”Arabproblemet”

Den algeriska frigörelseprocessen 1954–1962

Det är sensommarkväll i Stockholm. Året är 1957. Solens strålar når inte riktigt ned till den lilla kafé- och konditorirörelsen Algeria, på Tunnelgatan 17, mitt i Klarakvarteren åt Norra Bantorget till. Om de nått ned till den lilla serveringen, inhyst i en rivningshotad fastighet, hade de kunnat värma den handfull människor som satt där. Fem män och en kvinna. De delade i många avseenden det sena 50-talets livsvillkor med andra svenskar, men de sex hade ett särskilt utanförskap gemensamt. De var alla föremål för statspolisens intresse och de var övervakade. Deras samtal kretsade kring möjligheten till jobb, korta och tillfälliga påhugg som servitör eller fabriksarbetare. Men också kring konflikten i det land de flesta av dem härstammade ifrån. Algeriet.

Sofi¹⁸ tar fram den senaste till Sverige ankomna bulletinen från Front de Libération Nationale (FLN), den rörelse som slogs för ett självständigt Algeriet. Den franska krigföringen hade blivit alltmer brutal och det har just avslöjats offentligt att den franska militären gärna och ofta använder tortyr för att tvinga fram uppgifter ur de gripna. Antalet sabotage och attentat från FLN:s sida – både i Algeriet och i Frankrike – har ökat. Saïd tycker att man borde göra något drastiskt, spränga franska ambassaden eller så. Men Jacques manar till lugn. Ingen tjänar på det, säger han, tvärtom, det blir bara värre.

Oron för föräldrar och syskon finns där. Och Signe, som är förlovad med en egyptier som är hemma i Kairo på besök, är tyst, men funderar på vad som skall hända med henne och hennes framtid om inte kriget snart tar slut. Så sjunker solen definitivt under horisonten och de går åt varsitt håll; någon till sitt nattjobb som bartender, någon hem till det lilla rummet med kokvrå för att sova gott innan dagen börjar på ingenjörsbyrån Tjäder & Co. Diskussionerna hade rört de vanliga ämnena och känslorna var som vanligt ömsom upprörda och ömsom sommaravslappnat bakåtlutade. En alldeles vanlig sensommarkväll på konditori Algeria. En kväll vars samtal mycket snart, liksom de flesta samtal på Algeria vid den här tiden, skulle vara känt för statspolisen.

För den svenska säkerhetspolisen är detta inget vanligt kafésamtal.¹⁹ Sedan en tid spanar statspolisen (nuvarande SÄPO) på konditoriet som man hävdar ”kan misstänkas för illegal och kommunistisk verksamhet”. Men trots flitig användning av angivare, telefonavlyssning och övervakning av flera av konditoriets gäster och ägare framkommer dock aldrig någonting som bekräftar polisens misstankar. Ändå pågår övervakningen av dessa personer och deras närmaste under många år, en del av dem hindras t.o.m. att resa in i Sverige som diplomater i slutet av 1960-talet. Nordafrikanerna i Stockholm utgör ett bekymmer för statspolisen, de antas ha kommunistsympatier och man antar också att de håller på att bilda något slags underjordisk avdelning av den algeriska frihetsrörelsen. En sådan utveckling är inte önskvärd. För statspolisen är de hitflyttade algeriska unga männen en källa till oro då de tenderar att skapa grupper, grupper som intresserar sig för sitt lands befrielse från en kolonialmakt. Sådant är inte lämpligt i Sverige. För statspolisen är konditori Algeria och dess gäster en del av ”arabproblemet” och de s.k. arabärendena handlar för dem primärt om säkerhetsrisker, kommunistpropaganda och terroriströrelser. Något de informerar försvarsstabens inrikesavdelning, alltså den militära säkerhetstjänsten, om.

Ungefär samtidigt, tidigt på hösten 1957, sitter överstelöjtnant Dag Stiernspetz – svensk militärattaché i Paris – och sammanställer i en rapport sina intryck från en resa med den franska militären genom Algeriet. Stiernspetz poängterar de gigantiska problem fransmännen har om de vill pacificera Algeriet. Men hans bedömning är att de franska åtgärderna kommer ”många år” för sent. För fransmännen är det agitatorer från Sovjet, svaga politiker i Paris och utländsk arabisk nationalism som är förklaringen till kriget i Algeriet. Inför Stiernspetz beskriver de franska militärerna kriget som nästan över (det skall pågå i ytterligare fem år). Stiernspetz refererar neutralt de franska uppgifterna i sin rapport hem, men under sin tid i Paris kom han att bli alltmera kritisk till den franska strategin i Algeriet. I en rapport från en ytterligare resa (1959) är Stiernspetz påtagligt irriterad över den franska militärens förskönande beskrivningar av den algeriska verkligheten i sin information till utländsk militär.

Försvarsstaben får dock genom Stiernspetz rapportering en god och allsidig bild av den franska krigföringen i Algeriet, så allsidig den nu kan bli när inte FLN själva kan komma till tals. Stiernspetz är mån om att rapportera om de konflikter och opinionsskiftningar som äger rum på den franska politiska scenen liksom om de överväganden som ligger bakom den franska förflyttningen av NATO-trupp till Nordafrika. För den svenska militären kan det inte råda något tvivel om att det som pågår i Algeriet är ett regelrätt krig, redan från 1955, då uppgifterna från militärattachéerna är såväl detaljerade som trovärdigt refererade.

Algeriets frigörelseprocess började på allvar redan efter andra världskriget, men det var i november 1954 som ”Algerietkriget” inleddes. Det tog åtta år innan Algeriet kunde utropa sig som en fri och suverän stat, den 3 juli 1962. Då hade den franska kolonialmakten militärt förlorat först hela Indokina och sedan Algeriet, till ett fruktansvärt pris i antal döda och raserad infrastruktur. Men avkoloniseringen i territoriell mening kunde också sägas vara avslutad i och med Algeriets frigörelse, därefter stod endast mindre områden under kolonialt välde. Svensk säkerhets- och underrättelsetjänst var passiva aktörer i en process som omvandlade hela det internationella samfundet. I Sverige såg vi rännilar av de flyktingströmmar som uppträdde och säkerhetstjänsternas ansvar var att rapportera i ett alliansfritt land om konflikter som involverade hela det kalla krigets tunga retorik. Det är berättelsen om dessa svenska perspektiv på den algeriska frigörelsen som vi avser att förtälja.²⁰

När kriget i Algeriet 1955 för första gången skulle behandlas i FN:s generalförsamling röstade Sverige tillsammans med Frankrike och andra västländer för att frågan skulle avlägsnas från dagordningen. Frågan hade kommit upp efter Bandungkonferensen för den Alliansfria rörelsen i april 1955. Redan i januari samma år hade dock den saudiske FN-ambassadören omnämnt de potentiella spridningsriskerna med kriget i Algeriet i ett tal i generalförsamlingen. Arabförbundet tog upp Algerietfrågan med FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld, men utan effekt. Först när arabländerna formellt begärde att kriget skulle föras upp på generalförsamlingens dagordning kom punkten upp. Frankrike blev mycket upprört och hotade med att inte delta i arbetet i FN om Algerietkriget diskuterades där. Ett hot som sedermera sattes i verket under ett antal veckor 1955. Sverige agerade passivt i frågan och ville inte ha Algeriet diskuterat i FN.

Under åren 1955–1958 diskuterades kriget i Algeriet vid flera tillfällen i FN. I generalförsamlingen fanns dock inte majoritet för några långtgående resolutioner utan i februari 1957 antogs en resolution med förhoppning om en demokratisk lösning på konflikten.²¹

Men när Algerietfrågan åter kom upp för diskussion i första politiska utskottet samma år blev det möjligt att få en något skarpare resolution. I december 1957 uppmanas således parterna till s.k. pour-parlers (alltså för-förhandlingar). Resolutionen antogs enhälligt av generalförsamlingen som därigenom erkände ett partsförhållande mellan Frankrike å ena sidan och den algeriska befrielserörelsen å den andra. Året därpå – 1958 – vägrar Frankrike, på grund av att man inte erkänner FN:s rätt att diskutera Algerietfrågan, återigen att delta i FN:s arbete. När Tunisien och sexton andra stater i december 1958 lade fram ett förslag om att FN:s generalförsamling skulle erkänna Algeriets rätt till självständighet från Frankrike samt erkänna Algeriets provisoriska regering som rättmätig regering i Algeriet lade Sverige ned sin röst. Förslaget samlade inte tillräckligt många röster i generalförsamlingen och ingen resolution antogs av FN.

Den nedlagda rösten från svensk sida kan ses som ett första tecken på förändring i svensk utrikespolitik gentemot Algeriet och Frankrike. Samtidigt lade flera andra västländer också ned sina röster, varför slutsatsen inte alls är entydig. Men i FN:s behandling av Algerietfrågan 1959 utmärker Sverige sig. Frankrike deltog fortfarande inte i FN-arbetet. I utskottsarbetet (första politiska utskottet) framkommer ett förslag i fem punkter angående Algeriet: 1. erkännande av det algeriska folkets rätt till självbestämmande (i enlighet med FN-stadgan), 2. uttrycka oro för utvecklingen, 3. uttrycka att kriget är ett hot mot freden (kan leda till att saken blir en säkerhetsrådsfråga), 4. båda parter måste acceptera självständighet som grund för en lösning samt 5. vädjan om att inleda pour-parlers mellan parterna. Sverige stödjer de första två punkterna och lägger ned sin röst på de övriga tre. Förslaget antogs dock i sin helhet av utskottet. I sin röstförklaring menade Rickard Sandler (ledare av den parlamentariska svenska delegationen) att de tre sista punkterna inte underlättade en fredlig lösning. I generalförsamlingen fick inte utskottets förslag majoritet. I stället lanserade Pakistan ett kompromissförslag där vädjan om pour-parlers fanns med samt den första punkten som erkänner det algeriska folkets rätt till självbestämmande. Inte heller detta förslag antogs – men Sverige röstade som enda västlig stat för det. Sverige enas här med de östeuropeiska staterna, den afroasiatiska gruppen och Latinamerika. Övriga nordiska länder lägger ned sina röster, liksom USA.

Den svenska hållningen var inte effekten av någon tillfällig fadäs eller oklarhet. Såväl begreppet självbestämmande som hela röstningsförfarandet hade diskuterats livligt inom UD och röstningen hade förankrats i regeringskretsen. Sveriges hållning är uppseendeväckande då man går från en passiv hållning till ett klart och aktivt ställningstagande 1959 – och då entydigt rätt emot den franska hållningen. Övriga nordiska länder – framför allt Norge – hade varit mer aktiva i frågan redan före 1959, men Norge lade i stället ned sin röst i generalförsamlingen 1959.²²

Det svenska tydliga ställningstagandet – liksom FN:s erkännande av två parter i konflikten redan 1957 – kunde ha gett den svenska säkerhets- och underrättelsetjänsten särskilda möjligheter, förutsättningar eller vilja att förhålla sig särskilt uppmärksam på den algeriska frågan.

Genom att analysera de handlingar som Försvarsstabens utrikesavdelning fick från sina militärattachéer samt de uppgifter som samlades in, sammanställdes och registrerades hos försvarsstabens inrikesavdelning och dåvarande statspolisen (nuvarande SÄPO) kommer att visa vilka arbetssätt, perspektiv och föreställningar som karaktäriserade den svenska säkerhetstjänstens handhavande av den algeriska frigörelsens svallvågor i Sverige. Vilken hjälp fick regeringen av underrättelse- och säkerhetstjänsten för att förstå den politiska utvecklingen hos den algeriska befrielserörelsen, från terrordåd till förhandlingspart för den franska regeringen? Fungerade samarbetet med fransk och annan utländsk underrättelsetjänst på ett sådant sätt att regeringen kunde förvarnas om utvecklingen i Algeriet? Utgjorde de svenska underrättelse- och säkerhetstjänsterna en bromskloss för den svenska utrikespolitiken genom att reproducera gamla hotbilder? Eller var underrättelse- och säkerhetstjänsterna i stället en pådrivare i den förändrade politiken? I kapitlet analyseras också vilka konsekvenser hotbilderna fick för underrättelse- och säkerhetstjänstens agerande, alltså vilka åtgärder som vidtogs och i hur stor utsträckning dessa kan beskrivas som rättssäkra och effektiva.²³

Stora delar av materialet har varit hemligstämplade (gäller framför allt personakter och spaningsmaterial från MUST:s och SÄPO:s arkiv) medan andra delar finns tillgängliga på Krigsarkivet, Riksarkivet och UD:s arkiv (gäller framför allt rapporter från militära attachéer, diplomater samt Utlänningskommissionens handlingar). Strykningar och maskningar har förekommit i materialet från MUST som även undanhållit hela handlingar. I övrigt har handlingar i allmänhet kunnat göras tillgängliga då deras ålder varit över fyrtio år, den tid då normal sekretess upphör. Vissa handlingar och uppgifter är dock sekretessbelagda på obestämd tid och många handlingar är brända eller utrensade. Att slutgiltigt karaktärisera ett material om vilket man inte vet – och inte kan få veta – huruvida det är komplett eller ej är naturligtvis omöjligt. Avsikten är därför att karaktärisera det material som gjorts tillgängligt. Eftersom det materialet är påtagligt enhetligt är det osannolikt att fortfarande hemligstämplat, tidigare bränt eller utrensat material skulle förändra våra slutsatser på något avgörande sätt.

Till att börja med diskuteras rapporterna från militära attachéer, därefter det material som samlades in och registrerades på Försvarsstabens inrikesavdelning (numera Militära Underrättelse- och Säkerhetstjänsten, MUST) och dåvarande statspolisen. Därefter följer några personliga öden som illustrerar den analys som den svenska säkerhetstjänsten gjorde av den algeriska frigörelsen. Avslutningsvis värderas säkerhetstjänstens roll som stöd för den politiska maktens kursändringar och förmågan till analys av den internationella politikens förändring avseende den algeriska motståndsrörelsen Front de Libération Nationale (FLN) och Algerietfrågan. I studien diskuteras också fortlöpande rimligheten i säkerhetstjänstens tolkningar och hotbilder samt orsaker till de tolkningar som lanseras av säkerhetstjänsten och den verksamhet som därmed blir en följd av dessa.

Militära hotbilder

Organiseringen av uppgiftsinhämtningen

De svenska militära attachéerna i Paris är påtagligt medvetna om att de representerar ett alliansfritt land. När de någon gång dristar sig till en politisk eller personlig kommentar lindas den alltid in i långa ursäkter. Dock kan dessa små personliga bomärken ändå utgöra grunden för en bedömning av hur dessa attachéer mycket tydligt präglar den svenska rapporteringen av krigföringen i Algeriet med sitt temperament och sina egna erfarenheter. Den person som tydligast markerar sin profil är överstelöjtnant Dag Stiernspetz. Han befinner sig i Paris som arméns attaché under perioden 1956–1960. Stiernspetz visar ett påtagligt intresse för det politiska händelseförloppet i Frankrike och han kommenterar såväl de Gaulles olika tal som sina militära kollegers utspel i olika sammanhang. Han hade varit i Paris redan under 1937–1938 då folkfronten regerade, också det var stormiga år i Frankrikes historia, för att efter kriget ha vistats en tid i den etiopiska armén. Efter sin tid i Paris tjänstgjorde han som militär rådgivare åt den svenska FN-delegationen i New York fram till 1965.

Dag Stiernspetz och han kolleger rapporterar utförligt hem till Försvarsstabens utrikesavdelning om franska truppförflyttningar, nya vapen och om den politiska utvecklingen i Algeriet och Nordafrika. Ibland kommer flera brev och rapporter varje vecka, och ofta sänder attachéerna med tidningsklipp eller kopior av politiska tal eller utspel. Någon enstaka gång gör de en historieskrivning där man knapphändigt kan utläsa år och datum för olika händelser av relevans, t.ex. i kriget i Algeriet. Attachéerna deltar då och då i studieresor till vilka den franska militären bjuder in. En grupp utländska officerare får följa med fransk militär in i Algeriet och även komma i kontakt med den befolkning – såväl de som stöder Frankrike som de som inte gör det – som lever i krigsområdet. Ofta refereras också samtal med kolleger, vanligen med beteckningen förtrolig information och oftast från NATO-anslutna länder i Europa. Med de nordiska länderna står attachéerna – liksom UD – på särskilt god fot. Den svenska försvarsstaben får därmed en ganska allsidig information från sina utsända attachéer. Nästan alla bland dem, liksom UD-tjänstemännen, gör också en dygd av att hålla isär värderingar, bedömningar och personliga synpunkter å ena sidan och vidareförandet av information som så klart som möjligt skall ge en bild av läget å den andra. På det sättet kan den militära personalen i Stockholm göra lägesbedömningarna och sedan lämna åt attachéerna att vidareföra dessa till sina utländska kolleger.

