Befolkning: Egypten med cirka 85 miljoner invånare är arabvärldens folkrikaste nation. Nästan var fjärde invånare i arabvärlden är egyptier. Majoriteten av egyptierna är sunnimuslimer och bland dem finns sekulära, sufier och islamister med olika ideologisk hemvist. Cirka en tiondel av befolkningen är kristna kopter, vilka ser sig som ättlingar till forntidens egyptier. De flesta egyptier bor längs Nilen. Sinaihalvöns beduiner har egna traditioner. Bland minoriteterna märks även nubier och berber. Det finns också en liten shiitisk minoritet.
Statschef: President Abd al-Fattah al-Sisi.
Statsskick: Arabrepubliken Egypten. Militären tog över vid statskuppen mot kung Farouk 1952, officiellt kallad De fria officerarnas revolution. Året därpå utropades republiken. Genom Naguib, Nasser, Sadat, Mubarak, Tantawi och Sisi har Egypten haft militärer som statschefer i årtionden. Undantaget var den folkvalde Mohammed Mursi, president i bara ett år, samt domaren Adly Mansour som var president för ett civilt övergångsstyre. Men militären styrde bakom kulisserna efter kuppen mot Mursi sommaren 2013 fram till fältmarskalk Abd al-Fattah al-Sisis installation som president efter valet 2014.
Utrikes- och säkerhetspolitik: Egypten stod under Nasser nära Sovjetunionen men efter Nassers död började Sadat orientera Egypten mot USA. Vändpunkten blev Camp Davidavtalet 1978. Egypten har sedan dess haft en kall fred med Israel och USA har gett Egypten militärt bistånd. Republikens läge vid Suezkanalen, dess fred med Israel och deltagande i Kuwaitkriget 1991 har gjort Egypten till en viktig allierad för USA. Men under dramatiken kring Mubaraks fall uppstod sprickor i de amerikanskegyptiska relationerna. I stället ökade Saudiarabiens och Förenade Arabemiratens roll som understödjare av den egyptiska militären och president Sisi. Dessa Gulfregimer ser Egypten som en frontstat mot Iran och mot Muslimska brödraskapet.
– ALLA HÅLLER ÖGONEN PÅ vad som händer i Egypten, men det är Saudiarabien man ska fokusera på! sade en ung egyptisk revolutionär strax före det val som banade väg för fältmarskalk Abd al-Fattah al-Sisis väg till presidentpalatset i Heliopolis utanför Kairo.
– Saudiarabien och Förenade Arabemiraten har hjälpt till att återupprätta den gamla regimen. De investerar stort i Kairo och i Sharm al-Sheikh, sade den unge revolutionären. I början av 2011, under de arton dramatiska dagar som gjorde slut på Hosni Mubaraks 30 år långa diktatur, ingick han i en hjärntrust som ledde protesterna.
Efter det såg han hur forna vänner hamnade i olika läger. Bland dem som gjorde uppror under arabiska våren 2011 fanns en falang som stödde Muslimska brödraskapet och Mohammed Mursi, vilken valdes till president 2012. Andra deltog i den folkliga kampanjen för att tvinga president Mursi att gå med på nyval året därpå, men var samtidigt emot den militärkupp som Mursis dåvarande försvarsminister Abd al-Fattah al-Sisi iscensatte den 3 juli 2013. Så fanns slutligen en falang som helhjärtat stödde militärens ingripande och Sisis väg till statens högsta ämbete 2014.
– Varför så många politiska ledare i Egypten ställde sig bakom Sisi vid kuppen i stället för att driva kraven på nyval ännu hårdare har vi inte fått något bra svar på, sade en ung kvinna som ville hålla Muslimska brödraskapet kort, men som inte heller ville ha ett militärstyrt Egypten.
Men alla visste varifrån Sisi och det militärledda Egypten fick sitt främsta finansiella stöd: från Arabiska halvön, i första hand Saudiarabien och Förenade Arabemiraten.
En del av revolutionärerna från 25-januarirörelsen påpekar samtidigt att det finns en förändringskraft bland unga saudier. En egyptier, som har bott i Saudiarabien och som känner saudiska studenter som pluggar på kung Abdullahs stipendieprogram i USA, säger:
– De unga saudierna i USA påminner mig om hurdana egyptierna var före revolutionen. Det är saudier som vill återvända till sitt land för att genomföra nya idéer. Så höll ögonen på Saudiarabien.
