Befolkning: 1,3 miljoner varav drygt hälften är utländska medborgare (både migrantarbetare och utländska experter). Av landets cirka 650 000 egna medborgare är 60–70 procent shiiter.
Statschef: Kung Hamad bin Isa Al Khalifa. Khalifa-dynastin har sitt ursprung på Arabiska halvöns fastland och intog Bahrains övärld 1783.
Statsskick: Kungarike. Kung Hamad utser premiärminister, regering och viktiga domare. Han leder de väpnade styrkorna och är ordförande i Högsta domstolen, utser ledamöter i parlamentets överhus och har rätt att upplösa det valda underhuset. Kungens farbror har varit premiärminister sedan 1970. När upproret bröt ut 2011 innehades alla viktiga ministerposter av medlemmar i kungafamiljen. Kungen kan stoppa nya lagar innan de träder i kraft. Om kungen inlägger sitt veto kan nya lagar endast träda i kraft om nationalförsamlingens båda kamrar röstar igenom dem med två tredjedels majoritet.
Utrikes- och säkerhetspolitik: USA:s femte flotta har sin bas i Bahrain, en skärgårdsnation bestående av 33 öar. På 1950-talet gjorde shahens Iran anspråk på Bahrain.
DEN 14 FEBRUARI 2011 UTBRÖT i Bahrain arabvärldens största folkresning i modern tid, sett i förhållande till antalet medborgare. Dagen därpå tågade en kvarts miljon människor, mer än hälften av landets vuxna medborgare, mot Pärlrondellen, ett monument som uppförts för att symbolisera GCC-ländernas samarbete.
Demonstranterna ropade slagord som ”Varken shia eller sunni, bara bahrainare”, ”Vi är bröder, sunni och shia, detta land är inte till salu” och ”Folket vill att regimen reformeras”. Inledningsvis restes inte krav på att regimen skulle avgå. I början deltog demonstranter från både den shiitiska befolkningsmajoriteten och den sunnitiska minoriteten.
Den 17 februari slog säkerhetsstyrkor till i en första massiv tårgasattack, som ledde till hundratals skadade och fyra döda. Men demonstranterna vid Pärlrondellen höll stånd. Parlamentariker i landets största oppositionsrörelse, al-Wefaq, lämnade sina poster i den folkvalda andra kammaren.
Efter hand som sittdemonstrationen vid Pärlrondellen fortsatte slogs sekteristiska kilar in mellan olika grupper. Sunniterna vid rondellen blev färre. Slagord om att regimen skulle avgå, inte bara reformeras, började höras. Regimen underblåste samtidigt sunnimuslimers rädsla för att en demokratisering – där majoritetens shiamuslimer skulle få mer att säga till om – skulle ge Iran inflytande över landet.
Mitt i detta skälvande skeende, en marsdag när allt stod och vägde, reste jag och min man Per landvägen in till upprorets Manama. Vi kom från Saudiarabien, där säkerhetsnärvaron varit massiv för att förhindra protester i Östra provinsens shiadominerade städer.
Händelserna i Bahrain dessa marsdagar ska ses i en bredare kontext. Detta inföll en månad efter det att president Mubarak hade fallit i Egypten. Två månader tidigare hade Tunisiens diktator Ben Ali lämnat sitt land hals över huvud för att hamna i Saudiarabien, sedan Frankrike nekat honom landningstillstånd. I Libyen, där en resning inletts i februari, fruktade befolkningen i Benghazi att Gaddafis stridsvagnar skulle rulla in för att ta kontroll över domstolen, centrum för den libyska 17-februarirevolutionen. I staden Daraa i södra Syrien skulle några dagar senare barn klottra den arabiska vårens slagord ”Folket vill att regimen faller”. När barnen greps och torterades tändes gnistan till ett uppror som så småningom ledde till ett fullskaligt inbördeskrig i Syrien.
Ingen visste i detta läge hur det skulle gå för Bahrains kungahus. Khalifadynastin kallade till sist på sin storebror: Saudiarabien, det dominerande landet på Arabiska halvön som inte ville se de styrande i ett annat GCC-land falla under ett folkligt tryck.
Det var inte bara arabvärlden som skälvde vid denna tid. Japan hade drabbats av en trefaldig katastrof: jordbävningen, tsunamin och kärnkraftsolyckan i Fukushima. Tidningssidor världen över var fyllda med de ohyggliga tragedier som drabbat Japan. För det lilla Bahrain fanns inte mycket medieutrymme. Det var till denna bortglömda dramatik som vi var på väg.
I Manama pågick gatubataljer mellan säkerhetsstyrkor och oppositionella. Demonstranter hade byggt barrikader och spärrat av en av huvudlederna till centrum, medan kravallpolisen försökt tvinga bort dem med hjälp av tårgas och gummikulor. Kravallpolis hade skjutit med hagelgevär rakt in i folkmassor på kort avstånd och slagit ned demonstranter med batonger och gevärskolvar. Också polismän hade skadats i våldsamma sammandrabbningar.
Vårt hotell, som låg på gångavstånd från Pärlrondellen, hade legat dränkt i tårgasmoln någon timme innan vi kom fram. Från hotellet ringde jag en bahrainsk källa, som var lojal med regimen.
– Bahrain är på väg mot inbördeskrig. Trupper från Saudiarabien och Förenade Arabemiraten är på väg in, sade han.
Följande morgon promenerade vi till fots till Pärlrondellen. Unga flickor gick oss leende till mötes. Bastanta tanter gjorde segertecknet. Frivilliga sjukvårdsarbetare tågade i bredd mot Pärlrondellen iförda simglasögon och masker över mun och näsa för att skydda sig mot nästa tårgasattack.
En hjälpsam ingenjör visade oss stationerna vid Pärlrondellen. Där hade oppositionen inrättat soppkök, sjukstuga, juridisk rådgivning, presscenter och samlat ihop ett berg av uttjänta, USA-tillverkade tårgaspatroner. På varje palm hade aktivister satt upp nummer så att vänner och familjemedlemmar skulle hitta varandra ifall de fick fly i panik undan en ny tårgasattack. Detta var en välorganiserad proteströrelse.
En oppositionstidning skrev att 900 personer skadats i sammandrabbningarna kvällen innan. Minst en person rapporterades avliden. Det skulle snart bli fler dödsoffer.
– Vi tänker inte lämna Pärlrondellen innan de ger efter för våra krav, sade demonstranter trotsigt, uppmuntrade av upproren i Egypten och Tunisien. De flesta var shiamuslimer, men några presenterade sig stolt som sunnimuslimer. Shiamuslimska präster tågade fram tillsammans.
I fältsjukhuset berättade frivilliga läkare och sköterskor om de skador som tårgasen orsakat.
– Konvulsioner och krampanfall bland annat, sade de.
Vi tittade på kartor där människor ritat in områden som var stängda för landets medborgare. Trots Bahrains många öar och kuster, och de anrika pärlfiskartraditionerna, är merparten av stränderna otillgängliga för allmänheten. På huvudön är 70 procent av territoriet stängt för allmänheten, bland annat på grund av en militärbas och ett privat flygfält för de styrande. Medborgarna har bara tillträde till ett fåtal av Bahrains öar. Klanen Khalifa agerar som om de ägde det mesta av marken på öarna.1
Plakaten vid Pärlmonumentet berättade också om Khalifadynastins kontroll över den politiska makten. Mer än hälften av ministrarna tillhörde kungasläkten vid denna tid. Alla nyckelposter i regeringen – premiärministern, utrikesministern, försvarsministern, justitieministern och informationsministern – var besatta av någon från Huset Khalifa.
