ETT GAMMALT GREKISKT tänkespråk säger att människor präglas av sina åsikter om sakerna, inte av själva sakerna. Mycket vore vunnet i tröst för vår eländiga belägenhet som människor om man kunde slå fast att denna sats var sann överallt. För om olyckorna bara drabbar oss genom vårt eget omdöme tycks det stå i vår makt att förakta dem eller vända dem till något gott. Om sakerna ger sig i vårt våld, varför ska vi då inte göra oss till herrar över dem och anpassa dem till vår fördel? Om det som vi kallar ett ont och en plåga varken är ont eller plågsamt i sig självt, och om det bara är vår inbillning som ger det den egenskapen, då har vi makt att förändra det. Och om vi kan välja fritt och ingen tvingar oss är vi besynnerligt galna om vi binder oss vid det som är mest plågsamt för oss och vi ger sjukdomar, fattigdom och vanära en bitter och elak smak när vi kan ge dem en god, om det nu är så att ödet bara ger oss ämnet och det är upp till oss själva att ge det form. Låt oss nu se efter om det går att hävda att det som vi kallar ont inte är ont i sig, eller, vilket är samma sak, att vi åtminstone har makt att ge det, hur det än är, en annan smak och uppsyn. Om det ursprungliga väsendet hos de saker som vi fruktar kunde slå rot i oss av egen kraft, då skulle det slå rot i en och samma likartade skepnad i oss alla, för alla människor tillhör samma art och alla är de utrustade med samma redskap och verktyg för att uppfatta och fälla omdömen, fast i varierande grad. Men det förhållandet att vi har så olika åsikter om saker och ting visar klart och tydligt att de bara träder in i oss efter vissa uppgörelser mellan dem och oss: en inlogerar dem kanske i deras sanna gestalt, medan tusen andra ger dem en ny, helt motsatt gestalt hos sig.
Vi betraktar döden, fattigdomen och smärtan som våra främsta motståndare. Men det vet väl alla att döden, som av somliga kallas det hemskaste av allt hemskt, av andra kallas den enda hamnen i detta stormiga liv, naturens högsta goda, vår frihets enda grundval och det allmänna, direktverkande botemedlet mot allt ont? Somliga inväntar döden skakande och skrämda, andra bär den lättare än livet. Den här mannen klagar över att döden kräver för lite:
Död! Jag önskar du aldrig för bort de fega från livet!
Enbart de tappra förtjänar din gåva.1
Bravur åsido; när Lysimachos hotade att slå ihjäl Theodoros svarade denne: ”Verkligen duktigt av dig att kunna mäta dig med spansk fluga!” Det visar sig att de flesta filosoferna har medvetet antingen föregripit eller påskyndat sin egen död och hjälpt den på traven. Hur ofta ser man inte att vanliga människor, av trots eller naturlig naivitet, visar ett sådant sinneslugn när de förs till döden – inte någon enkel död, utan en död förenad med skam, ibland med våldsamma smärtor – att man inte märker någon skillnad jämfört med deras normala sätt: de ser om sitt hus, tar avsked av vännerna, sjunger, delar ut förmaningar och pratar med folk, och ibland skjuter de rentav in några skämt och dricker sina bekantas skål, precis som Sokrates. En man som fördes till galgen ville inte att de skulle gå en viss gata, för då riskerade han att haffas av en köpman för en gammal skuld. En annan sade till bödeln att han inte fick nudda halsen, för då skulle han börja skaka av skratt, han var så kittlig. En annan svarade biktfadern när denne lovade honom att han den dagen skulle spisa kvällsvard med Vår Herre: ”Gå du i mitt ställe, jag fastar!” En annan bad om något att dricka, och när bödeln drack först ville han inte dricka efter honom, han var rädd att få syfilis. Alla har hört historien om mannen från Picardie som stod under galgen när man visade honom en flicka och sade att han fick behålla livet om han gifte sig med henne (något som vår rättskipning medger i vissa fall). Han betraktade flickan en stund, och när han såg att hon haltade sade han: ”Fram med repet, hon linkar!” Och på samma sätt berättas det att det var en man i Danmark som var dömd till halshuggning. När han stod på schavotten och erbjöds samma villkor tackade han nej därför att flickan hade insjunkna kinder och alldeles för spetsig näsa. En kammartjänare i Toulouse som anklagades för kätteri uppgav som enda skäl till sin tro att han höll sig till sin herres, en ung student som också satt i buren. Han dog hellre än han lät sig övertygas om att hans husbonde kunde ta fel. Om invånarna i Arras kan vi läsa att när kung Ludvig XI intog staden var det en hel del som hellre lät sig hängas än de ropade ”Leve kungen”.
Några av de folkliga spefåglarna slutade inte med sitt gycklande ens inför döden. En ropade sitt vanliga ”Kast loss!” precis när bödeln skulle låta honom dingla. En annan skulle just utandas sin sista suck; man hade lagt honom på en halmmadrass vid eldstaden och läkaren frågade honom var det gjorde ont. ”Mellan bänken och elden”, svarade han. Och när prästen skulle ge honom sista smörjelsen och letade efter fötterna, som mannen hade dragit upp under sig i kramp, sade han: ”Ni hittar dem i änden på benen.” När en man uppmanade honom att be till Gud frågade han: ”Vem är det som ska dit?” ”Snart ska du själv dit, om Han så vill”, svarade den andre. ”Jag önskar jag kunde vara där i morgon kväll”, sade mannen. ”Bed bara till honom, så är du snart där.” ”Nej, i så fall är det bättre”, svarade den döende, ”att jag framför mina böner personligen.”
I kungariket Narsinga begravs prästernas fruar än i dag levande tillsammans med sina döda män. Alla andra hustrur bränns levande vid sina mäns begravningar, och då är de inte bara fattade utan också glada. Och när man bränner den avlidne kungens kropp kommer kungens hustrur och konkubiner, hans gunstlingar och alla hans ämbetsmän och tjänare, som bildar en stor skara, och kastar sig så glatt i elden där liket bränns att de tycks uppfatta det som en stor ära att få följa honom i döden.