NÄR NÅGOT STORT HÄNDER I Egypten påverkar det hela arabvärlden. Det folkrika landet vid Nilen har bråddjup historia, kultur och ett geografiskt läge som ger en stark nationell självkänsla. Den egyptiska nationalismen underblåses av militärledningen, som byggde upp personkulten kring Sisi, den förre försvarsministern och arméchefen som ledde kuppen mot den folkvalde Mohammed Mursi. Sisi blev därefter upphöjd till först fältmarskalk. I presidentvalet i maj 2014 valdes han sedan med förkrossande segermarginal med 96,9 procent av rösterna och med officiellt 47 procents valdeltagande. Men det skedde efter det att både statliga och privatägda medier präglats av Sisi-feber. Valkommissionen förlängde valet med en tredje dag och hotade samtidigt röstskolkare med böter för att få upp segersiffrorna. Den förste att gratulera Sisi efter valsegern blev Saudiarabiens kung Abdullah.
MILJONTALS EGYPTIER HAR JOBBAT PÅ Arabiska halvön. Påverkansprocessen har gått i båda riktningarna. Egyptier har kommit hem från Saudiarabien och dess grannländer med besparingar – och ofta med salafistiska värderingar.
Men GCC-medborgarna har samtidigt sedan årtionden starka band till Egypten via filmerna, sångerna, debatterna, kulturen, politiken och kontakten med de egyptier, exempelvis lärare, som har arbetat i Gulfstaterna.
– När vi sade att vi förstår Egypten menade vi det! förklarade en kuwaitisk intellektuell, Ahmed al-Sarraf.
Men under egyptiernas 25-januarirevolt 2011 kände han och andra Gulfaraber inte längre igen egyptierna. Så upproriska hade de aldrig sett folket längs Nilens stränder tidigare.
När den mångårige diktatorn Hosni Mubarak föll den 11 februari 2011 ställdes invanda föreställningar om Egypten på huvudet. Scenförändringen i Kairo satte i gång kedjereaktioner på alla nivåer på Arabiska halvön – bland styrande, intellektuella och oppositionella.
NÄR MUSLIMSKA BRÖDRASKAPETS MOHAMMED MURSI sommaren 2012 blev Egyptens förste demokratiskt valde president var det ett dråpslag för kungahusen på Arabiska halvön, med Qatar som undantag. Qatar, som inte tillåter protester inom egna gränser, satsade på att Brödraskapet skulle gå segrande ur de arabiska folkens uppror i land efter land.
LÅT OSS BACKA BANDET TILL början av 2011, till de dagar när Kairo och andra egyptiska storstäder kokade av protester mot Hosni Mubarak, en av USA:s främsta allierade. Mitt under dramat i Kairo förklarade president Barack Obama att det var hög tid för Mubarak att avgå och bana väg för en fredlig övergångsprocess.1 De styrande på Arabiska halvön baxnade. Den amerikanske presidenten vågade de inte lita på.
EGYPTEN HAR VARIT EN HÖRNSTEN för USA:s Mellanösternpolitik sedan Camp Davidavtalet med Israel 1978. Sjöfarten genom Suezkanalen är livsviktig för USA:s herravälde på haven och för världsekonomin. Egypten gav USA militärt och politiskt stöd under den FN-mandaterade insatsen för att driva ut de irakiska trupperna ur Kuwait 1991.
Men när demonstranter mejades ned på Tahrirtorget eller förlorade synen efter träffar från säkerhetsstyrkornas prickskyttar under upprorsvåren 2011, ville president Obama ställa sig på rätt sida av historien. Han backade inte upp Mubarak. Han förklarade att egyptierna hade rätt till mötesfrihet, yttrandefrihet och rätt att avgöra sin egen framtid.
NÄR TRYCKET MOT HOSNI MUBARAK var som störst var det bara en arabisk ledare av vikt som besökte honom i presidentpalatset i Heliopolis: Förenade Arabemiratens utrikesminister.2
– Arabemiraten behandlar Egypten som sitt åttonde emirat, kommenterade en oppositionell emiratier syrligt.
Tre veckor efter Mubaraks avgång kom jag till Saudiarabien, fylld av intrycken från torgen och avenyerna i Tunis och Kairo. Tunisiens störtade diktator Ben Ali hade just flytt till Saudiarabien. En välinformerad person i Riyadh beskrev hur den tunisiske statschefen anlänt med bara de kläder han haft på sig när han brådstörtat lämnat Tunis. När Ben Ali skulle ekipera sig i Saudiarabien blev han igenkänd av en tunisier som var delägare i en butik – och som prompt kastade ut Ben Ali, enligt källan i Riyadh.
KUNGAHUSEN PÅ ARABISKA HALVÖN FRUKTADE vid denna tid att protestens eldar skulle sprida sig. I närliggande Bahrain och Jemen pågick revoltförsök. I Saudiarabien skrev intellektuella på upprop för införandet av en konstitutionell monarki.
