SOM BARN FÖRARGADES jag ofta över att det alltid var en skolmästare som var clown i de italienska komedierna och att benämningen magister inte precis har någon mer hedrande innebörd hos oss. Eftersom jag stod under magistrarnas kontroll borde jag väl åtminstone måna om deras rykte? Visst försökte jag ursäkta dem med den naturliga konflikten mellan vanligt folk och de sällsynta personer som utmärker sig med förstånd och kunskaper, eftersom de båda grupperna lever på helt motsatta sätt. Men det var alldeles bortkastat, för det var de skickligaste männen som föraktade skolmästarna mest, som till exempel vår gode Du Bellay:
Men skollärdom är det jag avskyr allra mest.
Och det är en gammal tradition, för Plutarchos säger att grek och skolmästare var skällsord och uttryck för förakt hos romarna. När jag blev äldre fann jag att de hade alldeles rätt och att ”de största klerkerna inte är de största i visdom”.1 Men hur kan det komma sig att en själ som berikats av kunskaper om så många ting inte blir raskare och vaknare, och att en grov och enkel ande kan hysa tankegångar och omdömen från de största andar som världen frambringat utan att förbättras? Det fattar jag fortfarande inte. En ung kvinna, den främsta av våra prinsessor, sade en gång till mig om en viss person att hans hjärna tog emot så många andra hjärnor, både starka och stora, att hans egen tvingades tränga ihop sig, dra sig samman och bli mindre för att ge plats åt de andra. Jag skulle kunna hålla med om att på samma sätt som växter kvävs av för mycket vatten och lampor av för mycket olja kvävs andens verksamhet av för mycket studier och för mycket material: den intas och belamras av en stor mängd olika saker och tappar förmågan att komma loss, den tunga lasten håller den böjd och krum. Men så är det ju inte! Vår själ vidgar sig nämligen ju mer den fylls, och exemplen från gamla tider visar tvärtom att de män som var skickliga på att sköta allmänna angelägenheter som stora fältherrar och höga rådgivare i statsaffärer samtidigt var mycket lärda män. Och vad beträffar de filosofer som har dragit sig undan all offentlig verksamhet så har de verkligen också blivit utsatta för förakt av sin tids frispråkiga komedier för att deras åsikter och uppträdande har gjort dem löjliga. Vill du ha sådana som domare över rättigheter i en rättegång och över en människas handlingar? Det är de förstås särdeles lämpade för! De undersöker fortfarande om det finns något som kan kallas liv eller rörelse, om människan är något annat än en oxe, vad som menas med att vara aktiv och passiv och vad lag och rättvisa är för ena djur. Talar de om en överhetsperson eller till en sådan gör de det frispråkigt utan all vördnad och hyfs. Hör de en furste eller kung prisas är han för dem bara en herde, lat som en herde, sysselsatt med att mjölka och klippa sina djur, fast på ett hänsynslösare sätt. Skattar du en människa högre för att han äger tvåtusen plogland åker? Filosoferna struntar i en sån sak eftersom de är vana att betrakta hela världen som sin egendom. Skryter du över din ädla börd när du räknar sju rika förfäder i släkten? Då ringaktas du av filosoferna eftersom du inte har blick för helheten i naturen och för hur många föregångare var och en av oss har haft, rika, fattiga, kungar, tjänare, greker, barbarer. Och även om du vore ättling i femtionde led till Herkules anser de att det är fåfängt av dig att slå mynt av en sådan slumpmässig gåva. Därför föraktade massan filosoferna: de var okunniga om elementära och alldagliga ting men samtidigt anspråksfulla och oförskämda. Men den här platonska bilden stämmer inte alls med bilden av våra läromästare. De förra blev avundade därför att de var höjda över vanligt skick och bruk, föraktade offentliga värv och hade inrättat ett alldeles eget, oefterlikneligt levnadssätt styrt efter säkra, upphöjda och exceptionella principer. Våra lärda föraktar man därför att de inte når upp till vanligt skick och bruk, saknar kompetens för offentliga uppgifter och släpar sig fram med ett liv och en moral som är tarvligare och uslare än enkelt folks.
