JAG ÖVERSER GÄRNA med att vårt folk inte har något annat mönster eller någon annan norm för fullkomlighet än sina egna seder och bruk, för det är ett allmänt fel, inte bara bland tarvligt folk utan bland nästan alla människor, att man avgränsar sina mål till det läge som man föddes till. Jag har inget att invända mot att fransmän skulle finna Fabricius eller Laelius utseende och uppträdande barbariskt om de fick se dem, eftersom de varken var klädda eller fostrade på vårt sätt. Men jag beklagar fransmännens påfallande brist på omdöme när de låter sig narras och förblindas av den nutida sedvänjans prestige så till den grad att de kan byta åsikt och ståndpunkt varje månad om modet så föreskriver, och jag beklagar att deras uppfattning om sig själva är så växlande. När planschetten i västen satt uppe mellan brösten hävdade de envist att det var rätta platsen, och några år senare, när den har halkat ner mellan låren, gör de sig löjliga över det förra bruket och finner det komiskt och oacceptabelt. Det nuvarande sättet att klä sig får dem att genast fördöma det gamla med så stor beslutsamhet och sådan allmän enighet att man skulle kunna tro att det var ett slags galenskap som vände upp och ner på förståndet på det sättet. Eftersom vi ändrar oss så hastigt och lustigt i sådana frågor att uppfinningsrikedomen hos all världens skräddare inte kan presentera tillräckligt många nyheter, blir det nödvändigt att de föraktade formerna mycket ofta kommer till heders igen och att samma moden blir föraktade på nytt strax efter, och att ett och samma omdöme inom en tidrymd av femton eller tjugo år med otrolig obeständighet och ytlighet kan anta ett par tre åsikter som inte bara är olika utan rakt motsatta varandra. Ingen av oss är så listig att han inte låter sig narras av sådana självmotsägelser och inte låter både sina inre och sina yttre ögon bländas.
Här tänker jag rafsa ihop några gamla sedvänjor som jag har lagt på minnet, somliga lika våra, andra annorlunda, för att vi ska få ett mer upplyst och fastare omdöme när vi iakttar hur de mänskliga förhållandena ständigt skiftar.
Det som vi kallar att slåss med svärd och kappa var i bruk också hos romarna enligt Caesar: ”De lindade kappan om vänster arm och drog sina svärd.”1 Och redan vid den tiden påpekar Caesar en ovana hos vårt folk som ännu finns kvar: att vi hejdar folk som vi möter på vägen, tvingar dem att tala om vilka de är och tar det som en förolämpning och en anledning till bråk om de vägrar svara oss. Förr i tiden tog man ett bad varje dag före måltiden, det var lika normalt som att vi tar vatten och tvättar händerna; men i början tvättade de bara armar och ben, sedan anlade de en vana som har hållit sig i flera sekler hos de flesta folken i världen: de tvättade sig helnakna i vatten blandat med parfym, och om någon tvättade sig i oblandat vatten tog de det som ett tecken på ett enkelt levnadssätt. De mest raffinerade och förfinade dränkte in hela kroppen med parfym tre eller fyra gånger om dan. Ofta lät de plocka bort vartenda hår på kroppen, precis som de franska kvinnorna sedan en tid har tagit för vana att plocka ögonbrynen –
Hårplockning kör du på bringa och ben och på armarna också 2 –
fast romarna hade särskilda salvor för sånt:
hennes hud
glänser av hårborttagande kräm eller dammar av krita.3
De tyckte om att ligga mjukt och tog det som ett uthållighetsprov att vila på halmmadrass. De åt liggande på sängar i nästan samma ställning som turkarna nuförtiden:
Från sin höga divan tog fader Aeneas till orda. 4
Om Cato den yngre sägs det att han efter slaget vid Farsalos sörjde så djupt över statens eländiga tillstånd att han anlade en sträng livsstil och alltid satt upp när han åt. Romarna kysste högdjur på hand för att hedra och smickra dem, och vänner emellan kysstes de när de hälsade precis som venetianarna gör.
Kyssar skulle ha följt mina hjärtliga gratulationer.5
När de skulle be en högt uppsatt person om något eller hälsa honom vidrörde de hans knän. Krates bror filosofen Pasikles lade inte handen på knät utan på könsorganet, och när mannen som han vände sig till bryskt stötte bort honom sade han: ”Vad nu då? Är inte det en del av dig likaväl som det andra?”
Liksom vi avslutade de måltiden med frukt. De tvättade sig i röven (de här meningslösa fördomarna kring vissa ord överlåter vi till kvinnorna) med en svamp [esponge], och det är därför spongia är ett oanständigt ord på latin. Svampen var fastsatt i änden på en pinne, vilket omvittnas av historien om mannen som skulle kastas till vilddjuren inför folket och som bad om lov att först få förrätta sitt tarv. Då han inte hade något annat att ta livet av sig med körde han ner den här pinnen med svampen i halsen så att han kvävdes. De torkade av kuken med en parfymerad ylletrasa när de hade använt den:
Nu blir det inget av, men när lemmen är rengjord med ylle…6
Vid gathörnen i Rom fanns det kar och tråg som de förbipasserande kunde pissa i:
Småbarn som fjättrats av sömn kan ofta se sig i drömmen
stå vid en urinoar eller potta med uppdragna kläder. 7
De brukade småäta mellan måltiderna. Och på sommaren fanns det folk som sålde snö för kylning av vin; somliga använde snö på vintern också eftersom de tyckte att vinet inte ens då var tillräckligt svalt. Stormän hade sina munskänkar och förskärare och sina narrar som skulle roa dem. På vintern fick de rätterna på matvärmare som bars fram till bordet; de hade också bärbara kök – jag har sett ett – där allt som hörde till serveringen följde med.
