NÄR REGIMER FÖLL I LAND efter land under de uppror som skakade arabvärlden 2011 satt samtliga arabiska monarkier kvar, även om marken en tid gungade under kungahuset i Bahrain. Betyder det att arabiska monarkier är mer livskraftiga än presidentmakterna?
Hittills har det varit så. Men kungar, emirer och sultaner på Arabiska halvön har inga försäkringar för kommande generationsskiften. Om de ska sitta kvar beror på hur de agerar, om de är redo att lyssna på en ung befolkning och på vad som händer med priset för olja och naturgas.
Ingen vill se det syriska blodbadet eller Libyens kaos upprepas i sitt eget land. Men bland politiskt medvetna i Saudiarabien, Bahrain och Förenade Arabemiraten hör jag variationer på samma tema: Vi vill ha en konstitutionell monarki, en författning som innebär maktdelning och ett valt parlament med lagstiftande makt.
Unga saudier i lägre medelklass, som får slita för brödfödan, förklarar ibland frankt att ”ingen av oss tycker om Huset Saud”. Jag har träffat välbeställda saudier som i det tysta förbereder en Plan B, en möjlighet att flytta utomlands, ifall kungariket skulle bli instabilt vid det generationsskifte som obönhörligen väntar för Huset Saud.
Andra säger att de styrande för sitt eget bästa borde lyssna på kraven på djupgående reformer. Oppositionella fruktar vad som kan vänta runt hörnet, om det inte blir en demokratisk förändring.
– Stammarna i Saudiarabien är beväpnade, säger en kvinna ur den intellektuella medelklassen bekymrad.
Ett kommande generationsskifte inom Huset Saud kan leda till maktstrider mellan mäktiga kusiner, som kungasonen Mitaab bin Abdullah, chef för nationalgardet, respektive inrikesministern Mohammed bin Nayef.
Men de som vill väcka opinion för förändringar tar personliga risker. I Saudiarabien är alla former av offentliga protester förbjudna. Civil olydnad kan i vissa fall jämställas med terrorism. I alla monarkier på Arabiska halvön finns exempel på hur fredliga opinionsbildare har fängslats.
Invånarna i regionen är unga. Många är välutbildade. De har kontakt med världen via sociala medier, filmer, utbildningar och resor. De vill bli fullvärdiga medborgare. De vill inte att staten ska lägga sig i hur de ska leva sina liv – såvida det inte handlar om att förhindra övergrepp.
Det finns olika slags monarkier i arabvärlden. Kungahusen i Marocko och Jordanien består inte som det saudiska av många tusen prinsar. I Rabat och Amman är kungamakten snarare knuten till en individ. I GCC-staterna däremot ligger makten i händerna på stora ätter – med Oman som undantag. Där har sultan Qaboos monopoliserat makten som upplyst despot, även om han styr i klanens namn.
När Abdullah II i Amman och Mohammed VI i Rabat har bytt premiärministrar har inte deras kungamakt skakats. Men om Bahrains kung Hamad skulle byta premiärminister måste han dra undan mattan för en släkting som har suttit på samma post sedan 1969. I Saudiarabien är kungen premiärminister. Om den åldrande monarken lämnar ifrån sig den verkställande makten, skulle det utlösa en kedjereaktion bland rivaliserande prinsar och det saudiska samhället i stort.
Det finns många exempel på arabiska ”arvsrepubliker”, där auktoritära ledare har försökt bereda väg för deras söner ska ärva statsmakten. Så var det när Iraks diktator Saddam Hussein ville bädda för sönerna Uday och Qusay, när Libyens Muammar Gaddafi sökte matcha fram Saif al-Islam, när Hosni Mubarak ville göra sonen Gamal till Egyptens näste president och när Ali Abdullah Saleh försökte kratta manegen för sonen Ahmad i Jemen. Alla dessa försök att göra presidentmakten ärftlig har fallerat.
Undantaget är Syrien, där Bashar al-Assad, den äldste överlevande sonen till den mångårige diktatorn Hafez al-Assad, tog över efter faderns frånfälle. För att denna succession skulle bli möjlig skräddarsyddes en författningsändring, så att den lägsta åldern för Syriens president sänktes till 34 år, vilket var Bashars ålder när han svors in som statschef. Innan dess måste Syriens president vara minst 40 år gammal.
Qatar bytte både emir och premiärminister i ett överraskande drag 2013. Men där lämnade fadern, sheikh Hamad bin Khalifa Al Thani, frivilligt över tronen till en av sina söner, Tamim bin Hamad Al Thani.