Men samtidigt vet vi ju att också urvalet av information spelar stor roll för bedömningen av läget, liksom att personalen på plats förstås har mycket mer fingertoppskänsla för vad som sker i det som synes ske. Sådant fördunklar rimligen möjligheten för den svenska militärledningen att fullt ut förstå hur situationen i Algeriet utvecklas. Dag Stiernspetz lyckas dock med små medel vidareföra sina egna förslag till bedömningar av läget. Genom att själv utveckla en argumentation med eller mot den information som han för vidare lyckas han peka ut den del av informationen som bör tas med viss försiktighet och han lyckas också påvisa utifrån vilka perspektiv information bör tolkas för att kunna sättas i ett sammanhang. Försvarsstabens utrikesavdelning har därmed ett mycket gott underlag att bygga på i sina omdömen om den franska krigföringen i Algeriet och om utvecklingen i den franska republiken vid denna mycket turbulenta tid.

Ett exempel på Stiernspetz stil är hans redogörelse den 10 oktober 1957 för hur de franska militära värdarna på en studieresa förevisar nybyggda höghus som sägs vara byggda som social hjälp till den inhemska ”muselmanska” befolkningen. Stiernspetz konstaterar därefter torrt att de enda invånare han ser har tydligt europeiskt utseende. I samma rapport från 1957 kontrasterar han i uppräknande stil de franska mediernas rapportering om att kriget i Algeriet går bra (dvs. att det finns en militär seger inom räckhåll) med de intryck han själv fått under resan: gallerförsedda franska sjukhus, sprängda franska biografer, taggtrådsstängsel och civila på vakt i grupper försedda med hagelgevär.

Stiernspetz noterar också tidigt tendenserna att den franska militären inte låter sig styras politiskt, något som sedan skulle leda fram till ett försök till statskupp i maj 1958. Stiernspetz gör redan den 13 januari 1957 en analys av hur den form som avkoloniseringen nu har tagit (det ”revolutionära kriget”) tvingat de forna kolonialmakterna till ständig ökning av militärutgifterna och därmed också tvingar de dominerande kolonialmakterna att hålla stora styrkor under vapen. Något som han menar kan leda till en obalans i det politiska systemet mellan militärens och regeringens önskemål, framför allt avseende ekonomiska resurser. Analysen föregriper den franska republikens fall på just dessa grunder bara 18 månader senare.

Organiseringen av informationsinhämtningen måste därmed sägas vara effektiv och skapa god grund för bedömningar av det militära läget.

Uppfattningen om FLN och OAS

De svenska militärattachéerna underskattar den algeriska befrielserörelsens (FLN) folkliga styrka och förankring på samma sätt som de flesta stormakter och kolonialmakter underskattat sina motståndare. Påtagligt ofta hävdar rapporterna att FLN är utländskt dominerat, att det är agitatorer som utnyttjar befolkningens frihetsdrömmar och att det är Sovjetunionen som underblåser de franskfientliga stämningarna. Stiernspetz och hans kolleger ser dock tydligt hur Algeriet är en bricka i spelet mellan öst och väst. De rapporterar också om att NATO-truppernas förflyttning från Europa till Nordafrika inte heller ses med blida ögon av alla NATO-stater. Att utländska makter faktiskt understödjer FLN – oavsett i hur hög grad – blir dock klart för de svenska attachéerna när fartyget Athos den 16 oktober 1956 uppbringas med vapenlast från Egypten till Algeriet. Den bilden förstärks ytterligare när det tjeckoslovakiska fartyget Lidice uppbringas med 580 ton tyska och tjeckiska vapen, lastade i Gdynia, på väg till Algeriet. Samtidigt kommenterar Dag Stiernspetz i april 1959 den senare affären med att FLN ”knappast” är av ”kommunistisk ideologi”. I sina rapporter till Försvarsstabens inrikesavdelning (22/9 1958) påvisar Stiernspetz hur FLN:s attentat i Frankrike kostar många oskyldiga liv. Han refererar där till ”FLN:s terroristorganisation”, alltså till en särskild del av FLN som har till uppgift att genom attentat få uppmärksamhet för den algeriska frigörelsen. Han kommenterar själv att det är svårt att förstå att dessa dåd kan väcka någon sympati då de torde endast ”inge vämjelse och avsky”.

Från fransk sida tas befrielserörelsens utländska influenser ofta till intäkt för att dess styrka kan brytas genom intensifierad information samt ökade ekonomiska resurser till civilbefolkningen. Med civilbefolkning avses i första hand den ursprungliga algeriska befolkningen, vanligen benämnd ”muselmaner” vid denna tid. Alternativt anses befrielserörelsen vara så dåligt organiserad att man kan bryta dess styrka och vinna en militär seger genom en överlägset organiserad krigsmakt. De svenska militärattachéerna invänder sällan mot dessa bilder. Snarare tvärtom. Attachén Cervell understryker t.o.m. den 13 juni 1960 att han personligen anser att ett ”fritt Algeriet snabbt [skulle] vara kommunistiskt”. Han hävdar likaså att den franska krigsmakten ”håller på att vinna striden mot rebellerna” om inte internationella aktörer eller den inrikespolitiska situationen förändras. Med tanke på att förhandlingarna mellan FLN och den franska regeringen redan förbereddes vid den tiden framstår rapporten som mindre initierad.

I realiteten var Sovjetunionen mycket mer tveksam till den algeriska saken än de flesta västländer trodde. Stiernspetz efterträdare Ebbe Gyllenstierna rapporterar också den 5 augusti 1960 om den avvaktande hållningen från Sovjet och betonar att det är Kairo som är antikolonialismens högborg. Där befinner sig också 1960 en av den vietnamesiska motståndsrörelsen Vietminhs ledare, nämligen general Giap. Mönstret är således snarare att de tidigare koloniserade länderna försöker utveckla och använda en ideologi där nationell självständighet spelar den avgörande rollen för att befria sig från utländsk dominans. Sådana försök understöds i många fall av såväl Sovjet som Kina.

I backspegeln kan vi konstatera att det är via behandlingen i FN som den algeriska befrielserörelsen får det internationella stöd som slutligen möjliggör nationell självständighet. Och möjligheten till det stödet, tror vi, berodde på den principiella styrkan i de idéer om mänskliga rättigheter och nationell självständighet som de tidigare kolonierna förde fram. Frankrike tvingas via FN till den ena planen för utveckling i Algeriet efter den andra och det leder i sin tur till militära revoltförsök. Genom internationell mobilisering skapas också ett brett motstånd mot de brott mot mänskliga rättigheter som den franska krigföringen leder till. När revoltförsöken slås ned – politiskt – genom de Gaulles ingripande blir det möjligt för det politiska systemet att ta makten över utvecklingen i Algeriet och därefter inleda förhandlingar med FLN.

Organisation Armée Secrète (OAS) är den franska organisation som försöker störta den franska demokratin. Orsaken är att OAS vill bibehålla Algeriet franskt, något som framstår som en allt större omöjlighet i det demokratiska Frankrike. För attachén Ebbe Gyllenstierna är OAS en ”ren terroristorganisation” och han noterar i sin rapport den 8 maj 1961 att den disciplinära upplösningen i den franska militären primärt anfäktar officerare, medan manskapet fortfarande finner det rimligt att åtlyda den politiska makten. Gyllenstierna konstaterar också i sin rapport den 17 juli 1961 att terrordåden från de s.k. ultras, alltså de som vill behålla Algeriet franskt, gjort den franska opinionen mer benägen att släppa Algeriet. Och i sin rapport den 10 oktober samma år går han än längre och frågar sig om inte OAS terrordåd driver samman FLN och den franska regeringen. Han noterar att vid denna tidpunkt begår OAS ca 20 attentat per dygn i Alger. OAS:s mål är att få bort de Gaulle och skapa en så skarp strid mellan vänster- och högerkrafter i Frankrike att en militärdiktatur blir möjlig, en utveckling som OAS skulle välkomna, menar Gyllenstierna i sin rapport den 18 september 1961, strax efter attentatet mot de Gaulle.

Militärattachéerna är således något skiljaktiga i sina uppfattningar om FLN. Stiernspetz menar att FLN knappast kan anses vara kommunister medan övriga är mer benägna att åtminstone tro på en kommunistisk utveckling i ett fritt Algeriet. Den utländska inblandningen uppfattas av de svenska attachéerna som mera av en pan-arabisk eller antikolonial influens, medan den franska uppfattningen om den direkta sovjetiska inblandningen redovisas hem med viss skepsis. På samma sätt visar framför allt Stiernspetz stor skepsis mot den franska militärens optimistiska bedömning av en snar militär seger. Uppfattningen om OAS är mer enhetlig och fördömandet sker både på militär (disciplinär upplösning) och på politisk grund.

Uppfattningen om det franska agerandet

Av naturliga skäl är det främst det militära agerandet som är föremål för bedömning från de svenska militärattachéerna. Men då och då diskuteras även de politiska förhållandena, där särskilt Dag Stiernspetz utmärker sig med en välinformerad rapportering om franska inrikesförhållanden. Genomgående är dock att bedömningen av det franska agerandet pendlar mellan skepsis och stöd för den franska tolkningen av Algeriet som en bricka mellan öst och väst.

Militärattachéerna påpekar noga hur truppantalet ökar i Algeriet efter hösten 1954. Redan den 28 december 1954 konstaterar attachén Jakobsson att ett flertal franska NATO-förband har förflyttats till Nordafrika. I en förtrolig uppgift från sin norske kollega får han den 2 juni 1955 veta att trupperna som tagits från Tyskland irriterat NATO-kommandot, eftersom truppförflyttningarna kan innebära att Frankrike inte uppfyller sina förpliktelser i Europa. En fortsatt irritation som Jakobsson rapporterar om hem även den 8 december 1955. Jakobsson konstaterar också, den 14 februari 1955, att den franska armén har stora problem med att integrera soldater från den inhemska algeriska befolkningen. Jakobsson skriver att ”psykologiskt stod den värnpliktige musulmanen inför sådana svåra problem – analfabetism, oförmåga att fylla i blanketter, ja, att begagna sig av enkla transportmedel”. Frankrike har därmed utmaningar även inom sina egna led – dels kritik mot att man flyttar NATO-trupp från Europa, dels problem med att använda de meniga soldater som krigsmakten har tillgång till.

Redan i oktober 1956 reser militärattachén Dag Stiernspetz på en sex dagars studieresa till Algeriet. Stiernspetz har tillträtt sin post i Paris samma år. I sin rapport hem betonar han att den franska militären är fast övertygad om att inte misslyckas i Algeriet på samma sätt som den gjorde i Indokina 1954.

Stiernspetz rapporterar noggrant hem om föredrag och parlamentsdebatter där den franska synen på Algeriet förmedlas. Han refererar statsminister Mollet som den 9 maj 1957 säger att när rebellerna inser att Frankrike kan hålla 400 000 soldater permanent i Algeriet, då kommer man att ge upp. Stiernspetz refererar likaså försvarsminister Bourgès-Manory när han menar att armén skall stanna i Algeriet – bara freden återställs – för att civilisera landet. Och i sin rapport den 10 oktober 1957 från en ny studieresa påpekar Stiernspetz att Algeriet är den yta på vilken den franska krigsmakten avser att återupprätta sin heder och ära, efter misslyckandet i Indokina.

I en översikt, som Stiernspetz skriver tillsammans med sin kollega Artur Falk, redan i december 1957 pekar attachéerna på att FLN:s inträde på den internationella scenen genom FN-behandlingen har fört in ett nytt och viktigt moment i Algerietkriget. Den s.k. världsopinionen kommer nu att bli viktig, förutspår Stiernspetz och Falk. Och till skillnad mot den franska bedömningen så menar de bägge svenskarna att det är FLN:s högsta önskan att binda stora franska truppförband i Algeriet. Då rinner pengarna ur Frankrike, vilket skapar ett tryck inrikespolitiskt för att släppa Algeriet. Stiernspetz rapporterar också den 10 februari 1958 om dålig stämning i den franska armén och om slitningar mellan lokala och centrala beslutsfattare i den militära hierarkin. Vidare rapporterar han den 20 februari samma år om att Frankrike har stora problem att försörja sina förband i Algeriet med folk, det fattas upp till 70 000 soldater för att förbanden skall vara kompletta. Franska officerare lämnar armén i strömhopp, meddelar Stiernspetz hem den 25 april 1958. I maj 1958 gjorde militären i Algeriet ett kuppförsök, fallskärmsjägare var på väg mot Paris, men genom ett strategiskt agerande lyckades den förre premiärministern och krigshjälten från andra världskriget brigadgeneralen Charles de Gaulle bli vald till premiärminister. Genom hans ingripande kunde en statskupp undvikas och utvecklingen i Algeriet så småningom få en annan inriktning.

Stiernspetz beklagar den 18 december 1958 att den svenska opinionen inte har klart för sig vilka de franska bevekelsegrunderna är för agerandet i Algeriet. Han påpekar att Frankrike är en suverän och erkänd stat inom sina nuvarande gränser, dvs. inkluderande Algeriet. Algeriet är inte en koloni i den franska analysen, det är en del av Frankrike. Inte heller oljans betydelse har man förstått fullt i Sverige, menar Stiernspetz. Oljan spelar en avgörande roll med tanke på hur svag ekonomi Frankrike har efter Indokinakriget och nu flera års krig i Algeriet. För det tredje, påpekar Stiernspetz, har Algeriet i den franska analysen en avgörande strategisk betydelse i det kalla kriget. För Frankrike ses västlig kontroll över Algeriet som strategiskt avgörande för att hindra Sovjetblockets framfart mot Afrika och Latinamerika. Det är inte sagt att Stiernspetz på något vis delar denna analys, men det bekymrar honom att den svenska opinionen inte har förstått de franska bevekelsegrunderna. Förhållandet hindrar, implicit, en korrekt politisk bedömning i Sverige, menar han.

Stiernspetz intar med tiden en alltmera skeptisk hållning till det franska agerandet och under den tredje studieresa till Algeriet som han deltar i kommenterar han (13/2 1959) att den i stor utsträckning är ”föga givande”. Han konstaterar i en av sina sista rapporter (2/2 1960) från Paris att det är mycket tveksamt om den franska militären egentligen stöder de Gaulles politik i Algeriet. Militären underkastar sig de Gaulle, menar Stiernspetz, som en ”krigsmaktens chef” av disciplinära skäl men inte ”av fullaste hjärta”. Samtidigt hävdar Stiernspetz att en majoritet av fransmännen faktiskt ”drog en suck av lättnad” när den ånyo uppflammade motsättningen mellan militären i Algeriet och politikerna i Paris bilades av de Gaulle.

Den nye attachén, Ebbe Gyllenstierna, rapporterar också om konflikter mellan NATO-kommandot och den franska hållningen. I sin rapport den 3 juni 1960 konstaterar han att de militära krafter som är kvar i Europa (knappt tre divisioner) är alldeles för svaga för att utgöra ett tillskott till NATO-försvaret av Västeuropa. Han påpekar också att Frankrike är mycket kritiskt till NATO:s amerikanska ledning och då bl.a. hänvisar till den sovjetiska nedskjutningen av det amerikanska spaningsplanet U2 samma år. Gyllenstierna är själv av uppfattningen (rapport den 27 april 1960) att det är stor risk att ett fritt Algeriet kommer att komma under ryskt inflytande. Under en ny studieresa till Algeriet 1960 kommenterar Gyllenstierna det faktum att fransmännen nu väljer att tala klarspråk. I sin rapport den 13 juni skriver han att det nu var ”uppenbart att tidpunkten ansågs mogen att ’sälja’ Algeriet” till de inbjudna gästerna. Till skillnad från tidigare diskuterade nu den franska militären de svåra problem som den stod inför i Algeriet. Det huvudsakliga argument som framfördes till försvarsattachéerna var att Algeriet skulle bli kommunistiskt om det blev fritt. En sådan utveckling skulle leda till en Sovjetkommunistisk utveckling i hela Afrika. Kongokrisen lyfts också in som en påtaglig faktor i detta spel (12/8 1960) där FN:s agerande i Kongo uppfattas som en splittring av NATO:s försvar mot kommunismen i Europa. Om Belgien tvingas ut från Kongo, skriver Gyllenstierna, kommer det att leda till ett internationellt tryck på Frankrike att även lämna Algeriet. Något som ger kommunismen fria händer, enligt den franska analysen.

Under perioden 1961–1962 blir rapporterna från militärattachéerna i Paris mer refererande, i takt med att det står alltmera klart att förhandlingar inletts mellan den franska staten och FLN. I stället är det OAS:s agerande som kommenteras. Den bedöms helt och hållet som en terrororganisation. I sin rapport från den 3 mars 1962 diskuterar Gyllenstierna OAS:s strategi. Han ser en risk att OAS kan kullkasta en fredsuppgörelse med Algeriet och konstaterar att OAS får resurser genom gåvor men också genom hot, utpressning och bankrån. OAS vill jämställa sig själva med en gerillarörelse, likt FLN, skriver Gyllenstierna. I sin propaganda framställer sig OAS som antikommunistiskt och använder sig av illegala radiosändningar samt sabotage mot de Gaulles försök att påverka militären. Radiostationer har sprängts och tekniker kidnappats. Användningen av systematisk terror – klotter, attentat, mord på tjallare och hot mot vänsterintellektuella – rapporteras av Gyllenstierna.