Örikets största oppositionsrörelse, Nationella islamiska föreningen al-Wefaq, krävde reformer för att göra slut på kungadynastins dominans över statsmakten. al-Wefaq, som har sin bas inom den shiitiska majoritetsbefolkningen, propagerade för att ”all makt ska utgå från folket”. För att nå detta mål krävde al-Wefaq att premiärministern skulle utses av det största parlamentariska blocket efter ett rättvist val, att minst en tredjedel av ministrarna skulle vara folkvalda och att regeringen skulle ha den verkställande makten.2 Oppositionens främsta hatobjekt var premiärminister Khalifa bin Salman Al Khalifa, som suttit på samma post i mer än fyra årtionden.
Vid höghusen i Bahrain Financial Harbour, BFH, strömmade demonstranterna till på förmiddagen den 14 mars. Stämningen var ömsom trotsig, ömsom hoppfull – och välkomnande mot oss utländska journalister.
Ett skäl till att protesterna brutit ut en månad tidigare var att sheikh Ali Salman, ledare för al-Wefaq, upptäckt ett köpekontrakt som sades visa att premiärministern för en enda dinar förvärvat den mark där skyskraporna i BFH byggts upp. En bahrainsk dinar motsvarade 18 svenska kronor. Därför höll många demonstranter upp en-dinar-sedlar i protest.
Kungaklanens sätt att hantera mark och sjöbottnar som privata egendomar – där man låter fastigheter, golfbanor och nöjesparker växa upp på konstgjorda öar – retade gallfeber på proteströrelsen.3
Pärlrondellen var för Bahrains opposition vad Tahrirtorget var för egyptierna under 25-januarirevolutionen. Men bahrainarna var snabbare med att organisera tältläger, fältsjukhus, soppkök och att dra kablar så att människor kunde ladda mobiler.
Ett av kungahusets maktinstrument är den Ekonomiska utvecklingsstyrelsen EDB, där kronprinsen Salman bin Hamad Al Khalifa är ordförande. Somliga bahrainska oppositionella såg kronprinsen som mer benägen att lyssna på reformisterna. Men radikala regimkritiker menade att allt tal om att kronprinsen skulle vara mer framsynt, var dimridåer. De påminde om hur hans far, kung Hamad, hade gett tomma löften innan han tillträdde tronen.
På kvällen den 14 mars gick vi ner i baren på vårt lilla hotell. Bakom den indiske bartenderns rygg stod statstelevisionen på. En nyhetsuppläsare meddelade att GCC-styrkan Peninsula Shield Force rullat in i landet. Tv-bilderna visade saudiska soldater i kakifärgade uniformer som satt uppflugna på sina pansarvagnar när de körde längs King Fahd Causeway, motorvägen mellan det saudiska fastlandet och Bahrain.
Det dröjde inte länge innan människor vi träffat vid Pärlrondellen skickade larmsignaler via sms om att styrkorna börjat slå till.
Vid ingripandet i Bahrain bestod Peninsula Shield Forces huvudstyrka av cirka 4 000 soldater på 150 pansarvagnar och 50 mindre arméfordon, följda av 500 poliser från Förenade Arabemiraten. En bahrainsk regeringskälla påpekade att Kuwait bidrog genom att sända en kustbevakningsstyrka. Men demonstranterna fanns inte till havs.
Våra visum var på väg att gå ut och vi var tvungna att ta oss till flygplatsen. Några modiga indier körde oss genom barrikaderna tidigt på morgonen den 15 mars, när de flesta demonstranter och soldater sov ut efter nattens gatubataljer. Under färden såg vi hur stora delar av Manama ännu hölls av de oppositionella. Allt tillgängligt hade använts för att bygga barrikader: sandsäckar, metallskrot, soptunnor, till och med shoppingvagnar och stora blomkrukor. Sådana barrikader kunde de saudiska pansarsoldaterna lätt forcera. Samma dag proklamerade kung Hamad undantagstillstånd.
På flygplatsen nåddes vi av rapporter om våldsamheter runt om i byar och småstäder. Civilklädd, regimtrogen mobb uppgavs attackera shiitiska invånare. På halvön Sitra var det oroligt.
– Många ligger skadade på vårdcentralen i halvön Sitra, sade en oppositionskälla som hävdade att inrikesministeriet gett polisen, armésoldaterna och saudiska soldater order att klä sig civilt. Endast en minoritet av poliserna i Bahrain har sitt ursprung på öarna. Säkerhetsstyrkorna rekryterar framför allt poliser från utlandet, och då handlar det om sunnimuslimer av olika härkomst.
Bahrains shiiter är övertygade om att myndigheternas sekteristiska invandringspolitik – att ge medborgarskap till sunnitiska poliser som värvats i till exempel Pakistan, Syrien, Jemen och Jordanien – ingår i en plan för att ändra örikets demografi.
– Regimens säkerhetsrådgivare är i de flesta fall britter, medan underhuggarna är sunniter från Pakistan och arabvärlden, sade den förre parlamentarikern Jawad Fairooz. Han var en av 31 kända oppositionella som berövades sitt medborgarskap hösten 2011. Han menade att brittiska rådgivare lärt regimen i Manama att använda en beprövad metod från kolonialtiden: söndra och härska.
Bland förklaringarna till upproret 2011 nämns ofta ”Bandargate”, uppgifter om att en minister och medlem av kungahuset i hemlighet skulle ha använt statliga medel för att underblåsa sekterism mot shiamuslimer.4 Bandargate visade att regimen syftade till att rensa ut alla shiiter från ledande poster i samhället, säger kritikerna. Den misstanken fanns i bakhuvudet bland demonstranterna vid Pärlrondellen.
Oppositionella meddelade via sms att säkerhetsstyrkor gått in på det stora Salmaniyasjukhuset i Manama. De slog larm om skadade och sjukvårdspersonal som blivit gripna och misshandlats.
– Vi är tagna som gisslan och vädjar till världen att hjälpa oss, larmade en läkare, som vi tidigare träffat i fältsjukhuset vid Pärlrondellen. Nu befann han sig på Salmanyiasjukhuset.
– Säkerhetsstyrkor har tagit patienter och beslagtagit ambulanser. Vi vädjar till världen att hjälpa oss, sade denne läkare på det belägrade sjukhuset på telefon. Av hänsyn till sin säkerhet ville han inte bli citerad med namn.
Medborgare som försökte komma till undsättning stoppades.
– Salmaniyasjukhuset lider brist på blod och syrgas. Min fru och jag försökte gå dit med första hjälpenutrustning men vi blev stoppade av arméstyrkor, meddelade en annan man som inte fick lämna över sin sjukvårdsmateriel.
Vi fick andra nödrop från civila som ännu var kvar i närheten av Pärlrondellen.
– Snälla, hjälp oss, skrev en man, medan styrkorna ”rensade” platsen kring Pärlrondellen.
– Det värsta, fortsatte han, är att trupperna och den civilklädda mobben hindrar människor från att undsätta skadade vid Pärlrondellen och i samhällen nära Manama.
– Elen till sjukhuset Salmaniya har stängts av. Reservaggregaten hade bara någon timme kvar av sin strömförsörjning innan elen kopplades på igen, hette det i ett meddelande.
Vårdcentralen i Budaya skickade nödrop.
– De har kvinnor som ska föda, men saknar utrustning för att hjälpa alla.
En stund senare meddelades att läkare och sköterskor i Salmaniya fått grönt ljus av säkerhetsstyrkorna att lämna sjukhuset för att ta hand om skadade.
– Men så fort de gick ut blev de misshandlade av polisen. Det slutade med att några läkare hamnade på akuten, rapporterade ingenjören vi träffat.
