I DET TYSTA AVSKAFFADE SAUDIARABIEN slaveriet 1962. Med ett pennstreck köptes 4 000 slavar fria för 1 000 pund vardera. Innan dess hade kungarikets representanter viftat bort alla diskussioner i FN och förnekat att det förekom slavar i landet.11
Flera hamnstäder på Arabiska halvön har en historia av slavhandel bakom sig, som den gamla sjöfararnationen Oman som en gång omfattade både Zanzibar och städer på Afrikas östkust, liksom Gwadar i Pakistan. Även om slavhandeln är avskaffad, lever mentaliteten kvar på obskyra arbetsplatser, i Saudiarabien såväl som i andra GCC-länder.
Arbetare i GCC-länderna har inga fackliga rättigheter. Det finns sammanslutningar för akademiker, som exempelvis advokatsamfund. Handelskammaren i Jidda i Saudiarabien har yrkessammanslutningar som de hävdar ”påminner om fackföreningar”. Men då handlar det inte om byggjobbare, vägarbetare eller hembiträden, de som står längst ned på samhällsstegen.
Nästan alla utlänningar som arbetar i dessa länder måste ha en sponsor, en kafil, som antingen kan vara arbetsgivare eller ett ombud.12 Även den som startar ett företag – de ekonomiska frizonerna undantagna – måste ha en inhemsk sponsor. I Saudiarabien måste sponsorn äga minst 51 procent av kapitalet i ett företag. Många sponsorer kan leva bekvämt på arbetsfria inkomster. De kan fungera som skyltfönster åt en utländsk partner eller underentreprenörer som gör jobbet i företaget.
– Sponsorsystemet, kafala, är 2000-talets apartheid, sade LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson när vi träffades för en intervju.
– Kafala-systemet är ett raffinerat jobbtraffickingsystem. För uppehålls- och arbetstillstånd krävs att någon, i praktiken arbetsgivaren, garanterar arbetstagarens vistelse i landet. Systemet ger arbetsgivarna långtgående rättigheter att kontrollera migranterna. De kan bland annat beslagta deras pass, kontrollera löner och tillgångar och inte minst avgöra om de får avsluta en anställning eller byta jobb. Systemet för tankarna till forna tiders statarsystem och liknas av många vid slaveri, förklarade LO-basen.13
Innan den förre metallaren från Växjö blev LO:s ordförande hade han inte haft några internationella uppdrag. Men som LO-bas har han lett världsfackets, ITUC:s kommitté för mänskliga och fackliga rättigheter. Den gav honom ett nytt fokus: utsattheten för miljontals migrantarbetare. Många av de värst utsatta är asiater och afrikaner i de sex monarkierna i Gulfstaternas samarbetsråd GCC.
Till Gulfstaterna rekryteras även utländska experter som kan leva ett bekvämt liv med höga, skattefria inkomster. Det finns också utländska arbetare och hembiträden som hamnar hos hyggliga arbetsgivare som håller vad kontrakten lovar, som ger sina anställda en fridag i veckan, bra mat, en sovplats som är bättre än en barack med tätt packade våningssängar och lön enligt avtal. Jag har besökt saudiska familjer i Saudiarabien som har varma relationer till sina ”trotjänare”, som skickar presenter till deras släktingar i hemlandet och som har besökt dem där. Men för vanliga pigor och arbetare är det ett lotteri att ta ett jobb i Gulfen. Vinstlotterna är få.
Kontraktsanställda utlänningar i Gulfen måste ha tillstånd från sina sponsorer för att lämna landet. Passkontrollanterna undersöker noga att varje utresande har ett ”exit visa” i sitt pass. Arbetare i kafalasystemet kan inte byta sponsor under den tid de är kontrakterade. Den som bråkar riskerar att bli deporterad utan att få ut sina inarbetade månadslöner. I värsta fall förlorar de flera månadslöner eller mer.
Det förekommer intern kritik mot missförhållandena. Qatars planerings- och utvecklingsministerium föreslog 2013 att sponsorsystemet skulle avskaffas och att utländsk arbetskraft skulle erbjudas permanenta uppehållstillstånd. Skandalerna efter dödsolyckor bland byggnadsarbetare som dödsstörtat från höga ställningar eller hembiträden som rymt från sina arbetsgivare sedan de våldtagits av husfadern eller misshandlats av husfrun, fläckar värdländernas anseende.
Det finns också GCC-medborgare som själva uttalar kritik mot kafalasystemet.
– Jag hatar det. Vi behöver en fri arbetsmarknad. Här lever familjer som har bott och arbetat i Qatar i tre, fyra generationer och som ändå inte får permanent uppehållstillstånd. Nu får vi qatarier ta på oss skulden om något händer dem. Men de bemanningsföretag som rekryterar och anställer utländska arbetare är ofta utländska firmor, sade en qatarisk yrkeskvinna på ett privat företag.
Sponsorerna är inte alltid medvetna om förhållandena på arbetsplatserna. En pakistanier som rörde sig mellan olika byggarbetsplatser i Qatar sade:
– Man ser aldrig en qatarier på en vanlig byggarbetsplats. De har ingen närkontakt med byggnationen här. Arbetsledarna är alltid av annan nationalitet.
