DET BERÄTTAS OM vissa personer, till exempel Alexander den store, att deras svett spred en behaglig lukt därför att de hade en konstitution av ett sällsynt och märkligt slag. Plutarchos och andra har sökt orsaken. Men med vanligt beskaffade kroppar är det tvärtom så att det bästa tillståndet för dem är när de inte luktar alls. Själva sötman i den renaste andedräkt når aldrig längre än att den saknar all frånstötande lukt, som hos kärnfriska barn. Det är därför, säger Plautus, som
en kvinna luktar gott när ingen lukt förmärks,1
alltså att kvinnans doft är som mest utsökt när hon inte luktar alls. Och när det gäller konstgjorda väldofter betraktar man med rätta människor som använder sådana med misstänksamhet, eftersom man anar att de försöker dölja någon medfödd brist i det avseendet. Härav dessa paradoxer hos de antika diktarna på temat ”att lukta gott är att stinka”.
Du skrattar, du, åt oss som inte luktar alls.
Men hellre det, Coracinus, än att lukta gott! 2
Och på ett annat ställe heter det:
Postumus! Om ens odör alltid är god är den ond. 3
Men själv tycker jag mycket om att omges av vällukt. Ond lukt tycker jag omåttligt illa om och känner den på längre håll än alla andra:
Fint är mitt väderkorn, jag kan genast
spåra polyper i näsan på folk och stinkande armsvett
– bättre än hundar som söker ett vildsvin. 4
De enklaste och naturligaste lukterna tycker jag är de behagligaste. Men det här med lukter är först och främst en angelägenhet för kvinnor. De skythiska kvinnorna lever i det djupaste barbari men pudrar sig efter badet och smetar in ansiktet och hela kroppen med en välluktande ört som växer i deras område, och när de har tagit bort detta smink är de glatta och väldoftande när de går till männen. Vilka lukter det än gäller är det märkvärdigt vad de fastnar på mig, min hud är som gjord för att suga upp dofter. Den som klagar över att naturen inte har gett människan något redskap att föra lukterna till näsan har fel, dit kommer de på egen hand. Men i mitt speciella fall hjälper mustaschen till; den är tjock. För jag handskarna eller näsduken till mustaschen sitter lukten i hela dan. Den talar om var jag har varit. Ungdomsårens intensiva kyssar, våta, glupska och sugande, brukade fastna i mustaschen på den tiden och satt sedan kvar i flera timmar. Och just därför är jag inte särskilt utsatt för de folksjukdomar som man får genom kontakt med människor och av besmittad luft. Jag har klarat mig undan alla de olika farsoter som under min tid har härjat i våra städer och arméer. Om Sokrates läser vi att trots att han aldrig lämnade Athen under pestepidemierna, som plågade staden så många gånger, var han den ende som aldrig blev sjuk. Läkarna skulle nog kunna dra större nytta av lukterna än vad de gör, tror jag, för jag har ofta märkt att olika lukter förändrar mig och påverkar min sinnesstämning på olika sätt, vilket gör att jag ansluter mig till tanken att bruket av rökelse och väldofter i kyrkorna, som är så uråldrigt och utbrett bland alla folk och i alla religioner, infördes för att glädja oss och för att väcka och reta våra sinnen så att vi blir mer stämda till andakt.
För att kunna döma om saken skulle jag gärna vilja vara invigd i den kokkonst som förhöjer rätternas egen smak med konstgjorda dofter, något som särskilt kunde observeras vid den tunisiske kungens bord när han nyligen landsteg i Neapel för att förhandla med kejsar Karl. Där späckade man rätterna så slösaktigt med väldoftande örter att räkningen slutade på hundra dukater när en påfågel och två fasaner skulle beredas på deras sätt. Och när stekarna skars upp fylldes inte bara matsalen utan vartenda rum i slottet och gatorna runtomkring av en härlig doft som länge hängde kvar. Det viktigaste för mig när jag söker logi är att jag kan undvika stinkande och tung luft. De vackra städerna Venedig och Paris får min kärlek att svalna genom sin onda lukt, i det ena fallet från träsken, i det andra från sörjan på gatorna.
1 Mulier tum bene olet, ubi nihil olet. Plautus, Spöket 273. ↵
2 Rides nos, Coracine, nil olentes. / Malo quam bene olere nil olere. Martialis 6, 55, 4–5. ↵
3 Postume, non bene olet qui bene semper olet. Martialis 2, 12, 4. ↵
4 Namque sagacius unus odoror, / polypus an gravis hirsutis cubet hircus in alis, / quam canis acer ubi lateat sus. Horatius, Epoder 12, 4–6. ↵