Jag hatar slöfockar som strör omkring sig visdomsord. 1
Vad beträffar de där andra filosoferna så var de som sagt stora i lärdom men ännu större i allt slags handling. Och precis som det berättas om den här geometrikern i Syrakusa, som väcktes ur sitt grubbel för att göra något praktiskt av det till försvar för sitt land och genast satte igång med att bygga fruktansvärda maskiner och uppfinningar som överträffade all mänsklig fattningsförmåga, fast han själv föraktade sina händers alla produkter och ansåg att han hade förnedrat sin höga konst, för jämfört med den var hans konstruktioner bara lärlingsarbeten och leksaker – på samma sätt var det med de här filosoferna: om man någon gång satte dem på prov i handling visade det sig att de flög så högt att det med all tydlighet framgick att deras insikt i tingen hade berikat deras hjärtan och själar på ett underbart sätt. Men somliga av dem drog sig tillbaka när de såg att statsstyret hade intagits av inkompetenta män. När en man frågade Krates hur länge man måste filosofera fick han svaret: ”Tills det inte längre är åsnedrivare som leder våra härar.” Herakleitos överlät kungamakten till sin bror, och när efesierna klandrade honom för att han tillbringade tiden med att leka med barnen framför templet svarade han: ”Det är väl ändå bättre än att styra staten tillsammans med er?” Andra hade sina tankar så högt över världens öden att de ansåg domarbänkar och till och med kungatroner låga och usla. Empedokles tackade således nej till kungamakten när invånarna i Akragas erbjöd honom den. När Thales en gång klandrade folk för att de intresserade sig för att spara och bli rika kritiserade de honom och sade att han talade som räven om rönnbären för att han själv inte kunde få tag i några pengar. Då fick han lust att för skojs skull visa vad han förmådde, sänkte sitt vetande, ställde sig i vinningens tjänst och startade en affärsverksamhet som på ett år inbringade så stora rikedomar att de mest erfarna i branschen knappt kunde åstadkomma något liknande under en hel livstid. Aristoteles berättar om några personer som kallade både Thales och Anaxagoras och deras likar för visa men inte kloka, eftersom de inte var tillräckligt intresserade av nyttigare saker – men bortsett från att jag inte kan med sånt där ordklyveri kan inte detta vara någon ursäkt för mina skolmästare. Med tanke på den uruselt låga lönen som de nöjer sig med är det riktigare att vi säger att de är ingetdera: de är varken visa eller kloka.
Jag lämnar denna första förklaring. Jag tror det är riktigare att säga att detta onda beror på skolmästarnas klumpiga sätt att handskas med vetenskaperna, och att det med tanke på hur vi undervisas inte är konstigt att vare sig elever eller lärare blir intelligentare fast de blir lärdare. Sanningen att säga syftar våra fäders omsorger och utlägg bara till att proppa våra huvuden fulla med vetande: omdöme och dygd är det inte tal om. Ropa till folket om en förbipasserande: ”Åh vilken lärd man!” och om en annan: ”Åh vilken god man!” så kommer folket ofelbart att titta på den lärde och visa honom respekt. Någon annan borde ropa: ”Vilka fårskallar!” Vi frågar gärna: ”Kan han grekiska eller latin? Skriver han vers eller prosa?” Men den viktigaste frågan är om han har blivit bättre eller klokare, och den kommer alltid sist. Man borde fråga vem som har de bästa insikterna, inte vem som har de flesta. Vi arbetar bara för att fylla minnet och låter förståelsen och samvetet förbli tomma. På samma sätt som fåglarna ibland letar upp sädeskorn och tar dem med sig i näbben utan att smaka på dem för att mata sina ungar plockar skolmästarna