Inledning
Episod I: Algeriet
Den 30 september 1956 påbörjade den algeriska motståndsrörelsen FLN (Front de Libération Nationale) en terrorkampanj mot den franska kolonialmakten i Algeriet. Två kvinnliga muslimska studenter placerade ut bomber på ett par av fransmännens favoritcaféer i Alger, samt mittemot en arméförläggning och på Algers flygplats. Samtliga bomber, förutom den på flygplatsen, exploderade och många civila miste livet.
Under hösten fortsatte bombdåden. Oftast var det algeriska kvinnor med europeiskt utseende som placerade ut bomberna. Den franska regeringen besvarade terrordåden med massivt militärt våld, och efter det ungefär ett år långa ”slaget om Alger” lyckades Frankrike hösten 1957 tillfälligt vinna kontrollen över den algeriska huvudstaden. De flesta västländerna – liksom Sverige – uppfattade händelserna som en intern fransk angelägenhet och FLN:s representanter behandlades med misstänksamhet och ovilja.
Men några år senare var scenen totalt förändrad. Den 14 december 1959 röstade Sverige i FN:s generalförsamling som första västland ja till en resolution som erkände Algeriets rätt till självbestämmande. Året därpå fick algeriern Chérif Sahli uppehållstillstånd som FLN:s representant i Sverige. Inför första maj 1961 tillät socialdemokraterna – trots franska protester – att FLN:s flagga fanns med i demonstrationstågen. I Algeriet pågick fortfarande upproret mot fransmännen och våren 1962 tvingades fransmännen acceptera att Algeriet blev en självständig stat. Representanter från den forna terrorrörelsen FLN hälsades nu med öppna armar av i stort sett hela världssamfundet.1
Episod II: Palestina
Den 23 juli 1968 kapade den palestinska organisationen PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine) ett israeliskt flygplan och tvingade det att flyga till Algeriet. Aktionen blev början till en ny strategi från de palestinska motståndsrörelsernas sida i kampen mot Israel. Genom en våg av flygplanskapningar och bombdåd fördes palestiniernas sak upp på den internationella agendan. Våldet och terrorhandlingarna riktades inte enbart mot Israel, utan även mot stater som ansågs stödja Israel. Schweiziska och österrikiska flygbolag attackerades för att avskräcka från turism och immigration till Israel. Störst uppmärksamhet väckte den palestinska aktionen vid München-OS 1972, där ett tiotal israeliska idrottsmän dödades. Västmakterna, inklusive Sverige, tog entydigt och i kraftfulla ordalag avstånd från de palestinska terrorhandlingarna. Den palestinska organisationen PLO – som var en paraplyorganisation vari de flesta palestinska organisationer ingick – fördömdes av många som en terrororganisation.
Men bilden av PLO skulle snart komma att förändras. Redan år 1974 inbjöds PLO att delta i FN:s generalförsamlings allmänna debatt om Palestinafrågan och erhöll dessutom observatörsstatus i organisationen. Den 13 november 1974 kunde PLO:s ledare Yassir Arafat därför äntra generalförsamlingens talarstol, och med det nära nog bevingade uttrycket: ”Jag kommer med en olivkvist och en frihetskämpes pistol. Låt inte olivkvisten falla ur min hand”, konfirmera att PLO som nationell motståndsrörelse nu accepterats av världssamfundet och inte längre kunde avfärdas som en terrororganisation. Yassir Arafat blev från mitten av 1970-talet en välkommen gäst även i många länder i väst. Vid samma tid fick PLO status av det palestinska folkets ”mest auktoritativa talesman” i de svenska officiella uttalandena om Palestinakonflikten.2
Från terrororganisation till befrielserörelse
Omvärldens syn på den algeriska motståndsrörelsen FLN och den palestinska motståndsrörelsen PLO genomgick således grundläggande förändringar på bara några få års tid. Från att inledningsvis ha uppfattats som bombkastande eller flygplanskapande terroristorganisationer omvandlades bilden av de båda organisationerna FLN och PLO till nationella befrielserörelser och legitima företrädare för det algeriska respektive det palestinska folket.