Dessa händelser i Bahrain blev en vattendelare för Arabiska halvön. Men det var mestadels tyst i väst.5 Det var svårt att få ut nyheterna. Katastrofen i Japan överskuggade det mesta. Men även Libyen slukade medieutrymme.6 Det var inte många i väst – bortsett från försvarshögkvarteret Pentagon – som orkade hålla ögonen på detta lilla örike, som stod i brand.
Snart inleddes razzior mot ledande oppositionella. Den 16 mars greps politiska ledare som senare dömdes till livstids fängelse.
Den 18 mars började säkerhetsstyrkorna rasera Pärlrondellen, som ursprungligen var uppförd för att symbolisera GCC-ländernas enhet. Monumentet som sprängdes hade sex pelare i form av segel vilka bar upp en enorm pärla i mitten, lulu på arabiska. Seglen symboliserade de klassiska dhowerna. Pärlan påminde om dessa kusters mångtusenåriga pärlfiskartraditioner. Apachehelikoptrar hovrade över platsen.
Shiitiska moskéer demolerades, formellt för att de saknade bygglov, men framför allt för att regimen ville minimera antalet mötesplatser för de oppositionella.
Jawad Fairooz, ledande politiker i al-Wefaq och avhoppad parlamentariker, väcktes på natten den 11 april av att familjens hem angreps med bensinbomber. Några veckor senare sattes han i isoleringscell. När han släpptes den 7 augusti var det tack vare den undersökningskommission som leddes av juridikprofessorn Cherif Bassiouni. Åtalet mot Jawad Fairooz flyttades då från en militär till en civil domstol.
Jawad Fairooz säger att han blev torterad under månaderna i isoleringscell, ”inte för att förhörsledarna ville pressa fram uppgifter, utan som hämnd”.7
Han tvingades bära ögonbindel under förhören. Vid ett tillfälle fick han uppfattningen att en ledamot av kungafamiljen deltog i tortyren.
– Denne man kallades vördnadsfullt för sheikh. Jag kunde inte se vem han var eftersom jag hade bindel för ögonen. De slog mig med käppar och skor. De utsatte mig för skenavrättningar och sade att jag hade smutsigt blod. De utsatte mig för många vidrigheter, även sexuella övergrepp. De hotade mig med elchocker.
Under månaderna i häkte såg han inte dagsljuset en enda gång.
– Efter 27 dagar i isoleringscell fick jag träffa min familj, men bara i tre minuter.
Han är tacksam över den kommission som leddes av Cherif Bassiouni, den egyptiske professor som har kallats den internationella straffrättens fader.8 Men Bassiouni borde ha krävt starkare mandat, så att han haft möjlighet att följa upp sina rekommendationer och se till att de tillämpades, anser Fairooz.
Bassiounikommissionen, som initierades av kung Hamad, dokumenterade 46 dödsfall, 559 rapporterade fall av tortyr och över 4 000 uppsägningar av personer som deltagit i protesterna. Kommissionen riktade hård kritik mot säkerhetsstyrkorna för flera fall av övervåld och urskillningslösa attacker, samt för förstörelse av privategendom. Dessa attacker hade enligt rapporten inte kunnat äga rum utan godkännande högst upp i säkerhetsapparatens hierarki. Bassiounikommissionen lastade både de styrande och de oppositionella för det skenande våldet. Undersökningen ledde till att chefen för säkerhetstjänsten avsattes. Flera poliser ställdes inför rätta för mord och övervåld mot demonstranter. Men oppositionella anser att rapporten tillämpades selektivt.
– Bassiounikommissionen visade att fyra personer torterats till döds i polishäkte. En enda polisman dömdes i första instans till sju års fängelse för tortyr. Men hans straff omvandlades till sex månaders fängelse, säger Sayed Mohammed, bahrainsk oppositionell i Sverige, verksam i Bahrain Salam For Human Rights.
Han hävdar att det finns bildbevis på att en man fick huvudet sönderskjutet av polisens hagelgevär.
– Men de ansvariga slapp straff utifrån en lag som i praktiken innebär att torterare benådas.
GCC:s generalsekreterare Abdullatif bin Rashid al-Zayani är före detta general från Bahrain. Han jämförde ingripandet från Peninsula Shield Force med en artikel 5-insats från militäralliansen Nato9. Enligt denna artikel är ett angrepp på ett Natoland ett angrepp på hela alliansen, varför försvaret blir en gemensam angelägenhet för alla medlemsländer. Men det var inte en utländsk makt som hade invaderat Bahrain. Det var den egna befolkningen som hade rest sig mot de styrande i öriket.
De som tar de saudiska trupperna och Khalifadynastin i försvar hävdar att demonstranterna var redskap för Iran. Human Rights och andra, som kritiserat regeringen, har blivit vilseförda av oppositionen, sade en bahrainsk regeringstjänsteman på en GCC-konferens i Stockholm. Kungahusets försvarare pekade på en shiitisk tradition att dölja de verkliga avsikterna medan man befinner sig i underläge, taqiyya.
Men Bassiounikommissionen hittade inga belägg för regimens påståenden om att protesterna skulle ha fjärrstyrts av Iran.
Ledarna för proteströrelsen förnekar att de skulle vara redskap för Iran.
– Vi har inte krävt republik. När vi kritiserade medlemmar av kungafamiljen var det för att de har kontrollen, behandlar de nationella tillgångarna som sina privata förmögenheter och för att de suttit på alla de viktigaste ministerposterna, säger den före detta parlamentarikern Jawad Fairooz.
Han anklagades för att ha deltagit i olagliga demonstrationer samt för att ha spritt hat mot ledare för staten och falska nyheter.
– Men min stämningsansökan om tortyr har aldrig behandlats.
Han var inställd på att avtjäna några år i fängelse. Men innan domen skulle avkunnas fick han rådet av vänner att avvakta utomlands. Fairooz reste till London. Just som han landat på brittisk mark en novemberdag ringde hans fru från Manama.
– Hon berättade att statstelevisionen meddelat att 31 bahrainare berövats sitt medborgarskap. Jag frågade henne om jag kände någon av dem. Ja, svarade hon, ”Du och din bror är två av dem!”
Det föregivna skälet till att Jawad Fairooz, hans bror Jalal Fairooz, den religiöse ledaren ayatolla Hussein al-Najati och 28 andra blev fråntagna sina medborgarskap var att de påstods ha ”skadat statens säkerhet”. Bahrains härskare har enligt en antiterrorlag rätt att beröva medborgare deras pass och nationalitet. Bahrain är inte det enda landet i GCC som har tagit ifrån dissidenter deras medborgarskap.10 Jawad Fairooz har aldrig fått veta på vilka grunder han blev statslös. När vi ses har han efter lång väntan beviljats asyl i Storbritannien. Han visar bilder av sitt hem i Bahrain, där hans fru och barn lever kvar. Han väntar på att bli farfar för första gången. Men han kan inte resa tillbaka till sitt hem för att träffa sitt första barnbarn.
Den nationella dialog som regimen bjudit in oppositionen till betraktar han som ett sätt för de härskande att vinna tid. Så länge det saknas en tidsram, agenda och uttalad målsättning för denna dialog är den bara ett spel för gallerierna, anser han. Men både USA och Storbritannien har satt press på al-Wefaq att delta i dialogen. Men Jawad Fairooz säger sig känna igen denna typ av påtryckningar.
– År 2005 blev vi i al-Wefaq pressade av USA och Storbritannien att sätta oss i en dialog med regimen. De förklarade att ”ni kan åstadkomma förändringar”!
al-Wefaq ställde upp i parlamentsvalet 2006. Tillsammans med en liberal vänstergrupp, Waad, fick al-Wefaq 18 av 40 mandat. Men under den fyraåriga mandatperioden lyckades de valda parlamentarikerna inte ändra ”en enda apostrof i författningen”.
