EN GÅNG HÖRDE jag en furste och mycket framstående härförare hävda att en soldat inte kan dömas till döden för feghet; vid middagsbordet hade han hört historien om rättegången mot adelsmannen Vervins, som dömdes till döden för att ha uppgett Boulogne. Det är sannerligen rimligt att man gör stor skillnad mellan fel som vi begår av svaghet och fel som vi begår av illvilja, för i det senare fallet sätter vi oss medvetet upp mot de förnuftsregler som naturen har inpräglat i oss, i det förra förefaller det som om vi kunde försvara oss med samma natur som har gjort oss så ofullkomliga och svaga, så därför har många ansett att vi bara kan lastas för det som vi gör mot vårt samvete, och det är delvis den regeln som människor stöder sig på när de fördömer dödsstraff mot kättare och vantrogna och när de hävdar att en advokat eller en domare inte kan klandras för att ha brustit i ämbetet därför att han varit ovetande. Men när det gäller fegheten är det vanligaste straffet helt klart skam och vanära. Man anser att den förste som tillämpade en sådan praxis var lagstiftaren Charondas och att de grekiska lagarna före honom straffade dem som flydde från en strid med döden, medan han bestämde att de bara skulle sitta på torget iförda kvinnokläder, för han hoppades kunna använda dem igen när han hade fått deras mod att återvända med hjälp av skammen. ”Du bör hellre få människan att blossa än att blöda.”1 Det förefaller också som om de romerska lagarna i gammal tid dömde desertörer till döden, för Ammianus Marcellinus berättar att kejsar Julianus dömde tio av sina soldater som vänt ryggen till vid ett anfall mot partherna till degradering och sedan avrättning ”enligt de gamla lagarna”, som han uttrycker det. Fast vid ett annat tillfälle dömer Julianus andra som har begått ett liknande fel till att enbart vistas bland fångarna i trossen. Det romerska folkets hårda dom över soldaterna som flydde vid Cannae och över dem som följde Gnaeus Fulvius i hans nederlag i samma krig sträckte sig inte heller så långt som till dödsstraff. Ändå finns det en risk att skammen gör de dömda så förtvivlade att de inte bara blir likgiltiga, utan fientligt sinnade.
När marskalk de Chabannes på våra fäders tid utnämnde seigneur de Frauget, tidigare ställföreträdande befälhavare för marskalk de Châtillons kompani, till ståthållare i Fuenterrabia i stället för du Lude, och när Frauget sedan överlämnade området till spanjorerna dömdes han till att mista sitt adelskap, både han och hans efterkommande förklarades ofrälse, skattskyldiga och ovärdiga att bära vapen, och denna hårda dom verkställdes i Lyon. Längre fram fick alla adelsmän som befann sig i Guise när greven av Nassau drog in där samma straff, och andra efter dem. Men när det är fråga om en så grov och uppenbar ovetenhet eller feghet att det går utöver det vanliga finns det ändå skäl att ta det som tillräckligt bevis på ondska och illvilja och straffa det som sådan.
1 Suffundere malis hominis sanguinem quam effundere. Tertullianus, Apologeticum 4, 9. ↵