I sin rapport om situationen i Algeriet, efter eldupphöravtalet den 18 mars, påpekar Gyllenstierna att ”OAS synes komma [att] oförminskat fortsätta sin verksamhet” (10/4 1962). Den europeiska befolkningen i Algeriet är i stor utsträckning sympatiskt inställd till OAS, enligt Gyllenstiernas rapport från den 15 maj 1962. Det framgår också att den franska hållningen efter eldupphöravtalet i mångt och mycket är resignation, vilket i sin tur provocerar OAS till än värre attentat.

Av rapporterna om det franska agerandet kan man dra slutsatsen att uppfattningen blir alltmera skeptisk allt eftersom tiden går. Attachéerna kommenterar hur FLN vinner internationellt stöd och hur fransmännen tvingas in i en alltmer ekonomiskt och mänskligt förödande politik. OAS ses som en reaktion på det slutliga politiska valet att lämna Algeriet, och när den lösningen framstår som uppnådd intensifieras terrorverksamheten genom aktioner på såväl fransk som algerisk mark. Ingen av attachéerna gör någon explicit värdering av det franska agerandet, men särskilt hos Dag Stiernspetz förmärks en viss otålighet över både den franska oförmågan att se vartåt utvecklingen bär och den svenska (och kanske internationella) opinionens oförmåga att sätta sig in i de förutsättningar som den franska politiken bygger på. Rapporterna ger således en både problematiserad och distanserat analytisk bild av det franska agerandet i Algeriet.

Algeriet i ett militärt perspektiv

De svenska militära attachéerna rapporterar förhållandevis sakligt och neutralt om den algeriska frigörelseprocessen. Deras bilder av FLN skiljer sig lite åt, men de underskattar på samma sätt som sina franska värdar kraften i FLN:s argumentation och i rörelsens folkliga förankring. I rapporteringen hem till Stockholm förekommer begrepp som ”rebeller” och det talas om ”attentat” liksom någon gång om ”terror”. Men FLN bedöms aldrig vara en renodlad terroriströrelse utan snarare ett samlingsnamn för en rad upprorsgrupper som vill ha ett självständigt Algeriet. Efter en tid inser de svenska attachérna att det internationella samfundets intresse för FLN och för nationella befrielserörelser ställer frigörelsen i Algeriet och Frankrikes handlande i ett annat ljus. OAS är istället en rörelse som attachéerna beskriver som en genuin terroriströrelse med enda mål att störta det demokratiska Frankrike. Beskrivningen är helt enhetlig och otvetydig. OAS bedöms inte heller ha några utsikter – eller ambitioner – att vinna internationellt gehör för sina krav. De medel som OAS använder beskrivs genomgående som våldsamma och brutala.

För attachéerna framstår det kalla kriget som en viktig förklaring till det franska agerandet, men även till den kritik som fransmännen får från NATO. Kalla kriget blir därmed den ram som sätter gränser för tolkningen av frigörelseprocessen i rapporterna. De svenska attachéerna vidarebefordrar i allmänhet uppfattningen att ett fritt Algeriet skulle komma att domineras av ryska/sovjetiska/ kommunistiska intressen – men de rapporterar också om ett svalt intresse i Moskva för Algeriet samt sätter själva frågetecken för FLN:s kommuniststämpel. Det finns antydningar i rapporteringen (framför allt från Dag Stiernspetz) om att det är andra tolkningar som är rimliga vis-à-vis FLN, tolkningar som ligger i linje med den 1954 avhållna Bandungkonferensens fokus på avkolonisering och nationell befrielse.

Rapporteringen hem är distanserad och representerar rätt väl en alliansfri men västintegrerad stats relation till sin omvärld. Särskilt goda relationer har både attachéer och diplomater till de nordiska grannarna – oavsett alliansmedlemskap – och de militära lojaliteterna är starka mellan dessa män som i många avseenden skolats i en likartad syn på politik och krigskonst. Det är med viss uppbragthet som de militära attachéerna rapporterar hem om den franska militärens revoltförsök mot sin politiska ledning liksom om de svåra disciplinproblem som rådet i Algeriet. Rapporterna visar också en påtaglig rättframhet i redogörelserna för de franska möjligheterna att faktiskt ”pacificera” Algeriet. Problem med personaltillgång, med beväpning och med läskunnighet påtalas, liksom inkonsekvenser i det franska agerandet. För attachéerna är det de militära operationerna och förhållandena som står i centrum, men eftersom Frankrike genomgår en extremt turbulent politisk period rapporteras det förstås flitigt kring den inrikespolitiska situationen. Här visar också rapporteringen tidigt på en lyhördhet för de politiska spänningar och skiljelinjer som sedan skulle komma att spränga den franska Algerietstrategin.

Den svenska vändningen i Algerietfrågan i december 1959 har dock inte gett några direkta eller explicita avtryck i rapporteringen. Däremot skriver Dag Stiernspetz i en översikt av Algerietkrisen i januari 1960 att det är tveksamt om de Gaulles Algerietpolitik verkligen stöds av den franska militären, en ståndpunkt som han utvecklar fortsättningsvis i sin rapportering under året. Hans rapportering skulle därmed kunna sägas stödja utrikesminister Östen Undéns analys i samma fråga, nämligen att den franska staten inte längre kunde hantera denna fråga inom det demokratiska systemet. Därmed skulle frigörelseprocessen i Algeriet kunna hota den politiska balansen i det internationella systemet, något som skulle kunna leda till stormaktskrig.

Utlänningskontrollen

Organisering av uppgiftsinhämtningen

Hur bedrevs då säkerhetstjänsternas övervakning av de algerier och andra nordafrikaner som vistades i Sverige? Försvarsstabens inrikesavdelning var fram till 1965 ansvarig för kontroll av utlänningars verksamhet i riket (Detalj I under den aktuella tiden) och det är främst bland dessa handlingar som vi finner något som rör övervakningen av algerier i Sverige. Till avdelningens uppgifter hörde dock också att samarbeta med statspolisen, varför flera handlingar från statspolisens övervakningsverksamhet återfinns inkomna till Försvarsstabens inrikesavdelning.²⁴

Inhämtningen av information kring de nordafrikaner och franska medborgare som vistades i Sverige gick dels genom förhör som genomfördes i samband med att utlänningen ifråga önskade arbetstillstånd och uppehållstillstånd, dels genom förtroliga meddelare eller angivare som rapporterade misstänkta personer och händelser till såväl statspolisen som inrikesavdelningen. Regelrätt spaning, övervakning och telefonavlyssning från statspolisens sida förekom också. Via försvarsstabens inrikesavdelning kunde s.k. förtroliga angivare meddela misstankar riktade mot enskilda personer liksom rapporter från olika föreningar, konferenser och studieresor.²⁵ Uppgifterna kunde sedan användas av statspolisen. Någon gång hände det också att vanliga svenska medborgare kontaktade statspolisen eller inrikesavdelningen för att uttrycka oro över att deras döttrar umgicks alltför intimt med nordafrikaner. Av handlingarna framgår också att den svenska militära underrättelsetjänsten måste ha fått informationer från såväl tysk som fransk polis och säkerhetstjänst. Svenska militära attachéer i Paris är också sporadiska uppgiftslämnare att döma av materialet.

Den svenska säkerhetstjänstens uppmärksamhet fästes också på de demonstrationer mot Frankrike som förekom redan i november 1956, samt så småningom på de officiella besök som FLN:s företrädare gjorde i Sverige. Ansökningar om uppehållstillstånd från gästande nordafrikaner följs av förhör, och de personer som nämns i dessa kallas i sin tur till förhör eller uppsöks i sin bostad. Med hjälp av denna snöbollsmetod samlas en mängd uppgifter om en stor mängd personer in – svenska medborgare såväl som utländska medborgare. På samma sätt kontrolleras inresande utländska medborgare och deras umgänge. Att ha kontakt med någon som är känd kommunist är t.ex. mycket olämpligt om man önskar ett uppehållstillstånd. Att vara politiskt verksam i något avseende ses också med djup misstro i samband med uppgiftsinhämtandet.

Statspolisen har också egna meddelare, vilka t.o.m. själva försöker uppvigla till terroristdåd för att på det sättet påvisa att de utländska medborgarna hade onda avsikter. Saïd är en av de flitigaste uppgiftslämnarna till kriminalassistent Lundqvist. Saïd infiltrerar tillsammans med den svenske medborgaren Sam kretsen runt konditori Algeria. Tillsammans med andra uppgifter, enligt statspolisen från en s.k. förtrolig meddelare till Försvarsstabens Inrikesavdelning, lyckas Lundqvist kartlägga stora delar av det nordafrikanska nätverket i Stockholm.²⁶ Den förtrolige meddelaren har angivit att det förekommer ”kommunister” och personer som är ”fientligt inställda mot västerlandet” på konditori Algeria. En uppgift som alltså sätter igång en övervakning av konditoriets ägare och gäster. Saïd försöker själv, efter Suezkrisen, att få de andra på konditoriet att ”spränga ambassaden”. Men de övriga är kallsinniga. Lundqvist tillhåller Saïd vid en senare tidpunkt att han gått ”väl långt” i sina ambitioner. Lundqvist sammanställer Saïds och övriga meddelares uppgifter i ett kortare PM den 9 februari 1957.

Inte i något fall har de handlingar som granskats visat att inhämtningen av uppgifter givit något klart belägg, och så har heller inte hävdats, för att de utländska medborgare från Nordafrika och Frankrike som övervakats har planerat eller utfört någon terrorhandling riktad mot svenska staten eller utländska intressen i Sverige.²⁷ Inte heller finns det något belägg i materialet för att verksamhet riktad mot utländska eller svenska intressen i utlandet har planlagts i Sverige. I stället får vi inblick i en värld där en dyrbar kamera, ovanliga arbetstider eller oförmåga att tala svenska blir orsaker till misstänksamhet. Försvarsstabens inrikesavdelning har vid den här tiden att övervaka utlänningar i den mån som de kan utgöra hot mot det svenska försvaret, t.ex. spionage och kontraspionage. Likväl läggs det t.ex. den blivande FLN-representanten i Sverige, Cherif Sahli, till last att han citerar Gorkij.

Försvarsstabens inrikesavdelning är i allmänhet passiv mottagare av information om den algeriska frågan; från statspolisen, från militära attachéer, från Utlänningskommissionen och från svenska diplomater i Paris och på andra orter. Dock bistår avdelningen ofta med ytterligare information om personer som övervakas eller är intressanta för statspolisen. Något som uppenbarligen sker med utländsk underrättelsetjänsts hjälp.

Uppgifter om nordafrikaner och franska medborgare i Sverige inhämtas därför primärt via statspolisen och samarbetet fungerar ganska bra mellan inrikesavdelningen och statspolisen, just vid den här tiden.²⁸ I Säkerhetstjänstkommissionens digra och genomarbetade rapport framgår med all önskvärd tydlighet att det är inflödet av uppgifter som styr uppgiftsinhämtningen på försvarsstabens inrikesavdelning liksom att det före 1960 inte sker någon egentlig bearbetning av uppgifterna inom själva inrikesavdelningen.²⁹ I analysen här särskiljs därför inte den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (Försvarets inrikesavdelning, detalj I) från den polisiära och civila säkerhetstjänsten (statspolisen) utan övervakningen och uppgiftsinhämtningen kring nordafrikaner och franska medborgare i Sverige ses som en gemensam materialmängd. I materialet finns heller inga skiljelinjer som skulle motsäga det rimliga i ett sådant förfarande.

I materialet återfinns en 50-sidig utredning som gjordes av 1:e kriminalassistent Charles Lundqvist på våren 1958 som behandlas separat. Utredningen, och avdelandet av Lundqvist, tillkom som ett svar på ett PM från Erik Lönn som den 27 november 1957 utbad sig till polisintendenten Hasselrot om en särskild polisman som kunde sättas att arbeta med ”arabproblemet och i Sverige vistande araber, helst som ju de flesta araberna i Sverige äro bosatta i Stockholm”. Vid denna tidpunkt omorganiserades statspolisen och antalet anställda började öka kraftigt, möjlighet fanns därför att styra förstärkningarna. Lundqvist underställdes den nya avdelning III som var Stockholmsavdelningen av statspolisen och rotel D som sysslade med utlänningskontroll och övervakning av ytterlighetspartier. Lundqvist kom att genomföra ett flertal av de förhör som återfinns i akterna, även sedan han 1959 förflyttats till en annan avdelning. Det fanns en överenskommelse om att hans sakkunskap kring nordafrikanerna i Stockholm skulle kunna utnyttjas av flera avdelningar och rotlar inom statspolisen. Lundqvists utredning kommer således att diskuteras särskilt, liksom ett antal personliga öden som får illustrera de föreställningar och uppfattningar som styrde säkerhetstjänstens hotbilder och riskuppfattningar i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet.

Uppfattningen om FLN och OAS

Den organisation som under åtta år slåss mot franska militären i syfte att skapa ett självständigt Algeriet (FLN) nämns mycket sällan i de uppgifter som svenska säkerhetstjänsten registrerar och sammanställer. De gånger då organisationen nämns eller kommenteras sker det närmast uteslutande av utländska attachéer, diplomater eller meddelare. Någon djupare analys av rörelsens sätt att arbeta, dess ekonomiska förgreningar t.ex. i Sverige eller vilja att påverka svensk opinion görs aldrig inom säkerhetstjänsten. Vid flera tillfällen nämns dock att ”en grupp” som uppfattas som avhängig rebellerna i Algeriet kan, skall eller har skapats i Stockholm. Ett flertal personer anges också ”samla in pengar” i syfte att stödja FLN. Statspolisen noterar att ett par personer får ekonomiskt understöd från utlandet och tycks ha stort intresse av opinionsbildning i den algeriska frågan, liksom att tillfälliga gäster gör besök t.ex. hos UD för att plädera för ett fritt Algeriet eller deltar i internationella konferenser. Att en samordnad FLN-grupp i Stockholm någonsin existerade kan dock aldrig beläggas i säkerhetstjänstens handlingar, trots flera års övervakning.

Enligt vår bedömning undgick det säkerhetstjänsterna att FLN var ett internationellt organiserat nätverk, inte en revolutionär organisation med syftet att sätta upp lokala grupper i olika länder. FLN hade inget intresse av att underminera andra länders styrelse, tvärtom ville man skapa största möjliga stöd för kraven på ett fritt Algeriet. Stockholm var i detta avseende en nod, men personerna i den noden kunde snabbt förflytta sig till en annan om så behövdes. Runt noden uppstod ett lokalt nätverk som dock inte hade någon egen politisk verksamhet eller syfte i Sverige. Opinionsbildning var vid denna tid FLN:s viktigaste verktyg. Likaså undgick det, av handlingarna att döma, säkerhetstjänsten vem som var den faktiske FLN-representanten i Sverige, nämligen Chérif Sahli. Sahli granskades ett flertal gånger, men han nämns aldrig som den frontfigur han faktiskt var. Sahli blev 1965 Algeriets ambassadör i Kina.

OAS som skapas kring 1960 för att motarbeta ett fritt Algeriet och som av de svenska militärattachéerna betecknats som en ren terroriströrelse, spelar heller ingen stor roll i den svenska säkerhetstjänstens analys av den nordafrikanska frågan. Den välkände svenske journalisten Victor Vinde – som var baserad i Paris – lämnade uppgifter om trolig OAS-aktivitet i Stockholm, uppgifter han fått från franskt diplomathåll. Dessa uppgifter bekräftades av andra trovärdiga uppgiftslämnare och misstankarna stärktes mot en fransk diplomat i Sverige vars agerande även i andra avseenden varit klandervärt. Han hade t.ex. handgripligen gett sig på svenska journalister som rapporterat om den algeriska frigörelseprocessen. Diplomaten var också i Frankrike känd för högerextrema åsikter och misstänktes även för samarbete med Vichyregimen under kriget. Trots dessa uppgifter, som var avsevärt mer entydiga än de som förekom om nordafrikanska medborgare i Stockholm, vidtogs ingen som helst åtgärd mot diplomaten. Han fick i stället sitt uppehållstillstånd förlängt. På statspolisen ansåg Hasselrot att ”det f.n. icke vore behövligt” med några åtgärder angående OAS:s verksamhet, på våren 1962, mitt under OAS mest energiska attentatsperiod.