Monarkerna i Amman och Rabat har gett sina parlament mer att säga till om – i vissa frågor – utan att deras makt naggats i kanten. De har behållit sitt monopol på säkerhetsapparaten och militären och det är fortsatt straffbart att kritisera kungen och hans närmaste, eller att kräva hans avgång i dessa länder. Men när Marockos kung Mohammed VI kände vinddraget från Tunisiens omvälvning, genomförde han en författningsförändring som bland annat förbättrade berbernas ställning.
Jordaniens kung Abdullah II svarade på arabvärldens moderna uppvaknande genom att byta premiärministrar på löpande band. I Amman ändrades författningen så att vissa av kungens tidigare befogenheter överfördes till parlamentet.1 Protesterna från Muslimska brödraskapet, mäktiga stammar och vänstergrupper i Jordanien var mest inriktade på författningsreformer, inte regimskifte. Trots att inbördeskriget i Syrien blev ett säkerhetsproblem för Jordanien har det hashemitiska kungadömet öppnat sina gränser för syriska flyktingar, medan GCC-staterna sållar ut vilka syrier som får komma till deras länder.2
INGEN STAT ÄR DEN ANDRA lik på Arabiska halvön. Men de reformer som har genomförts har inte stillat förväntningarna hos de unga som tröttnat på korruptionen eller på att den politiska makten och nationalinkomsterna kontrolleras av härskande klaner utan insyn.
– De styrande lever i en annan värld än sina befolkningar. Människor visar sitt missnöje mer i dag. Lagarna har inte hängt med i samhällsutvecklingen, säger regimkritiker i Riyadh.
Regenterna i både Marocko och Jordanien räknar sig som ättlingar till profeten Muhammed. Kungahusen i GCC:s dynastier kan inte påvisa någon släktskap med profeten. Samtidigt har saudiska prinsar en särskild förkärlek till Marocko sedan 1960-talet, när de ställde sig på samma sida mot Gamal Abdel Nassers Egypten.
NÄR ARABISKA HALVÖNS NUVARANDE GRÄNSER drogs upp hade Brittiska imperiet många fingrar med i leken. Ätter som gynnades av britterna bet sig fast på tronen. Dessa maktförhållanden har senare upprätthållits genom alliansen med USA.
I Egypten myntades en gång begreppet ”Stammar med flaggor” (Tribes with Flags) om Gulfstaterna, som om det vore låtsasnationer med härskande klaner som höjer jättelika fanor och låter personkulten blomma, för att ge sken av att de har hela nationer bakom sig.
Att nationskänslan ofta är en tunn fernissa i GCC-staterna beror inte bara på hur gränserna drogs upp och på att många islamister anser att den islamiska gemenskapen, umma, står över de befintliga statsskicken. Regeringarna har också underlåtit att skapa grunden för en genuin medborgaranda.
– De unga söker efter en politisk inriktning och en ny identitet. De har prövat islamismen, men tror inte längre på den. Nu tror många unga på pan-arabismen. Några av mina studenter har satt upp affischer på Nasser i sina sovrum, berättar en universitetslektor i Saudiarabien.
Den saudiske publicisten Khaled al-Maeena, mångårig chefredaktör för Arab News och Saudi Gazette, säger att ”Huset Saud är det kitt som håller Saudiarabien samman”. Men om detta kitt ska hålla i framtiden krävs en öppenhet för vad den unga befolkningen vill.
Det finns en sekterism på Arabiska halvön som drivs fram av statsmakterna. När shiiter i Saudiarabien, Bahrain och Kuwait protesterar handlar det mer om politik än om religion. De protesterar för att de inte behandlas som fullvärdiga medborgare, konstaterade Marwan Muasher, kristen jordanier, tidigare utrikesminister och numera vice ordförande för tankesmedjan Carnegie Endowment for International Peace.3
När oppositionen reste sig i Bahrain kom de arabiska folkens revolutioner till Gulfmonarkiernas egna bakgårdar. Men för Saudiarabien medförde den arabiska våren en annan riskfaktor, när sunniislamistiska Muslimska brödraskapet ställde upp i Nordafrikas val.
Det faktum att Brödraskapet i Egypten tog makten genom fria och allmänna val var en dynamitladdning mot det saudiska kungahuset. Det egyptiska salafistpartiet Hizb al-Nour, som har nära band till Saudiarabien, ställde sig bakom arméchefen Abd al-Fattah al-Sisis militärkupp mot Muslimska brödraskapets president Mohammed Mursi i juli 2013. I december samma år terroristlistades Brödraskapet i Egypten. Tre månader senare förklarade Saudiarabien att Muslimska brödraskapet är en terroristorganisation. Men formuleringen var svepande. Regimkritiska saudier påpekade att ingen visste var gränserna för det tillåtna gick.