Ät ni gärna så där, ni goddagspiltar –
inget gående bord för oss, vi vägrar! 8
På sommaren lät de ofta kallt, klart vatten strömma längs kanaler under sig i undervåningen där det fanns mängder av levande fiskar som gästerna kunde välja, ta upp med händerna och få tillredda efter egen smak. Fisk har alltid haft och har fortfarande den särställningen att stormännen lägger sig vinn om att veta hur den ska tillagas. Smaken av fisk är också mycket finare än av kött, det tycker i alla fall jag. Men när det gäller storslagenhet av alla de slag, utsvävningar, vällustiga påhitt, lyx och slöseri gör vi verkligen vad vi kan för att bli lika framstående som romarna, för vår vilja är lika fördärvad som deras, men vår förmåga räcker inte till. Våra krafter kan inte heller mäta sig med deras i vare sig last eller dygd, för bådadera förutsätter en själslig vitalitet som utan jämförelse var större hos dem än hos oss, och ju svagare själarna är desto mindre möjligheter har de att göra vare sig något riktigt gott eller något riktigt ont.
Hedersplatsen hos dem var i mitten. Att omnämnas först eller sist i skrift eller tal hade ingen betydelse för rangordningen, vilket klart framgår av deras skrifter: de kan lika gärna säga ”Oppius och Caesar” som ”Caesar och Oppius” och de säger lika gärna ”jag och du” som ”du och jag”. Det var därför jag en gång observerade ett ställe i Flamininusbiografin i den franska Plutarchos där författaren talar om aitolernas och romarnas tävlan om äran för en seger som de hade vunnit tillsammans: där verkar det som om författaren tillmäter det en viss vikt att aitolerna nämns före romarna i de grekiska hyllningssångerna – om nu inte den franska ordalydelsen är tvetydig.
När kvinnorna var i varmluftsbadet tog de samtidigt emot män, och till och med där lät de sina manliga tjänare gnugga dem och smörja in dem:
Naken tar du ett bad, och klädd i nåt svart omkring höften
står en slav och ser på medan du sköljer din kropp.9
De använde ett slags puder för att inte svettas. Enligt Sidonius Apollinaris hade de gamla gallerna långt hår fram och kortklippt i nacken, ett mode som just har återupplivats med det här århundradets slappa och effeminerade seder. Romarna brukade betala avgiften för sin överfart till färjkarlen redan när de gick ombord, det brukar vi göra när vi har kommit i hamn.
Drygt en timme har gått innan alla betalat och mulan
bundits på däck. 10
Kvinnorna sov i den del av sängen som var närmast väggen, och det var därför man kallade Caesar ”kung Nikomedes säng”.11 De andades medan de drack. De blandade vinet med vatten:
Skicka nån rask ung slav
till källan här intill! Falernerns
glöd måste dämpas med vattnets svalka.12
Och sådana oförskämda miner som våra lakejer kan göra var kända också hos dem:
Janus! Bak ryggen på dig är det ingen som räcker lång näsa,
ingen som härmar en åsna och ingen som räcker ut tungan
dinglande lång och lik en apulisk rackas som törstar. 13
Argiviska och romerska kvinnor bar vita sorgdräkter precis som våra gjorde förr – och fortfarande skulle göra om jag hade något att säga till om. Men om det ämnet finns det hela böcker.
1 Sinistris sagos involvunt gladiosque distringunt. Caesar, Inbördeskriget 1, 75, 3. ↵
2 Quod pectus, quod crura tibi, quod bracchia vellis. Martialis 2, 62, 1. ↵
3 Psilotro nitet aut arida latet abdita creta. Martialis 6, 93, 9. ↵
4 Inde thoro pater Aeneas sic orsus ab alto. Vergilius, Eneiden 2, 2. ↵
5 Gratatusque darem cum dulcibus oscula verbis. Ovidius, Ex Ponto 4, 9, 13. ↵
6 At tibi nil faciam, sed lota mentula lana. Martialis 11, 58, 11. ↵
7 Pusi saepe lacum propter se ac dolia curta / somno devincti credunt extollere vestem. Lucretius 4, 1026–1027. ↵
8 Has vobis epulas habete lauti, / nos offendimur ambulante cena. Martialis 7, 48, 4–5. ↵
9 Inguina succinctus nigra tibi servus aluta / stat, quoties calidis nuda foveris aquis. Martialis 7, 35, 1. ↵
10 Dum as exigitur, dum mula ligatur, / tota abit hora. Horatius, Satirer 1, 5, 13–14. ↵
11 spondam regis Nicomedis. Suetonius, Caesar 49, 1. ↵
12 Quis puer ocius / restinguet ardentis Falerni / pocula praetereunte lympha? Horatius, Carmina 2, 11, 18–20. ↵
13 O Jane, a tergo quem nulla ciconia pinsit / nec manus auriculas imitata est mobilis albas / nec linguae quantum sitiet canis Apula tantum. Persius 1, 58–60. ↵