Inte minst tydlig blev omvandlingen i den svenska politiken. I Algerietfrågan var Sveriges hållning under krigets början mycket defensiv och den svenska utrikesledningen med utrikesminister Östen Undén i spetsen undvek i huvudsak att kommentera bombdåden. I sak stödde Sverige den franska kolonialmakten och betraktade konflikten som en intern fransk angelägenhet. Men på bara några år utvecklades den svenska politiken i Algerietfrågan från att ha utgjort ett stöd till kolonialmakten Frankrike, via ett avståndstagande från den franska politiken till ett aktivt stöd för algerisk självständighet. Förändringen synliggjordes framför allt den 14 december 1959, då Sverige som första västland i FN:s generalförsamling röstade ja till en resolution som erkände Algeriets rätt till självbestämmande.
I Palestinafrågan genomgick den svenska politiken en motsvarande utveckling. Under 1950- och 1960-talen förde den svenska regeringen en politik i Palestinafrågan som innebar ett villkorslöst stöd åt Israel och där skuldbördan uteslutande lades på de arabiska staterna. Palestinska terroraktioner fördömdes entydigt och i hårda ordalag. Palestinierna sågs inte som ett folk, utan som en flyktinggrupp vars öde man på humanitära grunder kunde beklaga. Först efter junikriget 1967 förändrades den svenska synen på konflikten. Under några få år i början av 1970-talet började den svenska utrikesledningen beskriva palestinierna som ett folk med legitima nationella rättigheter, inklusive rätten till egen statsbildning. PLO erhöll status som det palestinska folkets mest auktoritativa talesman.
Omsvängningarna i den svenska politiken var inte problemfria. Frankrike protesterade mot den förändrade svenska Algerietpolitiken och de spirande kontakterna mellan Sverige och FLN. När representanter för FLN i januari 1957 gästat Stockholm informerade chefen för UD:s politiska avdelning Richard Hichens-Bergström den franske ambassadören Bonneau om besöket. Bonneau svarade att han var glad över informationen, eftersom den gav honom tillfälle att ”tillrättalägga” de ”färgade algeriska uttalandena”. Den svenske ambassadören i Paris Ragnar Kumlin blev också uppkallad till franska UD med anledning av besöket. Den svenska ja-rösten i FN:s generalförsamling 1959 ledde till omfattande franska protester.3
Förändringen av den svenska politiken med avseende på Algerietkriget och FLN genomfördes till priset av försämrade diplomatiska kontakter med Frankrike. Förändringen av den svenska Mellanösternpolitiken och synen på PLO innebar däremot främst inrikespolitiska svårigheter för den svenska regeringen. Visserligen rådde det i huvudsak en partipolitisk enighet kring beskrivningen av palestinierna som ett folk med legitima, nationella rättigheter, inklusive rätten till egen statsbildning. Men den socialdemokratiska regeringens bedömning att PLO utgjorde det palestinska folkets mest auktoritativa talesman väckte ont blod, inte minst hos folkpartiet och moderaterna samt på flera borgerliga tidningars ledarsidor. I en interpellationsdebatt i riksdagen den 26 oktober 1973 beskrev folkpartisten Per Ahlmark Sveriges anförande i FN:s generalförsamlings allmänna debatt ett par veckor tidigare som ett ”moraliskt nederlag”, utlöst av rädsla för det arabiska ”oljehotet” eller ”Israelfienderna i SSU och Aftonbladet”. Opinionsläget i Sverige var i mitten av 1970-talet sådant att det fanns få vinster för regeringen med att ge PLO diplomatiskt erkännande. Tvärtom innebar erkännandet att regeringen blottade sig för kritik för att ha en försonlig och alltför undfallande inställning till terrorister.4
Förändringarna av den svenska politiken gentemot konflikterna i Algeriet och Mellanöstern samt den förändrade synen på FLN och PLO var en del av en mer övergripande förändring av den svenska utrikespolitiken överhuvudtaget under dessa år. Under 1940- och 1950-talen kännetecknades den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken av försiktighet och återhållsamhet. Den s.k. Undénlinjen, uppkallad efter dåvarande utrikesminister Östen Undén och med betoning på maktbalans och folkrättstänkande, kan liknas vid en igelkott med taggarna riktade utåt som skydd mot omvärlden. Men under 1960- och 1970-talen ersattes den försiktiga och återhållsamma linjen med vad som kallades för den ”aktiva utrikespolitiken”.5 Innehållsligt kännetecknades den aktiva utrikespolitiken av att Sverige lyfte fram frågor kring internationell rättvisa och solidaritet med fattiga länder i tredje världen samt av en självständig svensk hållning mellan maktblocken. Till formen kännetecknades den av ett aktivt svenskt deltagande i den internationella opinionsbildningen samt av en öppen och ibland högljudd kritik av både öst- och väststater. Sverige kritiserade i mycket hårda ordalag USA för dess krigföring i Vietnam, Sovjetunionen för dess intervention i Tjeckoslovakien 1968, Sydafrika för dess apartheidpolitik samt diktaturer i Europa och i tredje världen för deras brott mot demokratins principer och mot de mänskliga rättigheterna. Samtidigt försökte Sverige spela en roll som medlare och brobyggare i internationella konflikter. Den aktiva utrikespolitiken förknippas ofta med Olof Palme, vars starka engagemang och förkärlek för måleriska och slagkraftiga formuleringar bidrog till att Sverige blev en synlig aktör på den internationella scenen.