– Menar de att påstådda sympatier eller kontakter med ”bröderna” också ska betraktas som terrorism? Kommer människor att ange sina arbetskamrater och grannar för myndigheterna? Dekretet kan bli som McCarthyismens jakt på kommunistsympatisörer i USA på 1950-talet, dundrade en äldre saudisk intellektuell som inte är muslimbroder utan snarare liberal vänster.
al-Qaida på Arabiska halvön, AQAP, är starka i Jemen och har många saudier i sina led. Efter den saudiska terroristlistningen av Muslimska brödraskapet riktade en talesman för AQAP ett budskap till det stora kungarikets regeringstrogna predikanter, där han stämplade dem som ”mer amerikanska än amerikanerna själva”.4
Under det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen hade arabvärlden sitt eget kalla krig. Arabiska republiker knöts närmare Sovjetunionen medan arabiska monarkier, plus shahens Iran, var allierade med USA. I Syd-Jemen bildades en Sovjetstödd republik i gränstrakterna till södra Oman och i Omans sydligaste provins Dhofar stred en marxistleninistisk gerilla. Rebellernas mål var inledningsvis att störta sultanen i Masqat, men så småningom utropade de sig till en befrielserörelse för hela Arabiska halvön.5 Dessa rebeller hade sin bas bland bönder, klaner och stammar.
Proletariatet i de rika oljestaterna på Arabiska halvön utgörs främst av utländska, rättslösa migrantarbetare som vet att de kan bli utkastade ur landet om de protesterar, organiserar sig eller går i strejk.
Det potentiella hotet mot monarkierna på Arabiska halvön kommer främst från dagens otåliga inhemska och urbaniserade arabiska medelklass, som är uppkopplad mot världen, men som är upprörd över att de styrande hanterar statsinkomsterna som privata förmögenheter. De unga på Arabiska halvön väntar sig ett nytt samhällskontrakt.
I GCC-länderna finns många symptom på regimernas ohälsa: hög ungdomsarbetslöshet, svårighet att ersätta utländsk arbetskraft med egna medborgare, stigande statsutgifter för att bekosta statliga välfärdsprogram, ökad inhemsk konsumtion av den olja som behövs för export, oro för fluktuerande energipriser, missnöje med korruption, krav på transparens, en mycket ung befolkning, ökad politisk medvetenhet samt rivaliserande intressen inom de härskande familjerna.6 Dessutom är det skarpa motsättningar mellan två GCC-länder, Saudiarabien och Qatar. Synen på Muslimska brödraskapet blev en vattendelare.
Tidigare profetior om monarkiernas snara fall har inte slagit in. Men ohälsan består. På Arabiska halvön märks en nervositet inför framtiden, särskilt inför det generationsskifte som väntar Huset Saud.
Det finns naturligtvis också kadrer av välbeställda familjer som gynnas av rådande system. En kuwaitisk kvinna på ett karriärjobb sade strängt:
– Vi tycker inte om den arabiska våren. Titta bara på hur det gick i Syrien. Vi vill ha kvar våra styrande familjer för stabilitetens skull.
De som är rädda för förändring har många avskräckande exempel att peka på: inbördeskriget i Syrien, laglösheten i Libyen, Muslimska brödraskapets med tiden allt mer impopulära maktinnehav i Egypten och, efter maktskiftet i Kairo, militärens klappjakt på dissidenter.
Men öppna krav på reformer leder ofta till drakoniska straff på Arabiska halvön. Eftersom osäkerheten för vad som kan hända om monarkierna faller är stor, påpekar även många inbitna oppositionella i förtroende att de vill att monarkierna sitter kvar – men som moderna, reformerade, konstitutionella monarkier.
Alla regimer på Arabiska halvön tog på sig spenderbyxor under de folkliga upproren. De ville stämma i bäcken. Men det räckte inte när människor klagade över korruptionen, när ländernas sjukvårdssystem haltar och de statliga skolorna inte håller måtten för medborgarnas förväntningar.
Det är inte tillåtet att göra opinionsmätningar om vad Arabiska halvöns befolkningar i själ och hjärta tycker. Men med en blick i backspegeln kan man konstatera att monarkier inte varit någon garant för systemens överlevnad i Mellanöstern. I Egypten föll kung Farouk 1952. I Irak störtades det hashemitiska kungahuset 1958. I Jemen gjorde republikanska krafter slut på den forna ärvda makten. I Libyen tvingades kung Idris i landsflykt 1969. Ättlingarna till Libyens förre kung Idris hade inte en chans att återupprätta monarkin sedan Muammar Gaddafi lynchats 2011. I det icke-arabiska Iran drevs shahen på flykt 1979. Kungamakten har fallit i land efter land.