DE VÄRST DRABBADE ÄR OFFER för trafficking. Modern slavhandel – när människor arbetar under tvång, utan lön eller möjlighet att återvända hem – är en kedja med många länkar. Profitörerna är många. Somliga finns i migrantarbetarnas hemländer, där de lovat guld och gröna skogar åt dem som skriver på utlandskontrakten. Många arbetare har inte förstått det finstilta eller också inser de först som nyanlända i ett GCC-land att kontrakten inte gäller. En del som profiterar på trafficking arbetar på ambassaderna. International Labour Organisation, ILO, pekade ut nepalesiska ambassadtjänstemän i Qatar som medskyldiga till trafficking av migrantarbetare.
Av Nepals befolkning på 35 miljoner arbetar 2,5 miljoner utomlands. Då är inte de 4 miljoner som jobbar i Indien medräknade. De nepalesiska migrantarbetarna svarar för mer än en femtedel av landets BNP, 21,4 procent, enligt regeringskällor. Remitteringarna är livsviktiga för Nepal som har en arbetslöshet på cirka 30 procent.14
Det finns också profitörer inom bemanningsföretagen, liksom i kedjan av entreprenörer och underentreprenörer. De kan finnas bland sponsorerna, som alltid är medborgare i landet.
I de små emiraten med liten inhemsk folkmängd, byggboom och hög tillväxt är utländska kontraktsanställda i klar majoritet i förhållande till ländernas egna medborgare.
I Qatar utgör migrantarbetarna hela 94 procent av arbetskraften. Varje timme ökar Qatars folkmängd med 20 personer. De flesta kommer från asiatiska länder, men det förekommer också arbetskraftsinvandring från afrikanska länder som Kenya och Etiopien.
Enligt lokala medier satsar Qatar gigantiska 220 miljarder dollar på att bygga en rad prestigeprojekt som är kopplade till storsatsningen på fotbolls-VM 2022 – vilket är 60 gånger mer än vad Sydafrika satsade 2010.15 I Qatar byggs luftkonditionerade fotbollsstadion, en metro samt bostadsområden och hotell som kan hysa spelare och anstormningen av fotbollsfans.
Satsningen har gett Fifa medansvar för byggjobbarnas villkor. Det i sin tur har fått den internationella fackföreningsrörelsen att driva frågan om fackliga rättigheter i Qatar.
Arbetsförhållandena är i många fall hjärtskärande, särskilt under årets hetaste månader, och i synnerhet för dem som jobbar eller sover i lokaler utan luftkonditionering. Vätskebristen under stekheta sommardagar har lett till att arbetare har störtat ned mot en säker död från skyskrapor under byggnation.
När tidningen Guardian avslöjade att minst 44 nepalesiska byggnadsarbetare omkommit i Qatar sommaren 2013 framgick det att tidningen haft källor på Nepals ambassad i Doha. Följden blev att Nepals ambassadör kallades hem. Det sågs som ett straff för hennes frispråkighet.
Några veckor senare sökte jag mig till Nepals ambassad, som ligger i Dohas förorter. Två tyska journalister hade just blivit gripna och utvisade. De hade påträffats när de filmade en byggarbetsplats i Qatar. Min kontaktperson bad mig gömma all teknisk utrustning som kunde avslöja att jag var journalist, ifall jag skulle kroppsvisiteras av polis utanför ambassadområdet. Men jag stoppade ned några blad ur ett anteckningsblock och en penna i fickan. Mobiltelefonen fick duga som kamera.
Inne på Nepals ambassadområde rådde en kaotisk stämning. Där trängdes byggnadsarbetare som behövde förnya sina pass eller framföra sina klagomål över missförhållanden. Kön till arbetsmarknadsattachéns kontor var lång. Han tog artigt emot, men var tvungen att hänvisa till generalkonsuln en trappa upp.
Generalkonsuln slängde dock bryskt igen sin dörr när han förstod att en journalist knackade på. Men ingen på ambassaden hindrade mig från att tala med utblottade arbetare på gården. En grupp arbetare, som hade blivit lovade att få träffa vicekonsuln samma dag, hade lånat ihop taxipengar för att ta sig till ambassaden. Nu stod de där i tröstlös väntan. Vicekonsuln var inte på plats, som han lovat. Ingen annan diplomat var villig att ta emot dem.
Där fanns Krishna, en byggnadsarbetare som enligt kontraktet skulle ha varit hemma vid det här laget, på betald hemresa och medförande en inarbetad årslön. I elva månader hade företaget som han och drygt 80 andra byggjobbare, de flesta från Nepal, jobbat för lovat att arbetarna skulle få sina löner när byggprojektet var slutfört. Men när det var klart blev de alla blåsta på sina löner, totalt mångmiljonbelopp för inarbetade månadslöner och utlovade betalda hemresor.
Företaget de jobbat för, Lee Trading and Contracting, LTC, hade en flashig hemsida som visade upp glänsande skyskrapor. LTC berömde sig över sin ”strävan efter fulländning”. Men deras ambitioner sträckte sig inte så långt som att betala ut matbidrag till arbetare som gick hungriga sedan de hade blivit blåsta på nära en årslön.
Arbetarna hade inte heller fått ut sina pass och deras qatariska id-kort hade gått ut. Formellt sett befann de sig illegalt i Qatar och hade kunnat gripas och deporteras utan att få sin inarbetade lön – fastän de var offer för ett företag som använt dem som slavarbetare.
Där stod nu Krishna, Subash och andra som jobbat för samma firma på den nepalesiska ambassadens gård med gnagande hungerkänslor i magen. Jag skrev om dem i Svenska Dagbladet. Det ledde till att Amnesty Internationals medarbetare sökte upp dem i deras baracker utanför Doha.