Framväxten av den aktiva svenska utrikespolitiken hade åtminstone två tänkbara drivkrafter. För det första kan den tolkas som ett försök att visa omvärlden – inte minst Sovjetunionen – att Sverige trots sitt starka ekonomiska och teknologiska beroende kunde föra en självständig utrikespolitik och inte ens tvekade att kritisera den starkaste västmakten USA. En sådan oberoende utrikespolitik signalerade att Sverige skulle såväl vilja som kunna värna sin neutralitet i händelse av krig. Sovjetunionen och västmakterna skulle veta att Sverige inte tänkte låta sig dras in i ett krig på någon av de deltagande makternas sida. På så sätt stärktes den svenska neutralitetspolitikens trovärdighet.
För det andra innebar den aktiva utrikespolitiken att det blev möjligt för regeringen att definiera den svenska neutralitetspolitiken som något annat än egennytta. Genom att Sverige tog aktiv del i den internationella opinionsbildningen och inte minst genom profileringen på och stödet till tredje världen urholkades kritiken att svensk utrikespolitik – genom det utanförskap i en krigssituation som den militära alliansfriheten och neutralitetspolitiken implicerade – inte värnade de värden som hade en central plats i svensk politisk kultur. Vid denna tid var den svenska välfärdsstaten i någon mening färdigbyggd. Nu gällde det att sprida välfärdsstatens idé och de socialdemokratiska visionerna om jämlikhet, rättvisa och trygghet även till omvärlden. ”Folkhemmet goes international”, om man så vill. Den aktiva utrikespolitiken kunde på så sätt bidra till att minska spänningen mellan den ideologiska västvänligheten och den säkerhetspolitiska alliansfriheten, samtidigt som den gav möjlighet att sprida socialdemokratiska värderingar på den internationella arenan.6
Men oavsett hur vi uppfattar den aktiva svenska utrikespolitikens framväxt och Sveriges omsvängningar i Algerietfrågan och Palestinafrågan är det viktigt att komma ihåg att även FLN och PLO som organisationer börjat förändras innan den nya svenska politiken synliggjordes, t.ex. genom att ta avstånd från terror som politiskt vapen. FLN och PLO hade såväl ideologiskt som i sina handlingar börjat utvecklas i en riktning bort från terrororganisationen till nationella befrielserörelser på en mer traditionell politisk grund.
Forskningsuppgiften
Vilken hjälp fick då regeringen av de svenska underrättelse- och säkerhetstjänsterna att upptäcka att FLN och PLO hade börjat utvecklas från organisationer som använde terror som politiskt medel till organisationer som med mer traditionella och legitima politiska medel slogs för sina respektive folks intressen? Kunde de svenska underrättelse- och säkerhetstjänsterna genom sin professionella informationsinhämtning och samarbete med andra länders underrättelse- och säkerhetstjänster ”förvarna” regeringen och utrikesdepartementet om vad som var på gång och därigenom ge politikerna och beslutsfattarna ett bättre underlag för hur man skulle förhålla sig till FLN och PLO? Eller satt de svenska underrättelseoch säkerhetstjänsterna i stället fast i sina egna föreställningar om dessa organisationer som terrorrörelser och i sitt samarbete med t.ex. fransk och israelisk underrättelse- och säkerhetstjänst på ett sätt som innebar att de i stället blev en bromskloss för den svenska utrikespolitiken?