Detta utgör en skarp kontrast till den tunisiske medborgare som trots diplomatvisum och UD-påtryckningar nekades inresa till Sverige gång på gång under 1960 och 1961. Den enda grund som angavs till detta var att han ”framstod” som ledare för algerierna i Sverige. Mannen ifråga arbetade – efter det att UD tvingat igenom ett uppehållstillstånd – under 1960-talet på den tunisiska ambassaden i Stockholm och därefter som representant för tunisisk statlig företagsamhet. Vid denna tid förhandlade FLN med den franska regeringen i den schweiziska kurorten Evian om ett eld upphör. Sverige stödde internationellt den algeriska frigörelsen och den internationella opinionen, inklusive FN, för Algeriets sak var mycket stark.

FLN omnämns sparsamt i de handlingar som gjorts tillgängliga, och inte heller förrän så sent som 1957. Under 1958 noteras rörelsen några gånger liksom under 1960. På sommaren 1958 får statspolisen ett anförande som hölls av en FLN-representant vid ett stort internationellt freds- och nedrustningsmöte i Stockholm. Dag Stiernspetz sänder hem ett par rapporter samma höst om den terror- och sabotageverksamhet som FLN bedriver i Frankrike och den 30 oktober upprättas en akt över några av FLN:s sändebud i Europa, de anges vara ”kommunistiskt engagerade”. Den förste på listan – Abderrahmane Kiouane – hade redan besökt Stockholm i januari 1957. Om det stod att läsa i Dagens Nyheter den 24 januari det året. Ett annat tillfälle då FLN nämns är i ett förhör med en algerier som söker uppehållstillstånd och uppger att han flyr undan FLN:s repressalier.

En person som säkerhetstjänsten intresserar sig mycket för är Seddik, som tros vara en av FLN:s utsända män i Sverige. Han har en farbror som är senator i Nationalförsamlingen i Paris och han tycks kunna leva på någon form av utländskt underhåll. Han hålls under kontinuerlig uppsikt av statspolisen och uppfattas som en av FLN:s ledande figurer. Men det är först kring 1960 som statspolisen aktivt söker efter FLN-organisatörer i Sverige, en tidpunkt när striderna mellan FLN och Frankrike hade övergått i preludier till förhandlingar. Sammantaget benämns och diskuteras FLN explicit endast vid ett femtontal tillfällen under perioden 1954–1962. OAS, som påbörjar sin verksamhet 1960, nämns bara i samband med utredningen av en möjlig OAS-aktivist vid franska ambassaden i Stockholm. Rapporterna om OAS intensifierade attentatsverksamhet – som Dag Stiernspetz lämnade till försvarsstabens utrikesavdelning – lyser med sin frånvaro i materialet från den inrikesorienterade säkerhetstjänsten. Stiernspetz två enda rapporter om FLN finns dock bokförda också på inrikesavdelningen.

Att FLN inte nämns explicit vid namn betyder inte att säkerhetstjänsten är okunnig om att frigörelseprocessen i Algeriet sker i organiserade former. En rimlig slutsats att dra av det faktum att FLN omnämns mycket knapphändigt och OAS nästan inte alls, är i stället att okunnigheten bestod i oförmågan att sätta den algeriska frigörelseprocessen i ett politiskt sammanhang. Endast ”algeriska med flera nordafrikanska organisationer” som har en ”mer eller mindre terroristbetonad karaktär” förekommer i materialet. För säkerhetstjänsten är förekomsten av ”araberna” i Stockholm, som det står i ett PM, ett bekymmer eftersom den leder till ”gruppbildning” och det är inte ”önskvärt” att utlänningar ”som äga beröring med ifrågavarande organisationer [alltså algeriska med flera nordafrikanska organisationer, förf. anm.] härstädes sammansluta sig till intressegrupper”. Dessa formuleringar, som här citeras ur statspolisintendenten Nils Andermarks uttalande om en ansökan om förlängt uppehållstillstånd till Utlänningskommissionen, återkommer i närmast exakt samma ordalydelse i ett flertal likartade fall.

För den svenska säkerhetstjänsten är FLN ingen organisation med någon politisk legitimitet, inte heller är man intresserad av vilka politiska mål eller vilka medel rörelsen använder. Centralt för polisens bedömning är att beröring med den nordafrikanska frigörelseprocessen, såväl som annan antikolonial verksamhet, kan ha en ”terroristbetonad” karaktär. Rörelsen begår också ett flertal terrorattentat i Frankrike, och förstås även i Algeriet. Såvitt känt genomförde FLN dock aldrig några attentat utanför Frankrike och Algeriet. Men devisen är – om man läser den mängd uppgifter av ganska vag karaktär som framkommer under spaning mot algerierna i Stockholm – att det man inte helt förstår gör man bäst i att hålla ifrån sig. Genom det tänkesättet avskärmar sig den svenska säkerhetstjänsten från den politiska utvecklingen i Algerietfrågan, något som troligen leder till att OAS inte alls uppmärksammas. I stället fortsätter övervakningen av personer som i flera fall snart skall ingå i en suverän stats tjänstemannakader. Uppmärksamhet på den politiska utvecklingen – opinionsutvecklingen, FN-debatterna, Evianavtalen, de Gaulles maktövertagande – hade kunnat ge en helt annan relief åt säkerhetstjänstens oro för terrorism från de i Stockholm boende nordafrikanerna. Det torde efter 1959 inte vara särskilt intressant att reda ut vem som var FLN:s ledare i Stockholm, utan i stället borde uppmärksamheten riktats mot högerextrema franska rörelser och antidemokratiska militära grupper och deras konflikter med den algeriska frigörelsens organisationer. På samma sätt borde också uppmärksamheten inte riktats mot FLN i sig utan mot de motsättningar mellan FLN och algeriska nationalister utanför FLN (t.ex. Mouvement National Algèrien, MNA) som i Frankrike resulterade i mord, attentat och utpressning.

Men kanske agerar den svenska säkerhetstjänsten på ungefär samma sätt som den svenska hyresvärdinna som efter en diskussion om hyran med Seddik sade upp honom ”enär han var utlänning och endast talade franska”.

Kommunismen som smitta

En viktig anledning till att den algeriska frigörelsen ansågs hotande mot svenska intressen var att den sammankopplades med kommunismen. Vid den här tidpunkten var rädslan för den internationella kommunismen extremt stark, säkerhetstjänstkommissionen talar t.o.m. om antikommunismens ”primat” under åren 1948–1962. De antikommunistiska stämningarna skapade grogrund för konspirationsteorier och även för en misstänksamhet mot vad som kan kallas demokratiska spelregler.³⁰ Under ytan av sund demokratisk opposition kunde dölja sig ett av den kommunistiska hydrans huvuden. Om inte annat kunde troskyldiga demokrater utnyttjas av skrupelfria agitatorer med försörjningen ordnad från Moskva. I denna misstänksamhetens epok övervakar och kontrollerar den svenska säkerhetstjänsten det knappa sextiotal nordafrikaner som frekventerar konditori Algeria och efter dess stängning också andra kaféer i Stockholm som Théhuset eller i Kungsträdgården.

När den akt upprättas som förtecknar tänkbara FLN-representanter som kan förekomma i Sverige anges för en av dem att han är ”sann kommunist”, något som uppenbarligen gör hans närvaro i Sverige än mindre önskvärd. På samma sätt är Chérif Sahlis största problem med säkerhetstjänsten inte att han är FLN:s man i Stockholm, vilket statspolisen inte tycks ha noterat, utan att en kommunistisk tidning i Algeriet 1945 lovordat hans insatser under kriget och att en annan kommunistisk tidning lovordat hans akademiska bok ”Komplotten mot de afrikanska folken”.

Att Sahli skulle ha fått detta erkännande utan att ha ”arbetat för Sovjets sak” finner den tillförlitliga källa som försvarsstabens inrikesavdelning anlitat helt otroligt. Att Sahli dessutom fick bo tillfälligt hos en kvinna som var gift med en man som dömts för spioneri tycks ha avgjort saken definitivt för säkerhetstjänsterna. Sahli förhörs vid ett flertal tillfällen om sina kontakter med kommunister och hans telefon avlyssnas. Den 26 juni 1959 får statspolisen klart för sig att UD vill att Sahli behandlas ”bra”, alltså bör få ett längre uppehållstillstånd än vad som var brukligt. Utlänningskommissionen, som är den som fattar beslut om uppehållstillståndet, menar att UD ”lagt sig ut” för Sahli. Av oklar anledning har Sahli inte förhörts av statspolisen, något som dock sedan sker vid ett flertal tillfällen under 1960 och 1961. Sahli har uppenbara svårigheter att få ett uppehållstillstånd i Sverige, och UD:s politiska avdelning (Lewenhaupt) menar att inga särskilda hänsyn skall tas till Sahli. Men 1961 får han i alla fall tre års uppehållstillstånd.

Sahlis påstådda samröre med kommunister är här det stora problemet, inte den algeriska befrielsekampen. Men det beror på att tolkningsmönstret som läggs på den algeriska kampen för ett självständigt Algeriet är antikommunismen. Säkerhetstjänstkommissionen skriver i sin rapport att ”uppskattningsvis torde under 1950-och förra hälften av 1960-talet mer än hälften av säkerhetspolisens spaningsresurser ha avsatts för spaning mot svenska kommunister”³¹. Den bilden kan illustreras med ett brev till polisintendent Hasselrot där brevskrivaren menar att eftersom Sovjetunionen är så inblandat i FLN:s kamp så frågar jag ”mig därför om det inte vore berättigat med kontroll av en sådan herre som Sahli”. En enskild person utsätts härmed för övervakning, telefonavlyssning och en mängd förhör om sina kontakter med andra algerier på grundval av att kommunistisk press hyllat hans böcker, att han känner en kvinna som är gift med en svensk spiondömd kommunist och att han hyser samma åsikter om att hans land skall bli självständigt som Sovjetunionen givit uttryck för, t.ex. i FN.

För att understryka med vilka faror kommunismen förknippas kan en anonym rapportörs PM från en resa i Frankrike citeras. Rapporten skickas med all sannolikhet först till T-kontoret då den vidareförmedlas till chefen för försvarsstabens inrikesavdelning Per Elof Vingren från T-kontorets chef Thede Palm. Rapporten är sänd den 14 december 1954 men diarieförs inte förrän den 30 augusti följande år. På Palms inrådan hemligstämplas den vid registreringen och han råder också till viss försiktighet i tolkningen av den. Rapporten utgör en nitton sidor lång maskinskriven exposé över läget i Frankrike under hösten 1954. Även för ett erfaret och luttrat sinne utgör rapporten en osannolik provkarta på 1950-talets rädslor. Kommunismen i Frankrike beskrivs som inrotad och hotande hela den demokratiska världen. Rapportören skriver att ”fransk politik är behärskad av utlänningar och nynaturaliserade fransmän” och konstaterar att det är svårt att förstå för den som är utomstående då dessa utlänningar är ”kamouflerade” genom att bära ”äkta franska namn” och ”mycket litet skiljer sig från fransmän”. Om den dåvarande regeringen säger rapportören att premiärminister Mendès-France omger sig med ”briljanta intelligenser” som ”samtidigt oftast är av både judisk härstamning och homosexuella”. Personerna ifråga beskrivs alla som ”neutralister” och som ”mer eller mindre kommunistsympatisörer”.

Rapportören går igenom namn efter namn i den politiska krets som omger den franske statsministern Pierre Mendès-France och noterar vid varje person huruvida de är av judisk börd (det är de flesta) samt om de är homosexuella (det är många av dem). Han noterar också särskilt de förhållandet att två män lever i ett ”homosexuellt äktenskap” samt att de flesta av dem han nämner inte uppger sina ”riktiga” namn.

Denna rapport, var syfte är att enligt egen uppgift ”studera fransk kommunism”, kopplar samman en hotfull kommunistisk ideologi med alla former av neutralism, fredssträvanden och pacifism. Men, och mer försåtligt, så kan vi iakttaga en koppling mellan kommunism och vad rapportören tar för givet vara moralisk dekadens, nämligen homosexualitet och judiskt inflytande. I våra ögon ger rapportören intryck av att ha en klassisk högerextremistisk eller närmast fascistisk politisk föreställning. Det är svårt att tolka hans kopplingar mellan kommunism, homosexualitet och judiskhet på annat sätt, särskilt som hans uppfattning är att man i stället bör vara nationalist. Än mer betänkligt är det för säkerhetstjänstens förmåga att korrekt uppfatta de hot och risker som förelåg i Stockholm via invandrade franska medborgare och nordafrikaner att denna typ av information får ligga till grund för tolkningar och bedömningar.

I handlingarna återfinns också en återkommande rapportering om det kommunistiska inflytandet i Frankrike, i Nordafrika och i nordafrikanska kretsar i Skandinavien. Med jämna mellanrum förekommer rapporter, akter och PM som refererar t.ex. medlemmarna i det franska kommunistpartiets politbyrå, ett tal som partiledaren Maurice Thoréz hållit eller rapporter från bevakning (via en förtäckt rapportör) vid konferenser om fred och avkolonisering. Det ständiga sysslandet med kommunismen som företeelse skapar rimligen en bild av att hotet från den algeriska rebellrörelsen utgörs av dess bidrag till en förstärkning av, och underlättar utbredningen av, kommunismen.

En närmast anekdotisk berättelse som återges i en av de mer omfattande utredningarna om FLN:s verksamhet i Sverige förtjänar att återges. På kafé Algeria visar det sig i maj 1957 att en av gästerna delar ut små klisterlappar på vilka det står: ”Nej till svenskt atomvapen!” Eftersom dessa är tillverkade och utgivna av Svenska Fredskommittén som ”måste betraktas som en helt kommunistdirigerad organisation” kan också de politiska diskussionerna på kafé Algeria anses vara kommunistiska. Det är den logik som sedan leder Charles Lundqvist, 1:e kriminalassistent på statspolisen, att fastställa att det i Sverige har konstaterats ”visst samröre” mellan FLN och kommunismen.

Ett annat exempel på kommunismens överordnade hot är att uppgiften att en fransk medborgare kan tänkas vara kommunist, eftersom han har kommunistisk litteratur på franska, leder till förhör och undersökning från statspolisens sida. Påståendet läggs till grund för misstankar mot mannen trots att uppgiftslämnaren på en direkt förfrågan svarar att hon varken läser eller förstår franska. Ett likartat exempel är en annan fransk medborgare som nekas uppehålls- och arbetstillstånd eftersom han anses ha kommunistsamröre. Bakgrunden är att han samlat in namn för den s.k. Stockholmsappellen 1952 samt att han angivits ha ”flygplansritningar” i sitt skåp på sin arbetsplats. Det visar sig att det skåp där ritningarna skall ha förvarats – endast en enstaka uppgiftslämnare påstår detta – är ett kollektivt skåp där man gemensamt förvarar verktyg som används i arbetet.

Ytterligare ett exempel är en person som utvisas 1957 för att ha haft samröre med en finsk kommunistsympatisör som dömts för spioneri. Mannen ifråga nekas tjugo år senare inresa i Sverige då han vill återvända som diplomat för sitt hemland.

Tolkningen av de algeriska och franska motsättningarna blir för den svenska säkerhetstjänsten en fråga om graden av kommunistiskt inflytande. Kommunism blir en tillräcklig, men dock inte nödvändig, ingrediens i den bedömning som utmynnar i att uppehållstillstånd eller arbetstillstånd bör nekas, övervakning genomföras eller förhör hållas. Andra ting kan också utgöra tillräcklig grund för att säkerhetstjänsten skall bedöma en person som farlig, en säkerhetsrisk eller opålitlig, men kommunistiska sympatier är det som i oklara fall fäller avgörandet.

Uppfattningen om avkolonisering och frigörelsen i Nordafrika

Avkoloniseringen – alltså den ganska snabba process som inleddes direkt efter andra världskriget och där de stora europeiska kolonialmakternas underställda territorier i Afrika, Asien och Amerika blev självstyrande stater – används aldrig av säkerhetstjänsten som ett tolkningsmönster för händelserna i det franska Nordafrika. Inte heller inom UD uppfattades avkoloniseringen vid den här tiden ha någon relevans för den svenska utrikespolitiken eller svenska förhållanden.³² Som alliansfritt land, utan några signifikanta kolonier och utan egentlig egen krigserfarenhet under andra världskriget stod Sverige i många avseenden utanför den mest omvälvande internationella utvecklingen under 1950- och 1960-talen, nämligen den väldiga avkoloniseringsprocessen. Förhållandet är inte särskilt svårförståeligt, men det blir ödesdigert när de svallvågor som processen skapar i Sverige skall tolkas. Säkerhetstjänsten står i stor utsträckning utan de redskap för tolkning som hade satt in konflikten i Algeriet i ett större sammanhang. Inte heller utrikesdepartementet hade en tolkning av Algerietfrågan som en del av avkoloniseringen, men då utrikesminister Undén insåg dels vilka brott mot mänskliga rättigheter som begicks i Algeriet, dels att territoriet höll på att bli en spelplats för en konflikt mellan öst och väst, blev det nödvändigt för den svenska utrikespolitiken att ta ställning till avkoloniseringsprocessen. För svensk del resulterade det i ett tidigt politiskt stöd till algeriskt självstyre 1959.³³

De rapporter som sänts hem från de svenska militärattachéerna i Paris innehåller inte heller (och borde knappast göra det) några mer ingående analyser av avkoloniseringen. Dag Stiernspetz förser dock utrikesavdelningen med ett flertal redogörelser och analyser, både egna och refererandes franska dito, av den franska synen på konflikten. Rapporterna innefattar åtminstone till viss del avkoloniseringen som en internationell politisk process. I dessa analyser finns kopplingar till Kongokrisen och Belgiens närvaro där liksom till frigörelsen av Marocko och Tunisien. Men dessa rapporter återfinns inte i inrikesavdelningens registrerade handlingar avseende Algeriet eller Frankrike.