Amnestys utsända fann arbetarna i ett miserabelt tillstånd. Deras hunger var då ännu värre. Vid det laget hade de inte längre några kamrater som var redo att låna ut pengar. Deras vänner, själva fattiga, anade att de inte skulle få pengarna tillbaka och de behövde själva varje rial för att skicka hem till sina familjer. Men några utbildade asiater, som följde med till arbetarnas baracker, blev så illa berörda att de såg till att de hungrande arbetarna fick pengar ur en hjälpfond.
James Lynch från Amnesty International, medförfattare till Amnestyrapporten om skräckförhållandena på Qatars byggarbetsplatser16, berättade:
– Dessa nepalesiska arbetare vet inte hur eller när de ska få ut den lön som de jobbat ihop. De befinner sig i verklig kris och vill resa hem till Nepal, men först när de fått ut sina löner.
Kontakten med Amnesty ledde till att arbetarna stämde företaget som hade lurat dem. Men rättsprocessen drog ut på tiden. Amnesty International bad Qatars regering att skynda på processen och låta arbetarna återvända hem – om de så ville – med intjänade löner. Men varje enskild arbetare blev krävd på motsvarande drygt 1 000 kronor för att domstolen skulle ta sig an deras mål – pengar som de svältande arbetarna saknade.
En byggjobbare berättade att hans syster begått självmord hemma i Nepal, sedan han inte kunnat skicka hem några pengar på flera månader. Brodern hade inte heller råd att åka hem till systerns begravning.
De nepaleser som jag av en slump träffade utanför Nepals ambassad i Doha uppmärksammades också av Amnesty International i samband med den internationella dagen för migrantarbetare och deras familjer den 18 december 2013. Amnesty Internationals generalsekreterare Salil Shetty kommenterade:
– Det har gått mer än en månad sedan vi besökte dessa män. Då levde de i en desperat situation. Men deras prövningar har inte upphört. Qatars regering måste sätta stopp för krisen.
Dessa 80 slavarbetare från Nepal, Bangladesh och Sri Lanka med flera länder är inga unika fall.
Qatar har bara 280 000 medborgare, men i landet arbetar 1,2 miljoner migrantarbetare. De flesta får mycket låga löner, under 2 000 kronor i månaden. Många har som arbetarna på Lee Trading and Construction lurats dit på falska premisser och tagit lån för att få jobb i Qatar, bara för att inse att den verkliga lönen inte är den utlovade, eller att löneutbetalningarna ständigt skjuts på framtiden. Några av byggjobbarna, som jag träffade i oktober 2013, hade gått ut i spontan strejk i augusti samma år för att protestera mot uteblivna löner. Men då hotade Lee Trading and Contracting med att stämma dem så att de riskerade att hamna i fängelse.
En arbetare hade sålt av en dryg hektar jordbruksmark i hemma Nepal för att betala de 85 000 nepalesiska rupier (cirka 6 500 kronor) som bemanningsfirman krävde.
– Första tiden brukade vi få vår lön i tid. Sen blev det förseningar på 2–5 månader. Till slut fick vi ingen lön alls.
En av hans olycksbröder hade betalat ännu mer, 110 000 nepalesiska rupier, för att få jobb i Qatar. För en fattig nepales är det stora pengar.
– Jag behöver jobba i 3–4 år för att betala av det lånet, men hur ska jag göra det utan lön? sade han.
Krishna, Subash och deras kolleger hade varit med om att bygga upp det vackra Katara Cultural Village utanför Dohas stadskärna. Där finns ett operahus, en nybyggd amfiteater, flotta restauranger som serverar ett överflöd av skaldjur och fisk, armenisk, libanesisk eller indisk mat. Den som blir insläppt av vakterna till området kan njuta av kvällsbrisen på strandpromenaden eller köras gratis runt på området under elbilarnas soltak.
Men de asiatiska arbetarna som har byggt upp denna smakfulla kulturby skulle inte bli insläppta av vakterna. Om de ändå lyckades slinka förbi kontrollen skulle de inte ha råd att beställa in ens en kopp te.
De hade också varit med om att inreda några våningsplan i en skyskrapa på 43 våningar, som kallas för Fotbollens hem i Qatar. Flera organisationer med koppling till fotbolls-VM 2022 har sina kontor där.
Efter Guardians rapportering om dödsfallen på Qatars byggarbetsplatser och min rapportering i Svenska Dagbladet krävde LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson att Svenska Fotbollförbundet skulle sätta press på Fifa.
– De måste kräva att det slavliknande kafala-systemet avskaffas och att Qatar ratificerar ILO:s kärnkonventioner om grundläggande fackliga rättigheter.
– Om det inte görs något åt de slavliknande förhållanden som råder för migrantarbetarna i Qatar riskerar 4 000 arbetare att få sätta livet till innan första bollen har sparkats i fotbolls-VM 2022. Rent spel ska gälla för alla lag, även arbetslagen.
– I annat fall återstår bara att ta ifrån emiratet fotbolls-VM 2022. Fifa och Svenska fotbollförbundet har en chans att visa att fotbollen står för bra värderingar och att sport inte kan frikopplas från mänskliga rättigheter, sade Thorwaldsson.
Fifas ordförande Sepp Blatter förklarade pliktskyldigast i maj 2014 att det var ett misstag att ge Qatar fotbolls-VM. ”Alla kan göra misstag”, försvarade han sig. Men han nämnde inget om arbetarnas miserabla villkor, bara sommarens hetta som förklaring till sin ånger.17 Sunday Times rapporterade senare att Qatar vann omröstningen om fotbolls-VM med hjälp av mutor. Men det blivande värdlandet för VM förnekade alla anklagelser.