Under våra senaste krig mot Milano, då städer ideligen intogs och återtogs, stod folk inte ut med denna ständigt skiftande krigslycka och blev så fast beslutna att dö att jag har hört min far berätta att han upplevde att man kunde räkna till gott och väl tjugofem adliga familjeöverhuvuden som tog livet av sig på en vecka. Det liknar det som hände invånarna i Xanthos. När de belägrades av Brutus flydde män, kvinnor och barn huller om buller med en vanvettig vilja att dö – allt vad man brukar göra för att undslippa döden gjorde de nu för att undslippa livet. Brutus lyckades knappt rädda en handfull. Vilken åsikt som helst är tillräckligt stark för att man ska hylla den med livet som insats. Första ledet i den stolta ed som Grekland svor och också höll under perserkriget var att var och en skulle byta livet mot döden hellre än byta grekiska lagar mot persiska. Under kriget mellan turkar och greker var det många som hellre valde en mycket svår död än att förneka sin omskärelse och låta döpa sig. Sådana exempel finns det i alla religioner. När kungarna av Kastilien hade förvisat judarna från sitt land sålde kung Johan av Portugal ett tidsbegränsat uppehälle åt dem i sitt land för åtta écu per person, på det villkoret att de skulle lämna landet när tiden gick ut. Då lovade han att förse dem med fartyg som kunde ta dem till Afrika. När den dagen var inne då det var sagt att de som inte lydde skulle bli slavar om de stannade i landet fick de alldeles för snålt med skepp, och de som lyckades komma ombord blev rått och brutalt behandlade av besättningen. Ett av övergreppen var att man höll kvar dem ute till havs och seglade fram och tillbaka tills de hade gjort av med all egen proviant och tvingades köpa mat av besättningen så dyrt och så länge att de knappt hade skjortan kvar när de sattes i land. När nyheten om denna omänskliga behandling nådde de kvarvarande judarna bestämde de flesta sig för att bli slavar medan några låtsades byta religion. När Emanuel efterträdde Johan på tronen släppte han dem först fria, men sedan ändrade han sig och befallde dem att lämna landet via tre utsedda hamnar. Biskop Osório, en icke obetydlig historiker i vår tid på latin, säger att när kungen hade misslyckats med att omvända dem till kristendomen genom sin ynnest att ge dem frihet hoppades han att de skulle ledas till den rätta tron av sin ovilja mot att utsätta sig för sjömännens plundring och mot att lämna ett land där de hade levt i stort välstånd och ge sig iväg till okända och främmande trakter. Men när han såg sina förhoppningar gäckas och märkte att alla judar var beslutna att resa strök han två av de utlovade hamnarna för att somliga skulle avskräckas av den långa och besvärliga resan, eller också gjorde han det för att kunna samla alla på en plats och lättare genomföra sina planer. Han befallde att alla barn under fjorton år skulle ryckas loss från fäder och mödrar och föras till en plats där de inte kunde träffas och umgås, och där blev de undervisade i vår religion. Osório berättar att detta ledde till fasansfulla scener: den naturliga kärleken mellan föräldrar och barn och därtill deras glödande hängivelse för sin gamla religion kom i konflikt med våldets diktat. Fäder och mödrar som begick självmord blev en vanlig syn, liksom något ännu värre: föräldrar som av kärlek och medlidande kastade sina små i brunnar för att undkomma påbudet. Under tiden löpte fristen ut, och eftersom de inte hade några pengar gick de tillbaka till slaveriet. Några blev kristna, men än i dag, hundra år efter, är det få portugiser som litar på deras och deras ättlingars tro, trots att vanan och de många åren är en mycket mäktigare påtryckare till sådana förändringar än alla tvång. I staden Castelnaudary uthärdade tillsammans femti albigensiska kättare med beslutsamt mod att brännas levande i samma eld hellre än att avsvära sig sina åsikter. ”Hur många gånger har inte bara våra ledare, utan även hela arméer rusat mot en säker död?” frågar Cicero.2 Jag har upplevt hur en av mina nära vänner energiskt jagade mot döden med en verklig hängivenhet, djupt rotad i hans hjärta med hjälp av olika argument som jag förgäves försökte tillbakavisa. Med stark och brännande hunger kastade han sig utan alla synliga förnuftsskäl mot första tillfälle att dö höljd av ära. Vi har många exempel i vår tid på människor, även barn, som har gått i döden av rädsla för något mindre obehag. På tal om det sade en antik författare: vad ska vi inte frukta om vi fruktar det som fegheten själv har valt som utväg? Jag skulle aldrig bli färdig om jag skulle göra en lång förteckning över de människor – av alla kön, från alla stånd och från alla olika filosofiska skolor – som i lyckligare tider än vår antingen har inväntat döden med fattning eller frivilligt har sökt den, och inte bara har sökt den för att undslippa det här livets olyckor utan i vissa fall också har sökt den därför att de helt enkelt har varit mätta på livet, i andra fall därför att de har hoppats på en bättre tillvaro i en annan värld. De är så oändligt många att det vore lättare att räkna upp dem som har fruktat döden. Bara en sak vill jag nämna: när filosofen Pyrrhon en dag var ombord på ett fartyg i storm uppmuntrade han de bredvidsittande som var räddast genom att peka på en gris ombord som inte var det minsta orolig. Vågar vi då säga att förnuftet, detta företräde som vi gör sånt nummer av och för vars skull vi betraktar oss själva som herrar och härskare över alla andra skapelser – vågar vi då säga att förnuftet har getts oss för att vi ska torteras? Vad tjänar det till att lära känna tingen om vi blir fegare av det, och om vi förlorar den frid och ro som vi annars skulle ha, och om kunskapen om tingen försätter oss i ett sämre läge än Pyrrhons gris? Vår intelligens skänktes till det största gagn för oss, men kan det vara så att vi i stället använder den för vår egen undergång, i kamp mot naturens avsikt och mot tingens allmänna ordning, som bjuder att var och en ska använda sina redskap och möjligheter för sitt eget bästa? Gott och väl, invänder man, din regel må gälla för döden, men vad säger du då om fattigdomen? Och vad säger du om smärtan, som Aristippos, Hieronymos och de flesta visa har betraktat som det värsta onda – och de som bestred detta i ord erkände det i praktiken. Poseidonios plågades ytterst svårt av en allvarlig och smärtsam sjukdom när Pompeius kom på besök. Denne bad om ursäkt för att han hade valt en tidpunkt som var så olämplig för att höra honom tala om filosofi. ”Gud förbjude”, svarade Poseidonios, ”att smärtan får ett sådant grepp om mig att den hindrar mig från att göra utläggningar i filosofi.” Och så kastade han sig in i just det ämnet: förakt för smärta. Men under tiden var smärtan i verksamhet och ansatte honom oupphörligt. Då utbrast han: ”Ta i så mycket du orkar, smärta! Jag tänker ändå inte säga att du är ett ont.” Den här historien brukar man lägga stor vikt vid, men vad har den med föraktet för smärta att göra? Han diskuterar bara ord, och om smärtattackerna nu inte berör honom, varför avbryter han sig i så fall? Varför tror han att han uträttar något stort när han inte kallar smärtan ett ont?