Men i Riyadh i mars 2011 hörde jag för första gången en bedömare iskallt hävda att de massdemonstrationer som tvingat Mubarak på fall inte alls var en ”revolution”, bara en yttre scenförändring.
Den djupa staten i Egypten – ledningen för polisen, militären, rättsväsendet, byråkratin och utrikesförvaltningen – satt kvar i orubbat bo, påpekade den arabisktalande experten som tidigare arbetat i Egypten.
Generalerna i Kairo utnyttjade den folkliga revolten 2011 till att förhindra att Mubaraks son Gamal skulle bli president. Efter hand tvingades många egyptier dra samma slutsatser som bedömaren i Riyadh.
– Militärledningen kapade regimens huvud för att bevara systemet. De offrade Hosni Mubarak för att förvissa sig om att sonen Gamal aldrig skulle bli president, summerade en egyptisk människorättsaktivist ett par år efteråt.
En annan källa, med kontakter i statsapparaten, avslöjade att militärledningen redan 2010 i hemlighet börjat öva för ett ingripande om Hosni Mubarak skulle försöka lansera Gamal som sin efterträdare. Under upprorsdagarna 2011 satte militären sin plan i verket, summerade källan.
I New York Times avslöjade andra väl insatta personer hur militärledningen gått till väga bakom kulisserna. År 2010, några månader efter Sisis utnämning till chef för den militära underrättelsetjänsten, förklarade han för generalerna i militärledningen att det snart skulle uppstå ett läge där militärens, och Egyptens, intressen skulle avvika från Hosni Mubaraks. Den springande punkten var den åldrande presidentens önskan att bana väg för sonen Gamals kandidatur i ett kommande presidentval. Kanske Mubarak skulle tillkännage dessa planer i samband med sin 83-årsdag i maj 2011, spekulerade Sisi.3
Han förutsåg att det skulle få egyptierna att göra revolt och att inrikesstyrkorna inte skulle klara att hålla folkmassorna stången. I ett pressat läge skulle Mubarak be armén ingripa, förutspådde Sisi. Enligt veteranjournalisten Mohamed Heikal, en gammal nasserist, fick armén rådet av Sisi att inte backa upp Mubarak.
Det verkliga händelseförloppet liknade i hög grad det scenario som skissades här, fast revolten bröt ut redan i januari 2011, några månader tidigare än Sisi förutspått.
Mubaraks fall fick Gulfstaterna att agera. Huset Saud kände vämjelse av att se sin gamle allierade Hosni Mubarak sitta i fängelse.
Våren 2013 presenterades Saudiarabiens ”nya utrikespolitiska doktrin efter det arabiska uppvaknandet” av den förre saudiske underrättelsechefen prins Turki Al Faisal. Han förklarade:
– Kung Abdullah hade i över trettio år så nära band till president Mubarak som det bara var möjligt. Att överge honom eller en annan nära allierad under ett revolutionärt uppror kunde inte och kommer aldrig att bli ett handlingsalternativ för kungariket, som måste hålla på samt försvara sina värderingar.
PRINS TURKI AL FAISAL HÖLL sitt tal i Harvard ett par månader före militärkuppen mot Mohammed Mursi. Den mäktige prinsen talade från en ekonomisk styrkeposition. Höga oljepriser gjorde att Saudiarabiens Centralbank satt på världens tredje största utländska valutareserv, över 800 miljarder dollar. Saudi Aramco var, med prins Turkis ord, världens största producent, exportör och ägare av oljetillgångar. I kungariket fanns världens största hållbara produktionskapacitet av olja liksom världens största oljelager, enligt prinsen.
Turki Al Faisal, underrättelsechef åren 1977–2001 och en kort tid ambassadör i Washington, hade ingen officiell titel i regeringen vid denna tid. Han var ordförande för Kung Faisals Center för forskning och islamiska studier. Men hans tentakler i och utanför kungahuset gjorde att omgivningen lyssnade.4
Prins Turki hävdade att Saudiarabiens BNP uppgick till 725 miljarder dollar 2012, motsvarande 28 procent av arabvärldens samlade bruttonationalprodukt. Saudiarabiens börs svarade för mer än 50 procent av hela börsvärdet i MENA-området. Fem börsnoterade företag i kungariket fanns på regionens tio-i-topp-lista. De två främsta på denna lista, Saudi Aramco och Sabic, råkade vara saudiska, påpekade den mäktige prinsen.5
EN KORT TID EFTER DETTA tal störtades Mursi. Hans dåvarande försvarsminister Sisi höll i yxan – och hade i det läget ett brett folkligt stöd. En tid därefter beslöt en domstol i Kairo att den livstidsdömde Mubarak kunde invänta en ny rättegång i husarrest, vilket betydde att han flyttades till en bekvämare tillvaro på ett militärsjukhus.