Om allt ljus riktas mot Qatar, finns då risk för att missförhållandena i andra GCC-länder glöms bort? Nej, det trodde inte LO-basen.
– Ju mer vi tittar på kafala, desto mer ser vi att det inte bara har med fotbolls-VM att göra. Det är ett system som har funnits länge och som har blivit värre och värre. Vår bedömning är att de flesta av 1,4 miljoner gästarbetare som jobbar i Qatar blir fråntagna sina mänskliga rättigheter, när de anländer till landet. Långt ifrån alla jobbar med VM och arenorna, utan de är verksamma i hela den boom som pågår i Gulfstaterna. Jag tror inte att de andra länderna kommer undan. Världen kommer att lära sig mer om kafala-systemet.
– I dess värsta förlängning rör det sig om slavkontrakt. Väldigt många internationella organisationer är uppmärksamma på det. Det är illojal konkurrens mot de företag som visserligen betalar låga löner, men som ändå betalar gällande löner i de länder där de befinner sig. Hela kafalasystemet kommer att bli väldigt ifrågasatt.
I QATAR FINNS EN STATLIG myndighet som formellt ska bekämpa trafficking. Men denna myndighet är löjeväckande och totalt underdimensionerad, sade källor som betraktade den som ett fikonlöv.
– Vid myndighetens avdelning för klagomål köar hundratals män och kvinnor som arbetat utan att få ut sina löner, kommenterade en person som varit där flera gånger.
– Att få officiella kommentarer från denna myndighet är rena mardrömmen. Exploateringen pågår rakt framför ögonen på oss, medan Qatar bygger om sitt land inför fotbolls-VM.
Medierna på Arabiska halvön berättar sällan om omfattningen av dessa missförhållanden. Också Al Jazeera hade svårt för att tala om vad som hände på Qatars bakgårdar.
Men LO-basen Thorwaldsson var inte nådig:
– Hur kul kan det vara att spela fotbolls-VM på arenor där kanske flera tusen arbetare har dött under uppbyggnaden? Det är klart att varken spelare eller sponsorer tycker att det är okej, sade han efter larmrapporterna från Qatar.
På World Economic Forum i Davos 2014 lobbade han för att få nästa möte att ägna sig åt att få ett slut på modernt slaveri.
– Vi har med oss några av de stora arbetsgivarna. I förhållande till slavförhållanden förlorar de ju konkurrenskraft. Världen kommer aldrig att acceptera att man har apartheid på 2000-talet. Människor har rätt att ta anställning men också att avbryta en anställning utan repressalier, sade han.
Hemkommen från Davos var han försiktigt optimistisk efter ett möte med Internationella valutafondens chef Christine Lagarde.
– IMF har insett att man aldrig får i gång tillväxten i migrantarbetarnas hemländer med de här slavkontrakten. När det ses som en ekonomisk faktor, är det lättare för Internationella valutafonden att tycka till.
I Davos träffade Karl-Petter Thorwaldsson chefen för OECD, som arbetade med att utveckla ett system för lägstalöner och minimiregler för facklig och industriell utveckling.
– Kafala-systemet är högt upp på dagordningen nu. Det är en stor frågan bland världens ledare.
Det hade nog inte den förre qatariske emirens fru, sheikha Mouza, tänkt på när hon framgångsrikt ledde kampanjen för att Qatar skulle få fotbolls-VM 2022.
Den tilltagande internationella kritiken ledde till att Qatar i maj 2014 meddelade att en respekterad internationell juristfirma skulle gå igenom uppgifterna om missförhållandena på arbetsplatserna inför fotbolls-VM. Samtidigt föreslogs försiktiga reformer av kafala-systemet. Men reformförslaget ansågs ihåligt och saknade tydliga tidsramar.18 Det fanns inget tydligt förslag på att avskaffa systemet med ”utresevisum”, det som gör att en arbetsgivare kan hindra en kontraktsanställd från att lämna landet.19
Kafala handlar om så mycket mer än slavkontrakten i Qatar. För några år sedan demonstrerade hundratals utländska arbetare mot missförhållanden i Förenade Arabemiraten20. Deras löner räckte varken för dem själva eller deras familjer därhemma. Men strejkledare brukar bli snabbt identifierade och trakasserade.
På 1950- och 60-talen tog mängder av egyptier och sudaneser jobb i Gulfen, bland annat som lärare. Med tiden sågs de som orosstiftare. Eftersom de var araber kunde de inympa politisk medvetenhet hos den inhemska befolkningen. Asiater och afrikaner från icke-arabiska länder blir lättare kuvade arbetsmarknadsarméer som inte hotar inhemska hierarkier.
Det har hänt att enskilda länder har stoppar flödet av migrantarbetare, särskilt av unga flickor som jobbat som hembiträden i privata hem där de kan vara rättslösa och utsättas för sexuella övergrepp. Men luckorna fylls alltid på av nya skaror av arbetslösa från andra länder, personer som har egna barn, föräldrar och syskon att försörja därhemma. De nyrekryterade i Gulfländernas rättslösa proletariat lockas dit av drömmen om ett bättre betalt jobb. Varje enskild migrantarbetare kan med sin magra lön ha tio personer i hemlandet att försörja.