Allt är inte inbillning här. Om annat har vi åsikter, här är det säkert vetande som fungerar, våra egna sinnen fattar avgörandet, och
ljuger dessa för oss är förnuftet grundfalskt det också.3
Kan vi inbilla vår hud att slagen med läderpiska är små kittlingar? Vår smak att aloesaft är vin från Graves? Här är Pyrrhons gris i samma båt som vi. Han är visserligen inte rädd för döden, men slår man honom skriker han och sprattlar. Ska vi bryta mot den allmänna lagen i naturen som kan iakttas i allt levande under himlen, en lag som säger att man ska darra av smärta? Till och med träden tycks sucka vid yxhugg. Men döden kan bara förnimmas av förnuftet eftersom den är ett ögonblicks rörelse:
Döden har gått eller kommer, i döden finns inget av nutid; 4
död är ett ringare ont, väntan på döden ett stort.5
Tusen djur, tusen människor har dött innan de hunnit känna sig hotade av döden. Och det som vi säger att vi huvudsakligast fruktar hos döden är smärtan, dess vanliga förelöpare. Men om vi ska tro en kyrkofader är det ”bara det som följer döden som gör den ond”.6 Jag vill ändå påstå att det är mer sannolikt att varken det som kommer före eller det som kommer efter döden hör ihop med den. Vi kommer med falska ursäkter: min egen erfarenhet säger mig att det snarare är vår oförmåga att stå ut med tanken på döden som gör att vi inte står ut med smärtan, och att smärtan känns dubbelt svår just därför att den hotar oss med död. Men eftersom förnuftet stämplar det som feghet när vi fruktar något så plötsligt, oundvikligt och omärkligt som döden tar vi till den här andra ursäkten, som är mer acceptabel. Allt ont som inte medför någon annan fara än att det gör ont kallar vi ofarligt. Eftersom tandvärk och gikt inte är dödliga, hur ont de än kan göra, är det ingen som klassar dem som sjukdomar. Låt oss då anta att när det gäller döden är det i första hand smärtan som vi uppmärksammar, liksom det inte finns något annat att frukta av fattigdomen än detta att den kastar oss i armarna på smärtan genom att utsätta oss för törst, hunger, kyla, hetta och sömnlösa nätter.
Låt oss alltså enbart ägna oss åt smärtan. Jag medger att smärtan är den värsta olyckan i vår tillvaro, och jag medger det gärna, för i hela världen finns det ingen som är mer fientligt stämd mot smärtan och undflyr den ivrigare än jag, som gudskelov inte har haft särskilt mycket med den att göra så här långt. Men det står i vår makt att, om inte utplåna den så åtminstone minska den genom tålamod och genom att hålla själen och förnuftet i gott skick även om kroppen revolterar. Och om detta inte stod i vår makt, vad skulle då få oss att hylla dygd, tapperhet, styrka, storsinthet och beslutsamhet? Var skulle dessa egenskaper spela sin roll om det inte längre funnes någon smärta att trotsa? ”Dygden är girigt lysten på fara.”7 Om vi inte tvingas sova på bara marken, uthärda middagshettan i full rustning, äta häst- och åsnekött, se oss själva bli sönderskurna och se hur en kula plockas ut mellan kroppens ben, stå ut med att bli hopsydda, brännas med järn och stickas med sonder, hur ska vi då skaffa oss det övertag som vi vill ha över gemene man? Att undvika det som är ont och smärtsamt ligger mycket långt från de visas råd; de säger att av flera lika goda handlingar bör man välja den som medför mest smärta. ”För det är inte bara i munterhet och uppsluppenhet eller under skratt och skämt, lättsinnets följeslagare, som människor är lyckliga, utan ofta också i sorg, då de visar fasthet och behärskning.”8 Därför var det omöjligt att övertyga våra fäder om att erövringar i krig med öppet våld och med döden som insats inte var mer värda än erövringar som görs med hjälp av intriger och ränker i full säkerhet.
Större blir glädjen av dygd ju mer den kostat att vinna. 9
Dessutom bör vi trösta oss med att naturen är så inrättad att när en smärta är häftig är den kortvarig; om den är långvarig är den lindrig: ”om den är kort är den häftig, om lång är den lätt.”10 Du kan inte känna den särskilt länge om du känner den alltför häftigt, antingen gör den slut på sig själv eller på dig, det går på ett ut. Kan du inte ta den tar den dig: ”Minns att de största smärtorna avbryts av döden, att de små har många vilopauser, och de medelstora är vi herrar över så att vi står ut med dem om de är uthärdliga, varom inte lämnar vi livet som en teater när livet inte roar oss.”11
Det som gör att vi uthärdar smärtan så dåligt är att vi inte är vana vid att söka vår främsta tillfredsställelse i själen och att vi inte intresserar oss tillräckligt mycket för den, trots att den i ensamt majestät härskar över vår belägenhet. Med vissa gradskillnader har kroppen bara ett sätt att röra sig och vara. Men själen kan anta alla slags skiftande former och inordnar kroppens förnimmelser och alla andra erfarenheter under sig och sitt tillstånd, hur detta än må vara. Därför måste vi granska och utforska själen och väcka dess allsmäktiga drivkrafter. Inget förnuftsskäl, ingen befallning, ingen makt förmår något mot själens benägenhet och val. Låt oss välja ut en av de tusen läggningar som själen förfogar över, och ge den då en som ger oss frid och säkerhet; då är vi inte bara skyddade mot all skada utan blir till och med gynnade och hedrade, om det så lyster den, av skador och olyckor. Själen kan dra fördel av vadsomhelst. Misstag, drömmar kan den nyttja som villigt material till att bereda oss skydd och glädje.