– För att ett lagförslag ska gå igenom krävs två tredjedels majoritet, alltså 28 mandat. Vi lyckades få stöd från 28 ledamöter för smärre förändringar. Men när voteringen skulle äga rum, drog kungalojala ledamöter tillbaka sina röster. Hovet hade inte gått med på förändringarna. Så vi kunde aldrig få ihop tillräckligt antal röster. Kungafamiljen var inte redo för några reformer i frågor som gäller till exempel medborgarskap, antidiskriminering, mutor och korruption.
Bahrains regering har försökt hyfsa till den skamfilade bilden av kungariket. Diplomatiska källor berättar att en PR-firma i Washington hyrts in för att lägga mediebilden till rätta, så att öriket och dess kungahus ska framstå som en modern stat, som arrangerar Formel 1-tävlingar och ger kvinnor god status.
Men Jawad Fairooz hävdar att det är oppositionen som står för modernitet.
– Vår modell är Europas demokratier. Vår vision är klar. Vi vill ha en nationell dialog, vi kräver inte republik och vi är emot våld. Vi har skrivit på en deklaration om icke-våld. Men vi kräver en seriös och uppriktig dialog, inte en kosmetisk.
När Jawad Fairooz ska förklara bakgrunden till upproret 2011 går han bakåt i tiden, till februari 2001, när Hamad bin Isa Al Khalifa ännu hade titeln emir.11 Även då präglades Bahrain av politiskt och socialt missnöje. Men ett nytt nationellt fördrag skulle behandlas i en folkomröstning.
– Förslaget till ny författning skulle ge den folkvalda nationalförsamlingen all lagstiftande rätt. Det råd som kungen utsåg skulle endast ha rådgivande befogenheter, säger Fairooz.
Före folkomröstningen 2001 höll emir Hamad ett möte med oppositionen.
– Dagen därpå stod det i tidningarna: ”Den valda folkförsamlingen kommer att ensam stifta lagar”. Kronprinsen lovade samma sak. Jag har sparat tidningar från den tiden, så vi kan bevisa det! säger den statslöse Fairooz.
Hela 98,4 procent röstade ja till författningsförslaget. I ett års tid därefter, mellan den 14 februari 2001 och den 14 februari 2002, levde bahrainarna i en guldålder, hävdar oppositionsmannen i exil. På Alla hjärtans dag skrev Hamad under på att det nationella fördraget inte skulle ändras, säger Fairooz.
– Medborgarna fick något att hoppas på. Inför den första årsdagen 2002 planerades festligheter på nationalarenan.
Men innan dessa ägde rum meddelades att kungen skulle hålla ett viktigt tal.
– Det kom som en chock. Kungen förklarade att han självsvåldigt beslutat att ändra författningen genom att inrätta två lagstiftande kamrar, den ena utsedd av honom själv och den andra folkvald.
Tillkännagivande kom från en härskare som är högsta chef för rättsväsendet, som leder den verkställande makten, utser premiärminister och andra ministrar. Nu fick han dessutom kontroll över den lagstiftande makten. Nationalförsamlingens bägge kamrar har 40 ledamöter vardera. Den modell som inrättades gav kungamakten full kontroll över lagstiftningen. Indelningen av valkretsar ändrades så att de styrande gynnades. Bahrain har majoritetsval i enmansvalkretsar.
– Min valkrets består av 16 000 röstberättigade, medan det finns en annan valkrets med endast 500 röstberättigade. Båda utser varsin parlamentsledamot. Vi i al-Wefaq har fått 64 procent av rösterna totalt, men ändå bara 18 platser av 40 i den folkvalda kammaren, säger Jawad Fairooz.
Efter påtryckningar från USA gick al-Wefaq med på att ställa upp även i parlamentsvalet 2010, medan det bojkottades av flera mindre oppositionspartier.
– Det viktigaste för oss var kravet på verkliga reformer och ett nytt nationellt fördrag. Bahrains befolkning hade ju redan röstat för en sådant, säger Jawad Fairooz. Han fnyser åt regimföreträdares påståenden att han och andra i al-Wefaq skulle vara redskap för Iran och ha som dold agenda att vilja införa ett statsskick liknande den islamiska republikens, med ett shiitiskt präststyre, velayat-e faqih.
– Det är nonsens. al-Wefaq har en nationell plattform. Jag kan bevisa att jag aldrig ägnat mig åt sekterism.
– Vårt parti har aldrig haft en sekteristisk agenda. Vi har aldrig sagt oss vilja tillhöra Iran! När upproret inleddes sade vi att vi ville ha ett demokratiskt Bahrain, vara en del av arabvärlden och den islamiska världen samt tillhöra GCC. Vi är emot direkt iranskt inflytande över oss, på samma sätt som vi motsätter oss saudisk inblandning. Vi blandar aldrig ihop vår religiösa tro med politik.
Jawad Fairooz, styrelseledamot av al-Wefaq, blev återvald till parlamentets andrakammare 2010 för ännu en fyraårig mandatperiod. Men den 17 februari 2011 avgick han och al-Wefaqs övriga parlamentsledamöter i protesten mot säkerhetsstyrkornas tillslag vid Pärlrondellen.
När jag träffar den numera statslöse Jawad Fairooz i London är han besviken på att det inte finns något internationellt tryck på Bahrain. Påtryckningar från väst skulle betyda mycket, även för livstidsdömda samvetsfångar, menar han.
al-Wefaq var som största oppositionsparti den tongivande kraften bakom protesterna vid Pärlrondellen. De ville ha en konstitutionell monarki och avlövad makt för Khalifadynastin. Men en mer radikal shiitisk rörelse, al-Haqq, krävde införandet av en republik.12
Vid Pärlrondellen den 14 mars 2011 såg vi shiitiska präster. Det finns också shiitiska präster som har en politisk roll inom oppositionen.
– Bahrainare har rätt att välja sin egen trosuppfattning. I en demokratisk stat beror din ställning på dina personliga meriter, oavsett om du råkar vara präst eller inte. Vi sätter en ribba mot inflytande från Iran eller Saudiarabien. Men vi kan inte hindra präster från att ansluta sig till protesterna vid Pärlrondellen eller att tala med folk, svarar Jawad Fairooz.
Han delar upp de sunnireligiösa ledarna i två grupper i Bahrain:
– Dels finns de som stöder proteströrelsen i det tysta, och dels andra som tror att vår folkrörelse kommer att låta shiiterna dominera över sunniterna. Den härskande familjen har skickligt underblåst dessa misstankar. De har fått en del av opinionen att tro att kampen står mellan shiamuslimer och sunnimuslimer. De har spritt så mycket desinformation, skapat så många falska nyheter.
Dramatiken i Bahrain har inte undgått något av grannländerna. I Kuwait säger den liberala, shiitiska parlamentarikern Massoumeh Mubarak, som själv är gift med en man från Bahrain, att hon blev skeptisk till upproret den dag de religiösa ledarna började få inflytande över det.
– I Bahrain finns verkligt behövande som vill bli behandlade som fullvärdiga medborgare och ha ett bättre liv. De må vara shia eller sunni. I början handade det om människorättsfrågor. Men när prästerna tog över backade sunnimuslimerna.
– I början krävde inte shiiterna regimförändring utan ett bättre liv. Men när de religiösa ledarna hoppade på tåget och tog ledningen, lade de nya paroller i munnen på folk. Vi måste skilja mellan början på upproret i Bahrain och vad som hände sedan. Upproret exploaterades av andra stater. Iran hade ett finger med i spelet, för de vill att det ska vara motsättningar mellan shia och sunni. Men vi vill inte ha det så, vare sig i Kuwait eller i de andra länderna i GCC. Vi vill ha stabilitet och ett bättre liv. Vi vill att våra monarkier ska bidra till det. Vi vill inte ha regimförändring.