En och annan rapport från svenska diplomater i Paris – ställda till UD och/eller utrikesavdelningen – når dock Försvarsstabens inrikesavdelning. I en rapport till UD, som i kopia når Försvarsstaben, från den 10 oktober 1958 rapporterar Kumlin om ”de senaste månadernas terrordåd” som utförts i Frankrike. Konsekvensen har blivit att den franska regeringen utfärdat undantagslagstiftning avseende krigföringen i Algeriet. Parlamentet behöver inte längre höras ”beträffande ordningens upprätthållande i Algeriet” och personer som misstänks ge ”hjälp” till FLN får interneras, tvångsförflyttas eller frihetsberövas utan att detta prövas i vanlig domstol. Som bilaga³⁴ sänder Kumlin med en artikel från Svenska Dagbladet (20/7 1958) om den gaullistiska politiken i Nordafrika, en recension av Victor Vindes bok Revolution i Algeriet skriven av Erik Lönnroth i Dagens Nyheter (18/3 58) samt två klipp om FLN:s besök i Stockholm (24/1 1957) från MT och Dagens Nyheter. Besöket från FLN var avsett att försöka värva ett svenskt stöd för Algeriets sak inför FN-debatten samma år. Genom informationen i denna akt finns således möjligheter att sätta den algeriska frågan i ett bredare internationalpolitiskt sammanhang.

Om dessa undantagslagar rapporterar Dag Stiernspetz till Försvarsstaben, samma dag som Kumlins rapport, men rapporten ankommer några dagar senare till inrikesavdelningen. Resultatet av rapporteringen – såsom arkivet är strukturerat – utgörs dock av en lista på ”vissa” i Stockholm boendes algeriska medborgare. Listan upptar femton namn och är upprättad innan undantagslagarna i Frankrike men diarieförd den 31 oktober 1958, alltså efter den ovannämnda akten. Ytterligare en lista har upprättats, men denna gång över ”kommunistiskt engagerade algeriska medborgare vilka kan förmodas anlända till Stockholm”. Listan upptar sju namn och är även den diarieförd den 31 oktober 1958.

Konsekvensen av materialet från Kumlin och Stiernspetz blir alltså att säkerhetstjänsten tar fasta på övervakningsaspekterna och därför ställer frågan: ”Vilka algerier har vi i Sverige?” och inte alls ställer frågan: ”Givet konfliktens art, vilka grupper i Sverige har intresse av att begå politiska brott i anslutning till den?” Säkerhetstjänsten fokusera tydligt på individer och individer som kommer från det område där konflikten råder. En möjlig inriktning hade varit att i stället inrikta sig på de motsättningar mellan algeriska grupper som diskuteras i materialet, likaså rimligt hade varit att analysera Sveriges roll i konflikten. Är det troligt/rimligt att svenska intressen hotas i detta läge? Är det troligt/rimligt att personer som flyr hit för att undkomma undantagslagarna avser att begå brott här? Svaren på dessa frågor kunde ha lett fram till slutsatsen att Sverige var ett land FLN önskade ha på sin sida, och att Sverige för tillfället inte spelade någon avgörande politisk roll i konflikten. Ytterligare ett svar kunde varit att risken var större att eventuella FLN-sympatisörer i Sverige utsattes för attentat från andra algeriska grupper eller från franska högerextremister än att dessa FLN-sympatisörer själva skulle genomföra något attentat.

Den ytterligare information om Algerietfrågans internationella sammanhang som kunde ha kommit ut ur t.ex. observatörers rapporter från internationella fredskonferenser – organiserade av vänsterorganisationer och kommunistiska ungdomsorganisationer – dränks i den raka analysen att Algeriets frigörelse är en fråga om hur mycket den är kopplad till kommunismens utbredning. Det går inte att undvika att återkomma till kommunismen och kalla kriget som tolkningsmönster för den svenska säkerhetstjänsten eftersom dessa perspektiv återkommer i de flesta av de försök till politiska analyser som görs inom säkerhetstjänsten. Ur ett svenskt perspektiv är detta olyckligt då det är uppenbart att Sverige spelar en roll för olika antikolonialistiska rörelser blott och bart genom sin alliansfrihet. Sverige och Schweiz nämndes t.ex. som möjliga länder att rekrytera valobservatörer från inför en tänkbar folkomröstning i Algeriet om självstyret.³⁵ Orsaken var att dessa länder var ”neutrala”. Samma perspektiv återkommer i den svenske diplomaten i Kairo Gösta Faxelius brev från den 25 maj 1961 där han anger att ett diplomatiskt möte med alla Förenade Arabrepublikens ambassadörer i Västeuropa skall äga rum i Stockholm.³⁶ Platsen har valts eftersom Sverige är ett ”pays neutre”, alltså ett neutralt land där man kan föra politiska diskussioner i lugn och ro. Denna politiska vinkel försvinner emellertid i säkerhetstjänstens analys eftersom organisationen inte uppfattar avkoloniseringen som en separat internationalpolitisk process, som är åtminstone delvis skild från öst–västkonflikten. I stället ses de koloniala konflikterna enbart som ett utflöde av motsättningen mellan den fria världen och kommunismen.

Uppfattningen om utlänningar och kvinnor

I ett PM från den 28 november 1957 skriver Erik Lönn på statspolisen till polisintendent Hasselrot att ”arbetet med SUK-undersökning i de s.k. arabärenden” har slutförts och att inget nytt har tillkommit. Statens Utlänningskommission (SUK) var den instans som beslutade om uppehålls- och arbetstillstånd, och de remitterade ärendena till statspolisen för kontroll av den sökande. Här hade således ett antal ”arabärenden” slutförts för SUK:s räkning och några nya uppgifter hade inte tillkommit. I samma PM skriver dock Lönn till Hasselrot att ”värdefullt skulle även vara att en polisman på III D bleve fullt insatt i all de frågor och alla aspekter beträffande arabproblemet och i Sverige vistande araber, helst som ju de flesta araberna i Sverige äro bosatta i Stockholm”. Som tidigare nämnts kommer förste kriminalassistent Charles Lundqvist på Stockholmsavdelningen (III) och rotel D att få denna uppgift. Hans undersökning, som inkom till försvarsstaben den 10 april 1958, skall vi närmare behandla nedan. Faktum är dock att efter det att Lönn bett att få en särskild kraft till ”arabproblemet” så förekommer inte längre den beteckningen, annat än i ett enda enstaka fall, bland de handlingar som gjorts tillgängliga i studien.

Från och med 1958 förekommer i stället uttryck som ”element från Nord-Afrika”, ”nordafrikanska medborgare”, ”fransk-nordafrikansk-egyptisk grupp” samt ”algerier”, ”algerisk härkomst” och ”algerrebeller” i handlingarna. Inte heller finns några tecken på en systematisk användning av rasbegrepp, religiösa beteckningar eller hudfärg i nedsättande syfte. Vid ett par enstaka tillfällen förekommer ordet ”neger” i handlingarna och ordet ”muhammedan” används normalt om muslimska trosbekännare. Ordet ”jude” används likaledes vid något enstaka tillfälle på samma sätt. Dessa uttryck används dock utan några som helst kontextuella nedlåtande markeringar. Religiösa spörsmål eller uppfattningar spelar också en mycket undanskymd roll i de skriftliga handlingarna som upprättats inom säkerhetstjänsten.

Två undantag förtjänar att nämnas. Den rapport från en resa i Frankrike hösten 1954 som diskuterades ovan använder beteckningen ”jude” på ett djupt nedsättande sätt; konsekvent och systematiskt. Likaledes används uttrycket ”eurasiern Durand (med några namn före och några namn efter)” på ett ytterst nedlåtande sätt om en fransk medborgare av indokinesisk och fransk härkomst. Han söker politisk asyl då han flytt från fransk militärtjänstgöring. Det PM som upprättats kring ärendet i Försvarsstaben – okänt av vem men av någon som har nära beröring med Utlänningskommissionen – utgör också en systematisk nedvärdering av de personer som söker politisk asyl i Sverige på grund av förhållanden i det franska kolonialkriget. Skrivelsen markerar starkt motstånd mot den humanitära grundinställning som författaren menar kännetecknar Utlänningskommissionen. Den hållningen anses som omodern, krypande samt vägledd av ”östblockets intressen”. Skrivelsen är daterad så sent som den 29 augusti 1962, alltså ett par månader efter Algeriets utropande som suverän stat.

Att säkerhetstjänsten har svårigheter att kategorisera personer från Algeriet och Nordafrika märks dock då de använder olika omskrivningar vilka varierar över tid. Vanligast är dock ”nordafrikaner” eller ”franska medborgare av nordafrikanskt/algeriskt ursprung”. Beteckningar som i det rådande läget av oklara gränser och medborgarskap i stort förefaller rimliga. Det tyder också på viss insikt att begreppet ”arab” överges då de flesta algerier knappast med någon rimlighet kan kallas så. Den ursprungliga befolkningen i Algeriet var berber, som därefter blandats upp med vandrande folk från såväl östra Medelhavet (”araber”) som nomader från söder och européer från norr. Algeriet härbärgerade också en stor grupp judiska trosbekännare. Nordafrikaner eller algerier tycks därmed vara en ganska rimlig beteckning på personer från denna del av världen.

Ett könsperspektiv på hur övervakningen organiserades ger vid handen att kvinnor inte ses som några subjekt i övervakningsprocessen. I handlingarna som öppnats för analys förekommer inte en enda kvinna av fransk eller nordafrikansk härkomst i sin egen rätt. En handfull hustrur till franska medborgare nämns i förbigående. De enda kvinnor som nämns är svenska kvinnor – unga och äldre – som har olika former av relationer med de män som övervakas. Att i ett förhör uppge att man kommit till Sverige för att ”träffa svenska flickor”, att man redan har ”träffat en svensk flicka” eller t.o.m. ämnar ingå äktenskap med ”en svensk flicka” är mycket vanligt förekommande. Flera av de övervakade nordafrikanerna gifter sig också med svenskor och flera har, eller får, barn under vistelsen i Sverige. Trots det utvisas några av dem ändå när deras uppehållstillstånd går ut. Av statspolisen uppfattas giftermålen, explicit i något fall, ske enbart i syfte att lättare få uppehållstillstånd.

I ett fall kommer ett föräldrapar till polisen för att ange att deras dotter sällskapar med en nordafrikan som de misstänker sysslar med olaglig verksamhet. Fadern är den som för talan och är drivande. Han är ”rädd att hans dotter eventuellt kan ha varit engagerad i någon slags illegal kurirverksamhet för algeriernas räkning”. Av förhöret med fadern att döma – hållet den 12 juni 1958 – föresvävar det honom aldrig att hon mycket väl vet vad hon gör. Trots allt skall hon vid denna tid just fylla 25 år. På samma sätt anges de kvinnor – alla svenska medborgare – som umgås i kretsen på kafé Algeria som politiskt passiva och upptagna av sina kärleksrelationer till männen. Männen å sin sida uppger någon gång att de inte har någon fast bostadsadress utan ”sover hos olika flickor”. I ett par fall lever männen uppenbarligen – att döma av handlingarna – i ett ömsesidigt tillfredsställande utbyte med äldre kvinnor; mat och husrum mot sex och samvaro.

Det märkliga är inte förhållandena i sig – de är säkert korrekt återgivna – utan det faktum att kvinnorna med något enstaka undantag inte tillmättes någon annan roll än den politiskt passiva, samt att relationerna till kvinnorna genomgående beskrivs som erotiska, lösliga, tillfälliga och växlande. Mot den bilden talar dels att en handfull av de mest aktiva i Algerietfrågan, personer som aktivt övervakas under perioden, faktiskt bildar familj med svenska kvinnor och flera blir senare svenska medborgare, dels att det i många fall inte hade varit möjligt att bedriva någon opinionsbildning mot Frankrikes krig i Algeriet utan de fransktalande yrkesarbetande kvinnor om vilka säkerhetstjänsten inte tycks veta någonting. Dessa kvinnor var, att döma av det lilla material som återfinns kring dem, ovanligt självständiga, handlingskraftiga och modiga. De bröt ofta med föräldrar och bakgrund, de engagerade sig i en politisk kamp som de flesta av deras generationskamrater inte kände till, de översatte och tolkade appeller och plakat, de agerade kontaktpersoner. Tilläggas bör att de alla var yrkesarbetande när de flesta kvinnor förväntades skola in sig i hemmafrurollen.

Lundqvistska utredningen

Förste kriminalassistent Charles Lundqvist får uppenbarligen sent 1957 i uppgift att göra en genomgripande undersökning och sammanställa vad statspolisen vet om nordafrikanernas verksamhet i Sverige. Han producerar en utredning, eller sammanställning, om 50 maskinskrivna sidor. Han börjar redogörelsen med en historieskrivning där Frankrikes kolonisering av Algeriet 1830 utgör startpunkten och bildandet av en FLN-grupp i Helsingfors kring 1955 utgör slutpunkten. Därefter följer en noggrann redogörelse för statspolisens arbete i de nordafrikanska kretsarna. Lundqvist utelämnar dock det faktum att hans uppgifter bygger på åtminstone tre angivare – en förtrolig meddelare, en ung student från Mellanöstern som agerar infiltratör samt en ung svensk student som likaledes umgås med gästerna på kafé Algeria. Det framgår dock av uppgifternas art att konditoriet/kaféet också övervakats noga samt att den politiska aktiviteten hos gästerna även i övrigt har följts.

Den egentliga upprinnelsen till att kafé Algeria, som arrenderats sedan mars 1956 av två franska medborgare födda i Algeriet, kommer i blickfånget är att en förtrolig meddelare berättat för försvarsstabens inrikesavdelning att konditoriet var ”en samlingsplats för en del nordafrikanska medborgare av olika politisk karaktär, därav en del som kunde misstänkas vara kommunister och fientligt inställda mot västerlandet”. Grunden för uppmärksamheten var således inte oro för vad frigörelseprocessen och de algeriska nationalisterna i Sverige egentligen skulle åstadkomma, utan viktigast för att skrida till handling var misstankarna om att de var kommunister och dessutom fientliga mot västerlandet. Algeria existerade från mars 1956 till januari 1958.

Första gången statspolisen registrerar en politisk aktivitet är en liten fredlig demonstration mot franska ambassaden den 3 november 1956. När deltagarna får klart för sig att de bryter mot lagen eftersom de demonstrerar utan tillstånd lämnar de flesta lugnt ambassaden. Två personer grips som ledare för demonstrationen men de släpps efter förhör och inget åtal väcks. På skyltarna stod paroller som ”Fred i Afrika” och ”Amerika måste ingripa” samt ”Fred i hela världen”. Lundqvist konstaterar att de två gripna redan var övervakade och att statspolisen därför visste att de gjort ett kort besök på det svenska kommunistpartiets högkvarter dagen innan demonstrationen. En tredje som deltagit i besöket var ”känd för statspolisen som ivrig kommunistsympatisör”, men inte algerier utan fransman.

Lundqvist påvisar genom sina angivare att besöket hos de svenska kommunisterna innebar att demonstranterna lämnade ett pressmeddelande om demonstrationen.

Av redogörelsen framgår, särskilt om man jämför den med övriga tillgängliga uppgifter, att minst två, kanske tre, av dem som umgås på Algeria är franska rapportörer/agenter. I den lilla krets av kanske 15–20 personer som polisen intresserar sig för finns således två eller tre svenska infiltratörer och rapportörer samt två eller tre franska dito.

Statspolisen konstaterar att i januari 1957 anländer en ny algerier till Stockholm, Seddik, som inte tycks ha något arbete för sin försörjning. I stället lever han på bidrag från Frankrike. Mycket talar för, menar Lundqvist, att Seddik är utsänd av FLN för att samla in ekonomiska bidrag och eventuellt för att utöva repressalier mot nordafrikaner som inte stöder FLN. Lundqvist menar samtidigt att en ”lokalavdelning” av FLN bildas i Stockholm på våren 1957. Initiativtagare till den är emellertid inte Seddik utan de två som greps utanför franska ambassaden året dessförinnan. En av dem, Sofi, arrenderade kafé Algeria. Kaféet var också under våren distributionscentral för FLN:s broschyrer och flygblad. Flygblad och broschyrer delas ut helt öppet och beskriver rörelsens organisation och medel. Gästerna på Algeria hade också planer på att söka demonstrationstillstånd för en demonstration till stöd för det fria Algeriet.