Det är lätt att se att det som stegrar smärtan och lusten i oss, det är själens skärpa. Djuren, som håller själen i stramt koppel, har känslor som är fria och naturliga och följaktligen nästan likadana hos alla arter, vilket framgår av att de reagerar så lika. Om vi hade låtit bli att gå in i våra lemmar och rubba den domsmakt som med rätta tillkommer dem härvidlag är det troligt att vi skulle ha haft det bättre, för det är troligt att naturen har gett lemmarna ett rättrådigt och välavvägt temperament i förhållande till lustupplevelser och smärta. Och naturen, som är en och samma för alla, kan inte vara annat än rättrådig. Men eftersom vi har frigjort oss från naturens regler och gett oss hän åt våra fantasiers kringströvande frihet, låt oss åtminstone hjälpas åt med att styra fantasierna i den mest behagliga riktningen. Platon är rädd att vår grymma koppling till smärta och lust binder och naglar fast själen alldeles för hårt vid kroppen. Själv fruktar jag tvärtom att den kopplingen ska lösgöra och rycka loss själen från kroppen. Precis som fienden blir grymmare när vi tar till flykten sväller kammen på smärtan när den märker att vi darrar under den. Smärtan blir mycket lättare att göra upp med om man bjuder den spetsen. Man måste göra motstånd och härda sig. Vänder vi ryggen till och backar framkallar vi och drar vi på oss det sammanbrott som hotar oss. Kroppen står fastare mot anfall om vi gör den hård, och likadant är det med själen.
Men låt oss komma in på några exempel som är högvilt för folk med klena njurar som jag själv. I dem finner vi att det är med smärtan som med ädelstenar vilka får klarare eller mattare glans beroende på infattningen, och att smärtan tar precis så stor plats i oss som vi ger den. ”Ju mer de gick upp i smärtan, desto mer kände de av den.”12 Ett snitt med kirurgens kniv känner vi starkare än tio svärdshugg i stridens hetta. Barnafödandets smärtor anser läkarna och Gud själv vara svåra och vi omger dem med många ceremonier, men det finns hela folk som inte alls bryr sig om dem. De spartanska kvinnorna lämnar jag därhän, men tänk på de schweiziska kvinnorna bland våra fotsoldater – ser du nån skillnad där de traskar fram efter sina män, utom den att de i dag bär ett barn i famnen och igår bar det i magen? Och de här falska egyptiskorna som har flutit upp hos oss går själva och tvättar sina nyfödda barn och vaskar sig i närmaste bäck. Förutom mängderna av flickor som dagligen och stundligen avlar och föder barn i lönn har vi den romerska patriciern Sabinus vackra och ädla hustru, som för att skydda en annan födde tvillingar i ensamhet, utan hjälp och utan jämmer och stön. En helt vanlig pojke i Sparta stal en räv och gömde den under jackan (för spartanerna fruktade skammen över en dum stöld mer än vi fruktar straffet); han stod hellre ut med att räven gnagde sönder magen på honom än att han röjde sig. En annan pojke bar fram rökelse till ett offer, fick en glödande kolbit i ärmen och lät sig brännas ända in på benet för att inte störa ceremonin. Och när sjuåringarnas mod skulle prövas i enlighet med deras uppfostringsprinciper var det många som lät sig piskas till döds utan att röra en min. Cicero såg spartanska pojkhopar slåss med nävar, fötter och tänder så hårt att de hellre dog än erkände sig besegrade: ”Sedvanan kan aldrig besegra naturen, för naturen är alltid oövervinnelig. Men vi har fördärvat våra själar med svalkande skugga, yppiga njutningar, passivitet, slöhet och lättja, vi har försvagat och mjukat upp dem med fördomar och dåliga vanor.”13 Alla kan historien om Scaevola som smög in i fiendernas läger för att döda deras ledare men misslyckades, och för att fullfölja sin aktion med hjälp av ett egendomligt påfund och befria sitt fosterland bekände han för Porsenna, kungen som han ville döda, inte bara sin plan, utan tillade också att det i dennes läger fanns ett stort antal romare som deltog i aktionen tillsammans med honom. Och för att visa vad han hade för kvaliteter lät han bära fram ett fyrfat och uthärdade synen och smärtan när hans ena arm brändes och rostades ända tills fienden själv greps av fasa och befallde att fatet skulle ställas undan. Och tänk på mannen som inte nedlät sig till att sluta läsa i sin bok när man skar upp honom. Och på mannen som ihärdigt skojade och skrattade ikapp med plågorna som bödlarna utsatte honom för så att de till slut fick erkänna sig besegrade trots att de intensifierade sina grymheter och hittade på alla möjliga tortyrmetoder den ena värre än den andra. Men den mannen var filosof. Fast tänk på Caesars gladiator, som skrattade hela tiden när de stack och skar i hans sår. ”Vilken medelmåttig gladiator har stönat? Vem av dem har nånsin betett sig skamligt, upprättstående eller ens liggande på marken? Vem har hållit undan nacken när han legat ner och befallts att ta emot det dödande hugget?”14 Låt oss ta med kvinnorna också. Vem har inte hört talas om kvinnan i Paris som lät sig flås bara för att få fräschare hy med det nya skinnet? Andra har låtit dra ut friska och starka tänder för att få en mjukare och djupare röst eller en jämnare tandrad. Hur många exempel har vi inte på förakt för smärta hos detta kön. Vad är de inte i stånd till, vad finns det som de fruktar, förutsatt att det ger hopp om försköning?
Noggrant rycker de bort alla vitnande hårstrån med roten,
ansiktet blir som förbytt, all gammal hud tar de bort. 15
Jag har sett kvinnor äta sand och aska och medvetet förstöra magverksamheten för att få blek hy. För att få kroppen smal på det spanska viset underkastar de sig all slags tortyr, de snör sig och klämmer ihop sig med tjocka ribbor i sidorna som skär in i köttet, ja, ibland dör de av det.
