta är den något trevligt och nyttigt, men till slut gör den människan brutal och ond, föraktfull mot religioner och gemensamma lagar, den gör henne till en fiende till mänskliga njutningar, ur stånd att sköta alla offentliga uppdrag och att bistå både andra och sig själv – en person som man kan örfila upp ostraffat. Det har Kallikles rätt i, för när filosofin går till övermått förslavar den vår medfödda frihet och leder med sina oförsynta hårklyverier bort oss från den sköna, jämna väg som naturen har stakat ut för oss. Den vänskap som vi visar våra fruar är högst legitim. Ändå upphör inte teologin att tygla den och inskränka den. Jag har för mig att jag en gång läste hos den helige Thomas, på ett ställe där han fördömer äktenskap mellan släktingar i förbjudna led, som ett skäl bland andra för ett fördömande att det finns en risk för att den vänskap som man visar för en sådan hustru kan bli omåttlig. För om den äktenskapliga tillgivenheten är hel och fullkomlig som den bör vara och om man ovanpå denna lägger den vänskap som man bör visa släktingar, då är det inget tvivel om att en sådan stark ökning driver den äkta mannen utanför förnuftets gränser.
De vetenskaper som styr över människornas beteenden, som till exempel teologin och filosofin, lägger sig i allt. Det finns inte den handling som är så privat och hemlig att den undgår deras kunskapande och dömande. De som kritiserar denna frihet som vetenskaperna tar sig är mycket naiva. De påminner om kvinnor som visar upp könsdelarna så mycket som önskas när de ska hora men döljer sig av skam inför läkaren. Å teologins och filosofins vägnar vill jag alltså tala om för de äkta männen – om det fortfarande finns några som är för heta på gröten – att även de njutningar som de upplever när de älskar med sina fruar är förkastliga om de inte iakttar måtta, och att man både inom äktenskapet och i illegitima förbindelser kan göra sig skyldig till tygellöshet och utsvävningar. De otuktiga smekningar som kärlekslekens första glöd driver oss till är inte bara oanständiga utan också skadliga för våra fruar. Må de åtminstone lära sig skamlöshet av andra. För vårt behov är de alltid tillräckligt vakna. Härvidlag har jag själv bara följt enkel, naturlig lärdom. Äktenskapet är en religiös och from förbindelse, och därför bör den njutning som man får av det vara en återhållen, allvarlig njutning blandad med en viss stränghet, en njutning i viss mån präglad av förnuft och samvete. Och eftersom äktenskapets huvudsyfte är barnalstring finns det somliga som betvivlar att det är tillåtet att famna sin fru när vi inte kan hoppas på livsfrukt, som till exempel när hon är för gammal eller är med barn. För Platon är detta mord. Vissa folk, bland dem muhammedanerna, skyr samlag med havande kvinnor; många skyr samlag med kvinnor som har menstruation. Zenobia tog bara emot sin man en enda gång, sedan fick han vänta under hela graviditeten och fick inte börja igen förrän den var över: ett ädelt och mönstergillt äktenskap.
Från en diktare som var svältfödd och hungrade efter den här sortens nöjen har Platon lånat den här historien om Jupiter och hans hustru: en dag flög han på henne så ivrigt att han inte kunde bärga sig tills hon nådde sängen. Han slängde ner henne på golvet, och i sin våldsamma njutning glömde han de stora och viktiga beslut som han just hade fattat tillsammans med de andra gudarna i sitt himmelska hov. Han skröt om att det kändes lika fint den här gången som när han tog hennes jungfrudom i smyg för föräldrarna. Perserkungarna brukade bjuda in sina fruar att delta i festerna, men när vinet började hetta upp dem ordentligt och de blev tvungna att ge lustan fria tyglar skickade de tillbaka fruarna till deras gemak för att de inte skulle behöva uppleva sina mäns måttlösa begär. I deras ställe lät männen skicka efter andra kvinnor som de inte var skyldiga samma respekt.
