OMDÖMET ÄR ETT redskap för alla ämnen, det kan tillämpas överallt. I de Prövningar av det som jag här utför nyttjar jag därför alla tillfällen. Om det gäller ett ämne som jag inte alls begriper mig på prövar jag omdömet just på det: jag lodar vadstället på håll, och om jag sedan finner att det är för djupt för min längd stannar jag på stranden. Insikten att jag inte kan ta mig över är också ett resultat av omdömets verksamhet, ja ett av dem som det är mest stolt över. Ibland släpper jag löst omdömet på ett tomt och värdelöst ämne och försöker se om det kan ge det någon substans, stödja det och backa upp det, ibland släpper jag löst det på ett upphöjt och omtuggat ämne där det inte kan göra några egna fynd eftersom vägen är så upptrampad att det bara kan gå i andras spår. Där är det omdömets roll att välja ut den väg som det tycker är den bästa, och bland tusen stigar säger omdömet att det var den eller den som man helst ska välja. Jag tar första bästa ämne som slumpen ger, för mig är de alla lika goda, och det är aldrig min avsikt att behandla dem i deras helhet. Jag ser nämligen aldrig helheten i något. Det gör inte heller de som lovar att de ska visa oss det hela. Av de hundra lemmar och ansikten som varje sak har tar jag en, än för att bara röra den med tungspetsen, än för att skrapa på ytan och ibland för att sticka ända in till benet. Jag ger det en stöt, inte så brett utan så djupt jag kan. Oftast föredrar jag att fånga dem i någon ovanlig belysning. Kände jag mig själv mindre väl och bedrog mig själv om min oförmåga skulle jag drista mig till att behandla något ämne i grunden. När jag nu utan plan och utan löfte kastar ut ett ord här, ett där som brottstycken tagna ur sina sammanhang, är jag inte tvungen att behandla dem grundligt eller hålla mig till dem utan att växla när jag har lust eller utan att hänge mig åt tvivel och osäkerhet och åt min dominerande egenskap, som är okunnighet.
Varje rörelse avslöjar oss. Det är samma själ som visar sig hos Caesar när han planerar och organiserar slaget vid Farsalos som när han organiserar sina tidsfördriv och kärleksintriger. Man bedömer inte en häst bara genom att se honom spränga fram på kapplöpningsbanan, utan också genom att se honom i skritt, ja till och med genom att iaktta honom i vila i stallet. Vissa av själens funktioner sker på ett lägre plan. Den som inte ser också dem lär aldrig känna själen i grunden. Och kanske är det lättast att granska själen när den går sin jämna gång. När den befinner sig på sina höga nivåer grips den i högre grad av lidelsernas vindar. För övrigt hänger sig själen helt åt varje enskild sak och ägnar den alla krafter; den ägnar sig aldrig åt mer än ett ämne åt gången, och den behandlar det inte efter ämnets förutsättningar utan efter sina egna. Skilda från själen må tingen ha sin egen tyngd, sina egna mått och beskaffenheter, men inne i oss skär själen till deras mått som den vill. Döden är skrämmande för Cicero, eftersträvansvärd för Cato, likgiltig för Sokrates. Hälsa, samvete, myndighet, vetande, rikedom, skönhet och deras motsatser tar av sig kläderna vid inträdet och förses av själen med nya dräkter i färger som själen bestämmer: brunt eller grönt, ljust eller mörkt, bittert eller sött, djupt eller ytligt, allt efter varje själs beslut. För själarna har inte skaffat sig någon gemensam visshet om sin kodex, sina regler och former, varje själ är Kung i sitt rike. Därför kan vi inte skylla på tingens yttre egenskaper: det är vi som är ansvariga inför oss själva för hur vi uppfattar dem. Vårt väl och ve beror enbart av oss. Det är till oss själva vi ska frambringa våra offergåvor och önskningar, inte till Fortuna, hon har ingen makt över vår karaktär, tvärtom är det vår karaktär som drar Fortuna till sig och formar henne till sin bild. Varför