Migrantarbetarna är flest till antalet i Saudiarabien. Ingen vet säkert hur många de är, eftersom det finns många papperslösa, som antingen har tagit sig in i landet illegalt eller som stannat kvar efter det att deras visum gått ut, ibland efter avslutad pilgrimsfärd. I sju månader fram till den 1 november 2013 hade Saudiarabien en så kallad amnesti för arbetare utan ordnade papper. Under denna tid kunde de klara upp sina uppehållstillstånd eller lämna landet utan påföljder. Under denna tidsfrist återvände cirka en miljon arbetare till bland annat Etiopien, Indien, Bangladesh, Filippinerna, Pakistan, Nepal och Jemen. Till Jemen reste 30 000 personer inom loppet av tio dagar – i många fall människor som levt hela sitt liv i Saudiarabien, ett land där de inte kan få medborgarskap.
Till Etiopien gick under en månad en luftbro med 120 000 återvändare. Många återvände i ett miserabelt tillstånd. Till flygplatsen i Addis Abeba kom människor med krossade drömmar och tomma fickor.
I december 2013 vädjade IOM, International Organization of Migration, om hjälp för att ta emot luftbron av deporterade etiopier. Många var sjuka, utfattiga eller traumatiserade.
Oman Daily Observer berättade om Ganzeb Tefera, 30, som kommit till Saudiarabien tio månader tidigare i tron att hon skulle få ett välbetalt jobb som hembiträde och möjlighet att försörja sitt barn hemma i Etiopien. Men i stället fick hon slava i sju månader utan lön hos en saudisk familj.
När hon klagade blev hon satt på gatan, där hon greps av polisen som placerade henne i fängelse i väntan på utvisning.
– I fängelset träffade jag människor som suttit där i fem månader eller ett helt år. En del begick självmord. Andra blev tokiga, sade hon.21
En jemenit berättade för mig att häktena i Jidda snart blev överfulla.
– Polisen hade inte mat till alla. De släppte ut folk så att de kunde få sig ett mål mat därute för att sedan återvända till häktet. Men en del avvek och levde på gatorna, berättade källan i Jidda.
Syftet med att kasta ut papperslösa migrantarbetare var att stoppa en svart arbetsmarknad, minska antalet utländska arbetare och remitteringar till utlandet samt att understödja saudifieringen genom att ersätta utländsk arbetskraft med inhemsk.
Avsikten var också att klämma åt arbetsgivare som anställde eller hjälpte de papperslösa. Kontrakterade arbetare som lämnade sina jobb för att arbeta på egen hand skulle straffas, enligt generalmajor Mansour al-Turki på inrikesministeriet.22
Det gick ofta hett till. Under sammanstötningar i Riyadhs södra förorter kastade afrikanska arbetare sten mot polisen. En etiopier sköts ihjäl när han försökte komma över en polismans vapen. Minst 70 skadades och minst två dödades vid denna enskilda sammanstötning.23
I Mecka strejkade 6 000 gatsopare från Bangladesh i fem dagar i protest mot trakasserier från myndigheterna, uteblivna löner och usla arbetsförhållanden.24
Migrantarbetare som stannar kvar utan uppehållstillstånd sedan deras visum gått ut har lett till en svart arbetsmarknad med dumpade löner i hela GCC.
En konsekvens av deportationerna, berättade invånare i Saudiarabien, var att det blivit svårare att få tag på smuggelsprit. Bland de papperslösa som utvisats fanns också smuggelsyndikat.
Våren 2014 skärpte kungariket straffen mot dem som stannade utan tillstånd. Böter på uppemot 100 000 rialer samt fängelse på upp till två år kunde utdömas för den som stannade kvar olagligt.25
Det är 230 miljoner människor som beräknas arbeta utanför sina hemländer. Bland dem finns flera miljoner hushållsanställda. Totalt arbetar 53 miljoner i privata hem världen över, varav många utomlands. Men bara tio länder i världen hade i början av 2014 ratificerat en konvention för att stärka skyddet för hushållsarbetare, ILO Convention 189. På denna lista fanns Sverige ännu inte med.
På en globaliserad arbetsmarknad är barnflickor, pigor och hembiträden extra utsatta. Den region där deras utsatthet generellt är störst är Mellanöstern, påtalade Human Rights Watch.
I GCC-länderna beräknas två miljoner utlänningar arbeta i privata hem. De kommer främst från Indonesien, Sri Lanka, Indien, Nepal, Filippinerna och Etiopien. GCC-familjer från medelklassen och uppåt har tjänstefolk. Ju rikare familjen är, desto större är deras stab av tjänare. Dessa hembiträden, barnflickor, kockar, städare, chaufförer och trädgårdsmästare är som privata arbetsmarknadsbrigader. Många jobbar utan reglerade arbetstider och är utlämnade åt värdfamiljernas godtycke. Det ökar risken för fysisk misshandel, omänskliga arbetstider eller sexuellt utnyttjande och våldtäkter.
Alla nybyggda lägenheter i Qatar som jag har sett har minst en pigkammare – oftast med eget wc och egen dusch så att värdfamiljen ska slippa dela badrum med sitt tjänstefolk. I bästa fall har pigkammaren luftkonditionering och fönster, men det finns också fönsterlösa skrubbar i nybyggda skyskrapor, där husets piga väntas dra sig tillbaka de timmar hon inte arbetar. I stekheta Riyadh har jag sett skrubbar vid grindarna utanför stora villor. I dessa kvalmiga kyffen bor tjänstefolket, utan luftkonditionering, med bara våningssängar som inredning.
HUR MYCKET VÅLD SOM FÖREKOMMER mot hembiträden finns inga siffror på.