Diskussionen om de svenska underrättelse- och säkerhetstjänsternas verksamhet och hotbilder rullades upp i samband med den s.k. IB-affären våren 1973. IB-avslöjarna – journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou – kunde peka på flera spektakulära och kanske också olagliga inslag i hur underrättelse- och säkerhetstjänsten IB agerat gentemot svenska medborgare som stödde palestiniernas sak i Mellanösternkonflikten. IB hade t.ex. genom agenten Gunnar Ekberg en infiltratör i Palestinakommittén i Göteborg. Ekberg hade inte nöjt sig med att inrapportera eventuella hot mot rikets säkerhet från Palestinaaktivisternas sida, menade Bratt och Guillou. Han hade också i högsta grad påverkat händelseutvecklingen t.ex. genom att uppmana till olagliga handlingar och genom att i mars 1969 själv ringa och bombhota ett israeliskt El Al-flygplan på flygplatsen i Frankfurt.
IB anklagades även för att ha hjälpt den israeliska säkerhetstjänsten Shin Beth med att utföra inbrott hos palestinier boende i Sverige, överlämnat uppgifter till Shin Beth om svenska medborgare samt indirekt ha hjälpt Shin Beth att skicka en brevbomb till den ledande palestinske företrädaren Omar Sufan, bosatt i Stockholm. Anklagelsepunkterna kan sammanfattas som att övervakningen av Palestinarörelsen i flera avseenden bedrivits på ett olagligt sätt, varit ineffektiv samt kränkt enskilda människors integritet och rättssäkerhet.7 De svenska underrättelse- och säkerhetstjänsterna skulle därigenom ha gått i Israels ledband och även delat Israels syn på den palestinska organisationen PLO som en renodlad terrororganisation.
Syftet med denna bok är att undersöka vilken roll de svenska underrättelse- och säkerhetstjänsterna spelade i samband med att den svenska politiken gentemot FLN och PLO förändrades. Var underrättelse- och säkerhetstjänsterna pådrivare i den meningen att de tidigt registrerade den förändring organisationerna genomgått och kunde ge regeringen och de politiska beslutsfattarna ett underlag som möjliggjorde förändringen? Eller utgjorde underrättelseoch säkerhetstjänsterna i stället ett motstånd mot förändringen, genom att envist hålla fast vid gamla hotbilder och felaktiga verklighetsbeskrivningar av dessa organisationer?8 Vi vill också undersöka vilka konsekvenser underrättelse- och säkerhetstjänsternas hotbilder fick, med avseende på vilka åtgärder som vidtogs mot enskilda utländska och svenska medborgare, vilken typ av sak- och personuppgifter som samlades in samt hur dessa uppgifter därefter hanterades. I vilken utsträckning kan underrättelse- och säkerhetstjänsternas agerande sägas uppfylla höga krav på rättssäkerhet och effektivitet?
Kunskap om de svenska underrättelse- och säkerhetstjänsternas roll när de politiska beslutsfattarna omdefinierade FLN och PLO från terrororganisationer till politiska företrädare för det algeriska respektive det palestinska folket är av betydelse inte minst i dag, när frågan om den internationella terrorismen åter står högt på dagordningen. Efter attackerna mot bl.a. World Trade Center i USA den 11 september 2001 har det internationella samarbetet i kampen mot terrorismen ökat. Samarbetet har bl.a. lett till att FN infört sanktioner mot rörelser som stämplas som terrororganisationer eller mot individer som är medlemmar av eller på något sätt understödjer dessa organisationer. Därigenom blir också frågan om vilka rörelser som skall definieras som terrororganisationer av stor betydelse.