skulle jag inte bilda mig ett omdöme om Alexander när han sitter till bords och samtalar och dricker rejält? Eller när han spelar schack – vilken själslig sträng blir orörd och oanvänd av detta dumma och barnsliga spel! Jag avskyr schack och undviker det därför att det inte är tillräckligt mycket lek och därför att det engagerar oss för allvarligt, och jag skäms för att ägna det en uppmärksamhet som kunde användas till något vettigt. Alexander var lika engagerad i schackspelet som i att organisera sin ärorika expedition till Indien, och han var lika engagerad i schack som någon annan kan vara engagerad i att förklara ett bibelställe som hela människosläktets frälsning är beroende av. Observera hur vår själ förvränger detta löjliga schackspel, se hur den spänner alla sina muskler. Se vilket rikt tillfälle själen ger var och en att lära känna sig själv under schackspelet och att fälla ett riktigt omdöme om sig själv. I ingen annan situation kan jag iaktta och granska mig så grundligt. Det finns väl ingen lidelse som inte hetsar oss i detta spel: vrede, harm, hat, otålighet och ett våldsamt begär att vinna – och det i ett fall där det vore mer ursäktligt att ha ett begär att förlora. I betydelselösa sammanhang är det nämligen opassande för en man av heder att visa sällsynt och onormal överlägsenhet. Det jag säger om det här exemplet kan sägas om alla andra. Varje smådel, varje sysselsättning avslöjar människan och visar henne lika tydligt som någon annan.
Demokritos och Herakleitos var två filosofer av vilka den förre aldrig visade sig ute bland folk annat än med gäckande och leende min eftersom han ansåg att människans situation var meningslös och löjlig, medan Herakleitos kände ömkan och medlidande inför just denna belägenhet, alltid såg sorgsen ut och hade ögonen fulla av tårar.
Jag föredrar Demokritos temperament, inte därför att det är roligare att skratta än att gråta utan därför att det temperamentet är mer föraktfullt och fördömer oss hårdare än det andra; jag anser nämligen att vi aldrig kan föraktas så djupt som vi förtjänar. I beklagande och medömkan blandas en viss uppskattning av det man beklagar; det som man driver gäck med anser man värdelöst. Jag tror inte att det finns lika mycket elände som tomhet i oss, inte lika mycket ondska som dumhet: vi är alltså inte så fulla av ondska som av tomhet, inte så ömkansvärda som värdelösa. Diogenes som larvade runt för sig själv, rullade sin tunna, frynte på näsan åt Alexander den store och tyckte att vi var flugor eller blåsor av luft, var således en skarpare, strängare och följaktligen rättvisare domare för mitt temperament än Timon, som kallades människohataren. Det som man hatar tar man nämligen till sitt hjärta. Timon ville oss ont, han önskade lidelsefullt vårt fördärv, undvek umgänge med oss som en farlig kontakt med onda och fördärvade varelser. Diogenes skattade oss däremot så lågt att vi varken kunde störa honom eller smitta honom så att han blev sämre. När han undvek att träffa oss var det inte av rädsla utan av förakt för vårt sällskap: han ansåg oss inte i stånd att göra vare sig gott eller ont. Samma karaktär hade Statilius svar när Brutus bad honom gå med i sammansvärjningen mot Caesar: han tyckte att planen var bra men ansåg inte att människorna var värda att möda sig för. Det stämmer med vad Hegesias lärde: han sade att den vise enbart bör göra saker för sig själv eftersom han ensam är värd att göra något för. Det stämmer också med vad Theodoros lärde: att det är orätt att en vis människa ska våga livet för sitt fosterlands väl och riskera sin vishet för dårar. Det säregna med vår situation är att vi både kan skrattas åt och kan skratta.
1 alter / ridebat quoties a limine moverat unum / protuleratque pedem, flebat contrarius alter. Juvenalis 10, 28–30. ↵