I Irak ställde det konstitutionella monarkistiska partiet under Sharif Ali ibn al-Hussein (en kusin till den förre kung Faisal II) upp i valet i januari 2005; men partiet fick mindre än 0,2 procent av rösterna och har inte försökt ställa upp på nytt i val. Under en tid av institutionell förändring i arabvärlden är det inte monarkier som araberna föredrar.7
Tre omständigheter har format länderna på Arabiska halvön, de som brukar kallas Gulfstaterna i dag: strategiskt läge, religion och upptäckten av ofantliga energitillgångar.
Under det senaste halvseklet har dessa länder tagit jättekliv. Från ett fattigt liv i öknen har de förvandlats till rika oljeekonomier som påverkar världsekonomin. Men lagstiftningen har inte hunnit med. På ytan finns mycket som är futuristiskt i GCC-länderna, men när det gäller mänskliga rättigheter är förhållandena i värsta fall medeltida.
Dignitärer i de arabiska Gulfmonarkierna tycker ofta att västerlänningar är för otåliga och att vi har svårt att förstå hur fort deras samhällen har förändrats sedan upptäckten av oljan på 1930-talet.
– Varför ser ni journalister från väst bara glaset här som halvtomt, aldrig som halvfullt? frågade en saudisk diplomat.
När detta skrivs känner sig de styrande i GCC inte lika säkra på alliansen med USA. Kungahusen tappade sitt förtroende för president Obama efter hans diplomatiska upptining med Iran och efter hans helomvändning i synen på hur de kemiska vapnen i Syrien skulle avvecklas.
När kemiska vapen dödade över tusen personer i en förort till Damaskus i augusti 2013 överskreds den röda linje som president Obama tidigare målat upp för Syrien. I ett tv-sänt tal lade den amerikanske presidenten entydigt skulden på Assadregimen för detta illdåd.8
På Arabiska halvön väntade sig de styrande en amerikansk attack mot Assadregimens militära installationer i september 2013. Men i stort sett samma dag som de trodde att attacken skulle inledas begravde Obama frågan genom att överlåta beslutet till en dysfunktionell kongress. Regeringarna på Arabiska halvön blev bestörta.
– Hur ska vi i Gulfen efter 60 års vänskap med USA lita på vad Washington säger i fortsättningen, när en amerikansk president inte kan hålla sitt löfte om Syrien? sade en analytiker i Dubai, professor emeritus Abdulkhaleq Abdulla.9
Vi möttes i ett av de enorma shoppingcentrum som Dubai är överfullt av. Den emiratiske statsvetaren betonade att Obamas vacklande hållning i Syrien undergrävde Gulfstaternas förtroende för USA långt mer än den interimistiska uppgörelsen om Irans atomenergiprogram.
– Den stora frågan för oss är om denna vacklan bara beror på Obama. I så fall är det ett övergående fenomen. Eller står den för en djupare förändring i amerikansk säkerhets- och utrikespolitik? Vi i GCC behöver USA. Amerikanerna behöver oss. Men om denna omsvängning i amerikansk politik handlar om mer än bara Obama måste GCC-staterna gå in för en mycket mer självständig utrikespolitik. I så fall behöver vi kanske ändra vår agenda.
Strax efter den interimistiska uppgörelsen i Genève 2013 om Teherans kärnvapenprogram gjorde den amerikanske försvarsministern Chuck Hagel ett besök på GCC-staternas utrikesministermöte i Manama. Han bedyrade att USA står bakom Gulfstaterna och underströk att amerikanerna har 35 000 soldater i regionen: i luften, på havet eller på marken.
– Men Hagels budskap räckte inte för att lugna oss. Inte efter Obamas U-sväng i fråga om Syrien, sade Abdulkhaleq Abdulla.
En timmes flygresa från Dubai ligger Qatars huvudstad Doha. Där är den brittiske förre FN-medarbetaren Salman Shaikh chef för Brookings Doha Center, en av de främsta tankesmedjorna i Gulfen. Också han beskriver Obamas U-sväng i The Rose Garden i september 2013 som ett dråpslag mot Gulfstaternas förtroende för USA.
Betraktat från Arabiska halvön dirigerades Obamas politik av hans fokus på inrikespolitik och ekonomi, inte av säkerhetspolitiska avgöranden.
– USA drar sig inåt, medan den iranska alliansen gör framryckningar, sade Salman Shaikh.
