OM VI NÅGON gång då och då ägnade oss åt att betrakta oss själva och använda den tid, som vi lägger ned på att granska andra och lära känna saker utanför oss, till att loda oss själva, skulle vi lätt förstå i vilken omfattning hela vår mänskliga byggnad består av svaga och sviktande delar. Är det inte ett märkligt vittnesbörd om ofullkomlighet att vi inte är nöjda med en enda sak och att själva vårt begär och vår fantasi gör det omöjligt för oss att välja det vi behöver? Ett gott vittnesbörd om detta är den stora diskussion som alltid har pågått mellan filosoferna om vad som är människans högsta goda, en diskussion som fortfarande pågår och kommer att pågå i evighet utan att leda till avgörande eller enighet.
Fattas den sak vi begär tycks den lysa högt över andra.
Får vi den sak vi begär står hågen strax till en annan.
Törsten är evigt densamma.1
Vad vi än lär känna och vad vi än får njuta känner vi att det inte tillfredsställer oss. Vi gapar efter kommande och okända saker eftersom de närvarande aldrig mättar oss. Inte – som jag ser det – därför att de har för lite av sådant som kan mätta oss, utan därför att vi griper efter dem på ett sjukt och måttlöst sätt.
För när han såg att det mesta som krävs för människans nödtorft
redan fanns där till hands och att rikedom, ära och rykte
fanns i överflöd och att barnen gav människor stolthet
men att i hjärtats djup de alla kände en oro
och att de pinades svårt i sin själ av förslavande klagan –
då förstod han att kärlet självt hade vållat det onda
och att alla de goda ting som man lagt i dess inre,
vad det än var, bröts ner och förstördes av brister i kärlet. 2
Vår aptit är obeslutsam och osäker, inget kan den hålla fast vid och inget kan den njuta på rätt sätt. Eftersom människan tror att felet ligger i sakerna som hon håller fast vid och hon då fyller och mättar sig med andra saker som hon inte känner och inte förstår och riktar sina begär och förhoppningar mot dem, omfattar hon dessa andra ting med vördnad och aktning – så som Caesar säger: ”Genom ett allmänt fel i vår natur hyser vi större förtroende och större skräck för sådana saker som vi inte har sett och som är fördolda och okända.”3
1 Dum abest quod avemus, id exsuperare videtur / cetera; post aliud cum contigit illud avemus / et sitis aequa tenet. Lucretius 3, 1082–1084. ↵
2 Nam cum vidit hic ad usum quae flagitat usus / omnia iam ferme mortalibus esse parata, / divitiis homines et honore et laude potentes / affluere atque bona natorum excellere fama / nec minus esse domi cuiquam tamen anxia corda / atque animum infestis cogi servire querellis, / intellexit ibi vitium vas facere ipsum / omniaque illius vitio corrumpier intus / quae collata foris et commoda quaeque venirent. Lucretius 6, 9–10, 12–15a, 16b–19. ↵
3 Communi fit vitio naturae, ut invisis, latitantibus atque incognitis rebus magis confidamus vehementiusque terreamur. Caesar, Inbördeskriget 2, 4, 4. ↵