En egyptiska som arbetat i Gulfen i många år hävdade att det finns en attityd bland GCC-medborgare av att ”man inte får vara för snäll mot hembiträdena, för då tar de bara för sig”.
– Många hembiträden har inte ens sängar att sova i och trots att de lagar mat åt värdfamiljerna får de inte äta samma mat, sade egyptiskan i Kuwait.
Hon tog själv hjälp av timanställda. När hennes filippinska städhjälp försökte gömma sina händer, berodde det på att de var såriga och förstörda av frätande kemikalier.
– Min kuwaitiska madame tvingade mig att arbeta utan skyddshandskar, sade filippinskan.
Det finns ett mörkertal bland hembiträden som blir utsatta för våldtäkter.
– En del män betraktar det inte som våldtäkt utan som deras ”rättigheter”, fortsatte den illa berörda egyptiskan.
JAG HÖR BERÄTTELSER, SOM INTE kan bekräftas, om hur det innanför murarna till Indonesiens ambassad i Kuwait lever barn utan idhandlingar. Det är barn som fötts av pigor som hamnat i olycka – och där kuwaitiska män ofta sades vara barnafadern.
Resultatet blev att Indonesien 2009 införde ett förbud mot att låta indonesiska kvinnor arbeta som hembiträden i Kuwait. Reaktionerna i värdlandet blev upprörda. Förbudet sågs som en förolämpning mot Kuwait eftersom det fläckade ned landets image, sade Fadel Ashkanani, chef för arbetsgivarorganisationen KUDLO.26
BARA I QATAR ARBETAR MINST 84 000 kvinnliga migrantarbetare, de flesta från Indonesien och Filippinerna. Många är pigor eller barnflickor. Deras kontrakt är ofta på arabiska, så de förstår inte vad de skriver på. I det lilla emiratet finns inga lagstadgade arbetstider för dem som arbetar i privata hem och inga krav på att det ska ha en dag ledig i veckan. Det betyder att det finns hembiträden som arbetar 100 timmar i veckan utan fridagar. Hushållsarbetare i Qatar kan inte heller klaga hos arbetsmarknadsministeriet.27 De som rymmer riskerar att bli gripna och deporterade.28
Många migrantarbetare har egna barn i hemlandet att försörja. De får bara träffa sina egna barn vid sällsynta hemresor, vanligen vart annat år. I Förenade Arabemiraten berättade en filippinsk kvinna att hon fått vänta i fem år innan hon hade råd att åka hem till Mindanao för att träffa sin son, sina syskon och föräldrar.
– Min son kände inte igen mig när vi sågs, sade hon med tårfylld blick.
Men filippinskan hade det bättre nu, jämfört med hur det var när hon först kom till Saudiarabien, som 21-åring.
– Frun i huset slog mig med skor, köksslevar och käppar. Hon sa att jag var som ett djur. Jag fick inte hålla hennes bebis intill bröstet utan måste hålla henne en bit ifrån mig. Frun sa att jag var smutsig.
I fyra år slavade hon åt denna familj i Riyadh, som höll henne inlåst utan lön.
– Frun sa att jag skulle tvingas stanna hos dem till döddagar. Jag tänkte ofta att det vore bättre att dö. Men jag hade kolleger från Indonesien, som uppmanade mig att ha tålamod och klara pärsen. Annars skulle jag ju aldrig få se mina föräldrar igen.
Efter fyra år slapp hon ut från Saudiarabien. Hemma på Mindanao blev hon med barn. Men för den ensamstående mamman blev det till sist outhärdligt att inte ha råd att köpa något till sin son.
– Inte ens en boll hade jag råd att köpa. Så jag tog ett nytt pigjobb i Dubai. Nu kan jag i alla fall resa hem och besöka min familj vartannat år. Här är jag ledig en dag i veckan. Jag måste ha tålamod även om jag inte tjänar så mycket.
Lönen för en barnflicka eller ett hembiträde brukar omräknat i svenska kronor ligga runt 2 000 kronor i GCC-länderna. Hyggliga arbetsgivare betalar det dubbla. Andra mindre.
En europeiska i Doha berättar om ett asiatiskt hembiträde som fick utomkvedshavandeskap och hamnade på akuten. Men hon greps och blev slängd på golvet i en cell, trots blödningarna. Att hon blivit gravid ansågs brottsligt. Ogifta kvinnor får inte ha pojkvänner. Fjorton dagar senare blev hon utvisad från Qatar.
Journalisten Donald Boström mötte etiopiska kvinnor i Addis Abeba, som återvänt från pigjobb i GCC. Han berättade att somliga var så traumatiserade att de fick hämtas med ambulans på flygplatsen.
– Man kan regelbundet se ambulanser på Addis Abebas flygplats. Etiopiska regeringen har förbjudit denna typ av trafficking. Tanken är att flickorna ska åka över till Gulfen och arbeta, men det slutar ofta med att de blir sexleksaker åt någon man i hushållet. Det är en skakande upplevelse att träffa dessa unga, djupt traumatiserade kvinnor, sade han.
Etiopien har 91 miljoner invånare. Arbetslösheten är hög. De flesta lever under FN:s fattigdomsgräns. Det finns en kedja av traffickers även i Etiopien. Ljusskygga bemanningsföretag som rekryterar arbetskraft på Afrikas Horn målar upp drömbilder av vilket fint liv arbetarna ska få i Gulfen.