– Men andra intressen ville dirigera förloppet till sin egen fördel. Olyckligtvis förlorade de utblottade i Bahrain. Nu ifrågasätts deras lojalitet gentemot landet för att utländska händer utnyttjat situationen.
STATSVETAREN GHANIM AL-NAJJAR VID KUWAITS universitet, tror att 80 procent av shiiterna i Bahrain stöder al-Wefaq.
– De och deras ledare har varit måttfulla. Bara en minoritet av Bahrains shiiter var emot en dialog med regeringen och krävde republik i stället för kungahus.
– Men händelseutvecklingen i Bahrain måste ses i ljuset av motsättningarna inom kungahuset. Kungen där är svag, men han är mer nytänkande än premiärministern, som är landets mäktigaste person. Kronprinsen, son till kungen, är också mer öppen. Kungen ville skapa ett system där han kunde utmana sin farbror, premiärministern, via en politisk process. När kungen inledde reformprocessen befann sig premiärministern utomlands, för medicinsk vård. Men denna reformprocess kom i gång för sent och det uppstod förvirring inom oppositionen om huruvida de skulle delta i dialogen eller inte.
BAHRAINS OPPOSITIONELLA underskattade denna maktkamp mellan premiärministern och kungen, anser Ghanim al-Najjar.
– Det var när premiärministern kom tillbaka från sin behandling som ockupationen av Pärlrondellen inleddes i Manama. Därefter radikaliserades en del av Bahrains shiiter.
– Det höll upp kistor och sade att de var redo att dö som martyrer. Därför kan vi inte sträcka oss hur långt som helst i stödet för Bahrains opposition, säger Najjar.
Bahrain var före dessa dramatiska vårdagar nästan som en delstat till Saudiarabien. I önationen finns sociala friheter som saudierna inte kan drömma om i sitt eget land.
Hotellbarerna i Manama fylls under normala omständigheter med saudiska män över veckosluten. Saudiska kvinnor har svårare att sätta sig i baren eftersom det kan utsätta dem för förödande skvaller. Men Bahrain och andra GCC-länder är däremot fria arenor för saudiska kvinnor som kör bil. I Manama finns något annat eftertraktat: biografer. Migrantarbetarna, de flesta från asiatiska länder, utgör cirka hälften av befolkningen i Bahrain. Men eftersom de inte är medborgare och bara kan bli det i undantagsfall, har inte protestvågen gällt dem. Men i en engelskspråkig tidning, som läses av de asiatiska migrantarbetarnas medelklass, släppte redaktörerna fram hatkänslor mot Bahrains shiamuslimer.
Tidningen Daily Tribune hade på sin förstasida tisdagen den 15 mars 2011 en rubrik om att ”Gulftrupper går in i Bahrain”. Medborgarna uppmanades att ”varmt välkomna” Peninsula Shield Force. På förstasidans nedre del låg en föregiven ”annons” undertecknad ”en grupp asiatiska invånare”. Huvuddelen av detta inslag – i en tidning som i övrigt inte hade några annonser alls – var en bild av en patient, som låg omtöcknad i vita kläder fläckade av blod på en sjukhusbrits. Den skadade hade ett plåster i pannan och ett otäckt öppet sår i huvudet. Vem mannen var eller var bilden togs framgår inte.
Den påstådda annonsen hade rubriken ”Nödrop”. De icke namngivna undertecknarna skrev om ”brutala och grymma attacker av demonstranter från det shiitiska samfundet”.
Oskyldiga människor har blivit terroriserade och vår egendom har blivit förstörd och våra tillhörigheter stulna. Vi har blivit uppmanade att lämna landet. De har attackerat oss fastän vi inte har gjort något fel. Attackerna genomfördes på ett öppet rasistiskt vis och som en kränkning av alla internationella konventioner, mänskliga principer och värderingar. De attackerade våra hem med vapen och skarpa tillhyggen. Lokala människorättsorganisationer och så kallade aktivister har strött salt i såren genom att nonchalera vår utsatthet och hållit tyst. Från djupet av våra hjärtan uppmanar vi alla berörda myndigheter att ge oss det skydd vi behöver. Vi håller dem som angriper oss ansvariga för alla attacker och massakrer vi har genomlidit. Detta är ett desperat nödrop. Vi behöver omedelbar hjälp. Snälla hjälp oss! Hjälp!
TIDNINGEN, SOM JAG SPARAT, ÅTERGAV inte några citat från demonstranter eller dem som skadats när regimens egna säkerhetsstyrkor gick in på sjukhuset i Salmaniya. ”Bahrainarna står enade”, hette det bara. Men så var det ju inte.
UNDER PÅVERKAN AV SALAFISTISKA PREDIKANTER finns en växande antagonism mot shiamuslimerna bland vissa asiatiska migrantarbetare. ”Spridningen av sekterism och i vissa fall en wahhabitisk eller salafistisk ideologi bland muslimska migrantarbetare i Gulfstaterna har också fått efterverkningar i deras hemländer”, skriver Toby Matthiesen.13
Många shiiter längs Arabiska halvöns östra kust ser Bahrain och Saudiarabiens Östra provins som en del av ett mytiskt ”antikt Bahrain”, hävdar Mathiessen. De tänker sig tillbaka till den tid när det inte fanns några statsgränser som skilde Qatar från Bahrain eller Saudiarabiens Östra provins. ”Genom att understryka vikten av ’Det gamla Bahrain’ har Gulfens shiitiska opposition försökt skapa en nationalistisk berättelse som enar de huvudsakligen shiitiska invånarna i Qatif, al-Ahsa och Bahrain”.14
När de saudiska shiiterna våren 2011 hindrades att köra motorvägen till Bahrain från det saudiska fastlandet flög många via Kuwait. Men den saudiska underrättelsetjänsten hade koll på dem där. Via övervakningskameror kunde de se vilka saudier som flög via Kuwait till Bahrain under upprorsdagarna, berättade en väl placerad källa i Saudiarabien.
Bahrain är hemmahamn för USA:s femte flotta. Strax utanför huvudstaden Manama ligger en jättelik flottbas, ett nav för USA:s marina styrkor i Persiska viken, Indiska oceanen och Arabiska havet. På denna bas bordade jag en vårdag för några år sedan ett litet propellerförsett transportflygplan som flög ut över Arabiska havet, till en plats söder om Pakistan – tre timmars flygresa österut.
Fläktsystemet var trasigt i propellerplanet, en Carrier Onboard Delivery. Lukten av maskinolja lämnade aldrig kabinen. Vi flög över några av världens mest laddade områden: olje- och gasfält och Hormuzsundet vid Omans östspets. Kursen hölls riktad mot det amerikanska hangarfartyget USS Stennis, som låg i Arabiska havet, cirka 150 sjömil söder om Pakistan.
När piloten började cirkla ned mot USS Stennis skymtade jag det franska hangarfartyget Charles de Gaulle. Det såg ut som en miniatyr i jämförelse med USS Stennis, en kolossal atomdriven flygplansbas i Nimitzklass, 1 100 fot lång.
Detta väldeliga hangarfartyg hade lika många ombordvarande som det finns invånare i en svensk småstad, 5 000 personer. Ett hangarfartyg är som ett fort. Det ska vara ointagligt. Det har inte bara stridsflygplan och helikoptrar på däck eller i hangarerna. Till hangarfartyget hör också jagare och utbåtar som fungerar som skyddsstyrkor till havs.
– Har du åkt berg- och dalbana? Så är det när man landar på ett hangarfartyg. Var beredd på att det smäller till när du landar. Vi kallar det ”kontrollerad kraschlandning”, sade presstalesmannen från den amerikanska femte flottan i Manama innan jag klev upp i det lilla transportplanet.