Inte alla slags njutningar och ömhetsbevis är på sin plats för alla människor. Epameinondas hade låtit fängsla en utsvävande yngling och Pelopidas bad honom släppa ynglingen fri för hans skull. Epameinondas sade nej men gick med på att släppa honom till en av sina älskarinnor, som också bad om det, och sade att detta var en förmån som man borde ge en älskarinna men inte en militär ledare. När Sofokles var pretor tillsammans med Perikles råkade han en gång få se en vacker pojke gå förbi. ”Åh vilken vacker pojke!” sade han till Perikles. ”Sånt där passar inte en pretor”, sade Perikles; ”en pretor ska inte bara ha kyska händer, han ska ha kyska ögon också.” När kejsar Aelius Verus hustru klagade över att mannen sökte andra kvinnors kärlek svarade han att det gjorde han av samvetsskäl, för äktenskapet betydde heder och värdighet, inte lössläppt och otuktig liderlighet. Och vår gamla kyrkohistoria bevarar med heder minnet av en hustru som avvisade sin man därför att hon inte ville stödja och medverka till hans alltför oförskämda och lössläppta beröringar. Det finns kort sagt ingen njutning, hur berättigad den än är, där vi inte kan klandras för överdrift och brist på måtta. Men uppriktigt sagt: är inte människan ett eländigt djur? Hennes naturliga läggning gör att hon knappt kan uppleva en enda njutning hel och oblandad, och ändå bemödar hon sig om att förminska den med sina resonemang. Hon är inte ynklig nog; med konst och studier måste hon öka sitt elände:
Olycksödenas väg byggde vi ut med konst.2
Det är inte riktigt klokt att den mänskliga visdomen ska ägna all sin uppfinningsrikedom åt att göra de njutningar som verkligen tillhör oss färre och mindre ljuva, samtidigt som den flitigt och framgångsrikt arbetar för att konstfullt kamma och sminka upp våra olyckor för att lindra smärtan. Hade jag grundat en filosofisk skola hade jag valt en annan, mer naturlig väg, alltså en som var sann, praktiskt möjlig och okränkbar, och kanske hade jag gjort mig tillräckligt stark för att inte gå för långt på den vägen. Vad ska man säga om att våra andliga och kroppsliga läkare liksom har gaddat sig samman och inte finner någon väg till hälsa och aldrig finner något botemedel mot kroppens och själens sjukdomar annat än genom plågor, pinor och smärta? Vakor, fasta, tagelskjortor, förvisning till avlägsna och isolerade platser, livstids fängelse, prygel och andra prövningar har införts för ändamålet, men bara på det villkoret att de blir verkliga prövningar som svider ordentligt i skinnet: det får inte gå som det gick med en man vid namn Gallio. Han förvisades till ön Lesbos, men i Rom fick man höra att han gjorde sig glada dagar därborta och att det som hade ålagts honom som ett straff i stället blev en förmån. Därför ändrade de sig och bestämde sig för att hämta hem honom till hustrun och befallde honom att stanna där för att förena straffet med något som han själv tyckte var plågsamt. För om en människa blir friskare och piggare av att fasta och om han tycker bättre om fisk än om kött är föreskriften inte längre välgörande, och det är likadant med den andra sortens läkekonst: medicinerna får ingen verkan på den som sväljer dem med iver och välbehag. Det bittra och svåra är egenskaper som bidrar till effekten. Om en konstitution tål rabarber till vardags förstör detta möjligheten att använda rabarber: det måste vara något som skadar magen för att den ska kunna botas, och här gäller inte den allmänna regeln att saker botas med sin motsats, för i det här fallet är det i stället ont som botar ont.
Denna föreställning har ett visst samband med en annan, mycket gammal tanke att vi behagar Himlen och naturen med våra massakrer och mord – en föreställning som har kommit att omfattas av världens alla religioner. Ännu på våra fäders tid offrade Murat sexhundra unga greker till sin fars själ när han hade erövrat Korinthiska näset: deras blod skulle främja sonandet av den dödes synder. Och i de här nya länderna som har upptäckts i vår tid och som ännu är rena och jungfruliga jämfört med våra är det här bruket i viss grad accepterat överallt. Alla deras avgudabilder dränks i människoblod, och det förekommer olika fall av fasansfull grymhet. Man bränner människor levande, och när de är stekta till hälften drar man ut dem ur glöden för att slita ut hjärta och inälvor. Andra flår man levande, till och med kvinnor, och deras blodiga hud använder man till att sätta på andra som kläder eller masker. Och det finns lika många exempel på uthållighet och viljestyrka. De stackars människorna som ska offras – gamlingar, kvinnor och barn – går nämligen omkring några dagar innan och tigger själva ihop allmosor till den offergåva som ska överlämnas när de själva offras. Sjungande och dansande går de sedan till slakten tillsammans med åskådarna.
När den mexikanske kungens sändebud skulle förklara för Hernán Cortez hur mäktig deras herre var berättade de först att han hade tretti vasaller som var och en kunde samla hundratusen man i vapen och att han bodde i den vackraste och bäst befästa staden under himlen. Sedan tillade de att han måste offra femtitusen man om året till gudarna. Det berättas faktiskt att han drev krig mot några stora grannfolk inte bara för att öva upp landets ungdom, utan i första hand för att få ihop krigsfångar till sina offer. På ett annat ställe var det en stad där man offrade femti man på en gång för att hälsa Cortez välkommen. En historia till: när några av dessa folk hade besegrats av Cortez skickade de folk för att lära känna honom och söka hans vänskap. Budbärarna erbjöd honom tre slags gåvor: ”Herre, här är fem slavar. Är du en grym gud som lever på kött och blod så ät upp dem, sedan kommer vi med fler. Är du en snäll gud ger vi dig här rökelse och fjädrar. Är du en människa så ta emot de här fåglarna och frukterna.”