Det är vanligt bland många folk i dag att man avsiktligt sårar sig för att ge trovärdighet åt sina ord. Vår kung kan ge anmärkningsvärda exempel på vad han har upplevt i den vägen i Polen – saker som har gällt honom själv. Jag vet att somliga har tagit efter bruket här i Frankrike, och en gång, en kort tid innan jag kom från de omtalade riksständerna i Blois, upplevde jag hur en flicka i Picardie ville ge ett vittnesbörd om att hon menade allvar med sina löften och sin beslutsamhet och stack en hårnål hårt i armen fyra fem gånger så att det gick hål och blödde riktigt ordentligt. Turkarna skaffar sig stora sår för sina damers skull, och för att det ska bli varaktiga märken har de genast eld i såret och håller kvar lågan där obegripligt länge för att hejda blodet och åstadkomma ett ärr. Folk som har sett det har skrivit om saken och svurit för mig att det är sant. Men närsomhelst kan man hitta turkar som för futtiga tio asper är beredda att göra ett djupt hugg i armen eller låret på sig själva.
Ju mer vi behöver vittnen, desto närmare finns de till hands, det gläder mig. Kristenheten erbjuder oss så många vi kan önska. Det finns massor av folk som i sin fromhet har velat bära korset efter vår helige vägledares exempel. Ett mycket trovärdigt vittne meddelar oss att kung Ludvig den helige bar tagelskjorta ända tills hans biktfar gav honom lov att ta av den när han var gammal, och att han varje fredag lät sin präst piska honom på ryggen med fem järnkedjor som man i det syftet medförde bland hans nattsaker. Guillaume, vår siste hertig av Guyenne och far till den Alienor som lät hertigdömet gå över till de franska och engelska kungahusen, bar under sin levnads sista tio tolv år ständigt en järnkorsett under en munkdräkt för att öva bot. Greve Foulques av Anjou for ända till Jerusalem för att där bli pryglad med ett rep om halsen av två tjänare framför Vår Herres grav. Men än i dag ser man väl på långfredagarna på olika håll hur en mängd män och kvinnor slår sig själva och sargar och sticker i sitt kött ända in till benen? Det har jag ofta sett, utan att låta blicken förvillas. Det sades att det fanns somliga – de går ju maskerade – som mot betalning åtog sig att på det sättet vittna om andra människors tro, och det med ett förakt för smärta som är så mycket större eftersom hängivelsens sporrar är effektivare än girighetens.
Quintus Maximus begravde sin son konsuln, Marcus Cato sin son, som var utnämnd till pretor, och Lucius Paullus inom några få dagar sina båda söner, alla med orubbliga miner och utan att visa något tecken på sorg. På skämt brukade jag säga om en bekant att han hade lurat den himmelska rättvisan, för när tre vuxna söners död drabbade honom på en enda dag kunde man tro att det var ett hårt gisselslag, men han tog det närapå som en enastående ynnest och gåva. Sådana monstruösa stämningar kan jag inte dela, men ett par tre barn har jag förlorat i späd ålder, visserligen inte utan sorg, men utan grämelse. Ändå finns det ingen olycka som drabbar människorna hårdare. Jag vet att det finns en hel del andra vanliga orsaker till sorg, men jag skulle knappt märka dem om jag själv råkade ut för dem, och när jag har drabbats av sådana som andra tycker är förfärliga har jag haft så lätt att förakta dem att jag inte vågar skryta öppet om saken, för då rodnar jag. ”Av detta förstår man att bedrövelsen inte har sin grund i naturen, utan i människans uppfattning.”16 Uppfattningen är en mäktig aktör, djärv, utan måtta. Vem har nånsin sökt trygghet och ro med samma hunger som den varmed Alexander och Caesar sökte oro och svårigheter? Teres, Sitalkes far, brukade säga att när han inte krigade tyckte han inte att det var någon skillnad mellan honom och hans stalldräng. När Cato var konsul och skulle säkra några städer i Spanien förbjöd han som enda åtgärd invånarna att bära vapen, varvid ett stort antal tog livet av sig: ”Att vara utan vapen var för detta vilda folk att inte leva.”17 Och hur många känner vi inte till som har flytt från ett lugnt och behagligt hemmaliv tillsammans med folk som man känner, sökt upp fasorna i obeboeliga ödemarker och kastat sig ut i en avskyvärd, tarvlig och av omvärlden föraktad tillvaro och glatt sig, ja rentav njutit av den! Kardinal Borromeo, som nyligen dog i Milano, iakttog ett så strängt levnadssätt – mitt bland de utsvävningar som hans ädla börd, hans stora rikedomar, Italiens klimat och hans ungdom inbjöd honom till – att han gick med samma kläder på vintern som på sommaren; han sov bara på halm, och de timmar då han inte skötte sitt ämbete tillbringade han med ständiga studier, knäböjande och med lite vatten och bröd bredvid boken: det var allt han åt och all tid han ägnade åt att äta. Jag vet män som medvetet har vunnit både fördelar och avancemang genom att bli hanrejer – blotta ordet gör många vettskrämda. Även om inte synen är det nödvändigaste av våra sinnen är den åtminstone det behagligaste; men de av våra lemmar som är mest behagliga och nyttiga tycks vara de som tjänar vår fortplantning. Ändå har rätt många människor fattat ett dödligt hat till dem bara för att de är alldeles för trevliga, och förkastat dem just på grund av att de själva har skattat dem så högt. Han som förstörde sina ögon tyckte likadant om dem.