Piloten fick cirkla många varv runt USS Stennis innan han fick klartecken att gå ned för landning. Då vrålade han så att det hördes till mitt bakåtvända säte genom mina dubbla hörselskydd:
– Here we go!
Alla piloter som landar på ett hangarfartyg måste ge full gas när de slår i däck för att ha kraft nog att lyfta igen ifall de skulle misslyckas med att haka fast planet vid en av de fyra stålvajrar som ligger på däck. Inbromsningen sköts från hangarfartygets innanmäte, medan starterna är ett uppskjut med katapult. Det ger en våldsam acceleration, från 0 till nästan 250 km/t inom loppet av tre sekunder. I officersmässen berättade major James Erwin, som hade fjorton års erfarenhet från Marinkåren, om sin ångest inför landningarna på hangarfartyget:
– Ögonblicken före landning måste man ha en sorts flygnoja. Då tittar man oavbrutet på alla indikatorer. Det är troligen den stund under en flygning som en pilot är som mest närvarande i nuet.
Inbäddad på det amerikanska hangarfartyget intervjuade jag den svenskättade befälhavaren på kommandobryggan, vandrade runt med eskort i fartygets bullriga innanmäte genom till synes ändlösa gångar, avskilda med vattentäta skott. Jag klev upp och nedför lejdare som förbinder fartygets olika däck. Jag räknade till tolv däck, men kanske missade något. Jag träffade unga matroser, ofta latinos eller afro-amerikaner, och mobilfilmade stridsflygplan som gick ned för sina ”kontrollerade kraschlandningar” sedan de återvänt från sina dagliga uppdrag över Afghanistans berg. På kvällen i min hytt strax under övre däck hörde jag kvällens sista bombplan landa med ett väldigt brak.
Vattnets rörelser kändes inte ombord på denna kärnkraftsdrivna koloss. Natten var stjärnklar. Över oss lyste en liggande månskära – så som nymånen brukar avbildas på Orientens moskéer. Här befann vi oss i haven utanför ”The Greater Middle East”. Bushadministrationens bombningar i Afghanistan ingick i deras ”War on Terror”. USA ville utplåna den våldsamma jihadismen, men lyckades inte angripa orsakerna till den. USA:s relationer till sina allierade på Arabiska halvön var också komplicerade. Till Guantánamo hade många saudiska medborgare förts. Cirka hundra saudiska fångar hade frigetts vid denna tid efter påtryckningar från Riyadh, vilket i sin tur var en följd av att tre saudiska fångar begått självmord i amerikansk fångenskap.15
Sprickan mellan USA och Saudiarabien fanns där, men USA höll framför allt garden uppe mot talibanerna i Afghanistan och mot Iran. Bahrain, hemmahamn för USA:s femte flotta, och Qatar med US Central Command spelade en nyckelroll för USA:s ”krig mot terrorismen”.
På hangarfartyget förstod jag bättre det ömsesidiga beroendet mellan den amerikanska supermakten och kung Hamads lilla örike. Den där vårdagen 2007 ombord på USS Stennis uttryckte major Erwin sin fasta övertygelse om att han med sina flyginsatser över Afghanistan – bombningar eller lågsniffningar över misstänkta grupper – bidrog till att stärka regeringen i Kabul och till att skapa fred och stabilitet i ett Centralasiatiskt land där han aldrig satt sin fot. Till officersmässen på USS Stennis letade sig inga kritiska analyser från tankesmedjor, eller rapporter om vanliga afghaners motstånd mot utländsk närvaro.På kommandobryggan tog en svenskättad kommendör, Brad Johanson, fram bilder av en liten stuga i Bohuslän, som hans förfader hade lämnat kring förra sekelskiftet. Kommendören berättade om USA:s pågående marina aktiviteter i regionen, som alla var knutna till femte flottans bas i Bahrain.
– Flera (amerikanska) örlogsfartyg rör sig i Gulfen, Röda havet, Arabiska havet, längs Afrikas kust och vid Afrikas horn just nu. I samtliga dessa fall har vi partnerländer. Det enda land som får större flygunderstöd från havet är Afghanistan. För Iraks del är de flesta flygbaserna landbaserade, sade Brad Johanson.
– USS Eisenhower har övat med Pakistan, medan vi legat i Arabiska havet för att understödja operationerna i Afghanistan. Samtidigt gick ett helikopterfartyg in i Gulfen för att arbeta med marin säkerhet, sade kommendör Johanson, som manövrerade ett hangarfartyg vars luftstridskrafter var större än många nationers hela luftförsvar.
– USA kommer aldrig att släppa sin flottbas i Bahrain – och Bahrain kommer aldrig att bli en demokrati, utbrast en välplacerad källa efter revoltförsöket vid Pärlrondellen.
Men den folkliga resningen våren 2011 var en påminnelse till Washington om att kungamakten i Manama inte är stabil. När resningen brutalt krossades framstod USA:s utrikespolitik som cynisk. USA har inte någon plan B om det skulle bli allt för svårt att behålla femte flottans bas i Bahrain.16
Vid Pärlrondellen i mars 2011 mötte vi oppositionella bahrainare som hoppades att USA skulle reagera tydligt mot Khalifaklanens brutalitet. Där fanns bahrainare, som hade försökt ringa sina amerikanska kontakter på flottbasen i landet. De ville se president Obama sätta press på kungahuset och de önskade amerikanskt stöd för en verklig reformprocess. Men våra sagespersoner blev inte framkopplade av växeln på femte flottans bas.
Kring Pärlrondellen, som snart skulle sprängas, hade oppositionella staplat högar av uttjänta amerikanska tårgasgranater. När säkerhetsstyrkor gick in på sjukhusen för att gripa skadade patienter eller läkare och sjuksköterskor som gett dem vård, blev USA:s beroende av Bahrain en ömmande punkt.
En pensionerad analytiker vid CIA, Emile Nakhleh, tidigare chef för den amerikanska underrättelsetjänstens strategiska analysprogram för politisk islam, riktade svidande kritik mot Khalifadynastin.17.
Nakhleh, som varit ung stipendiat i Bahrain i början av 1970-talet, hävdade att Khalifaklanen förverkat sin legitima rätt att styra Bahrain efter repressionen och vägran att ge civilsamhället och moderata politiska grupper chans till en meningsfull dialog syftande till verkliga reformer. Kung Hamad hade fortfarande en möjlighet att rädda sitt styre, men då måste han sparka premiärministern Khalifa bin Salman Al Khalifa, skrev den förre CIA-analytikern.
Den stenrike sheikh Khalifa har suttit längre på sin post än någon annan premiärminister i världen. Om kungahuset ska läka såren med sitt eget folk måste han avgå. Därefter krävs en verklig dialog med civilsamhället och reformsinnade grupperingar för att få igång politiska reformer som inte syftar till sekterism. Ledande politiker – språkrör för oppositionen – måste släppas eller få tillbaka sina medborgarskap.
– Krisen är påtaglig. Många utländska företag och utländska medborgare har lämnat Bahrain. Ekonomin blöder. Det är bara att läsa The Economist Intelligence Unit, så ser du det, sade en välinformerad utländsk bedömare i Gulfen.
Vanliga bahrainare, även sunniter, är upprörda över kungahusets korruption. Fördämningar har släppt.
– När kungahuset sålde ut mark på fjorton konstgjorda öar som skapats av sand från sjöbottnarna gick pengarna ned i deras egna fickor. Inget kom statskassan till del, säger Jawad Fairooz.
Han förklarar byggboomen och spekulationerna i fastigheter med att oljereserverna håller på att sina i Bahrain.