åt sig vetande här och där i böckerna och lagrar det ytterst på läppen bara för att kunna spy ut det och sprida det för vinden. Märkvärdigt hur väl jag själv passar som exempel på den sortens dumhet! Det är ju så jag gör för det mesta i det här verket. Här och där i böckerna snappar jag åt mig meningar som jag tycker om, inte för att lagra dem, för något lagerutrymme har jag inte, utan för att lyfta över dem till den här boken, där de sanningen att säga inte är mera mina än där de var förut. Jag tror att vi bara vet det som vi vet just nu, ”att veta” består lika lite av det vi förut har vetat som av det vi en gång kommer att veta. Men vad värre är: skolmästarnas små skolbarn och lärjungar får inte heller någon föda och näring av det som de lär sig, och på så sätt går stoffet ur hand i hand med det enda syftet att det ska visas upp, användas för att underhålla andra och för att berätta historier, likt ett mynt som är odugligt för alla användningssätt och funktioner utom som jetonger till att räkna med. ”De har lärt sig att tala inför andra men inte med sig själva.”1 – ”Det som krävs är inte att man kan prata, utan att man kan sköta rodret.”2 För att visa att det inte finns något under naturens styre som är vilt och barbariskt ser naturen ofta till att det bland folk som är föga kultiverade av konst frambringas andliga skapelser som kan mäta sig med de finaste konstverk. Det finns ett gasconskt ordspråk från en herdevisa som träffar precis det jag menar: Bouha prou bouha, mas a remuda lous dits qu’em, att blåsa i rörflöjten är lätt, men att röra fingrarna är värre. Vi kan säga: ”Cicero säger si, så gjorde Platon, precis så här säger Aristoteles.” Men vi – vad säger vi själva? Vad gör vi? Vad anser vi? En papegoja kunde tala som vi. Det här beteendet får mig att tänka på den rike romaren som lade ner mycket arbete och pengar på att skaffa sig män som var väl insatta i alla vetenskaper. Dem omgav han sig alltid med för att de skulle komma honom till undsättning när det dök upp ett tillfälle att tala om det ena eller andra bland vännerna. Alla skulle då förse honom, den ene med en redogörelse, den andre med en rad från Homeros, var och en efter sin specialitet. Den mannen ansåg att detta vetande var hans, eftersom det fanns i huvudet på hans män. Detsamma anser människor vilkas kunskaper finns i deras stora bibliotek. När jag frågar en man som jag känner vad han vet ber han mig räcka honom en bok så han kan visa det. Han skulle aldrig våga säga mig att han hade skabb i ändan utan att först slå upp i sitt lexikon vad skabb och ända är för något.
Vi lagrar andras åsikter och vetande och därmed punkt. Vi måste göra dem till våra egna. Vi påminner starkt om en man som behöver eld och går att hämta hos grannen, och när han finner en stor fin eld hos honom stannar han där och värmer sig och glömmer bort att han skulle ta eld med sig hem. Vad nyttar det oss att ha magen fylld av mat om vi inte smälter den och maten inte omvandlas i oss och gör oss större och starkare. Lucullus utvecklades och blev en stor härförare genom läsning, inte genom praktisk erfarenhet, men kan vi inbilla oss att han använde läsningen på samma sätt som vi? Vi lutar oss så tungt mot andras armar att vi utplånar våra egna krafter. Vill jag rusta mig mot dödsfruktan gör jag det på Senecas bekostnad. Behöver jag tröst för egen del eller andras lånar jag trösten från Cicero: jag hade kunnat hämta den inne i mig själv, om man hade övat upp mig till sånt. Jag gillar inte denna andrahandskunskap, som vi tigger oss till. Även om vi kan bli vetande av andras vetande kan vi bara bli visa av egen visdom.