Situationen kompliceras av att det inte finns någon internationellt allmänt erkänd definition av terrorism. Det som betraktas som terrorism av några betraktas inte sällan som befrielsekamp av andra. Ett exempel är den palestinska islamistiska organisationen Hamas som förespråkar väpnad kamp mot Israel och som inte drar sig för att använda självmordsbombare i sin kamp. Men samtidigt har Hamas en civil gren som bedriver ett omfattande och mycket uppskattat socialt arbete bland palestinier på de av Israel ockuperade områdena. Israels svar på Hamas självmordsbombare blev bl.a. att försöka döda så många av Hamas ledare som möjligt. I Israels attacker dödades ofta inte bara Hamasledarna utan också helt oskyldiga personer som inte på något sätt haft ansvar för attackerna. Bland många palestinier uppfattas Israels agerande som en statsterrorism, lång värre än Hamas gärningar. Hamas gick också segrande ur det palestinska parlamentsvalet 2006.
Att avgöra om en rörelse bör betecknas som en terrororganisation eller ej är således i sista hand en politisk bedömning. Men för att kunna göra en politisk bedömning krävs ett faktaunderlag som är så korrekt som möjligt. Ett sådant underlag baserar sig dels på information om rörelsens öppna material kring målsättningar, strategier och verksamhet. Men än viktigare är information om rörelsens interna överväganden och arbete, dess samröre med andra organisationer samt naturligtvis huruvida rörelsen varit inblandad i aktioner som skulle kunna beskrivas som terrorhandlingar. En viktig uppgift för underrättelse- och säkerhetstjänsterna är att samla in och bearbeta dessa typer av informationer, samt att formulera de hotbilder som senare ligger till grund för såväl underrättelse- och säkerhetstjänsternas som politikernas bedömningar.
Politikerna är således delvis utlämnade till underrättelse- och säkerhetstjänsternas bedömningar och överväganden. Politikerna har inga egna möjligheter att samla in information av motsvarande slag och har också svårt att bedöma trovärdigheten i det material som underrättelse- och säkerhetstjänsterna förser dem med. Frågan om underrättelsematerialets trovärdighet fick förnyad sprängkraft efter USA:s och dess allierades intervention i Irak våren 2003, då de massförstörelsevapen som USA på basis av underrättelseuppgifter förväntat sig att finna i Irak besvärande envist lyste med sin frånvaro.
För att besvara frågan om vilken roll de svenska underrättelseoch säkerhetstjänsterna spelade i samband med att den svenska politiken gentemot FLN och PLO förändrades kommer vi i huvudsak att använda oss av material från de svenska underrättelse- och säkerhetsorganen från de aktuella tidsperioderna. Vi kommer att utförligt redovisa de verklighetsuppfattningar och hotbilder om Algerietkriget och FLN samt om Palestinakonflikten och PLO som präglade underrättelse- och säkerhetstjänsternas verksamhet. Vi kommer även att analysera konsekvenserna av dessa verklighetsuppfattningar och hotbilder, med avseende på underrättelse- och säkerhetstjänsternas åtgärder mot enskilda individer och organisationer engagerade i respektive konflikt.
De svenska säkerhetstjänsterna
Säkerhetstjänsternas viktigaste uppgift är att skydda landet mot verksamhet som hotar dess säkerhet. Med landets säkerhet menas såväl den inre säkerheten för statsskickets bevarande som den yttre säkerheten för nationens oberoende. Säkerhetstjänsternas verksamhet i en demokrati utspelar sig alltid i spänningsfältet mellan å ena sidan demokratins krav på öppenhet och medborgerliga rättigheter och å andra sidan säkerhetstjänsternas strävan efter sekretess och omsorg om landets säkerhet.
Säkerhetstjänsterna har en polisiär och en militär gren. I dag utgörs den polisiära säkerhetstjänsten av Säkerhetspolisen (SÄPO). Den militära säkerhetstjänsten utgörs av Högkvarterets enhet för militär underrättelse- och säkerhetstjänst (MUST). Den polisiära säkerhetstjänstens uppgift är att förebygga och avvärja brott mot rikets säkerhet i form av t.ex. spioneri, sabotage och terrorism. Den militära säkerhetstjänstens uppgift är att identifiera och avvärja säkerhetshotande verksamhet som riktas mot försvarsmakten.9
Relevant i samband med den svenska synen på PLO är också den hemliga underrättelsetjänsten IB, som avslöjades i samband med den s.k. IB-affären i början av 1970-talet. IB (”Informationsbyrån” eller ”Information Birger” efter dess chef Birger Elmér) avslöjades 1973 i en artikelserie i Folket i bild/Kulturfront av journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou, med god hjälp av den avhoppade agenten Håkan Isacson. IB bildades 1965 då den utrikesorienterade militära underrättelsetjänsten (T-kontoret) slogs samman med den inrikesorienterade försvarsanknutna underrättelsetjänsten (Grupp B). Under senare delen av 1960-talet blev IB:s verksamhet alltmer orienterad mot att hålla den nya vänstern under uppsikt. När IB avslöjades blev dess spektakulära agerande mot den svenska Palestinarörelsen särskilt uppmärksammat.10
MUST-programmet – en politisk skandal?
