DET FINNS INGET ämne så meningslöst att det inte förtjänar en plats i detta sammelsurium. Enligt våra gängse regler vore det en klar oartighet, både mot en jämlik och mot en förnäm människa, att inte hålla sig hemma när vederbörande har anmält sin ankomst: på tal om detta tillade drottning Margareta av Navarra att det rentav var obelevat av en adelsman att lämna sitt hus, som man oftast gör, och gå besökaren till mötes, hur förnäm han än må vara; att det var mer respektfullt och belevat att stanna inne och ta emot honom där, om inte annat för att man inte ska gå om varandra, och att det räcker att man följer honom när han far. Själv glömmer jag ofta dessa båda meningslösa plikter eftersom jag kapar ceremonierna i mitt hus så mycket jag kan. Någon kan bli förnärmad, men än sen? Det är bättre att jag förnärmar honom en gång än att jag förnärmar mig själv varenda dag, det vore ett permanent slaveri. Vad är det för vits med att fly från hovens slaveri om man drar det med sig in i sin egen kula?
Vid alla sammankomster är det också en gängse regel att de lägre ska infinna sig först till mötet medan det passar sig bättre för de mer högtstående att låta vänta på sig. Men vid det möte som arrangerades mellan påve Clemens och kung Frans i Marseille lämnade kungen ändå staden efter att ha gett sina order om de nödvändiga förberedelserna och gav påven två tre dar att tåga in och vila ut innan han sökte upp honom. Och när påven och kejsaren skulle tåga in i Bologna gav kejsaren på samma sätt påven tillfälle att komma först och infann sig efter honom. Man säger att det är det vanliga ceremonielet när sådana furstar möts att den högste kommer före de andra till den avtalade platsen, till och med före den som är värd för mötet: det förklarar man med att uppvisningen ska omvittna att det är de lägre som uppsöker den högre, inte han dem.
Inte bara varje land utan varje stad och varje stånd har sin särskilda uppförandekod: som barn fostrades jag grundligt i detta och jag har rört mig i tillräckligt fina kretsar för att inte vara okunnig om lagarna i vårt Frankrike – jag skulle kunna undervisa om dem. Jag gillar att följa dem, men inte så slaviskt att mitt liv blir ofritt. De tar sig vissa besvärliga former som man kan glömma utan att tappa stilen, förutsatt att man gör det medvetet och inte för att man är okunnig. Jag har ofta sett människor bli obelevade av för stor belevenhet och oförskämda av artighet. För övrigt är konsten att umgås med människor en mycket nyttig konst. Liksom behag och skönhet förmedlar den de första mer förtroliga kontakterna i umgängeslivet, och därmed öppnar den en väg för oss att lära av andras exempel och att framhäva och visa upp vårt eget, om det rymmer något som är värt att lära ut och föra vidare.