Jag skyr en vis som ej är vis till eget gagn.1
”Därför säger Ennius: den vise som inte söker gagna sig själv är vis till ingen nytta”1
om han är girig,
skrytsam och simplare än ett lamm från euganernas beten; 2
”vi ska nämligen inte bara skaffa oss visdom, vi ska också dra nytta av den”.3 Diogenes brukade gyckla med filologer som noggrant penetrerar Odysseus svåra belägenheter men inte bryr sig om sina egna, med musiker som stämmer sina flöjter rena men inte sina seder och med talare som lär sig att tala om rättrådigheten men inte att utöva den. Om vår själ inte får en säkrare gång av studierna och om vi inte får ett sundare omdöme av dem hade jag lika gärna sett att eleven hade ägnat tiden åt att spela boll, då hade han åtminstone blivit spänstigare i kroppen. Se så han ser ut när han kommer tillbaka efter att ha ägnat femton sexton år åt studier, inget är så illa lämpat att sättas i arbete, det enda framsteg du märker är att hans latin och grekiska har gjort honom dummare och anspråksfullare än när han for hemifrån. Han borde ha kommit tillbaka med själen fylld, nu är den bara uppblåst, han har bara fått den att svälla, inte växa. De här skolmästarna är, som Platon säger om deras själsfränder sofisterna, folk som ger löften om att de är de nyttigaste av alla för människorna och som ensamma av alla inte bara underlåter att förbättra det som de har fått sig anförtrott, i motsats till en snickare eller murare, utan också försämrar det och tar betalt för att ha försämrat det. Om man följde den regel som Protagoras satte upp för sina lärjungar – att de antingen skulle betala vad han begärde eller under edlig försäkran i templet uppge hur högt de värderade det som de hade fått ut av hans undervisning och betala honom därefter – då skulle mina skollärare känna sig lurade om de utgick från den ed som dikterades av mina erfarenheter. På dialekten här i mitt Périgord kallar man mycket vitsigt dessa smålärda ordbankade som om de så att säga hade fått ett hammarslag av boklig bildning. Och sannerligen verkar det för det mesta som om de till och med har sjunkit ner under det sunda förnuftets nivå. Bonden och skomakaren ser du nämligen gå på ett enkelt och naturligt sätt i sina sysslor, talande om sådant som de vet, men de här herrarna vill förhäva sig och braska med detta vetande som flyter omkring på ytan i deras hjärnor, och de trasslar hela tiden till det för sig och kör fast. Vackra ord undslipper dem, men tillämpa dem får andra göra. De känner Galenos men de känner inte den sjuke; de har redan fyllt ditt huvud med juridik innan de har fattat fallets kärna; de kan teorin om allt, men försök få någon av dem att omsätta teorin i praktiken! Jag hade en vän hemma hos mig som kom i samtal med en av dessa skolmästare, och för skojs skull hittade han på en jargong med gallimatias, lösryckta meningar, en väv av lånade bitar men ofta inmängd med ord som hade anknytning till deras diskussion, och med hjälp av denna jargong höll han den här dummern sysselsatt med att diskutera en hel dag, och skolmästaren trodde hela tiden att han svarade på invändningar som restes. Ändå var det en vitter man med både renommé och fin kappa.
Fina patricier är ni men saknar ögon i nacken –
vänd er om och se vilka miner man gör bakom ryggen! 1
Den som tar sig en närmare titt på denna vitt utbredda människosort kommer liksom jag själv att finna att de för det mesta begriper varken sig själva eller någon annan och att minnet är rätt fullt men omdömet alldeles ihåligt, om inte deras egen natur har format dem annorlunda: en sådan avvikande person mötte jag i Adrianus Turnebus, som aldrig haft annat yrke än boklig lärdom, och däri var han enligt min uppfattning den främste på tusen år, och ändå hade han inget skolmästaraktigt över sig mer än sättet att bära kappan och vissa ytliga maner som kanske inte var så hovmannalika, men det där är lappri. Jag avskyr människor som tar mer illa upp för en kappa som hänger avigt än en själ som gör det; jag avskyr människor som dömer en man efter hans sätt att hälsa, efter hans hållning och stövlar. I sitt inre var Turnebus nämligen den mest förfinade själ i världen. Avsiktligt drog jag ofta in honom i samtalsämnen långt utanför hans eget område: där var han så klarsynt och visade en så snabb uppfattning och ett så sunt omdöme att det verkade som om han aldrig hade sysslat med annat än krig och statsaffärer. Det krävs ädla och starka karaktärer
vilkas hjärtan
formats av bästa lera med välvillig konst av Prometheus 2
om man ska klara sig helskinnad genom en dålig uppfostran. Men det räcker inte med att vår uppfostran inte förstör oss, den måste också förändra oss till det bättre. Somliga av våra parlamentsdomstolar granskar bara kandidaternas kunskaper när de ska tillsätta ledamöter, andra prövar också deras vett genom att förelägga dem ett fall för bedömning. Jag tycker att de senare följer en mycket bättre metod, och även om båda sakerna är nödvändiga och måste finnas med är det faktiskt så att vetande är mindre värt än omdöme, det senare kan klara sig utan det förra men inte tvärtom. För det är som det står i den här grekiska versraden:
ὡς οὐδὲν ἡ μάθησις, ἢν μὴ νοῦς παρῇ, 11
att lärdom intet är om vettet ej är med. Gud give att dessa församlingar av domare var lika väl utrustade med förstånd och samvete som de ännu är rustade med vetande, det skulle gagna rättvisan. ”Vi lär inte för livet utan för skolan.”12 Men vetandet ska inte fästas utanpå själen utan införlivas med den; själen ska inte översköljas utan infärgas med det, och om vetandet inte förändrar själen och inte förbättrar dess ofullkomliga tillstånd är det förvisso mycket bättre att man låter vetandet vara. Det är ett farligt svärd som i svaga och oerfarna händer kan hindra och skada sin ägare ”så att det vore bättre om han aldrig hade studerat”.13
Kanske är detta orsaken till att varken vi eller teologin kräver särskilt mycket vetande av kvinnorna, och till att hertig Frans av Bretagne, son till Johan V, svarade som han gjorde när man talade med honom om hans giftermål med prinsessan Isabella av Skottland och påpekade att hon var enkelt uppfostrad och saknade all boklig bildning. Frans replikerade att han just därför älskade henne mer och att en kvinna hade nog med vetande om hon visste att skilja mellan mannens skjorta och hans tröja. Det är heller inte så märkvärdigt som det sägs att våra förfäder inte fäste någon större vikt vid den bokliga lärdomen, och att den än i dag bara tillfälligt förekommer i våra kungars viktigaste råd. Och om inte målsättningen att man ska berika sig hade gett den bokliga lärdomen anseende – det är det enda målet som räknas i dag för att arbeta med juridik, medicin, pedagogik och till och med teologi – skulle det utan tvivel stå lika eländigt till med den bokliga lärdomen som nånsin förr. Än sen då, om den varken lär oss att tänka väl eller att handla väl? ”Sedan lärda män har börjat dyka upp råder det brist på goda.”14 För den som inte har kunskap om det goda är all annan kunskap skadlig. Men orsaken som jag sökte nyss – har inte den också att göra med det förhållandet att eftersom syftet med våra studier här i Frankrike nästan alltid är att man ska tjäna pengar, och eftersom det är få av dem vilka av naturen är bestämda till mer ädla än inkomstbringande värv som ägnar sig åt bokliga studier eller gör det under så kort tid (innan de får aptit på böcker drar de sig nämligen tillbaka till ett värv som inget har med böcker att göra) så är de enda som blir kvar till att helhjärtat ägna sig åt studier i regel människor utan tillgångar som där söker sig en utkomst? Och eftersom de människornas själar är av sämsta halt, både av naturen, av uppfostran i hemmet och av de förebilder som de haft för ögonen, ger de en felaktig bild av kunskapens frukter. Kunskapen kan nämligen inte bringa ljus i en förmörkad själ eller göra en blind seende. Kunskapens uppgift är inte att ge själen syn, utan att träna upp dess blick och lära själen de rätta stegen förutsatt att den har raka ben och starka fötter. Kunskapen är en god medicin, men ingen medicin är så stark att den kan hålla sig utan att förändras, och den fördärvas om inte kärlet där den förvaras är utan vank. Man kan vara klarsynt men skela, då ser man det goda men följer det inte, och man ser kunskapen men nyttjar den inte. Den viktigaste bestämmelsen i Platons stat är att man ska ge varje medborgare en uppgift som passar hans natur. Naturen kan allt och gör allt. Lytta är illa lämpade för kroppsliga övningar, själsliga övningar är illa lämpade för lytta själar. Oäkta och plebejiska själar är ovärdiga filosofin. När vi ser en man med dåliga skor säger vi att det är inte så konstigt om han är skomakare. Likaså tycks erfarenheten säga oss att det ofta finns medicinare som blir sämre medicinerade och teologer som är mindre bättrade, och regelmässigt ser vi lärda som är mindre kompetenta än andra. Ariston från Chios hade rätt när han på sin tid sade att filosoferna skadade sina åhörare eftersom de flesta själarna inte kan tillgodogöra sig en sådan undervisning, som får onda effekter när den inte får goda: ”Från Aristippos skola utgick det slösare, från Zenons förbittrade män.”15 I det fina uppfostringssystem som Xenofon tillskriver perserna finner vi att de lärde sina barn dygd på samma sätt som andra folk lär dem att läsa och skriva. Platon säger att den äldste sonen i persernas arvsföljd fostrades på det sättet. Efter födseln överlämnades han, inte till kvinnor utan till de eunucker som på grund av sin dygd hade störst inflytande hos kungarna. Dessa åtog sig att ge pojken en sund och vacker kropp, och när han var sju år lärde de honom att rida och jaga. När han fyllde fjorton anförtroddes han åt fyra män: den visaste, den rättrådigaste, den mest måttfulle och den modigaste i landet. Den förste lärde honom religion, den andre att alltid tala sanning, den tredje att behärska sina lustar och den fjärde att intet frukta.