Denna bok har skrivits inom ramen för det s.k. MUST-programmet (Militär underrättelse- och säkerhetstjänst), vilket är ett av de mest kontroversiella och omdiskuterade forskningsprogrammen i Sverige under efterkrigstiden. Eftersom MUST-programmets tillkomsthistoria och dess politiska kontroversialitet påverkat möjligheterna för oss att bedriva forskning finner vi det nödvändigt att ägna några rader åt att berätta om programmets och bokens bakgrund.
IB-affären förgiftade under flera år det politiska livet i Sverige. Peter Bratts och Jan Guillous avslöjanden om den strängt hemliga organisationen IB och dess verksamhet ledde till ett stort antal utredningar och granskningar av såväl organisationen i sig som av hur ansvariga beslutsfattare och myndigheter hanterat ärendet. Riksdagens konstitutionsutskott, Justitieombudsmannen, Justitiekanslern, 1974 års Underrättelseutredning, Neutralitetspolitikkommissionen, Registernämnden samt Försvarets underrättelsenämnd (FUN) är bara några av de institutioner och utredningar som på olika sätt granskat de svenska underrättelse- och säkerhetstjänsternas verksamhet i IB-affärens kölvatten. Men det gemensamma för alla dessa utredningar är att deras rapporter har mötts av misstro. Anklagelserna har duggat tätt om att medborgarna inte fått veta hela sanningen, att makthavarna lagt ”locket på” och att ”alla papper nu måste på bordet”.
Hösten 1997 hamnade frågan om åsiktsregistrering av svenska medborgare åter högt på den politiska agendan. I Norge hade den s.k. Lundkommissionen genomfört en omfattande granskning av norsk säkerhets- och underrättelsetjänst samt dess relationer till den norska arbetarrörelsen. Lundkommissionen kunde bl.a. visa hur åsiktsregistrering och övervakning av norska medborgare genomförts i ett samspel mellan säkerhetspolisen, den militära underrättelsetjänsten och socialdemokraterna. I Sverige hade samtidigt nya fakta presenterats om två uppmärksammade affärer. Dels rörde det den s.k. sjukhusaffären i Göteborg från 1975, då en person påstods ha anställts inom sjukvårdsförvaltningen i syfte att åsiktsregistrera vänsterinriktade sjukvårdsanställda.11 Dels rörde det den s.k. Leanderaffären från 1979, där teknikern Torsten Leander tvingades lämna sin anställning vid Marinmuseet i Karlskrona till följd av resultaten av en personalkontroll.12
Som en följd av debatten utsattes den socialdemokratiska regeringen för en stark press att tillsätta en kommission motsvarande Lundkommissionen i Norge. Men regeringen, understödd av moderaterna, hänvisade i stället till alla de utredningar som redan genomförts. I en riksdagsdebatt den 20 november 1997 lanserade dåvarande justitieminister Laila Freivalds i stället idén att komplettera tidigare gjorda utredningar med ett forskningsprogram: ”en bred och oberoende forskningsinsats om den svenska militära underrättelse- och säkerhetstjänsten från 1920-talet fram t.o.m. IB”. Redan tre veckor därpå – den 11 december 1997 – kom regeringens beslut att uppdra åt dåvarande Humanistisk-Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet (HSFR) att genomföra ett femårigt forskningsprogram med en total kostnadsram om 20 miljoner kronor.13
Forskarsamhället förhöll sig minst sagt tveksamt till regeringens initiativ. Många menade att forskningens frihet riskerade att urholkas om regeringen lade på forskarsamhället uppgifter som hade sin grund i att försöka avföra en känslig fråga från den politiska dagordningen snarare än en omsorg om det förutsättningslösa sanningssökandet. Dessutom ifrågasattes möjligheten att genomföra gedigna forskningsinsatser med ett material som var strängt sekretessbelagt och där det framstod som oklart i vilken utsträckning forskarna verkligen skulle få tillgång till hemligstämplat material. Men HSFR var en statlig myndighet och hade små möjligheter att vägra genomföra regeringens uppdrag.