Kriget i Syrien skapade först två konkurrerande axlar i Mellanöstern. En horisontell axel sträckte sig från Teheran till Hizbollah i Libanon via Bagdad och Damaskus. En vertikal axel gick från Gulfstaterna i söder till Turkiet i norr, med länkar till Egypten och Jordanien. Men militärkuppen mot president Mursi i Egypten ledde till en spricka i den vertikala axeln. Qatar och Turkiet stödde Brödraskapet, medan Saudiarabien och Förenade Arabemiraten (UAE) terroristlistade rörelsen i sina egna länder.
Men misstron mellan USA och Saudiarabien går tillbaka till terrorattackerna den 11 september 2001, när femton av elva kamikazepiloter var saudier. Nya sprickor uppstod sedan i relationerna efter Obamas öppningar mot Iran 2013.
– Saudiarabien känner sig övergivet. Riyadh betraktar sin relation med USA som ett nollsummespel. Saudiarabien tänker att för USA är det antingen ”vi eller Iran” som gäller, kommenterar professor Madawi al-Rasheed vid London School of Economics, känd för sin kritiska hållning till Huset Saud.10
President Obama vet att Irans regim inte kan bombas bort. Därför gick han in för att hantera konflikten med Teheran diplomatiskt. På samma sätt gick han in för diplomati för att få Syriens regim att göra sig av med sina kemiska vapen.11
Obama reste till Riyadh i mars 2014 för att försöka blidka saudierna och övertyga dem om att USA kommer att förbli deras bundsförvant. Men Saudiarabiens åldrande statsledning höll fortsatt garden uppe mot Iran.
– Problemet för Saudiarabien är att de har byggt sitt rykte och sin retorik på att vara ”den sunniislamiska världens försvarare”. Deras språk är sekteristiskt mot shiaislam. Saudiarabiens konfrontationslinje mot Iran tjänar inrikespolitiska syften, säger Madawi al-Rasheed.
Många intellektuella i kungariket följer noga vad denna saudikritiska akademiker i London skriver – men med en uttalad distans. En del kallar henne för ”alltför frånkopplad från sitt forna hemland”, dit hon inte kan resa tillbaka, sedan hon fråntagits sitt saudiska medborgarskap. Men Madawi al-Rasheed har också tysta beundrare i kungariket.
Kuwait, Qatar och Oman ser sig inte som ”den sunnitiska världens försvarare”. De har lättare att förhålla sig till Iran. Den del av Kuwaits shiitiska minoritet, som är regimvänlig, har inget intresse av att blåsa upp motsättningarna mellan shia och sunni. Förenade Arabemiraten, som också har en stor shiitisk minoritet, har omfattande handel med Iran.
– Men Saudiarabien har ingen handel med Iran varför det är lätt för dem att blåsa upp motsättningarna, säger Madawi al-Rasheed.
Bland saudiska intellektuella träffar jag flera personer som vill att deras land går in för en avspänningspolitik gentemot Iran och bygger broar mellan shia- och sunniislam, även om de är misstänksamma mot Irans ambitioner i arabvärlden.
1 www.al-monitor.com/pulse/politics/2013/03/ensour-jordan-new-cabinet.html
2 www.al-monitor.com/pulse/originals/2014/02/jordan-syria-war-slippery-slope.html
3 http://carnegieendowment.org/2013/12/12/year-four-of-arab-awakening/gw1m
4 www.reuters.com/article/2014/04/01/us-saudi-qaeda-idUSBREA300GU20140401
5 Davidson, s. 3.
6 Christopher Davidson berör detta grundligt i boken After the Sheikhs.
7 Gause: Kings for All Seasons.
8 Den förre FN-medlaren Lakhdar Brahimi beklagade i en intervju med Der Spiegel att FN:s undersökningsteam i Syrien uttryckligen hindrats av FN:s säkerhetsråd att ta reda på vem som låg bakom kemvapenattackerna. Brahimi misstänker att rebeller låg bakom en attack med kemvapen i norr, i Khan al- Assal. Han noterar också att väst och ”de flesta i regionen” betraktar det som ett faktum att Assadregimen låg bakom attackerna mot en förort till Damaskus den 21 augusti 2013.
9 Intervju i december 2013.
10 Intervju med al-Rasheed, London i februari 2014.
11 Enligt avtalet gick Syriens regering med på att förstöra landets innehav av kemiska vapen, cirka 1 200 ton, före den 27 april 2014. Denna dag hade 92,5 procent av innehav skeppats ut ur landet, enligt FN-källor, som citeras av International Herald Tribune, den 28 april 2014.