Det är ytterst anmärkningsvärt att Lykurgos utmärkta statsförfattning, ett verkligt under av fullkomning, talar så litet om lärdomen, trots att författningen så sta4rkt betonar att barnens fostran är statens viktigaste uppgift och trots att man här befinner sig i musernas hemtrakter. Det verkar som om den ädla spartanska ungdomen föraktade alla andra ok än dygdens, och som om man var tvungen att enbart ge dem lärare i tapperhet, praktisk klokhet och rättrådighet i stället för sådana lärda magistrar som vi har. Den förebilden följde Platon i Lagarna. Persernas uppfostringsmetod gick ut på att fråga eleverna hur man skulle bedöma människor och deras handlingar; om de fördömde eller berömde en person eller handling måste de argumentera för sitt ställningstagande, och på det sättet vässade de sin intelligens och lärde sig lag och rätt. Hos Xenofon ber Astyages Kyros berätta om sin senaste lektion. ”I vår skola finns det en lång pojke med kort kappa”, sade han. ”Han gav sin kappa till en kamrat som var kortare och tog i stället hans kappa, som var längre. Vår lärare bad mig döma i denna tvist, och jag hävdade att man borde låta saken vara eftersom båda tycktes ha fått det bättre, men läraren förehöll mig att jag hade gjort fel, för jag hade bestämt mig för att se till det ändamålsenliga i stället för att först ta hänsyn till rättvisan, som krävde att ingen fick tvingas att lämna ifrån sig något som han ägde.” Och Kyros berättade att han hade fått prygel, precis som vi får i våra byar när vi har glömt första aoristen av τύπτω [typtō, slå]. Min egen skolmagister skulle få hålla ett flott tal i den demonstrativa stilen16 innan han fick mig övertygad om att hans skola kunde mäta sig med den. Perserna ville ta den kortaste vägen, och eftersom vetenskaperna även när man greppar dem direkt bara kan tala om vad klokhet, redbarhet och beslutsamhet är för något ville de redan från början sätta eleverna i direktkontakt med faktiska händelser och lära dem, inte genom hörsägen utan genom att sätta dem på prov i handling och forma och modellera dem i levande livet, inte bara genom föreskrifter och ord utan i första hand genom exempel och handlingar, så att det inte bara blev ett vetande i själen, utan så att vetandet blev själens natur och dess sätt att vara; inte något förvärvat, utan själens naturliga egendom. På tal om detta tillfrågades Agesilaos vad han ansåg att barnen skulle lära sig. ”Hur de bör handla när de är vuxna”, blev svaret. Inte underligt att en sådan uppfostran fick så beundransvärda resultat. Det sägs att man brukade resa till andra städer i Grekland för att hitta retoriker, målare och musiker men till Sparta för att hitta lagstiftare, domare och härförare: i Athen lärde man sig att tala väl, i Sparta att handla väl, i Athen att ta sig ur ett sofistiskt resonemang och slå tillbaka mot det falska i lömskt tvinnade ord, i Sparta att ta sig ur vällustens lockelser och modigt slå tillbaka ödets och dödens hot: athenarna ägnade sig åt orden, spartanerna åt tingen, i Athen övade man ständigt tungan, i Sparta själen. Så när Antipatros bad spartanerna om femti barn som gisslan är det inte konstigt att de svarade tvärtemot vad vi skulle ha svarat och sade att de hellre skulle ge honom dubbelt så många vuxna, så allvarligt tyckte de att det var att barnen skulle gå miste om sitt hemlands uppfostran.
