AV ALLA GALENSKAPER i världen är vår strävan att vinna rykte och ära den mest allmänt utbredda. Detta strävar vi efter till den grad att vi offrar rikedom, frid, liv och hälsa, som är verkliga och påtagliga tillgångar, för att följa denna skenbild som bara är ett ord och saknar både volym och påtaglighet:
Och äran, som med ljuvlig röst förtrollar
de stolta dödliga och lyser skönt,
är eko, dröm, en skugga utav drömmen
som minsta luftdrag sveper bort med strömmen.1
Och av människornas olika irrationella karaktärsdrag verkar det som om till och med filosoferna gör sig av med detta sist och mest motvilligt: ärelystnaden är det mest motspänstiga och envisa draget av dem alla, ”för den upphör inte ens att fresta framgångsrika själar”.2 Det finns nästan inget drag som förnuftet fördömer så entydigt för dess tomhet, men det har så kraftiga rötter i oss att jag undrar om någon nånsin har kunnat bli av med det helt och hållet. När du har sagt allt för att förneka ärelystnaden och själv trott på alltihop skapar den mot din argumentation en böjelse så djupt förankrad i ditt inre att du inte har mycket att sätta emot. För det är som Cicero säger, att även de som bekämpar ärelystnaden vill att böckerna som de skriver i ämnet ska ha deras namn på titelsidan; de vill vinna ära för att ha föraktat äran. Allt annat kan ingå i bytesaffärer: vi ställer vår egendom och rentav vårt liv till förfogande för våra vänner när de behöver det, men att någon delar sin berömmelse och skänker sin ära till någon annan ser man nästan aldrig. I kriget mot kimbrerna gjorde Lutatius Catulus allt för att hindra sina soldater från att fly för fienden. När det misslyckades anslöt han sig till de flyende och spelade feg för att det hellre skulle se ut som om de följde sin befälhavare än flydde för fienden. Han gjorde avkall på sin egen berömmelse för att täcka över de andras skam. När Karl V drog in i Provence år 1537 sägs det att Antonio de Leyva motsatte sig expeditionen trots att han visste att kejsaren var fast besluten att genomföra den och Leyva insåg att den skulle öka kejsarens ära enormt. Leyvas syfte med att avråda kejsaren var att all heder och ära för beslutet skulle tillfalla hans herre, så att det kunde heta att kejsarens omdöme och förutseende hade varit sådant att han slutförde denna storartade expedition mot allas åsikt. Alltså hedrade Leyva kejsaren på sin egen bekostnad. När de thrakiska sändebuden försökte trösta Brasidas mor Argileonis för sonens död och gick så långt i sin lovprisning att de påstod att han inte hade sin like avvisade hon detta enskilda, privata beröm och lät det gälla kollektivet. ”Säg inte så”, sade hon, ”jag vet att staden Sparta har många medborgare som är större och tapprare än han.” I slaget vid Crécy hade prinsen av Wales, ännu mycket ung, befäl över förtruppen. Mot den riktades huvudstöten i drabbningen. Adelsmännen som följde honom var illa ute och skickade bud till kung Edvard om undsättning. Han frågade hur det stod till med sonen, och när han fick höra att han levde och satt till häst sade han: ”Det vore fel av mig att nu ta ifrån honom äran för segern i denna strid, där han har hållit stånd så länge. Vilka risker han än löper blir segern enbart hans.” Så han ville varken bege sig dit själv eller skicka andra, för han visste att om han hade gjort det skulle det heta att allt hade varit förlorat om inte han hade ryckt in, och då skulle det bli hans förtjänst att expeditionen lyckades, ”för det är alltid det sista tillägget som tycks ha avgjort alltihop”.3
I Rom var det ett allmänt påstående som många trodde på att Scipios främsta välgärningar delvis var Laelius verk, trots att denne alltid upphöjde och framhävde Scipios storhet och ära utan att bry sig om sin egen. Och när någon sade till kung Theopompos i Sparta att staten fortfarande stod upprätt enbart därför att kungen förstod att befalla svarade han: ”Nej, det är snarare därför att folket förstår att lyda.”
När kvinnor ärvde en kronvasallsvärdighet hade de trots sitt kön rätt att närvara och yttra sig i frågor som lydde under kronvasallernas domsmakt, och på samma sätt var de kyrkliga kronvasallerna också tvungna att trots sitt yrke bistå våra kungar i deras krig, inte bara genom vänner och underlydande, utan med sin egen person. När biskopen av Beauvais deltog i slaget vid Bouvines på Filip Augusts sida visade han stort mod i striden men ville inte ha något eget utbyte eller någon egen ära av denna blodiga och våldsamma uppgörelse. Han tillfångatog personligen flera fiender den dagen, men dem överlämnade han till förste bäste adelsman som fick göra vad han ville med dem: skära halsen av dem eller kasta dem i fängelse. På så sätt överlämnade han earl William av Salisbury till Jean de Nesle. Samma samvetsbetänklighet gjorde att biskopen gärna slog ner fiender men inte tillfogade dem några sår, så därför stred han bara med klubba.
På min tid var det en man som klandrades av kungen för att han hade burit hand på en präst. Det förnekade han bestämt: han hade bara pryglat upp honom och sparkat honom.
1 La fama ch’invaghisce a un dolce suono / gli superbi mortali, et par si bella, / e un echo, un sogno, anzi d’un sogno un ombra / ch’ad ogni vento si dilegua et sgombra. Tasso, Det befriade Jerusalem 14, 63, 5–8. ↵
2 Quia etiam bene proficientes animos tentare non cessat. Augustinus, Guds stad 5, 14. ↵
3 semper enim quod postremum adiectum est, id rem totam videtur traxisse. Livius 27, 45, 6. ↵