DET FINNS SPETSFUNDIGHETER som är meningslösa och intetsägande och som människorna ibland använder för att bli berömda, som till exempel när poeter skriver dikter där alla rader börjar på samma bokstav. Vi vet också se att antikens greker formade dikter som ägg, klot, vingar och yxor genom att göra somliga rader långa och andra korta så att texten bildade någon av dessa figurer. En liknande färdighet utvecklades av mannen som ägnade sin tid åt att räkna ut på hur många olika sätt alfabetets bokstäver kunde ordnas; han kom till en otrolig siffra som vi kan läsa om hos Plutarchos. En man hade lärt sig att kasta hirskorn genom ett nålsöga så skickligt att han lyckades var gång. Han förevisades för en annan man, och efteråt fick denne frågan om han inte ville belöna en så märkvärdig färdighet. Hans inställning var riktig, tycker jag: mycket humoristiskt och helt rättvist enligt min åsikt befallde han att den skicklige mannen skulle få ett par tre kuttingar hirs, så att han kunde öva jämt. Det är ett märkligt vittnesbörd om hur svagt vårt omdöme är när det sätter värde på saker för att de är sällsynta eller nya eller också för att de är svåra, trots att de varken är bra eller nyttiga.
Härhemma har vi den senaste tiden roat oss med att se vem som kan hitta flest saker där ytterligheterna berör varandra, titeln Sire till exempel, som man ger den mest upphöjde i vårt land, alltså kungen, och även tarvliga människor som köpmän, men ingen däremellan. Förnäma kvinnor kallas dames, kvinnor i mellanställning damoiselles och de som står lägst likaledes dames. Dubbelvikta dukar på borden är bara tillåtna i furstehus och på värdshus. Demokritos sade att gudar och djur har mer skärpta sinnen än människorna, som befinner sig på en mellannivå. Romarna bar samma kläder på sorgedagar och festdagar. Det är helt säkert att yttersta rädsla och yttersta mod stör magen och ger diarré på samma sätt. Att Sánchez, den tolfte kungen av Navarra, fick öknamnet Skakaren visar att både djärvhet och rädsla får lemmarna att skälva. De som iklädde honom eller någon annan med samma karaktär hans rustning försökte lugna honom när han rös genom att förringa faran som han just skulle utsätta sig för. ”Ni känner mig dåligt”, svarade han då; ”om min kropp visste vart mitt mod strax ska föra den skulle den svimma direkt.” Den svaghet som kommer över oss vid kyla och vid avsmak inför kärlekens övningar kan också komma över oss vid alltför våldsamt begär och vid omåttlig lidelse. Både extrem kyla och extrem hetta kokar och steker. Aristoteles säger att blystänger smälter och blir rinnande både av vinterns stränga kyla och av våldsam hetta. Både begär och begärstillfredsställelse gör ont om begäret och njutningen går över gränsen. Dumheten och visheten är lika bra på att uthärda och övervinna plågsamma mänskliga prövningar; de visa bemästrar och betvingar olyckan, de dumma är inte medvetna om den: de visa kommer så att säga aldrig fram till olyckorna, de dumma lägger dem bakom sig. Efter att noga ha vägt olyckornas egenskaper och mätt och bedömt dem som de verkligen är sätter de visa sig över dem med styrkan hos sitt energiska mod: de visar dem sitt förakt och trampar dem under fötterna eftersom de har starka och orubbliga själar, och när ödets pilar träffar dem studsar dessa med nödvändighet tillbaka och blir slöa eftersom de möter en kropp som de inte rår på. Människornas vanliga, medelmåttiga tillstånd ligger mellan dessa båda ytterligheter. I den gruppen finns de som ser olyckorna, upplever dem och inte står ut med dem. Barndom och ålderdom möts i hjärnsvaghet. Snålheten och slösaktigheten möts i samma begär att ta för sig och skaffa mer.
Med visst fog kan man säga att det finns en småskoleokunnighet som kommer före vetandet och en doktorsokunnighet som kommer efter vetandet – en okunnighet som vetandet skapar och alstrar på samma sätt som det raserar och förstör den förra sorten. Av enkla själar utan vetgirighet och kunskaper blir det goda kristna: av vördnad och lydnad har de en enkel tro och håller sig till dess regler. Det är den medelmåttiga själskraften och den medelmåttiga begåvningen som alstrar felaktiga åsikter. Sådana människor följer den första innebördens skenbara sanning och kan med viss rätt tolka det som naivt och dumt att vi håller oss kvar i de gamla spåren, och då tänker de på oss som inte är boklärda. En annan grupp av rättroende utgörs av de stora, orubbliga och klarsynta andarna, som genom långvariga och noggranna studier tränger ner till ett djupare och dunklare ljus i skriften och erfar den mystiska, gudomliga hemligheten med vår Kyrkas ordning. Ändå vet vi att somliga når denna högsta nivå via den andra och skördar en underbar vinst och en förstärkning av sin tro som om de nått den yttersta gränsen för kristen insikt, och förtröstansfullt kan de då glädjas åt sin seger med tacksägelse, förbättrad moral och stor blygsamhet. Och till den gruppen tänker jag inte räkna vissa andra, som för att frita sig från misstankar om misstag i det förflutna och för att inge oss förtroende blir fanatiska, urskillningslösa och orättfärdiga i arbetet för vår sak och besudlar den med oräkneliga anklagelser om våldsövergrepp.
Enkla bönder är hederligt folk, och hederligt folk är också filosoferna eller åtminstone de som i vår tid kallas så och som är starka och klarsynta karaktärer vilka dessutom har berikat sig med omfattande insikter i nyttiga vetenskaper. Bastarderna, alltså de människor som har förkastat den första nivån, det vill säga bristen på boklig lärdom, men inte kunnat ta sig upp till den högsta nivån – de sitter med rumpan mellan två stolar och till dem hör jag och många med mig – de är farliga, odugliga och besvärliga; det är de som ställer till oreda i världen. För egen del drar jag mig därför tillbaka så gott jag kan ner till den första, naturliga nivån, som jag har gjort ett lönlöst försök att lämna.
Den folkliga, fullkomligt naturliga poesin har en sådan ursprunglig enkelhet och behagfullhet att den kan jämföras med den suveräna skönheten hos den fulländade poesi som är skapad efter konstens alla regler. Det framgår av folkvisorna från Gascogne och av de sånger som man har fört hem till oss från folk som inte behärskar någon lärdom, inte ens konsten att skriva. Den medelmåttiga poesin, som står mellan dessa två, är föraktlig, den saknar anseende och värde.
Men som det brukar gå när tanken har öppnat en väg har jag nu funnit att det som vi uppfattade som en svår uppgift kring ett egendomligt ämne inte alls är det, för när vår fantasi väl är uppvärmd upptäcker den oräkneliga liknande exempel. Jag ska bara tillägga ett: om dessa Essayer vore värda att bedömas skulle det enligt min åsikt kunna hända att de varken tilltalade enkla, tarvliga själar eller unika, framstående själar. De förra skulle inte förstå dem tillräckligt, de senare för mycket. Kanske skulle Essayerna kunna hanka sig fram på mellannivån.