Det är verkligen roligt att läsa om hur Sokrates gör narr av Hippias på sitt speciella sätt när denne berättar om hur han särskilt i vissa småstäder på Sicilien har tjänat stora pengar på att undervisa men att han inte har tjänat ett öre i Sparta: där är folk riktigt korkade och kan varken intonera eller räkna, de bryr sig varken om grammatik eller rytm och de intresserar sig bara för att ta reda på kungalängder, staters grundande och fall och liknande strunt. Men efter det där får Sokrates Hippias att gradvis erkänna att spartanernas styrelseskick är utomordentligt och att de lever sitt enskilda liv i lycka och dygd, och sedan får han honom att dra slutsatsen att hans egna färdigheter är värdelösa.
Exemplen från både spartanernas krigarstat och alla liknande visar oss att studier av vetenskaperna gör männens sinne vekt och kvinnligt mer än det stärker och härdar det. Den stat som för närvarande framstår som den starkaste i världen är turkarnas: också de är lärda att uppskatta vapen och förakta boklig lärdom. Jag anser att Rom var tapprare innan det fick sin lärdom. De mest krigiska folken i våra dagar är de råaste och okunnigaste. Skytherna, partherna och Timur Lang kan ge oss stöd i detta. När goterna härjade i Grekland räddades alla biblioteken från att brännas upp genom att en av goterna övertygade de andra om att fienderna borde få behålla alla dessa böcker, för böckerna skulle vända bort deras intresse från militära övningar och hålla dem upptagna av makligt stillasittande sysslor. När vår kung Karl VIII praktiskt taget utan att dra svärdet ur skidan blev herre över kungariket Neapel och en stor del av Toscana förklarade adelsmännen i hans följe denna oväntat lätta erövring med att furstarna och adeln i Italien var mer upptagna med att skärpa tanken och samla kunskaper än med att bli kraftfulla och krigiska.
1 magis magnos clericos non sunt magis magnos sapientes. Rabelais, Gargantua, kapitel 39. ↵
2 Odi homines ignava opera, philosopha sententia. Pacuvius 11, ur dramat Amphio, citerat av Gellius 13, 8, 4. ↵
3 Apud alios loqui didicerunt, non ipsi secum. Cicero, Samtal i Tusculum 5, 36, 103. ↵
4 Non est loquendum, sed gubernandum. Seneca, brev 108, 37. ↵
5 Mισῶ σοφιστὴν ὅστις οὐχ αὑτῷ σοφός. Euripides fr 905 Kannicht, från Cicero, Ad familiares 13, 15, 2. ↵
6 Ex quo Ennius: Nequidquam sapere sapientem, qui ipse sibi prodesse non quiret. Cicero, De officiis 3, 15, 62. Ciceros fria omskrivning av Ennius 271, en rad ur det förlorade dramat Medea. ↵
7 si cupidus, si / vanus et Euganea quantumvis vilior agna. Juvenalis 8, 14–15. ↵
8 Non enim paranda nobis solum, sed fruenda sapientia est. Cicero, De finibus 1, 1, 3. ↵
9 Vos o patritius sanguis, quos vivere par est / occipiti caeco, posticae occurrite sannae. Persius 1, 61–62. ↵
10 queis arte benigna / et meliore luto finxit praecordia Titan. Juvenalis 14, 34–35. ↵
11 Menandros, Sententiae 865 Jäkel/Pernigotti. Översatt av Montaigne direkt efter citatet. ↵
12 Non vitae sed scholae discimus. Seneca, brev 106, 12. ↵
13 ut fuerit melius non didicisse. Cicero, Samtal i Tusculum 2, 4, 12. ↵
14 Postquam docti prodierunt boni desunt. Seneca, brev 95, 13. ↵
15 ἀσώτους ex Aristippi, acerbos ex Zenonis schola exire. Cicero, De natura deorum 3, 31, 77. ↵
16 in genere demonstrativo. ↵