Lundqvists källor hävdar att Seddik ”finansierar den förmodade FLN-organisationen i Stockholm” eftersom han ibland reser till Frankrike och ”hämtar pengar”. Logiken i den uppgiften är svårförståelig om den tidigare uppgiften från samme uppgiftslämnare – att Seddik kom till Sverige för att samla in pengar till FLN – är korrekt. Det tycks, enligt Lundqvist redogörelse, råda en viss oenighet om hur mycket pengar de enskilda individerna skall bidra med. Några vill ha en medlemsavgift om 20 kronor, skriver han, andra att man bidrar med så mycket man kan avvara.

Lundqvist rapporterar också om offentliga möten i Algerietfrågan som störs av nazister och om rektor Torgny Segerstedts förbud för en av Algerias gäster att hålla föredrag. Segerstedts reaktion var knappast oväntad med tanke på att de affischer som satts upp före mötet innehöll meningar som ”Preventivkrig och polisaktion eller sionist- och imperialistkonspiration”. Inget i Lundqvists redogörelse talar för att någon annan i kretsen från Algeria var inblandad i det inställda mötet. Den person som försökte genomföra mötet blir också snart en oönskad gäst på Algeria. Han gör sig till ovän både med personerna på Algeria, med personer på egyptiska ambassaden (han är egyptisk medborgare) och kommer också i bråk på stan vid ett flertal tillfällen.

Lundqvist redogör för ytterligare en möjlig provokation från hans egen infiltratör. Infiltratören hade vid ett tidigare tillfälle 1956 försökt få Algerias gäster att ”spränga ambassaden”, alltså den franska ambassaden i Stockholm. Något som bemöttes kallsinnigt från de övriga. En person som brukade besöka konditoriet – och tycks ha mycket gemensamt med Lundqvists tidigare infiltratör – tar upp frågan om inte det är fransk propaganda att FLN har utfört massakrer på algerier under sommaren 1957. De flesta närvarande instämmer i detta, en norsk journalist som är närvarande föreslår att man skall slå sönder inredningen för den nyhetsbyrå som kablat ut nyheten över världen. ”Ingen av de närvarande var emellertid benägen att taga hans yttrande på allvar”, som Lundqvist skriver. Händelsen liknar mycket den provokation som Lundqvists infiltratör tidigare genomförde, då han föreslog att man skulle spränga franska ambassaden i Stockholm i luften. Den påstådde norske journalisten har heller inte kunnat identifieras, något som är närmast unikt i materialet.

Lundqvists förtrolige meddelare berättar att under besöket från FLN-ledare i januari 1957 hade en ”lista” över ”franskvänliga” algerier upprättats. För en nutida betraktare leder en sådan iakttagelse bara till en slutsats: en del av algerierna som bodde i Stockholm var hotade till livet. Statspolisen visar emellertid ingen sådan insikt. I stället fortsätter kartläggningen av tänkbara FLN-sympatisörer.

I oktober 1957 berättar den förtrolige meddelaren att ”den algeriska frihetsrörelsen i Stockholm” bildat ett ”utskott” som sökt lokal och som redan hade en ”kontorsutrustning samt kvinnlig sekreterare”. Syftet är att bedriva propaganda för ett fritt Algeriet, skriver Lundqvist. Tidpunkten stämmer väl med det som är känt tidigare om ungefär när den provisoriska algeriska regeringen, helt öppet, började sätta upp s.k. informationskontor runt om i världen.

Att gruppen kring Algeria är övervakades framgår av den sista anteckningen i Lundqvists kronologiska redogörelse. Han skriver att tre dagar före julafton 1957 lämnade sex personer konditoriet ”och försökte giva sken av” att det skulle åt var sitt håll. Gruppen sammanstrålade sedan på ett annat konditori för att där ägna sig åt politiska diskussioner. Troligen är en av de sex Lundqvists egen uppgiftslämnare Saïd, en hel del i återgivandet av händelserna tyder på det, i annat fall måste konditoriet vara i det närmaste konstant övervakat. Diskussionen på det andra konditoriet gick ut på att de av motståndsrörelsens medlemmar som inte betalade frivilligt skulle ”få betala under tvång” och dessutom betala ”böter”. Återigen slås en nutida betraktare av att inte statspolisen av dessa uppgifter drar slutsatsen att franska medborgare av algerisk härkomst som inte sympatiserar med FLN kan bli utsatta för svår förföljelse och följaktligen borde behöva beskydd. I stället inriktas övervakningen under de år som följer helt och hållet på att kontrollera FLN-sympatisörer i Stockholm.

Lundqvists avslutande utläggning borde läsas i sin helhet då den i sina slutsatser, vilka visar sig vara de antaganden på vilka hela redogörelsen bygger, missar stora delar av det underrättelsematerial han själv samlat in. I stället för att dra slutsatsen att det finns motsättningar mellan å ena sidan algerier som är för FLN och å andra sidan de som inte är det, samt mellan å ena sidan franska intressen (minst två, troligen tre, franska agenter florerar i materialet) och å andra sidan de algerier och deras medarbetare som kämpar för ett fritt Algeriet, så drar han slutsatsen att FLN i Sverige är en utlöpare av en ideologi som vill lägga världen under diktatur, alltså kommunismen. Därmed skall alla FLN-sympatisörer också kontrolleras och övervakas så länge de befinner sig i Sverige.

Eftersom ingenting i materialet tyder på att svenska politiska intressen hotades – alltså att landets styrelse eller landets fred hotades – av nordafrikanerna i Stockholm, och inga belägg heller finns för att franska intressen är hotade (vid sidan av de provokationer som statspolisens informatör ägnade sig åt), torde skyddet av de individer som givits uppehållstillstånd i landet vara en primär uppgift. Den uppgiften tog inte den svenska säkerhetstjänsten på sig. Kunskaperna om hoten höll man för sig själva. I stället valde man att lägga all sin kraft på att belägga att FLN:s sympatisörer var styrda av kommunismen, bidrog till kommunismens utbredande och ”livligt understödes” av kommunisterna. Som Lundqvist skriver i avslutningen av sin 50-sidiga redogörelse; ”I Förenta Nationerna har världskommunismen även låtit höra sin röst till förmån för den algeriska frihetskampen”. Detta är skrivet ungefär 18 månader innan Sverige i FN låter höra sin röst till förmån för den algeriska frihetskampen och röstar för algeriskt självbestämmande.

Människorna bakom orden

I handlingarna ryms närmare 60 personer med anknytning till den franskalgeriska konflikten vars förehavanden varit föremål för ingående analys, övervakning eller undersökning. Bara i en rapport från övervakningen av kafé Algeria ryms en lista på 26 personer som alla var gäster vid kaféet vid olika tillfällen. Många av dem som säkerhetstjänsten är intresserade av är franska medborgare av nordafrikansk härkomst, men långt ifrån alla. Av dessa närmare 60 personer är det 15–20 individer som återkommer vid ett flertal tillfällen i statspolisens och försvarsstabens register. Slutsatsen av det är inte att det också var dessa personer som verkligen bar ansvaret för opinionsbildning och information kring den algeriska frågan i Sverige. I något fall tycks det i efterhand uppenbart att säkerhetstjänsten ”missat” de verkliga FLN-organisatörerna för att i stället koncentrera sig på personer vars livsstil väckte uppmärksamhet. I efterhand står det klart att det bland dem som inte följdes lika uppmärksamt fanns såväl rapportörer som provokatörer.

Utan att göra några anspråk på representativitet i kvantitativ mening får en handfull personer och deras öden i 1950-talets Stockholm spegla säkerhetstjänstens agerande. Naturligtvis bygger personberättelserna på de i många fall mycket detaljerade uppgifter som den svenska säkerhetstjänsten tillhandahåller. I några fall har dock uppgifterna kompletterats med öppna källor samt även med Statens Utlänningskommissions handlingar. Grunden för urvalet ligger i att försöka exponera de tolkningsmönster, de inhämtningsrutiner och de stämningar som präglade säkerhetstjänstens övervakning av algerier och fransmän i Stockholm i det sena 1950-talet. Som illustration av säkerhetstjänstens agerande används därför berättelserna om hur en fransk värnpliktsvägrare, en officiell FLN-representant, en fransk ambassadtjänsteman, en av arrendatorerna till kafé Algeria, en hitrest algerier med politiska ambitioner samt en fransman med arbete i Sverige sedan sent 1940-tal, uppfattades och behandlades av den svenska säkerhetstjänsten. Vid sidan av dessa personer finns förstås en mängd andra vars öde kunde förtjänat att lyftas fram, men valet av personer har gjorts för att illustrera så många och så olikartade berättelser som möjligt. Inom ramen för dessa sex personers behandling från den svenska säkerhetstjänsten finns i stort de stämningar, tolkningsmönster och inhämtningsrutiner illustrerade som var rådande vid den aktuella tiden.

Robert kom till Sverige i oktober 1961 och sökte politisk asyl här eftersom han smitit från inkallelseordern till fransk värnplikt. Han vill nämligen inte bli skickad till Algeriet. Till saken hör också att Robert är född i Saigon av franskvietnamesiska föräldrar, han har således lämnat ett franskt kolonialkrig och vill inte bli inblandad i ett till. Robert läste medicin i Paris, men det hade inte gått så väldigt bra sista tiden och bland annat därför hade hans anstånd med militärtjänsten inte beviljats. Statens Utlänningskommission begär in informationer om hur värnpliktsvägrare behandlas i Frankrike och om det verkligen är sant att Robert riskerar att skickas till Algeriet. Militärattachén Ebbe Gyllenstierna meddelar att Robert har alldeles rätt – han skulle helt säkert ha skickas till Algeriet för att tjänstgöra i 28 månader, men när ärendet behandlas i juli 1962 har Algeriet redan blivit självständigt och tjänstgöringen blir då såväl kortare som på annan plats.

Gyllenstierna konstaterar också att Robert antagligen riskerar två års fängelse för värnpliktsvägran, men att det kan mildras eftersom krigstillstånd inte längre råder. Å andra sidan råder det oklarheter kring hur tolkningen görs av domstolen – Robert inställde sig inte vid en tidpunkt när det faktiskt rådde krigstillstånd i realiteten.

Ärendet bordläggs två gånger av Utlänningskommissionen, sista gången den 28 augusti 1962. Vilket beslutet blir framgår inte av de handlingar som öppnats för oss. Men ett PM upprättat inom Försvarsstabens inrikesavdelning dagen efter Utlänningskommissionens sammanträde, rimligen av en medlem av Utlänningskommissionen, pekar på de stämningar som Algerietkriget och Roberts fall skapade. I PM:et anförs att fransmän som sökt sig till Sverige för att få asyl gjort det därför att man skaffat sig förbindelser med ”svenska flickor och därigenom kunna skylla på en anknytning till Sverige som humanitärt skäl för att bevilja främlingspass”. Att det reella motivet är att slippa åka till Algeriet står helt klart för skribenten, och denne anger också att detta skäl vanligen också anges av dem som söker asyl. Logiken i resonemanget är oklar eftersom förbindelserna med de svenska flickorna, som skribenten uttrycker det, faktiskt är en omständighet som Sverige måste ta hänsyn till och samtidigt sticker ju inte den sökande under stol med sina politiska skäl för asyl. Vad som framgår är dock att skribenten inte anser att ”svenska flickor” och deras ”förbindelser” med franska medborgare är något annat än svepskäl för vad det vara månde.

I PM:et kring Roberts ansökan fortsätter skribenten med att tala om de ”problem” som personer som Robert ställer till. Dels för UD vars utlänningspolitik ”irriterat fransmännen i hög grad” och vilka uppfattar det som att Sverige ger ”en slags hjälp åt den algeriska frihetsrörelsen”. Men dels också för Utlänningskommissionen själv som fått en ”opinionsbildande klick” efter sig som kritiserar besluten. I denna ”klick” ingår enligt skribenten Viktor Vinde och ett par andra journalister vilka kan ”ha varit ledda av östblockets intressen”. Skribenten finner det mycket förbryllande att vare sig kommissionen eller statspolisen har lyckats ”ställa fram en klar bevisning för den egentliga innebörden i de aktioner som bland annat riktat sig mycket skarpt mot Utlänningskommissionen och den politik den fört”.

Roberts fall ses här som ett i raden av fall som fått skarp kritik av opinionsbildare i det svenska samhället, men skribenten kan uppenbart inte alls förstå varför. Att UD skulle ha haft problem därför att deras politik irriterat fransmännen är ett mycket märkligt uttalande. Svenska UD hade sedan de Gaulles makttillträde 1958 en avvaktande attityd till Frankrike och efter stödet till den algeriska självständigheten 1959 var relationerna mycket frostiga under en tid. Detta var inte ett förhållande som störde UD i någon högre grad, det var en helt igenom genomtänkt strategi, dikterad av omsorgen om svensk utrikespolitik. Skribenten – verksam inom den svenska försvarsstaben – tycks således helt omedveten om att det politiska Sverige sedan en längre tid inte stod på Frankrikes sida i Algerietkonflikten.

Roberts fall ses som ett problem för den svenska utrikespolitiken och för Utlänningskommissionen. Skribenten beklagar sig över den ”humanitära” inställning som präglar många av de övriga i kommissionen och berömmer sig av att försöka upprätthålla ”krigsmaktens kanske något hårdare linje”. Det är uppenbart att denna linje innebär att asyl inte skall beviljas för den som försöker undandra sig militärtjänstgöring. Robert ses således inte som en person som flyr från ett krig vilket vid den här tidpunkten fördöms av en närmast enig internationell opinion och i vilket Sverige valt sida (inte fransk sida). Hans uppgifter om vilket straff han hotas av, som bekräftas av de egna svenska militärattachéerna och svenska diplomaterna, ifrågasätts. Hans brott – att inte inställa sig för tjänstgöring i ett regelrätt fullskaligt krig – jämförs med en svensk värnpliktigs ”undflyende” av värnpliktsutbildning i Sverige. Vår slutsats av Roberts fall måste bli att säkerhetstjänsten – i det här fallet försvarsstaben – inte agerar för att skydda humanitära intressen utan för att upprätthålla militära lojaliteter, även när det kommer i motsättning till den officiella svenska utrikespolitiken.

Sahli anländer till Stockholm i december 1958, han har enligt egen uppgift varit där flera gånger tidigare men det kan inte verifieras i handlingarna. Sahli skiljer sig från flera av de övriga övervakade nordafrikanska medborgarna – han är tunisisk medborgare, han är över 50 år gammal när han kommer till Stockholm och han är akademiker. I UD:s handlingar framgår att Sahli var FLN:s faktiske ”representant” i Stockholm under frigörelseprocessen.³⁷ I juni följande år, 1959, får statspolisen klart för sig att UD vill att Sahli får ett längre uppehållstillstånd än vad som är brukligt. Från utlänningskommissionens sida – som alltså fattar besluten om uppehållstillstånd – har man hävdat inför statspolisen att UD ”lagt sig ut” för Sahli. Utlänningskommissionen konstaterar också att Sahli till SUK:s ”stora förvåning” inte blivit förhörd av statspolisen. Förhöret hålls dock inte förrän i maj 1960, en handling som tyvärr inte varit tillgänglig. Förhöret kommer emellertid inte till stånd förrän UD meddelat – på tvärs mot vad som tidigare sagts – att Sahli skulle behandlas på det sätt ”som brukades”, alltså inga särskilda handläggningsrutiner.

Sahli får uppehållstillstånd under sin tid i Sverige, men korta och med periodvis stora svårigheter. I december 1960 menar statspolisen att ”en sådan herre som Sahli” bör telefonkontrolleras, något som enligt handlingarna också genomförs under minst sex månader. Bakgrunden till telefonavlyssningen är att ”Sovjet är så inblandat i FLN:s kamp” att detta föranleder extra vaksamhet. Sahli kallas till ett flertal förhör där han får svara på frågor om andra personer med rötter i Nordafrika och om franska medborgare. Sahli får frågor om personer som med största sannolikhet är franska informatörer, vilket statspolisen vet, och han får frågor om de personer som brukade frekventera kafé Algeria. Han känner några av dem, men bara ett fåtal. På våren 1961 får Sahli så slutligen ett längre uppehållstillstånd – på tre år.

På våren 1962 är Sahli oroad över OAS:s verksamhet i Sverige och talar med UD om saken. Sahli har goda kontakter med svenska UD och de förmedlar Sahlis oro till statspolisen. Sahli namnger restaurang Trianon, en fransman vid namn Pierre och en grupp personer som brukade samlas, enligt Sahli i syfte att hota algerierna. Men saken får ingen fortsatt handläggning inom statspolisen. Intendenten Hasselrot anser det helt enkelt inte ”behövligt med någon ytterligare undersökning” kring OAS:s verksamhet i Stockholm. Statspolisen kände väl till Pierre och hade fått andra tips om att denne var OAS-aktivist. De handlingar som finns i ärendet tyder också på att Sahli hade rätt. Något åtgärd vidtogs dock inte, åtminstone inte fram till och med 1962.

