FÖRNUFTET MANAR OSS att alltid gå samma väg, dock inte i samma takt. Och även om den vise inte får låta de mänskliga lidelserna locka bort honom från den rätta vägen kan han utan att försumma sin plikt låta dem påskynda eller fördröja hans steg i stället för att ställa sig som en stel och orörlig koloss. Om själva dygden vore förkroppsligad tror jag att hennes puls skulle slå hårdare när hon gick till anfall än när hon gick till middagsbordet; ja, det är rentav nödvändigt att hon hetsar upp sig och blir upprörd. Därför har det slagit mig som något märkvärdigt att jag ibland har kunnat iaktta att stora personligheter som varit inbegripna i synnerligen viktiga företag och betydelsefulla uppgörelser har varit så orubbliga att inte ens deras sömn har förkortats. På den utsatta dagen för det rasande slaget mot Dareios sov Alexander den store så djupt och så långt in på morgonen att Parmenion blev tvungen att gå in i hans rum, gå fram till sängen och kalla honom vid namn ett par tre gånger för att väcka honom eftersom det var hög tid att gå till strid.
Samma natt som kejsar Otho hade bestämt sig för att begå självmord ordnade han först sina privata ärenden, delade ut sina pengar till tjänarna och slipade svärdet som han tänkte stöta i sin kropp. Sedan väntade han bara på att alla hans vänner säkert skulle ha dragit sig tillbaka, och då föll han i en sömn så djup att kammartjänarna hörde honom snarka. Den kejsarens död är lik den store Catos i flera avseenden, inte minst i detta: när Cato var beredd att ta livet av sig och väntade på att få höra att senatorerna som han skickat bort hade seglat ut ur Uticas hamn föll han i så djup sömn att man hörde andetagen i rummet bredvid. När mannen som Cato hade skickat till hamnen väckte honom och berättade att en storm gjorde det omöjligt för senatorerna att tryggt lägga ut skickade han ner en annan man, lutade sig tillbaka i sängen och sov igen tills denne kunde bekräfta att de hade avrest. Vi kan jämföra honom med Alexander också på en annan punkt. Tribunen Metellus uppror hotade att dra en stark och farlig storm över Cato. Under Catilinas uppror ville Metellus genomdriva en röstning om ett dekret som påbjöd att Pompeius skulle kallas tillbaka till Rom med sin armé. Cato motsatte sig ensam detta dekret, och Metellus och han hade växlat hårda ord och grova hotelser i senaten, men det var nästa dag som röstningen skulle genomföras på Forum. När Metellus då infann sig skulle inte bara folkets och Caesars gunst samfällt stödja Pompeius sak, Metellus skulle också ta med sig en mängd utländska slavar och gladiatorer som var beredda att offra livet, medan Catos enda stöd var hans fasta vilja. Därför var Catos familj, hans tjänare och många aktade människor djupt oroliga för honom. Somliga tillbringade natten tillsammans utan att kunna sova, dricka eller äta på grund av faran som de ansåg hotade honom. I hemmet gick hustrun och systrarna bara och klagade och grät, men Cato tröstade alla. Och efter att ha ätit kvällsmat som vanligt gick han och lade sig och sov mycket djupt ända till morgonen, då en av hans vänner bland tribunerna kom och väckte honom så att han kunde gå till striden. Det vi vet från den mannens övriga liv om hans stora mod gör att vi med full säkerhet kan slå fast att hans hållning kom ur en själ som var så höjd över sådana händelser att han inte bekymrade sig mer för dem än för vardagliga händelser.
I det sjöslag utanför Sicilien där Augustus besegrade Sextus Pompeius överväldigades Augustus av så djup sömn just när striden skulle inledas att vännerna fick lov att väcka honom så att han kunde ge signal till drabbning. Detta gav Marcus Antonius sedermera en anledning att kritisera honom för att han inte ens hade haft mod att med öppna ögon betrakta sina uppställda styrkor och inte hade vågat visa sig för soldaterna förrän Agrippa kom och meddelade honom att han hade besegrat fienden. Men Marius den yngre var ännu värre: dagen för hans sista strid mot Sulla ställde han först upp sin armé, gav order och signal till drabbning och lade sig sedan i skuggan av ett träd för att vila och somnade så djupt att han knappt kunde väckas när de egna styrkorna revs upp och tog till flykten. Av striden hade han inte sett ett dugg. Det sägs att Marius var så extremt uttröttad och hade sådan sömnbrist att naturen inte orkade längre. På tal om det bör läkarna avgöra om sömnen är så livsviktig för oss. Vi läser ju att när kung Perseus av Makedonien var fånge i Rom dödades han genom att man hindrade honom från att sova. Men Plinius nämner människor som har levt långa tider utan sömn. Hos Herodotos finns det folk där människorna sover och vakar ett halvår i taget. Och de som skildrar den vise Epimenides liv säger att han sov femtisju år i sträck.