– Klanen Khalifa vill leva i samma överflöd som andra kungahus i GCC. Hur ska de få råd till det? Jo, genom att spekulera i fastighetsbranschen.
– Vi i parlamentet bad att få se detaljkartorna för stadsplaneringen. Vi ville veta vem som skulle ta hand om intäkterna för de konstgjorda öarna. Men vi fick aldrig några svar. Kungafamiljen tror att hela landet är deras privata egendom. De styr det som om de ägde marken, havet och sjöbotten.
Om det ska bli politiska reformer i Bahrain måste de först välsignas i Riyadh. De styrande i Saudiarabien vill inte se några eftergifter till den bahrainska oppositionen.
I september 2013 fängslades Bahrains förre vice talman Khalil al-Marzooq, biträdande partiledare för al-Wefaq. Allmänne åklagaren förklarade att Marzooq häktats för misstanke om uppvigling och förespråkande av ”terrorism”. Men Human Rights Watch, som granskat Marzooqs tal, hittade inga belägg för att han skulle ha förespråkat våld.
Det var i stället Marzooqs uttalande om att den förbjudna 14-februarirörelsen inte var terrorister som föranledde gripandet. Denna hemliga gruppering har terrorstämplats av Bahrains myndigheter.
– Marzooq stödde 14-februarirörelsen. Det är som om en amerikan hade sagt att han stödde al-Qaida, förklarade en bahrainsk regeringstjänsteman. Källan, som inte fick uttala sig i eget namn, hävdade att al-Wefaq gick Irans ärenden och ville ha en islamisk stat, ledd av shiitiska präster, velayat-e faqih.
Men många oppositionella hävdar att dess påstådda kopplingar mellan proteströrelsen och Iran bara är försök att skrämma USA och Europa från att ha kontakt med oppositionen.
– På 1950- och 1960-talen var Bahrains upprorsrörelse sekulär. Då försökte man stämpla oppositionen som understödjare av Nasser, Egyptens arabnationalistiske president. De styrande försöker alltid påstå att oppositionen går någon annans ärenden. Historien upprepar sig, sade den Lundabaserade Sayed Mohamed, som kommer från en politiskt aktiv familj och som är vice ordförande i Bahrain Salam For Human Rights.
Marzooq frigavs villkorligt, men hans gripande fick al-Wefaq att dra sig ur den nationella dialogen. Det kritiserades av USA:s State Department. Men Obamaadministrationen höll tyst när Marzooq fängslades, klagade de oppositionella.18
Den statslöse politikern i brittisk exil, Jawad Fairooz, säger att al-Wefaq inte kan ingå i en toppstyrd nationell dialog.
– Av 27 ledamöter i den nationella dialogen var endast åtta från oppositionen. Övriga 19 var antingen ministrar och parlamentsledamöter som var lojala med kungahuset eller andra Khalifa-lojala företrädare. Hur ska vi kunna föra en nationell dialog när regimen sprutar tårgas över oppositionen, attackerar våra hem, dömer ledare till livstids fängelse och fråntar oss våra medborgarskap? Vad för slags dialog är det? Det är ju bara PR-snack.
Gulfstaternas rädsla för att Iran ska ta över de små arabiska emiraten längs Persiska vikens västra kust har historiska orsaker. Den bottnar i iransk nationalism och Teherans regionala ambitioner, som funnits där oavsett regim.
År 1957, mer än två decennier före den islamiska revolutionen i Iran, röstade parlament i Teheran för att Bahrain, då ett brittiskt protektorat, skulle kallas Irans ”14:e provins”. Frågan hänsköts till FN som 1970 fastslog att en överväldigande del av invånarna ville att Bahrain skulle bli en självständig stat.19 Ett år senare kom självständigheten.
Men invånarna ville inte bara ha ett självständigt Bahrain utan också demokrati.
– Det första parlament som röstades fram i Bahrain hade mer lagstiftande makt än nutidens nationalförsamling. Men premiärministern tog snabbt makten från parlamentet, säger Sayed Mohamed.
Med den islamiska revolutionen i Iran 1979 ställdes motsättningarna på sin spets. Majoriteten, shiiterna, kände sig diskriminerade av sunnistyret, medan kungamakten anklagade shiiter för sammansvärjningar och kuppförsök. Som framgår av Massoumeh Mubaraks uttalanden finns det liberala shiiter i GCC-länderna som delar farhågorna för att Iran ska vinna inflytande i Bahrain. Men en shiamuslim i grannlandet Qatar sade:
– I denna region behandlas vi shiiter värre än hinduer och andra icke-muslimer. Vi betraktas som kafir, otrogna, av sunniterna trots att vi följer profetens exempel.
Men konservativa sunniter i Bahrain irriterades över att USA:s ambassadör i Manama haft kontakter med al-Wefaq. Kung Hamad odlade sina relationer med den gamla härskarmakten, Storbritannien. Vid ett besök i London bjöd kung Hamad Storbritannien att återvända ”öster om Suez” och återupprätta sin gamla hegemoni där.20
Wefaq-politikern Jawad Fairooz hyser djupare misstro mot Storbritanniens politik än USA:s. Britternas relationer med Manama går mycket längre bakåt i historien och är mer sammanflätade.
En före detta brittisk officer var i årtionden premiärminister Khalifas bin Salmans grå eminens och en mästare på att slå ned oppositionella.
Medan tårgas sprutades ut över demonstranter i Bahrain våren 2013, då de protesterade mot motortävlingarna i Grand Prix, avled Ian Henderson. Han var en nyckelperson i Bahrains moderna historia, en säkerhetsrådgivare som gjort sig känd som Slaktaren i Bahrain.
Som ung officer i det brittiska kolonialväldet var Henderson med om att slå ned mau-maurörelsen i Kenya. Efter Kenyas självständighet förflyttades han 1968 till Bahrain, då ännu ett brittiskt protektorat, där han blev säkerhetsrådgivare till kungaklanen Khalifa.
Vid självständigheten stannade Ian Henderson kvar som rådgivare till Bahrains underrättelse- och säkerhetstjänst. Han opererade direkt under premiärministern Khalifa bin Salman Al Khalifa.
Till Bahrains säkerhetsstyrkor rekryterade Ian Henderson icke-bahrainare, sunnitiska polistjänstemän från länder som Oman, Jordanien, Sudan, Syrien och Pakistan.
Huvuduppgiften för Henderson var att infiltrera och knäcka dissident- och demokratirörelser – sunnitiska och shiitiska. Precis som Bahrains premiärminister betraktade Henderson alla människorättsförespråkare och anhängare av en konstitutionell monarki som ”radikaler, extremister eller terrorister”, skriver Emile Nakhleh.21
Ian Henderson satte skräck i invånarna, cementerade premiärministerns makt och tystade alla röster som var emot makten. Hendersons metoder har gjort Bahrain instabilt, summerar den före detta CIAmannen.
Oppositionella i Manama kallar de utlandsrekryterade polismännen för legosoldater. De har blivit del av en sekteristisk poliskår, säger regimkritikerna. Inga bahrainska shiiter får anställning i säkerhetsstyrkorna, enligt Jawad Fairooz.
– De utlandsrekryterade poliserna och deras familjer får snabbt medborgarskap, bostäder och hyggliga inkomster från militären eller säkerhetsstyrkorna. Ett bahrainskt pass kan de få på tio dagar. Men vanliga bahrainare kan få vänta på bygglov i 20 år, säger den statslöse Jawad Fairooz i London.
Inte bara shiiter blir förfördelade. Sunnitiska bahrainare har också sett nyrekryterade utlänningar glida in på bananskal, hävdar han.
Men ska bara de som har rötter i Bahrain sedan generationer tillbaka ha medborgarskap? Bör inte migrantarbetare som har bott där länge kunna söka medborgarskap?