Sahli var universitetslärare och hade samarbetat med svenska forskare kring vad som idag kallas antropologiska frågeställningar i Franska Västafrika. Kanske var det därför just han kom till Sverige för att vara mellanhand åt FLN. Men i säkerhetstjänstens akter återfinns inga uppgifter om hans egentliga uppdrag i Sverige. I stället får en s.k. tillförlitlig källa, som uppger att Sahlis böcker nästan tio år tidigare har prisats av kommunistiska tidningar samt att han haft brevkontakter med en person som ”troligen” var sovjetrysk agent och att dessa hade gemensamma bekanta vid ambassaden (uppgifter som rimligtvis framkommit i brevkontroll), utgöra grunden för ett flertal förhör om hans politiska aktivitet. Att han dessutom ”gärna citerar Lenin och Gorki” (sic) läggs honom också till last i detta sammanhang. Han har också övernattat hos en kvinna som var gift med en man, dömd för spioneri.

Från Sahlis sida finns inga försök att dölja, gömma eller förneka den politiska verksamheten. Det tycks göra säkerhetstjänsten än mer misstänksam. Redan gästerna på kafé Algeria misstänks ety de verkar försöka dölja sina politiska avsikter blir Sahli offer för en misstänksamhet som grundas på hans öppna arbete för den algeriska saken. Sahlis vistelse i Stockholm sammanfaller också med den period i Algerietkriget då Sverige började omorientera sin politik, från en ganska icke-initierad hållning till ett ställningstagande för algerisk självständighet. Av den omorienteringen märks ingenting i säkerhetstjänstens handlingar.

Pierre har i flera år vistats i Sverige som representant för olika franska industrier. Men han är också, enligt handlingarna från försvarsstaben, ”gammal underrättelseman”. Försvarsstaben har dock inga bevis för att han sysslar med någon form av underrättelsetjänst i Sverige. Pierre anges av Sahli vara en av dem som träffas på restaurang Trianon för att möjligen planera OAS-verksamhet. Victor Vinde hade också påtalat för statspolisen att Pierre nog var OAS-aktivist. Hans informationer kring detta kom från franskt håll, antingen från franska ambassaden i Stockholm eller från Paris. I vilket fall som helst hade franska ambassaden i Stockholm bett om hjälp med att spåra den person som under april 1962 satte upp affischer, skickade broschyrer och delade ut flygblad med OAS-propaganda i Stockholm.

Pierre är aktiv i det stockholmska diplomatlivet. Han är t.o.m. ordförande för en svenskfransk vänskapsförening. Men han är inte särskilt god vän med svenska journalister. Vid nationaldagsfirandet 1959 slängde han handgripligen ut två svenska journalister (troligen Victor Vinde och Svante Löfgren) från franska ambassaden. Den franske ambassadören ingrep inte, och Pierre är diplomatackrediterad tidvis som biträdande militärattaché och tidvis som pressattaché. Enligt ett brev från ”H” till ”K.G” har Pierre tilldragit sig intresse från UD:s sida under lång tid. Det ”är något mystiskt” med honom som ”H” skriver. En del menar att Pierre är de Gaulles man, andra säger att han lämnade ut motståndsmän till Vichy.

För statspolisens del föranleder Pierre ingen åtgärd. I februari 1961 beslutade polisintendent Hasselrot att ”f n icke någon övervakning eller annan åtgärd skulle vidtagas”. Under våren 1962, efter anmälningarna om att Pierre troligen är OAS-aktivist, fattas ånyo ett beslut om att inte vidtaga någon åtgärd. I december 1962 vill Utlänningskommissionen ha uppgifter för att förlänga Pierre uppehållstillstånd. Tre dagar före nyårsafton 1962 meddelar statspolisen att det inte finns några ”nytillkomna omständigheter” som kan ”inverka på” beslutet beträffande Pierres uppehållstillstånd. Pierre får därmed sitt uppehållstillstånd. Såvitt handlingarna är kompletta så förhörs Pierre aldrig. Han övervakas inte. Hans omgivning utfrågas inte om honom. Kanske märker han ens aldrig att han är föremål för statspolisens intresse. Skillnaden i behandling mellan Pierre och Sahli är slående. Sahli får stå till svars för lösa rykten och för att en kommunistisk tidning berömt hans akademiska publikationer för tio år sedan, samtidigt som Pierre kan leva i lugn och ro trots att flera av varandra oberoende personer har lämnat uppgifter om att han aktivt arbetar för en – enligt militärattachéerna i Paris – ”ren terroristorganisation”.

Sofi kom till Sverige första gången 27 år gammal på sommaren 1953. Han kom likt många andra med en halvfärdig lärarutbildning i bagaget för att söka sin utkomst och kanske även lite äventyr. Han hade varit i Danmark dessförinnan, lärt sig lite danska. Och dessutom hunnit bli ”eftersökt i ett faderskapsmål”. Men nu 1953 kom han till Stockholm för att bo hos sin fästmö, en svenska som han mött i Paris, och han fick jobb som diskare. Han går mellan olika diskjobb, får jobb på posten men bestämmer sig för att det är något eget han vill ha. Tillsammans med en landsman arrenderar han det dåvarande kafé Oasen, döper om det till Algeria, och påbörjar en konditoriverksamhet. Tyvärr har dock Sofi missat det faktum att han måste söka tillstånd för att som utlänning driva kafé, men det åtgärdas på sommaren 1956. Under tiden har han också hunnit gifta sig med sin svenska fästmö och blivit pappa.

Men i november 1956 blir Sofi gripen av polisen för en olovlig demonstration mot kriget i Algeriet. Det blir inget åtal, men tillfället registreras noga bland de handlingar som förs in under hans namn. När hans uppehållstillstånd går ut 1958 kallas han till förhör och förnekar då att han tillhör någon ledargrupp inom FLN i Sverige. Den förtrolige meddelare som statspolisen vanligen lyssnar till motsäger dock Sofi. Sofi är enligt underrättelseuppgifterna en av dem som 1957 satt upp ett informationskontor eller motsvarande för den provisoriska algeriska regeringen och tagit initiativet till en ”kulturförening” för att stödja nordafrikaner i Stockholm och även samla in förnödenheter till behövande i Nordafrika. Inte någon av dessa aktiviteter är emellertid straffbar och inte heller sker de i det fördolda.

Inte någonstans i handlingarna framgår att Sofi skulle ha åtalats för något brott eller planerat något politiskt brott. Det framgår inte om Sofi fick något uppehållstillstånd 1958, men i vilket fall som helst lämnade han Sverige för en kortare tid och återkom 1960, nu med diplomatpass och svenska UD:s visering. Troligen tvingades han till det eftersom han nekades inresa på annat sätt. Statspolisen har nämligen antecknat att när Sofi ansökte om inresevisum 1960 var det ”tveksamt om han bör beviljas”. Han nekades i november 1960 inresa även med sitt diplomatvisum, trots att han var gift med en svensk medborgare och hade två små barn. Hjälp fick han dock av den svenska ambassaden i Rom. Orsaken till att han nekades inresa var att han ”framstod” som ledare för algerierna i Stockholm. Att han tilldelats visering från UD upprör statspolisens Erik Lönn. Lönn undrar om det inte borde ”övervägas” att UD ”skulle på något sätt föranledas företaga slagning beträffande ifrågavarande utlänningar” och begär en utredning av samarbetet mellan statspolisen och UD.

Sofi, som alltså vid här tiden har åtminstone två små barn i Sverige, stannar i Sverige också efter 1962. Han arbetar som ambassadtjänsteman och representant för sitt lands affärsintressen. I samband med en personförfrågan (oklart i vilket syfte) så sent som 1970 uttalar dåvarande SÄPO att ”allt talar för att Sofi under Algeriets kamp för frigörelse från Frankrike var en av ledarna för den svenska sektionen av den Algeriska motståndsrörelsen FLN. […] Att Sofi skulle arbeta för den Algeriska U-tjänsten finns ej dokumenterat i tillgängliga handlingar men påståendet kan mycket väl vara riktigt. Sofis bakgrund talar i viss mån för ett sådant antagande.” Det märkligaste med påståendet ovan är att ingenstans i alla de handlingar som behandlar övervakningen och kontrollerna, och där Sofi är ymnigt förekommande, finns några som helst belägg för att han gjort någonting annat än den fredliga, men otillåtna, demonstrationen 1956. Polisen lade själv ned den utredningen trots att de tog Sofi på bar gärning. Men de icke-belagda uppgifter som framkommit genom två eller tre informatörer – varav åtminstone en var en nittonårig student som själv försökte provocera fram våldsamheter – och som byggde på ett par års umgänge i slutet av 1950-talet, förföljde Sofi mer än tio år senare. Säkerhetstjänsten försökte verkligen beslå Sofi med någon form av olaglig verksamhet, han och hans kompanjoner var under en tid regelrätt övervakade av säkerhetstjänsten och i deras vänkrets fanns informatörer såväl från svensk som från fransk säkerhetstjänst. Ändock fann ingen något annat än öppen och offentlig politisk verksamhet till förmån för hans hemlands frihet.

Seddik kom till Sverige som turist i augusti 1956. Han var då 40 år gammal och änkling. Han söker inget arbete och försörjer sig på understöd från Frankrike. I det förhör som hålls med honom 1957 säger han öppet att han tillhörde den algeriska ”frihetsrörelsen”. Han har en farbror som sitter i det franska parlamentet som representant för den algeriska befolkningen. Han var obekväm för fransmännen i Algeriet, utsattes för ständiga husrannsakningar och kontroller, och fick därför ”fri lejd” till Paris. Men snart började de franska myndigheterna internera algeriska intellektuella även där och Seddik begav sig till Sverige. Seddik förklarar för statspolisen att han ser sig själv som politisk flykting och inte under några omständigheter kan återvända – vare sig till Frankrike eller till Algeriet. Han får också frågan om han är kommunist vilket han förnekar bestämt. Han har inte heller blivit medlem i FLN, som så många andra av dem som var med i en tidigare nationalistisk rörelse vilken han tillhörde (UDMA).

I Stockholm träffar Seddik på en tillställning Ulla-Britt, som just slutat en handelsutbildning. Ulla-Britt blir förtjust i Seddik och hon bor tidvis hos honom i hans hyresrum. Föräldrarna till denna 25-åriga yrkeskvinna är emellertid inte alls glada över bekantskapen. Fadern vill att hon skall upphöra med att träffa Seddik. Men hon vägrar. I stället reser hon till Frankrike med resväskan full av brev och namnlistor som fadern uppfattar att hon skall överlämna till någon. Ulla-Britt själv får inte komma till tals, i stället är det faderns oblyga letande i hennes bagage och bedömning av hennes kärleksliv som registreras hos statspolisen.

År 1958 avstyrker statspolisen ett förlängt uppehållstillstånd. Anledningen är densamma som för så många andra, och med samma ordalydelse. ”Gruppbildning” av ”utlänningar” är inte ”önskvärt” ur svensk synpunkt. Meningen ”tillika med de förhållanden i övrigt som framkommit” antyder att hans okunnighet i svenska språket – och därav följande palaver med en hyresvärd – samt möjligen också hans förbindelse med Ulla-Britt spelat in.

I augusti 1959 mördas Seddiks farbror i en park, helt öppet. Gärningsmannen grips direkt. Det är en algerier som mördar honom, kanske på grund av olika uppfattningar i självständighetsfrågan. Seddik har vägrats inresevisum till Sverige samma vår, men rest in ändå. Statspolisen avråder bestämt från att Seddik skall få uppehållstillstånd och asyl i december 1959, efter flera månaders väntan. Orsaken är nu att det kan befaras att han blir politiskt aktiv inom ”algeriska flyktingkretsar”. Möjligen får han ändå stanna, eller gör det i alla fall. Han lämnar inte Sverige förrän den 10 juli 1962, en vecka efter den algeriska självständigheten. Seddiks handlande är helt i linje med vad han uppgivit i förhöret med honom 1957, nämligen att han vill återvända så snart ”det blir fred”.

Inte heller i Seddiks fall finns det något i handlingarna som påvisar att han skulle ha gjort något politiskt olagligt i Sverige. Tvärtom är han helt öppen med sina sympatier för den algeriska frihetsrörelsen. Hans uppgivna oro för att återvända blir mycket påtaglig då hans farbror, som sitter i den franska Nationalförsamlingen, mördas av politiska skäl av en annan algerier. Kanske var det Seddik som hade anledning att vara rädd och inte den svenska säkerhetstjänsten. Seddik bör, att döma av handlingarna, ha känt välgrundad fruktan för sitt liv på grund av politisk förföljelse. Inte nog med att han flytt från fransmännens trakasserier, kanske var också skiljaktigheter mellan algeriska grupper ett hot mot honom. Men den hotbilden är inte aktuell för den svenska säkerhetstjänsten.

Jacques har inte någon bakgrund i de franska kolonierna. Han kom till Sverige redan några år efter andra världskriget, 23 år gammal, och började sin yrkeskarriär som så många andra vid den här tiden: som diskare. Han hade några liknande jobb och reste sedan på en längre resa i Europa och Nordafrika – via Frankrike – och återvände till Sverige. Jacques reste överhuvudtaget mycket, kors och tvärs över Europa. Säkerhetstjänsten konstaterade att det delvis berodde på att han besökte olika internationella festivaler och konferenser, anordnade av kommunistiska organisationer. Jacques var möjligen också medlem av det franska kommunistpartiet, i vilket fall som helst sympatiserade han med det. Liksom en fjärdedel av fransmännen vid den här tiden.

Att Jacques redan 1952 samlade in namn till den s.k. Stockholmsappellen mot atomvapen vändes också emot honom i säkerhetstjänstens handlingar sex år senare. Men mest besvärande är att en av hans chefer – den ende av det tiotal som intervjuas om Jacques – säger att Jacques 1952 gömt en ritning i sin verktygslåda. Alla övriga intervjuer och förhör om Jacques intygar att han är ”skötsam”, ”nykterist” och en ”bra kraft”. Han visar dock öppet att han ”står på algeriernas sida” i den pågående konflikten.

Efter en undersökning, som dock inte görs förrän 1960, visade det sig att den flygplansritning som påstods ha förvarats i Jacques verktygslåda i själva verket var en helt öppen beskrivning av försvarets flygplan SK 16. En broschyr som distribueras via flygvapnets bokförråd till mekaniker och flottiljer över hela Sverige. Försvarsstaben meddelade i maj 1960 att beskrivningen sedan 1958 inte ens är att betrakta som ”enbart för tjänstebruk”. Någon sekretess kring beskrivningen har heller aldrig funnits. Undersökningen visade också att beskrivningen förvarades i ett kollektivt verktygsskåp, ett skåp som alla arbetskamraterna i arbetslaget hade tillgång till, då man förvarade sina verktyg där.

Att Jacques blev föremål för intresse 1960 berodde på att hans hustru då fått anställning på samma industri där Jacques varit anställd flera år tidigare. Hustrun blir föremål för undersökning när det visar sig vem hon är gift med. Hennes man Jacques har, som Erik Lönn på statspolisen skriver, ”gjort sig känd för att samarbeta med algerierna i Stockholm”. Något som legat till grund för att statspolisen ”ansett sig icke böra tillstyrka” fortsatt uppehållstillstånd för Jacques.

Jacques tillhörde de trägna gästerna på Algeria och han var också en av dem som var med om att organisera den första fredliga demonstrationen i Stockholm för Algeriets sak i november 1956. Möjligen är han också den som har kontakter på den kommunistiska dagstidningen Ny Dag och därför föreslår att gruppen skall lämna ett pressmeddelande om demonstrationen just där. Enligt statspolisens meddelare har han också ”kommunistisk litteratur” hemma i sin bostad. Vilken litteratur det handlar om framgår emellertid inte. Enligt handlingarna är också Jacques mycket medveten om att han är övervakad. I samband med demonstrationen uppger statspolisens meddelare att Jacques städar undan ”kommunistiska” böcker och broschyrer från sitt hem, han inser tydligen att han kan bli föremål för undersökning. Jacques blir också stoppad av den franska säkerhetspolisen vid flera tillfällen när han reser hem till Paris, och han blir både förhörd och får sitt bagage genomletat.

I december 1958 nekas Jacques uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Den explicita orsaken är den tilltagande ”algerietkrisen”. Jacques är gift med en finsk medborgare och söker sig möjligen dit, det går inte att utläsa av handlingarna. Men han söker ånyo bosättningstillstånd i Sverige så sent som 1966. Också då nekas han detta.