Missförhållandena i Gulfen har spritt sig till Libanon. För några år sedan besökte jag ett skyddat boende i Beirut för hembiträden som hade flytt från sina arbetsgivare. Där träffade jag den kuschade Manel från Sri Lanka. Hon hade hållits inlåst i nio år utan lön innan hon lyckades rymma. Hennes familj därhemma trodde att hon var död. Det var svaret de hade fått när de ringde till Manels ”sponsor”.29
I Bahrain mötte vi en annan olycksfågel som rymt och lyckats ta sig till flygplatsen med en biljett till Kuala Lumpur. Hon satt skygg bredvid oss och fumlade med sina resehandlingar. Hon talade varken engelska eller arabiska. Hon var innesluten i egna tankar tills hon sträckte fram sin biljett. Av den framgick att hon hade bara en halvtimme på sig till planets avgång till Kuala Lumpur.
Vi hjälpte den skräckslagna fram till incheckningsdisken. En tjänsteman lät henne checka in och sprang med malaysiskan till passkontrollen. Men efter 20 minuter kom han tillbaka och förklarade att hon inte fått borda planet till Kuala Lumpur. Hon blev överlämnad till polisen. Malaysiskan skulle ha hunnit med planet, men saknade utresetillstånd från sin sponsor. Utan detta ”exit visa” blev hon gripen och med all sannolikhet förd tillbaka till sina plågoandar, som en livegen som misslyckats i sitt rymningsförsök.
Hur många olyckssystrar har denna flicka på Arabiska halvön? Ingen vet.
Det finns ett mörkertal för självmord bland pigorna. Ett uppmärksammat självmord ledde till att Nepal stoppade kvinnor under 30 år från att arbeta som hembiträden på Arabiska halvön.30 Men det uppstod snart kryphål i förbudet. När det officiella antalet nepalesiska hembiträden i GCC-länderna var 58 000, uppskattade människorättsorganisationer det verkliga antalet till 200 000. Dessutom räcker det inte med en åldersgräns på 30 år för att komma till rätta med missförhållandena.
Också Filippinerna, som har ratificerat konventionen för hushållsarbetare, och Indonesien har försökt komma åt problemen med utnyttjanden av unga kvinnor som arbetar i hemmen i GCC.31
– Men så länge inte alla asiatiska länder agerar samfällt händer inget reellt, kommenterade en asiatisk akademiker som växt upp i Qatar, men som trots det varken kan få medborgarskap eller permanent uppehållstillstånd där. Även han som har ett tjänstemannajobb måste hålla sig väl med sin ”sponsor” så att hans iqama (uppehållstillstånd) blir förnyat.
Somliga rymmer undan sina förtryckare för att jobba svart. Men trots lönedumpningen hittar inte alla ett jobb. I Qatar berättades om hur den filippinska ambassadens källare omvandlades till ett skyddat boende för migrantarbetare som hade flytt undan sina sponsorer.
– Det liknade ett flyktingläger, sade en källa som bad om anonymitet.
Ljuset på missförhållandena kan dock tvinga fram successiva lagändringar. Saudiarabien införde 2013 en bestämmelse som innebär att de som arbetar i privata hushåll ska ha rätt till nio timmars dygnsvila, en ledig dag i veckan och en betald semestermånad efter två års arbete. Men det betyder ändå att de lagligen kan tvingas arbeta femton timmar om dagen. Förenade Arabemiraten har infört vissa regleringar, som ska medge en ledig dag per vecka. Men den som ”uppmuntrar” en privatanställd i ett enskilt hem att lämna sitt jobb, eller som skyddar denna sedan hon flytt, kan dömas till ett hårt straff.32
En höstfredag, på muslimernas vilodag, åkte jag med en asiat till al-Attiyah Market ett par mil söder om Dohas centrum. Där var det marknadsdag för arbetare som behövde göra veckouppköp, ringa hem eller kanske köpa filtar för den annalkande vintern.
På marknaden, där flugor surrade kring soptunnorna på bakgården, fanns bara fattiga asiatiska män. Inte en enda qatarier i fotsid dishdasha syntes till där – och inte en enda kvinna, oavsett nationalitet, utom jag.
Av de marknadsbesökare vi slumpmässigt talade med, klagade nästan samtliga på att de hade blivit lurade eller illa behandlade.
Qatars lag föreskriver att migrantarbetarna har rätt att få ut sina pass efter tre månader. Men hur många fattiga byggnadsarbetare kände till det? Ingen av dem vi talade med hade tillgång till sina pass. De fanns hos sponsorerna.
På marknadsplatsen var det bara Dulala, en tandlös städare i höftskynke från Bangladesh, som kunde tänka sig att låta sin egen son jobba i Gulfen.
Unga killar från Nepals landsbygd visade fram tummade kontrakt, där det stod, som det bör, att de har rätt till en månads semester efter två års arbete. Men deras kontrakt sade inget om rätten till betald hemresa. Ingen hade förklarat den detaljen för dem. De unga männen hade varken fått ut sina löner sedan några månader tillbaka eller biljetter hem.
– Vem kan hjälpa oss? frågade dessa grundlurade killar i 20-årsåldern. De hade inte ens tänkt tanken på att vända sig till sin ambassad.
En nepales, Triloki Chai, hade fått metallsplitter i bröstet vid en arbetsplatsolycka. Trots att han blivit opererad på ett sjukhus i Doha satt det splitter kvar i bröstet. Efter olyckan var han inte längre arbetsduglig. Företaget han jobbat för, Fak Company, betalade ingen sjuklön. Kostnaden för vården tänkte de dra av på hans inarbetade lön.