Den största och sundaste delen av mänskligheten tycker att det är en stor lycka att ha många barn – jag och några till tycker att det är lika stor lycka att inga ha. Och när Thales tillfrågades varför han inte gifte sig svarade han att han inte ville lämna efter sig några ättlingar. Att det är vår föreställning som ger saker och ting värde framgår av att det finns många saker som vi inte alls bryr oss om att åsätta något värde – i stället åsätter vi oss själva ett värde. Vi bryr oss varken om vad sakerna har för egenskaper eller vad de är nyttiga till – det enda vi bryr oss om är vad det kostar oss att skaffa dem, som om detta var en del av deras väsen: det som vi kallar värdet hos dem är inte det som de ger oss, utan det som vi ger för dem. Och här konstaterar jag att vi är mycket noggranna med våra utlägg. Det köpta är värt precis så mycket som vi har lagt ut för det. Utlägg som ger död last är alltid otänkbara för vår uppfattning. Köpet ger värde åt diamanten, svårigheten åt modet, lidandet åt boten, den bittra smaken åt medicinen. För att bli fattig kastade en man sina pengar i havet – samma hav som mängder av andra människor genomsöker kors och tvärs för att fiska upp rikedomar. Att vara rik, säger Epikuros, betyder inte att man får det bättre, bara att man byter bekymmer. Och det är faktiskt inte armodet utan snarare överflödet som skapar girighet. Nu ska jag återge mina egna erfarenheter av detta.
Sedan jag blev vuxen har jag levat under tre olika sorters villkor. Under den första perioden, som varade i nästan tjugo år, hade jag enbart tillfälliga tillgångar och var beroende av andras dispositioner och bistånd, jag hade inga fasta inkomster och ingen ordnad budget. Utgifterna betalade jag glatt och sorglöst eftersom de var helt beroende av slumpens nycker. Aldrig har jag haft det bättre. Aldrig hände det att vännernas börser förblev stängda eftersom jag främst av alla plikter ålade mig att aldrig missa den betalningstermin som jag själv hade bestämt. Tusen gånger förlängde de fristen när de såg hur jag ansträngde mig för att gottgöra dem, och därmed gav jag ett intryck av ekonomisk pålitlighet som i viss mån var bedrägligt. Av naturen känner jag en viss vällust när jag betalar en skuld, som om jag därmed kastade av mig en tyngande börda och en slavstämpel; dessutom eggas jag av tillfredsställelsen att göra rätt för mig och motsvara andras förväntningar. Då menar jag inte sådana betalningar där man måste förhandla och schackra, för om jag inte hittar någon som åtar sig att sköta den uppgiften tillgriper jag den skamliga och orättfärdiga åtgärden att jag skjuter upp betalningarna så länge jag kan eftersom jag fruktar sådana munhuggningar, de är fullkomligt främmande för både mitt temperament och mitt sätt att tala. Det finns inget jag hatar som att köpslå; det är ett utbyte av tjuvknep och oförskämdheter, ingenting annat. Efter en timmes käftande och prutande bryter båda parter det de har svurit på för att tjäna några ören. Därför blev villkoren för mina lån också så oförmånliga, för eftersom jag inte hade mod att be om lån i egen person anförtrodde jag mig åt slumpen i form av tiggarbrev, och ett papper lägger ju aldrig manken till utan gynnar i hög grad ett avslag. Uppgiften att tillgodose mina behov överlät jag åt stjärnorna mer glatt och obekymrat än jag senare överlät den åt mitt förutseende och förnuft.
De flesta goda hushållare tycker att det är förfärligt att leva så osäkert. Men för det första tänker de inte på att de flesta människor lever på det sättet. Hur många hederliga män har inte slängt allt som är säkert överbord, och gör så varenda dag, för att jaga efter den kungliga ynnestens eller slumpens vind? För att bli Caesar skaffade sig Caesar en skuld på en miljon i guld utöver vad han var god för. Och hur många köpmän börjar inte sin verksamhet med att sälja gård och grund och skicka allt de äger till Indien ”på månget stormigt hav”?18 Och till och med nu, när fromheten upplever en ordentlig torrperiod, har vi tusen och åter tusen religiösa samfälligheter som lever hyfsat och varje dag väntar sig att den givmilda himlen ska ge dem vad de behöver till middag. För det andra tänker inte de goda hushållarna på att den säkerhet som de grundar sig på inte alls är mindre osäker och mindre slumpartad än slumpen själv. Bakom en inkomst på tvåtusen écu ser jag misären lika nära som om den stod precis framför mig. Ödet kan nämligen slå hundra bräscher för fattigdomen i vår rikedomsmur – eftersom det sällan finns något mellanläge mellan högsta tur och högsta otur,
för turen är som glas, den ler, går sen i kras 19 –
och ödet kan störta omkull alla våra försvarsmurar och fördämningar. Men bortsett från det finner jag att nöden av en rad olika orsaker förekommer lika ofta hos dem som har tillgångar som hos dem som inga har, och att nöden kanske är något mindre obehaglig när den förekommer ensam än när den uppträder tillsammans med rikedomar. Rikedomar får man om man har ordning på ekonomin – snarare det än när man har stora inkomster. ”Var och en är sin egen lyckas smed.”20 Och en rik man som är illa ute, har ebb i kassan och brottas med tusen bekymmer tycks mig eländigare än en som rätt och slätt är fattig. ”Att vara fattig mitt bland rikedomar är den värsta sortens armod.”21 De största och rikaste furstarna drivs i allmänhet ut i yttersta nöd av fattigdom och brist, för det finns väl ingen värre nöd än den som driver en att bli tyrann och orättmätigt tillvälla sig sina undersåtars egendom?