SAUDIARABIEN LÅG BAKOM LÄTTNADERNA FÖR Mubarak, kommenterade den kända egyptiska författaren Ahdaf Soueif. ”Saudierna har hela tiden krävt det, och nu är det de som ger oss pengar”, konstaterade hon krasst.6
Det finns ett förspel till detta händelseförlopp. När Scaf, De väpnade styrkornas högsta ledning, tog makten efter Mubaraks fall och fältmarskalk Tantawi klev in som interimistisk statschef 2011 fortsatte gatuprotesterna i Kairo. Unga kvinnliga demonstranter greps och tvingades till kränkande oskuldhetstester av militärpolisen. Vid en demonstration utanför tv-huset Maspero mejades civila, främst kopter, ned. Vid en annan protest släpades flickan i den blåa behån bort av soldater i kravallutrustning som slet sönder hennes kläder. Tältlägren på Tahrirtorget brändes ned. Gång på gång dränktes demonstrationer i tårgas. Hösten 2011 skanderade folkmassor i Kairo slagord om att ”Folket vill att fältmarskalken faller”. Den avskydde fältmarskalken då var Tantawi.
Det var frustrerande månader för generalerna, när människor på gatorna krävde militärledningens avgång och fria val till en civil president. Över det stora Tahrirtorget hängdes en docka i en snara föreställande Tantawi – ett skrämskott för generalerna.
Så kom det parlamentsval där Brödraskapet och salafisterna segrade stort.7 Vid nästa viktiga val, Egyptens första fria presidentval sommaren 2012, fördes muslimbrodern Mohammed Mursi till makten. Egyptiska liberaler och koptiska kristna förfärades över hans seger. De styrande i kungahusen i Saudiarabien, Kuwait och Förenade Arabemiraten rös också.
Saudiarabien hade tagit emot muslimbröder från Egypten under arabvärldens kalla krig på 1950- och 1960-talen. Men bröderna sågs med tiden som illojala riskfaktorer. Muslimska brödraskapet är ett mycket större politiskt hot mot regimerna på Arabiska halvön än al-Qaida. Våldsfixerade jihadister kan bryta ned, döda, spränga, skära av halsar på sina fiender, men deras organisation är inte skapad för att ta över en statsmakt.
Brödraskapets pan-arabiska rörelse, vars historiska mål har varit att upprätta ett nytt islamiskt kalifat, har haft 80 år på sig att lära sig arbeta underjordiskt, om de måste. De kan organisera sig i celler för att bli mindre sårbara vid massarresteringar. Deras ideologi känner inga nationsgränser. Deras historiska projekt gäller umma, de troende muslimernas samfund, oavsett statsgränser.8
Muslimska brödraskapet, ikhwan på arabiska, bildades av skolläraren Hassan al-Banna i Egypten 1928. Deras fokusering på välgörenhetsarbete har hjälpt dem att nå ut i breda folklager. I en stad i Nildeltat under revolutionsåret 2011 såg jag hur välorganiserade lokalavdelningar denna rörelse hade. Inom Brödraskapet (MB) finns många aktiva systrar. Deras lokala kvinnoavdelning i en stad med cirka tvåhundratusen invånare hade sitt eget dataregister över stadens fattiga. De visste vilka barn som var faderlösa, vilka änkor som hade det svårt, vilka familjer som behövde stöd för att ha råd att skicka barnen till skolan eller bidrag till mat inför religiösa högtider. Detta långsiktiga välgörenhetsarbete gav utdelning i val.
MOHAMMED MURSI VAR BRÖDRASKAPETS ANDRAHANDSVAL som presidentkandidat. När deras givne kandidat, den stenrike affärsmannen och strategen Khairat al-Shater, underkändes av valkommissionen, trädde Mursi in. Belackarna kallade honom reservdäcket.
MURSI SAKNADE KARISMA OCH SÅGS som svag, rent av löjlig. Han gjordes till driftkucku, inte bara i komikern Bassem Youssefs populära satirprogram på tv utan även genom sina egna fadäser.