Inte heller Jacques kan beläggas med någon olaglig verksamhet. De uppgifter om tänkbart spioneri som riktas mot honom faller när saken undersöks ordentligt. Med tanke på att Jacques är helt öppen med sina kommunistiska sympatier på sin arbetsplats är det inte så orimligt att tro att just han är den som misstänks när en flygplansbroschyr kommit på drift. Jacques är likaså öppen med sina sympatier för den algeriska saken liksom med sina politiska ambitioner i att organisera demonstrationer och möten i detta ärende. Han är också uppenbarligen mycket medveten om att han är övervakad, något som borde leda honom till att vara extra mån om att som utländsk medborgare inte göra misstag som kan rendera honom utvisning. Åtminstone är det en rimlig slutsats av den situation han lever i. Trots att han aldrig kan beslås med några olagligheter och trots att han bara använder sina demokratiska fri- och rättigheter i opinionsbildande syfte så läggs således hans politiska åskådning honom till last. Han nekas vistelse i Sverige, med tydlig hänvisning till det spända läget mellan Frankrike och Algeriet.

Sammantaget har således – såvitt handlingarna är kompletta – ingen av de sex personer vars övervakningshistoria här har berättats kunnat beslås med någon allvarlig olaglig handling (Sofi och Jacques demonstrerade utan tillstånd), någon politisk subversiv verksamhet riktad mot svenska eller utländska intressen, någon odemokratisk verksamhet, någon sabotageverksamhet eller någon uppmuntran till attentat eller sabotage. Ändå får de stora problem med både sina rättigheter som politiska flyktingar och sina demokratiska rättigheter som utländska medborgare boende i Sverige, i ett fall dessutom trots en svensk familj. De personer som lyfts fram här representerar olika kategorier av individer som var engagerade i den pågående algerisk-franska konflikten – faktiska FLN/GPRS-representanter, personer engagerade i sitt hemlands sak, algeriska nationalister som politiska flyktingar, värnpliktsvägrare, franska ambassadtjänstemän och enbart ideologiskt motiverade personer. Alla de som står i motsättning till franska intressen behandlas med stor misstänksamhet, övervakas och nekas i flera fall såväl uppehållstillstånd som inresa på enbart politiska grunder. Den kategori som representerar franska intressen i konflikten behandlas emellertid betydligt mer överslätande.

Antikommunismen återkommer som ett grundläggande tolkningsmönster. Och det är också förklaringen till att FLN ses som ett hot men inte OAS. FLN stöds politiskt av östblocket, av den egyptiskt närda panarabismen och av ett flertal utvecklingsländer i FN. Hos säkerhetstjänsten skapas uppfattningen att FLN också är en kommunistdirigerad organisation, vilket leder till skärpt uppmärksamhet mot alla personer som kan ha beröring med FLN. OAS, och hela den franska hållningen i Algeriet, uppfattas som ett marginellt fenomen då den inte kan inordnas på skalan mellan kommunism och antikommunism.

Remarkabelt är att samtidigt som den svenska hållningen i FN och utrikespolitiskt blir alltmera kritisk mot Frankrike, och Sverige t.o.m. uttalar sitt stöd för algeriskt självbestämmande, så skärps hållningen snarast inom säkerhetstjänsten mot nordafrikanerna, och mot dem som är engagerade i Algerietfrågan i Stockholm. Det är från 1958 till 1961 som övervakningen är som mest intensiv och som avslagen på uppehållstillstånd och inresetillstånd är som flest. Det är också 1958 som Nils Andermark konstaterar – i sin avstyrkan av Seddiks ansökan om uppehållstillstånd – att FLN inte existerar i Stockholm och trots att viss ”gruppbildning” av ”utlänningar” som är intresserade av Algerietfrågan finns, så ger det inte någon ”direkt anledning till oro i säkerhetshänseende”. Men eftersom det ändå inte är ”önskvärt” med sådan gruppbildning, således oavsett att den inte ger anledning till någon oro, så bör inte Seddik – och flera med honom – få förlängt uppehållstillstånd. Samma formuleringar återkommer så gott som ordagrant i ett flertal olika personers akter. De utgör således den grundhållning som statspolisen har till de personer med intresse för Algerietfrågan som vistas i Stockholm efter 1958. Samtidigt sker på UD en markerad förändring i den svenska utrikespolitiska ledningen, då man går från en avvaktande och passiv hållning till en Algerietvänlig inriktning på politiken.

Svensk säkerhetstjänst och svensk utrikespolitik

För svenska UD var till en början den algeriska frågan ingen central konflikt. Inte heller i de kvartalsrapporter som statspolisen lägger upp från 1955 finns det några större spår av kriget mellan Frankrike och Algeriet. Men statspolisen noterar redan i oktober 1955 att ”den franska Afrika-politiken” får stort utrymme i svensk kommunistisk press. På samma sätt noterar statspolisen att det franska kommunistpartiet har exceptionellt stora valframgångar i Frankrike. Kolonialismen som begrepp dyker upp i samband med Suezkrisen 1956 men det är inte förrän under början av 1958 som den algeriska frågan dyker upp i statspolisens kvartalsrapporter.

Statspolisen noterar ett flertal gånger under 1958 att det svenska kommunistpartiet skarpt kritiserar de Gaulle och kommenterar utvecklingen i Algeriet. Kontakterna mellan det franska och svenska kommunistpartiet noteras också. Under 1960, efter att Frankrike sprängt en atombomb i det algeriska Sahara, demonstrerar AMSA, Clarté, SSU och andra radikala ungdomsorganisationer utanför den franska ambassaden. Polisen grep ”många” av demonstranterna, noteras i kvartalsrapporten för första kvartalet 1960. Under det året börjar också alltfler vänsterrörelser och -demonstrationer att använda slagord som rör den algeriska frågan. Organisationer som Svenska kvinnors vänsterförbund och Svenska Fredskommittén distribuerar öppna brev och pressmeddelanden som i stor utsträckning går ut på att den svenska opinionen bör stödja franska intellektuella i deras kamp för algerisk självständighet. Och i första maj-demonstrationerna 1961 förekom flera plakat där kraven på Algeriets självständighet togs upp.

Om kvartalsrapporterna skall ses som en dokumentation, vilket väl är rimligt såhär i efterhand, så finns det således svart på vitt att den algeriska frågan fr.o.m. 1958 börjar få en politisk laddning även i Sverige. Även en titt på pressutrymmet ger vid handen att det är strax efter denna tidpunkt som intresset tar fart.³⁸

Samtidigt finns det inga tecken i materialet på att säkerhetstjänsten analyserar konflikten i de termer som den svenska politiska ledningen gör. För UD framstår så småningom konflikten mellan Frankrike och Algeriet som en fråga om avkolonisering, och därmed som en fråga om att stödja eller inte stödja nationell självständighet i motsättning till en kolonial styrelseform. Bakgrunden är att avkoloniseringskonflikterna hotar att bli en arena för en öst–väst-konflikt. Det alliansfria Sverige vill gärna medverka till att undvika en sådan utveckling. För den svenska säkerhetstjänsten är i stället Algerietfrågan helt och hållet en fråga om kamp mot kommunismen. Andra skiljelinjer ges inget påtagligt utrymme i materialet. Den svenska säkerhetstjänsten övertar i detta avseende helt och hållet den franska analysen av konflikten i Algeriet. För säkerhetstjänsten är motståndet mot det franska styret i sig inte intressant, utan det är när detta motstånd upplevs som en del av kommunistiska organisationer som säkerhetstjänsten reagerar. Terrorism uppfattas också bara kunna ske inom ramen för kommunistisk verksamhet. Därför ser säkerhetstjänsten vare sig OAS verksamhet eller konflikterna mellan olika algeriska frihetsrörelser som något hot. Svensk säkerhetstjänst uppfattar dock inte att de utländska medborgare som vistas i Stockholm själva skulle vara utsatta för hot eller risker. I stället läggs all energi på att utröna i vilken mån dessa utländska medborgare utgör ett hot mot svenska intressen.

Faktum är också att det vid flera tillfällen råder konflikter mellan svenska UD och statspolisen kring nordafrikaner i Stockholm. Statspolisen uppfattar flera av dem som säkerhetsrisker medan UD uppfattar dem som representanter för den nationella befrielserörelse vilken man i FN gett sitt stöd. Behandlingen av Sahli är ett typexempel på den konflikten. Säkerhetstjänstens agerande utgör därmed snarast ett hinder för den svenska utrikespolitiken.

Synen inom säkerhetstjänsten är således inte att man skall understödja den politiska ledningens analys av den algeriska frågan, snarare tycks det att döma av materialet vara helt andra hotbilder som vägleder säkerhetstjänsten. När utrikesminister Östen Undén noterar folkrättsbrott och risker för en hotande stormaktskonflikt i Algeriet, då ser säkerhetstjänsten kommunistisk infiltration och sovjetisk kontroll. Lite tillspetsat kan vi därför säga att just det som den svenska utrikesledningen vill motarbeta (en eskalerande öst–väst-konflikt) genom sitt stöd till algerisk självständighet, just det underblåser den svenska säkerhetstjänsten genom sin jakt på kommunister bland nordafrikanerna i Stockholm.

Hotbilder – en resa från 1950-tal till 2000-tal

I en skrivelse från Statens Utlänningskommission till utrikesdepartementet menar Nils Hagelin att ”kommissionen under de senaste åren gjort den erfarenheten att ungdomar från länderna kring Medelhavet i stor utsträckning söka sig till vårt land under förebärande av turistbesök”. Han konstaterar vidare att ”algerierna äro i bättre läge än övriga nordafrikaner, enär de utan särskild visering kunna inresa i Sverige” samt att de därmed som innehavare av franska pass ”vid behov kunna avlägsnas till Frankrike”. Skrivelsen är daterad den 8 augusti 1958. Vid den tidpunkten har kriget i Algeriet lett till ett försök till militärkupp i Frankrike, undantagstillstånd och terrorn i både Algeriet och Frankrike – från båda sidor – har intensifierats. Franska män i värnpliktsåldern skickas alla på minst två års tjänstgöring till Algeriet. Det är lite svårt att förstå att den svenska utlänningskommissionen överhuvudtaget inte tycks ha noterat den politiska utvecklingen i vårt europeiska grannland.

Hotbilden är snarast att unga män utan pengar och utbildning skall anlända i en ”okontrollerad invandring” som kommissionen talar om i juni 1957. En av hotbilderna är således att unga män utan försörjning skall bosätta sig i Sverige utan kontroll.

En annan hotbild, som tidigare utförligt diskuterats, är det kommunistiska hotet. Den algeriska konflikten uppfattas ge en möjlighet för kommunistisk propaganda och för utbredande av kommunismens ideologi. Eftersom kommunismen i sig är hotande för det svenska demokratiska samhället så bör man därför också hålla den algeriska konflikten ifrån sig. Kopplingen mellan kommunism och den algeriska frihetskampen söks dels genom enskilda individer, dels genom det politiska stöd som FLN får. Säkerhetstjänsten söker därför hela tiden efter kommunistiska åsikter hos dem som är aktiva för den algeriska saken. Argumentet för att understödja misstänksamheten är att östblocket visat sig ge FLN stöd på det internationella planet. Eftersom det är bekräftelser som söks så finner säkerhetstjänsten aldrig det motsatta, nämligen att antikolonialismen försöker hålla avstånd till kommunismen. Den hållningen hade utvecklats från Bandungkonferensen 1954 i syfte att hitta en nationell självständighetsrörelse som inte per definition inordnas i det sovjetiska lägret. Men på samma sätt som fredsrörelsen i allmänhet uppfattades som kommunistinfiltrerad så uppfattades också antikoloniala rörelser på samma sätt.

Terrorismen uppfattas inte som direkt hotande för Sverige. Samtidigt är begreppet terrorrörelse väsentligt för att karaktärisera såväl FLN som OAS. Begreppet terror används hos den svenska säkerhetstjänsten snarast som ett slags ideologisk genväg för att beskriva dessa rörelsers illegitimitet, och därmed också för att karaktärisera deras oförsonlighet och fanatism. Deras terroristbetonade karaktär, som statspolisen skriver, får ses som en beskrivning av en rörelse som står i motsatsställning till ett pragmatiskt, konsensusorienterat och demokratiskt samhälle. Genom denna karaktäristik legitimeras också den misstänksamhet med vilken säkerhetstjänsten möter den algeriska frihetskampen.

De tre grundläggande tolkningsmönster som framträder i säkerhetstjänstens handlingar är således risken för okontrollerad invandring av utlänningar, risken för kommunistinfiltration samt risken för illegitim, fanatisk, politisk verksamhet. Sverige levde som alliansfri stat i skuggan av det kalla kriget. Vid den tidpunkt då det algerisk-franska kriget pågick var relationen mellan blocken alltmera frostig. Berlinmuren restes 1960 och Kubakrisen inträffade 1962. Att rädslan för kommunismens utbredning var stor är inte särskilt märkligt. Mera märkligt är att säkerhetstjänsten med sitt särskilda uppdrag att bedriva vad som på engelska så träffande kallas ”intelligence” (underrättelsetjänst) inte noterade den klyfta som höll på att uppstå mellan å ena sidan kalla kriget-konflikten och å den andra syd–nord-konflikten. Den svenska socialdemokratin – och många opinionsbildare – hade börjat ge nationella självständighetsrörelser sitt stöd och motarbetade kolonialismen. Internationellt bistånd (u-hjälp) hade införts och rätten till nationellt självbestämmande blev allt viktigare i den internationella politiken. Men den utvecklingen tycks ha gått säkerhetstjänsten spårlöst förbi.

Hotet från den okontrollerade invandringen är klart underordnat den kommunistiska hotbilden vid den här tiden. Invandringsfrågan tonade alltmer bort under 1960-talet då Sverige var i stort behov av arbetskraft. Inte heller hade de individer som handlingarna ger möjlighet att följa i allmänhet några svårigheter att skaffa sig arbete och försörjning. Bostadssituationen var betydligt besvärligare. De flesta bor inneboende, i hyresrum eller tillfälliga lösningar som bostadshotell. Hotbilden kring den okontrollerade invandringen hänger därför samman med sociala problem som ett liv med tillfälliga bostäder, arbeten och kärleksförbindelser innebär. Säkerhetstjänsten noterar då och då att vissa övervakade personer är att betrakta som ”äventyrare”, något som inte nämns i positiv mening. Men på det hela taget är den hotbilden inte dominerande i säkerhetstjänstens handlingar. Inte heller finns det någon systematiskt nedvärderande karaktäristik av personer från Nordafrika eller det svarta Afrika. Vid något enstaka tillfälle används beteckningen ”neger”, i uppenbart beskrivande syfte där det i motsvarande andra fall anges att personen har bruna ögon, svart hår m.m. Att beteckningen – särskilt idag – är diskursivt nedvärderande innebär inte att den enskilde tjänstemannen då använde den i ett sådant syfte.

Hotet från terroriströrelser är det minst framträdande i materialet. När det nämns är det för att stärka motiven för den misstänksamhet med vilken säkerhetstjänsten behandlar framför allt FLN. Det finns inga tecken på att säkerhetstjänsten egentligen uppfattar det som en risk att någon skall begå ett attentat i Sverige, men samtidigt är undervärderingen av möjligheterna till övergrepp eller attentat inom den övervakade gruppen anmärkningsvärd. I ett fall anger en person att han flytt från FLN:s hot och övergrepp. Han anger att han inte vill tillbaka till Frankrike eftersom han är rädd för att utsättas för repressalier. Men dessa utsagor tas inte för sanna utan mannen tillhålls i stället att ”berätta sanningen” vilket för förhörsledaren helt enkelt är att mannen är medlem av FLN. Begreppet terrorism är således inte utvecklat i hotbildstermer, utan ses snarast som ett sätt att marginalisera och avpolitisera en rörelse. Detta gäller även OAS verksamhet.

Låt oss stanna upp ett slag och betrakta de hotbilder som dominerade säkerhetstjänstens arbete under 1950- och tidigt 1960-tal – alltså kommunism, invandring och terrorism – och göra en jämförelse med de hotbilder som dominerar mediedebatten och den politiska agendan i västvärlden idag. Vem gör idag de intressanta, relevanta och intelligenta analyserna av motsättningar och samverkan mellan Orienten och Occidenten? Ser vi samma skuggor på väggen som då? Eller har vårt öppna samhälle blivit verkligt öppet – för alla som vill verka öppet?

Kommunismen som hot är idag död, men de andra två är starka hotbilder för varje vanlig tidningsläsare och för varje demokratisk politiker. Man kan fråga sig om inte begreppet ”islamism” eller ”muslimsk fundamentalism” har ersatt kommunismen som hotbild. I så fall ser vi samma typ av tredelning idag som då – ett ideologiskt hot (kommunism/islamism), ett ekonomiskt hot (invandring) samt ett säkerhetshot (terrorism). Låt oss hoppas att dagens säkerhetstjänst bättre klarar att leva upp till det politiska styrets behov av underlag och analyser än vad 1950-talets säkerhetstjänst gjorde.