I det andra stadiet hade jag pengar. När jag väl hade blivit fäst vid att ha det började jag snart lägga undan för mina förhållanden betydande summor i reserv. Jag ansåg att man bara ägde det som blev över efter de normala utgifterna, och att man aldrig kunde lita på förväntade inkomster, hur säkra de än verkade. För tänk om jag överraskades av den ena eller andra olyckan, sade jag mig. Och som en följd av dessa fåfänga och skadliga fantasier uppbådade jag min uppfinningsrikedom för att med dessa onödiga reserver rusta mig mot alla olyckor, och om någon påpekade att olyckorna var så oändligt många kunde jag ändå svara att även om jag inte kunde gardera mig mot alla kunde jag göra det mot en del, ja mot åtskilliga. Det här gick inte utan plågsam oro. Jag höll det hemligt, och jag, som vågar säga så mycket om mig själv, talade aldrig om min ekonomi utan att ljuga – precis som andra: rika spelar fattiga, fattiga spelar rika och befriar sitt samvete från plikten att nånsin ge uppriktiga vittnesbörd om vad de äger. En löjlig och skamlig försiktighet. For jag ut på resa tyckte jag alltid att jag hade med mig för lite pengar, och ju mer kontanter jag lassade på mig desto större rädsla fick jag med mig: än var jag rädd för att vägarna inte var säkra, än misstänkte jag att de som hade hand om min packning var opålitliga; likt andra jag känner var jag bara säker på bagaget när jag hade det framför ögonen. Lämnade jag penningskrinet hemma – hur många misstankar, hur många gnagande funderingar gjorde jag mig inte då, som det till råga på eländet var omöjligt att tala med andra om! Hela tiden kretsade mina tankar kring detta. När allt kommer till allt är det besvärligare att behålla sina pengar än att skaffa dem. Även om jag inte gjorde allt jag har nämnt kostade det åtminstone på att avhålla mig från att göra det. Fördelar hade jag få eller inga alls av mina besparingar: jag hade mer pengar att ge ut, men utgifterna var lika betungande, för som Bion säger blir den hårfagre lika arg som den tunnhårige när man rycker av honom ett hårstrå. Och när man har vant sig vid en stor hög och fäst sina tankar vid att den finns kan man inte längre använda den, du vågar inte ens nagga den i kanten. Du uppfattar den som en byggnad som rasar bara du nuddar den. Nöden måste ta struptag på dig innan du rör den. Tidigare kunde jag pantsätta mina saker och sälja en häst med mycket mindre självövervinnelse och motvilja än jag nu gjorde ett hål i min omhuldade penningpåse som jag hade lagt undan. Men det farliga låg i detta att det är svårt att dra upp säkra gränser för ett sådant begär (det är svårt att finna gränser för saker man anser goda) och sätta stopp för sparandet: man gör bara högen större och större och lägger dit den ena summan efter den andra tills man blir så dumsnål att man hindrar sig från att njuta av sina egna tillgångar och enbart njuter av att bevara dem och inte använda dem alls. Enligt det tänkesättet är det de som vaktar portarna och murarna till en välmående stad som är världens rikaste människor. Alla penningstarka är girigbukar enligt min åsikt.
Platon rangordnar de kroppsliga eller mänskliga goda tingen på följande sätt: hälsa, skönhet, styrka och rikedom. Och rikedomen, tillägger han, är inte blind utan mycket klarsynt när den upplyses av visheten. Dionysios den yngre gjorde en bra sak: han fick veta att en av hans undersåtar i Syrakusa hade grävt ner en skatt, och då befallde han mannen att lämna den till honom. Det gjorde han, men han gömde undan en del, och med den flyttade han till en annan stad, där han sedan tappade lusten att ha pengar på hög och började leva mer frikostigt. När Dionysios fick veta detta skickade han honom resten av skatten och sade att eftersom mannen nu hade lärt sig att använda pengar lämnade han gärna tillbaka den.
I det här tillståndet levde jag några år. Sedan var det någon sorts god ande som drev ut mig ur det, till stort gagn för mig själv, precis som för mannen i Syrakusa, och skingrade hela mitt sparkapital: glädjen över en resa som drog stora summor kullkastade mina idiotiska griller. Därmed hamnade jag i ett tredje levnadssätt som förvisso – jag menar det uppriktigt – är mycket trevligare och bättre inrättat. Det jag gör nu är att jag låter utgifterna hålla jämna steg med inkomsterna; ibland ligger utgifterna före, ibland inkomsterna, men de skiljer sig aldrig åt särskilt mycket. Jag lever från den ena dan till den andra och är fullt nöjd med att ha så det räcker till vanliga behov för stunden; för de ovanliga behoven skulle världens alla tillgångar inte förslå. Det är galenskap att vänta sig att Fortuna själv nånsin ska väpna oss tillräckligt för att stå emot dess egen makt. Vi måste bekämpa den med våra egna vapen, de som hon ger oss kommer att svika i det avgörande ögonblicket. Samlar jag numera pengar på hög är det bara för att kunna använda dem strax, inte för att köpa jord, som jag inte har någon användning för, utan för att köpa glädje. ”Att inte vara girig betyder pengar, att inte vara köptokig betyder inkomster.”22 Jag är inte alls rädd för att sakna något, har heller ingen önskan om att få mer. ”Rikedomens frukt är överflöd, överflöd är när man har nog.”23 Särskilt glad är jag över att denna förbättring inträffade när jag var i en ålder då man av naturen är lagd för att vara girig, och att jag har blivit av med denna last, som är så vanlig bland gamla och är den löjligaste av alla mänskliga dårskaper.
Feraulas, som hade upplevt både gynnsamma och ogynnsamma öden, insåg att ökad förmögenhet inte betydde ökad aptit på att dricka, äta, sova eller ligga med sin fru – och å andra sidan märkte han precis som jag att skötseln av ett gods var en besvärlig börda på hans axlar – så han beslöt att glädja sin trogne vän, en fattig ung man som fikade efter rikedomar. Han skänkte honom alla sina stora och omfattande tillgångar och dessutom dem som han dagligen inhöstade tack vare kriget och sin herre Kyros stora frikostighet. I gengäld utverkade han att vännen skulle åta sig att underhålla och förpläga honom ordentligt som sin gäst och vän. Så levde de sedan mycket lyckliga, båda lika nöjda med sina nya förhållanden. Ett sådant handlande skulle jag mycket gärna ta efter.
Högt prisar jag också en gammal präst och hans lott. Jag vet att han helt och hållet överlät både börs, inkomster och utgifter, än till den ene utvalde bland sina tjänare, än till den andre, och under en lång följd av år var han lika ovetande som en främling om sitt eget hushålls angelägenheter. Förtroende för andras godhet är inget dåligt vittnesbörd om egen godhet, och därför belönas ett sådant förtroende gärna av Gud. Och vad beträffar prästen vet jag inget hushåll som sköts värdigare och mer stabilt än hans. Lycklig den som kan anpassa sina behov så precis att hans tillgångar kan tillfredsställa dem utan att han behöver bekymra sig och belastas, och utan att arbetet med att betala ut och skrapa ihop pengarna stör de andra, lugnare sysslor som han ägnar sig åt, och som passar honom bättre och ligger honom mer om hjärtat.