Regeringen garanterade att sekretessfrågorna skulle lösas. I en artikel på DN Debatt den 28 december 1997 betonade justitieminister Laila Freivalds, försvarsminister Björn von Sydow och utbildningsminister Carl Tham att ”sekretesslagstiftningen inte får stå i vägen för forskningen”. De 20 miljonerna fördelades därefter av HSFR efter ansökningsförfarande till tre större forskargrupper med ämnesbas i historia, statsvetenskap, idé- och lärdomshistoria samt rättsvetenskap.
I dessa forskargrupper fanns en mängd intressanta projekt som alla på något sätt syftade till att beskriva, förklara och förstå vad som egentligen hände i samband med IB-affären och andra former av militär och polisiär övervakning av svenska medborgare. Forskningsuppgifterna berörde bl.a. den svenska övervakningsorganisationens uppbyggnad och inriktning, den svenska officerskåren och nazismen, Sverige och den västtyska terrorismen, övervakningen av politiska flyktingar från Latinamerika, konstruerandet av nationella hotbilder, den svenska kommunistiska rörelsens förbindelser med Moskva och Östberlin under efterkrigstiden samt det i denna bok aktuella temat om underrättelse- och säkerhetstjänsternas roll i samband med omprövningen av den svenska policyn gentemot den algeriska organisationen FLN och den palestinska organisationen PLO.
Men regeringens plan på att genomföra ett forskningsprogram i stället för att tillsätta en undersökningskommission misslyckades. Kritiken mot forskningsprogrammets tillkomstprocess samt tveksamheter kring hur sekretessfrågorna skulle lösas för de i programmet deltagande forskarna tilltog i styrka. I januari 1999 kunde regeringen inte längre stå emot, utan tvingades tillkännage att frågan om en ny undersökningskommission skulle bli föremål för partiledaröverläggningar. Statsminister Göran Persson motiverade regeringens nya kurs i frågan med att det inte fanns förtroende för att forskningsprogrammet skulle lyckas genomföra den omfattande genomlysning av frågan som erfordrades. Göran Persson markerade också att han nu verkligen ville bli kvitt frågan: ”Jag vill inte släpa med mig denna fråga i nästa sekel”, som han uttryckte det.14
Den 25 mars 1999 tillsatte regeringen en kommission för granskning av underrättelse- och säkerhetstjänsterna, från andra världskrigets slut till den 31 augusti 2001 då kommissionens uppdrag skulle vara genomfört. Till ordförande utsågs riksmarskalken Gunnar Brodin och bland ledamöterna återfanns f.d. ordföranden i Högsta domstolen Anders Knutsson, journalisten Ewonne Winblad, generalsekreteraren i Frivilligorganisationernas fond för mänskliga rättigheter Anita Klum samt historikerna Alf W Johansson och Karl Molin. Kommissionen fick utomordentligt stora befogenheter. I princip hade kommissionen tillgång till samtliga handlingar i SÄPO:s och MUST:s arkiv samt rätt att förhöra personer under straffansvar. Kommissionen tog sig namnet Säkerhetstjänstkommissionen och presenterade sitt slutbetänkande i december 2002.
På ett sätt var det väldigt bra att Säkerhetstjänstkommissionen tillsattes. Dess slutbetänkande och dess expertrapporter utgör sammantaget en 3 200 sidors detaljerad beskrivning och övergripande genomlysning av SÄPO:s, MUST:s och IB:s verksamhet under efterkrigstiden. Kommissionens kritik av underrättelse- och säkerhetstjänsterna och de ansvariga myndigheterna är i många avseenden hård och vilar på solid empirisk grund. Frågan är inte längre vad som hände under IB-affären och andra motsvarande affärer, utan vad vi kan göra för att det inte skall hända igen.