– Jo, om de har levt där länge, självklart. Men man ska inte dela ut medborgarskap på sekteristiska grunder, svarar Fairooz.
I januari 2013 fastställde Bahrains HD domarna mot tretton ledande oppositionella. Åtta dömdes till livstids fängelse, motsvarande 25 år. De lägsta straffen var på fem år. Domarna, som avkunnades en första gång av en militär domstol i juni 2011, bekräftades senare av en civil domstol 2012. Högsta domstolens utslag går inte att överklaga.
– Rättsväsendet har blivit helt politiserat. De som använder sin rätt till yttrandefrihet kan bli dömda till livstids fängelse, kommenterade Sayed Mohammed, bahrainsk oppositionell i Sverige. Han påpekade att en av tretton terrordömda, Ibrahim Sharif, som fick fem års fängelse, är en sekulär sunnimuslim, gift med en shiitisk kvinna.
Bland de livstidsdömda finns Mohammad Habib al-Miqdad, shiitisk präst och politiker. Han har dubbelt medborgarskap i Sverige och Bahrain. Svenska Amnesty kallar honom för en samvetsfånge. Bahrainska oppositionella, som oroas över hans hälsa, är besvikna på Sverige.
– Danmarks utrikesminister har varit väldigt tydlig mot livstidsdomen mot en dansk-bahrainsk medborgare, Abdulhadi al-Khawaja. Men svenska UD är tyst utåt om Miqdad, säger en besviken Sayed Mohammed.
Svenska diplomater har träffat Miqdad i fängelset, men inget läcker från besöken. Miqdad har inte som den livstidsdömde danske medborgaren Khawaja nära anhöriga som driver en opinion utomlands till förmån för den livstidsdömde.
al-Wefaqs ledare, sheikh Ali Salman, kallade domarna i Högsta domstolen för politisk förföljelse.
Amnesty skrev i en rapport att ”vissa har fått livstidsstraff enbart på grund av att de har uppmanat till fredliga protester mot regeringen, även via sociala medier.”
BRIAN DOOLEY, CHEF FÖR MÄNNISKORÄTTSPROGRAMMET vid den USA-baserade organisationen Human Rights First, besökte Bahrain två gånger 2011. Han beskrev ett land i chock, där oppositionella lever i skräck, där skadade inte vågar uppsöka sjukhus, där polisen använder sig av sexuell tortyr för att pressa fram falska bekännelser och där oppositionella kan förföljas på gatorna när deras fiender twittrar om var de befinner sig.22
När regeringskällor i Bahrain utmålade oppositionella som Irans femtekolonnare skrev Human Rights First: ”Bahrains regering måste upphöra med att stämpla kritiker som iranska agenter när det saknas bevis för att fredliga människorättsaktivister skulle ha någon annan agenda än att förbättra och försvara alla bahrainares universella mänskliga rättigheter”.
Brian Dooley tyckte att livstidsdomarna mot Khawaja och andra var ett bevis för att regimens tal om reformer är luft.
– Livstidsdomarna gör det svårare för Bahrain att hitta en väg ut ur krisen. Fredliga ledare måste få delta i samtalen om en övergång mot demokrati i stället för att tystas i fängelse.
USA måste använda sitt inflytande – till exempel hitta en alternativ plats för sin femte flotta – för att visa Bahrains regering att man menar allvar när man talar om behovet av reformer, pläderade Brian Dooley.
– USA kan inte vänta tills händelseförloppet skenat iväg utom all kontroll. Det ligger i USA:s säkerhetsintresse att det skapas verklig stabilitet i Bahrain, inte en falsk stabilitet där man brutalt slår ned oliktänkande.
– Det ligger också i EU:s intresse att ha en stabil regering i Bahrain som tillämpar rättsstatens principer, inte en ryckig diktatur. Särskilt Storbritannien måste upphöra att låtsas att Bahrain håller på att reformeras när så inte är fallet.
1 Davidson, s. 32.
2 Gause, s. 11.
3 Se bl.a. Durrat al-Bahrain och Amwaj Islands.
4 http://en.wikipedia.org/wiki/Al_Bandar_report
5 Den 5 juli 2011 skrev Human Rights Watch i rapporten Bahrain’s Human Rights Crisis: ”Sedan mitten av mars 2011 har Bahrain bedrivit en straff- och hämndkampanj med våldsamt förtryck av sina egna medborgare. Denna grova repression utgörs av omfattande godtyckliga gripanden, trovärdiga påståenden om tortyr och misshandel, uppenbart påtvingade tv-filmade bekännelser, orättvisa rättegångar och attacker på sjukvårdspersonal och skadade demonstranter, samt politiskt motiverade massuppsägningar av arbetare och studenter från universiteten. Medan Bahrains allierade i väst vänder bort blicken av diplomatisk bekvämlighet och som en eftergift till Saudiarabien, tycks det råda närmast total straffrihet för såväl grova människorättskränkningar som utomrättsliga avrättningar och tortyr.”
6 Natoflygets bombningar mot Gaddafitrupperns stridsvagnar, som var på väg mot Benghazi, inleddes den 19 mars 2011.
7 Intervju i London, februari 2014.
8 Hösten 2013 belönades Cherif Bassiouni för sina mångaåriga insatser genom att tilldelas Stockholm Human Rights Award. Se intervju i Svenska Advokatsamfundets tidning Advokaten, nummer 1 2014.
9 Zayani uttalade sig under ett panelsamtal på Utrikespolitiska institutet i Stockholm den 7 november 2013, där också jag ingick i panelen. Se UI-bloggen, Gulfstatens unga kräver större öppenhet, www.ui.se/blog/uibloggen/2013/11/20/gulfens-unga-kraver-storre-oppenhet.aspx
10 Den flitigt citerade exilsaudiskan Madawi al-Rasheed har råkat ut för samma sak, liksom oppositionella i UAE. Amnesty International invänder att fråntagande av medborgarskapet för de 31 bahrainarna var en ”extrem handling mot aktivister inom oppositionen”, som bara kan få negativa konsekvenser för alla som vill att det ska bli möjligt att uttrycka sina åsikter och samhällskritik på ett fredligt vis. FN:s förklaring om mänskliga rättigheter ger varje människa rätten till medborgarskap, samt fastslår att ”ingen ska godtyckligt fråntas sitt medborgarskap”.
11 Hamad ärvde tronen efter sin far 1999. Han kallade sig emir fram till 2002, när han antog kungatiteln.
12 www.jadaliyya.com/pages/index/839/bahraini-coalition-for-a-republic-issues-first-sta
13 Matthiesen, s. 35.
14 Ibid, s. 31.
15 en.wikipedia.org/wiki/Saudi_detainees_at_Guantanamo_Bay
16 www.brookings.edu/~/media/research/files/papers/2013/06/24%20us%20strategic%20access%20middle%20east%20bahrain%20mcdaniel/24%20us%20strategic%20access%20middle%20east%20bahrain%20mcdaniel.pdf
17 www.ipsnews.net/2013/06/op-ed-why-bahrains-al-khalifa-family-is-losing-the-right-to-rule/
18 HRW: US Thinks Arresting Peaceful Opposition is OK – in Bahrain, at Least. Joe Stork, september 2013.
19 Jawaz Fairooz kommenterar: ”När FN sände sin undersökningskommission 1970 röstade folket för att Bahrain skulle vara självständigt. Vi vill tillhöra arabvärlden”.
20 Why Bahrain’s Al Khalifah Family is Losing the Right to Rule, av Emile Nakhleh i Inter Press Service.
21 www.lobelog.com/ian-henderson-and-repression-in-bahrain-a-forty-year-legacy/
22 Detta bygger på flera samtal med Brian Dooley.