Hur rik och fattig man är beror alltså på vars och ens åsikt, och varken rikedom, ära eller hälsa rymmer mer skönhet och glädje än vad ägaren lägger in i dem. Var och en har det så bra eller illa som han själv anser. Det är inte den som andra tror det om, det är den som tror det om sig själv som är lycklig. Och bara därigenom får tron substans och sanning. Fortuna gör oss varken gott eller ont, hon ger oss bara ämnet och utsädet, som vår själ – mäktigare än hon – omvandlar och använder som det lyster den: själen är ensam orsak till och herre över sin lyckliga eller olyckliga belägenhet. Allt som kommer till oss utifrån tar smak och färg av vår inre läggning på samma sätt som kläderna inte värmer oss med sin egen värme utan med vår egen, som de är till för att bevara och underhålla. Om kläderna täckte en kall kropp skulle de underhålla kylan, det är på det sättet man bevarar snö och is.
Precis som studier är tortyr för en slöfock, avhållsamhet från vin är det för en drinkare, knapphet för den utsvävande och fysiska övningar för en bräcklig lätting är det naturligtvis likadant med annat. Saker och ting är inte så plågsamma eller besvärliga i sig själva, det är vår svaghet och feghet som gör dem sådana. För att döma om stora och upphöjda ting krävs det en själ av samma kaliber, annars tillskriver vi dem den last som är vår egen. En rak åra ser krokig ut i vattnet. Det viktiga är inte bara att man ser en sak, utan också hur man ser den.
Men då så? Hur kommer det sig i så fall att vi bland alla dessa argument som på olika sätt övertalar människorna att de ska förakta döden och tåla smärtan – hur kommer det sig att vi inte hittar ett enda argument som fungerar för oss? Och när så många tankar har övertygat andra om detta, varför kan inte var och en ta till sig den tanke som passar bäst för hans eget temperament? Om man inte kan ta en kraftigt renande medicin som rycker upp det onda med roten kan man åtminstone ta något lindrande som dämpar. ”Vi har en omanlig och karaktärslös inställning som visar sig lika mycket i lust som i smärta. Den gör att självbehärskningen smälter och flyter bort i mjukhet, så att vi inte kan tåla ett bistick utan att skrika högt. Allt det gäller är att du ska vara herre över dig själv.”24 För övrigt undkommer man inte filosofin genom att på ett överdrivet sätt framhäva smärtornas intensitet och människans svaghet. För då tvingar man filosofin att retirera till följande oemotsägliga repliker: om det gör ont att leva i nöd är det i alla fall inte av nöden att leva i nöd. Ingen har ont en längre tid om han inte själv vill det. Men den som inte har mod att stå ut med vare sig döden eller livet, den som varken vill göra motstånd eller fly, vad ska man ta sig till med honom?
1 Mors utinam pavidos vitae subducere nolles, / sed virtus te sola daret! Lucanus 4, 580–581. ↵
2 Quoties non modo ductores nostri, sed universi etiam exercitus ad non dubiam mortem concurrerunt? Cicero, Samtal i Tusculum 1, 37, 89. ↵
3 Qui nisi sunt veri, ratio quoque falsa sit omnis. Lucretius 4, 485. ↵
4 Aut fuit, aut veniet, nihil est praesentis in illa. Etienne de La Boétie,
”Ad Michaelem Montanum”, Poemata, 1571, xx, 273. ↵
5 morsque minus poenae quam mora mortis habet. Ovidius, Heroides 10, 82. ↵
6 malam mortem non facit, nisi quod sequitur mortem. Augustinus, Guds stad 1, 11. ↵
7 Avida est periculi virtus. Seneca, De providentia 4, 4. ↵
8 Non enim hilaritate nec lascivia, nec risu aut ioco, comite levitatis, sed saepe etiam tristes firmitate et constantia sunt beati. Cicero, De finibus 2, 20, 65. ↵
9 Laetius est, quoties magno sibi constat honestum. Lucanus 9, 404. ↵
10 si gravis brevis, si longus levis. Cicero, De finibus 2, 29, 95. ↵
11 Memineris maximos morte finiri, parvos multa habere intervalla requietis, medocrium nos esse dominos, ut, si tolerabiles sint, feramus, sin minus, e vita cum ea non placeat tamquam e theatro exeamus. Cicero, De finibus 1, 15, 49. ↵
12 Tantum doluerunt, quantum doloribus se inseruerunt. Augustinus, Guds stad 1, 10. ↵
13 Numquam naturam mos vinceret: est enim ea semper invicta; sed nos umbris, deliciis, otio, languore, desidia animum infecimus; opinionibus maloque more delinitum mollivimus. Cicero, Samtal i Tusculum 5, 27, 78. ↵
14 Quis mediocris gladiator ingemuit? Quis vultum mutavit umquam? Quis non modo stetit, verum etiam decubuit turpiter? Quis cum decubuisset, ferrum recipere iussus, collum contraxit? Cicero, Samtal i Tusculum 2, 17, 41. ↵
15 Vellere queis cura est albos a stirpe capillos / et faciem dempta pelle referre novam. Tibullus 1, 8, 45–46. ↵
16 Ex quo intelligitur non in natura sed in opinione esse aegritudinem. Cicero, Samtal i Tusculum 3, 28, 71. ↵
17 Ferox gens nullam vitam rati sine armis esse. Livius 34, 17, 6. ↵
18 tot per impotentia freta. Catullus 4, 18. ↵
19 Fortuna vitrea est: tum cum splendet frangitur. Publilius Syrus 219 Duff. ↵
20 Faber est suae quisque fortunae. Sallustius, Epistula ad Caesarem senem de re publica 1, 1, 2. ↵
21 In divitiis inopes, quod genus egestatis gravissimum est. Seneca, brev 74, 4. ↵
22 Non esse cupidum pecunia est, non esse emacem vectigal est. Cicero, Paradoxa Stoicorum 6, 3, 51. ↵
23 Divitiarum fructus est copia, copiam declarat satietas. Cicero, Paradoxa Stoicorum 6, 2, 47. ↵
24 Opinio est quaedam effeminata ac levis nec in dolore magis quam eadem in voluptate, qua, cum liquescimus fluimusque mollitia, apis aculeum sine clamore ferre non possumus. Totum in eo est, ut tibi imperes. Cicero, Samtal i Tusculum 2, 22, 52–53. ↵