– Jag måste hem till Nepal så att jag får ordentlig vård. Men företaget vägrar betala min hemresa, klagade han.
Min asiatiske följeslagare rös över hur arbetarna behandlades.
– Byggjobbare med hjälmar, skyddsutrustning och overaller med logga från etablerade företag har ofta något bättre villkor. Problemen är störst för dem som hamnar hos små ljusskygga företag, sade han, som tagit en dammig gammal bil för att köra till fredagsmarknaden i al-Attiyah, så att vi inte skulle väcka polisens misstänksamhet.
Kafala-systemet skapar underdånighet och undertryckt vrede.
– Men fotbolls-VM 2022 är trots allt chansen att rätta till missförhållandena, sade min asiatiske vän.
En arbetare från Swatområdet i Pakistan, som jobbat nära 30 år i Qatar, hade under dessa år skrapat ihop så mycket att han kunnat bekosta en sons universitetsutbildning. Nu när sonen snart skulle bli klar med sin examen kunde den grånade pappan med sin hennafärgad mustasch äntligen planera för att återvända hem för gott och gå i pension. Som andra utländska arbetare i Gulfen hade han under ett helt yrkesliv bara träffat sin familj en månad vartannat år. Flygresan till Karachi hade han enligt kontraktet fått betald av sin ”sponsor”, men den långa resan från Karachi upp till Nordvästra gränsprovinsen i Pakistan hade han alltid fått bekosta själv med sina magra besparingar.
Experter och högutbildade i Gulfen kan spara ihop stora belopp. Men inte heller experter har alltid passen i sina egna byrålådor. En europeisk kvinna på ett chefsjobb i Qatar hade sitt pass inlåst av sponsorn i två år. För att resa ut måste hon liksom alla utländska anställda i GCC ha ett utresevisum.
En annan europeisk kvinna på ett välbetalt jobb i Qatar visade upp sitt kontrakt som gav henne rätt till betald hemresa en gång om året, fri sjukvård, 40 timmars arbetsvecka, bidrag till inköp av möbler, 30 dagars semester, samt ledigheter i samband med årets två stora islamiska helger (Eid al-fitr och Eid al-adha). Av det nio sidor långa kontraktet framgick att arbetsgivaren kunde sänka hennes lön, eller ge henne sparken, om hon begick ett ”disciplinbrott”. Företaget förbehöll sig också rätten att säga upp den anställda om hon påträffades med att ha ljugit i sitt cv, brutit mot qatarisk lag eller kränkt ”heder eller samhällsmoralen”, ett tänjbart begrepp. För båda parter gällde 60 dagars uppsägning.
Denna kvinna har köpt sig rätten till multipla utresor från Qatar till en kostnad av 500 rialer (cirka 900 kronor) per år.
– Så nu kan jag resa ut när jag vill. Annars måste jag ha chefens underskrift på ett papper som går till personalchefen vilken i sin tur utfärdar ett utresetillstånd genom en elektronisk portal, berättade europeiskan.
Lågutbildade migrantarbetare i GCC-länderna får ytterst sällan ta med sig äkta makar eller andra familjemedlemmar. Men utländska experter kan ha sina familjer med sig och få besök av vuxna barn eller föräldrar.
11 Lacey: Saudiernas rike, s. 312.
12 Frizonerna, som Masdar City i Förenade Arabemiraten, gör undantag från sponsorsystemet.
13 www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/los-karl-petter-thorwaldsson-kafala-systemet-ar-2000-talets-apartheid_8976134.svd
14 edition.cnn.com/2012/08/09/world/meast/nepal-migrant-workers/
15 dohanews.co/qatars-world-cup-will-cost-220bn-what-does-that/
16 The Dark Side of Migration www.amnesty.org/en/library/asset/MDE22/010/2013/en/ca15040d-290e-4292-8616-d7f845beed7e/mde220102013en.pdf
17 www.thenewage.co.za/125670-10-53-Blatter_says_Qatar_2022_World_Cup_a_mistake
18 www.businessmonitor.com/news-and-views/slow-kafala-reform-to-harmdiversification-ambitions
19 www.hrw.org/news/2014/05/14/qatar-report-migrant-workers-criticizestreatment-workers
20 www.riskandforecast.com/post/kuwait/migrant-workers-in-dubai-protestagainst-underpayments_253.html
21 Oman Daily Observer 15 december 2013.
22 english.alarabiya.net/en/News/middle-east/2013/11/04/Raids-begin-as-Saudi-Arabia-s-amnesty-period-for-illegal-workers-ends.html
23 www.reuters.com/article/2013/11/10/us-saudi-foreignworkers-idUSBRE9A80EO20131110
24 The Economist, 16 November 2013.
25 http://www.arabnews.com/news/555891
26 KUDLO står för Kuwaiti Union of Domestic Labor Offices.
27 www.amnesty.org/en/news/foreign-domestic-workers-qatar-shockingcases-deception-forced-labour-violence-2014-04-23
28 dohanews.co/amnesty-urges-qatar-make-bold-reforms-tackle-domesticworker-abuse/
29 www.svd.se/nyheter/utrikes/asiatiska-pigor-lever-rattslost_2077197.svd
30 edition.cnn.com/2012/08/09/world/meast/nepal-migrant-workers/
31 www.arabtimesonline.com/NewsDetails/tabid/96/smid/414/ArticleID/159964/reftab/36/t/Indonesia-wants-guarantee-for-maids-safety-from-3-countries/Default.aspx