Men för forskningsprogrammet innebar tillsättandet av Säkerhetstjänstkommissionen att den politiska viljan att lösa forskarnas problem med sekretesslagen försvann. Kommissionen genomförde ju nu den uppgift som det var tänkt att forskningsprogrammet skulle göra.
Sekretessproblemen tog sig för de enskilda forskningsprojekten groteska proportioner. Företrädare för SÄPO och för den militära underrättelsetjänsten MUST menade att sekretesslagstiftningen nödvändiggjorde att varje enskilt dokument som forskarna ville titta på måste förhandsgranskas. I förekommande fall genomfördes strykningar i texten. För en forskare som i sin gärning kanske måste gå igenom tusentals dokument blev en sådan arbetsordning orimlig. Väntetiden för att se ett visst dokument kunde bli flera månader och i ett konkret fall hade myndigheten bifogat en sexton (16!) sidor lång förteckning över textavsnitt som forskaren inte fick ta del av. Forskarna hade inte heller företräde till arkiven, utan behandlades enligt en köordning där de fick konkurrera om behandling med t.ex. journalister som också ville ha handlingar sekretessprövade.15
HSFR uppvaktade företrädare för justitie-, försvars- och utbildningsdepartementen för att försöka få fram en lösning, men utan framgång. Sekretessfrågorna förblev olösta för forskarna. Några forskare valde att hoppa av forskningsprogrammet – en del av principiella skäl, andra för att det helt enkelt blev omöjligt att genomföra forskningsuppgiften. Andra valde att stanna kvar och försöka göra det bästa möjliga av en svår situation. I några fall var forskningsuppgiften formulerad på ett sådant sätt att den i huvudsak kunde genomföras med hjälp av öppna källor.
Denna bok har utarbetats inom ramen för MUST-programmet med de begränsningar och svårigheter som det innebär.
I fallet med Algeriet och FLN har vi arbetat med material från Krigsarkivet (handlingar från och till Försvarsstabens utrikesavdelning under perioden 1954–1962), från MUST:s arkiv (Försvarsstabens inrikesavdelning, handlingar från statspolisen), från Riksarkivet (handlingar från Sveriges Utlänningskommission 1954–1962) samt från SÄPO:s arkiv (statspolisens handlingar om enskilda medborgare, kvartalsrapporter m.m. från perioden 1954–1962). Till viss del har också handlingar från UD:s arkiv använts (diplomatiska rapporter kring Frankrike och Algeriet 1954–1962).
Stora delar av materialet har varit hemligstämplade (gäller framför allt personakter och spaningsmaterial från MUST:s och SÄPO:s arkiv) medan andra delar finns tillgängliga på Krigsarkivet, Riksarkivet och UD:s arkiv (gäller framför allt rapporter från militära attachéer, diplomater samt Utlänningskommissionens handlingar). Strykningar och maskningar har förekommit i materialet från MUST som även undanhållit hela handlingar som vi önskat ta del av. I övrigt har handlingar i allmänhet kunnat göras tillgängliga för oss då deras ålder varit över fyrtio år, den tid då normal sekretess upphör. Vissa handlingar och uppgifter är dock sekretessbelagda på obestämd tid och många handlingar är brända eller utrensade.
I fallet med Israel-Palestinakonflikten och PLO har vi haft det bättre förspänt med material eftersom en av oss (Ulf Bjereld) under några månader arbetade som expert inom Säkerhetstjänstkommissionen och då fick tillgång till alla relevanta hemligstämplade handlingar.16 Materialet har i första hand hämtats från SÄPO:s samt från den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten MUST:s arkiv.17
I de två närmast följande kapitlen redovisar vi de svenska underrättelse- och säkerhetstjänsternas hotbilder och agerande med avseende på konflikterna i Algeriet och i Mellanöstern och relaterar dem till den förda svenska politiken. I bokens avslutande kapitel formulerar vi slutsatser om vilken roll de svenska underrättelse- och säkerhetstjänsterna spelade i samband med att den svenska politiken gentemot FLN och PLO förändrades, samt huruvida underrättelse- och säkerhetstjänsternas agerande kan sägas uppfylla höga krav på rättssäkerhet och effektivitet.