– Han sade flera gånger att ”utländska fingrar leker med det egyptiska folket”, utan att förstå vilka sexuella associationer detta uttryck har i Egypten. Folk skrattade sig fördärvade. De förstod inte hur han kunde fortsätta att uttrycka sig så gång på gång, sade Ahdaf Soueif.9
BRÖDRASKAPET FICK SMAK PÅ MAKTEN och svek många av sina tidigare löften. Först var det löftet om att inte ställa upp med en egen kandidat i presidentvalet. Mursi gjorde som nyvald president utfästelser om att bli en president för hela folket. Men tvärt emot sina uttalade avsikter utsåg han varken en kristen kopt eller en kvinna till vice presidenter. Även om hans premiärminister Hisham Qandil formellt var politiskt oberoende, och även om många av ministrarna inte heller var medlemmar av Brödraskapets parti FJP (Frihets- och rättvisepartiet), var den grundmurade uppfattningen att Mursis styre fjärrkontrollerades av Brödraskapets interna ledare, Mohammed Badie. När Mursi via ett dekret satte sig över domarkåren och gav sig själv extraordinära befogenheter exploderade egyptiska städer av protester.
Taktikväljarna – de som röstat på Mursi i andra valomgången, när den ende kvarvarande motkandidaten var Ahmed Shafiq, från den gamla regimen – blev allt mer upprörda. De hade inte lagt sin röst på Mursi för att hans regering skulle ägna sig åt moralfrågor eller för att Brödraskapet skulle gynna sin egen organisation.
– Muslimska brödraskapet blev giriga, som en kopia av tidigare makthavare, kommenterade en 26-årig kvinnlig revolutionär.
I första valomgången fick Mursi bara 25 procent av rösterna. Fler än så är inte MB:s kärnväljare. Taktikröstarna tillkom i den andra och avgörande omgången. De hoppades på att Brödraskapet skulle sätta fart på ekonomin, hjälpa de fattiga, lyfta minimilönerna, bekämpa korruptionen, ordna jobb och fungerande samhällsservice. Men de anklagade snart Mursi för att sätta ideologin, och sin egen rörelses bästa, före landets och medborgarnas ekonomi. Samtidigt krympte statskassan. Valutareserven höll på att sina.
MEN MURSI RÅDDE INTE PÅ republikens starkaste maktfaktor, militärledningen. Hans val av försvarsminister föll på den förre militäre underrättelsechefen Abd al-Fattah al-Sisi som utnämndes till arméchef. Varken Mursi eller parlamentet kunde påverka militärens insynsskyddade budget. Militärens andel av ekonomin sägs utgöra uppemot 40 procent av Egyptens BNP. Verksamheten spänner över allt från kontrollen av turistanläggningar till produktion av flaskvatten.
Medan protesterna växte mot MB:s ”brödrafiering” av republiken, ringlade sig köerna framför bensinmackarna allt längre. Skeptiker misstänkte att militären ströp leveranser av bränsle till mackarna. Men bilister som fick vänta i timtal framför bensinstationerna förbannade Mursi.
– Det var en avsiktligt skapad kris i bränsleförsörjningen, kommenterade en av Muslimska brödraskapets profiler, den förre infrastrukturministern Amr Darrag.10
En medelålders egyptisk tjänsteman betonade att gapet mellan MB och deras taktikväljare hade uppstått redan innan bränslekrisen blev akut.
– Vanliga troende muslimer blev kränkta av brödernas snäva syn på islam. Hos oss finns ett ordspråk som säger att ”egyptierna är sunniter i trosläran, men shiiter i själen”. I varje by finns helgongravar som människor ber vid när de har det svårt. Glöm inte att här finns ett arv från de shiitiska fatimiderna.11 Vi egyptier har vår folktro och vill inte att någon sätter sig till doms över den, förklarade kvinnan.
REDAN INNAN BRÄNSLEKRISEN BLEV AKUT började företrädare från den djupa staten uppvakta nyckelpersoner för att få dem att ”ställa sig på den vinnande sidan”, den sida som så småningom även Saudiarabien och andra Gulfstater gick in för att stödja finansiellt. En egyptier berättar i skydd av anonymitet:
– I november 2012 blev jag uppvaktad av en tidigare egyptisk diplomat som har nära kopplingar till underrättelsetjänsten. Han uppmanade mig att gå med i ”det vinnande laget”. Han berättade att de höll på att medieträna den som skulle bli näste president.
– Jag fick frågan om jag ville ha en plats i parlamentet. Eller få pengar. När jag vägrade gå med på detta satte de i gång en smutskastningskampanj emot mig. De kallade mig spion och Gudsförnekare.
Den förre diplomaten med nära kopplingar till underrättelsetjänsten berättade att även Israel agerade i kulisserna för att få bort Mursi, sade källan.
– ISRAELERNA VAR SKRÄCKSLAGNA VID tanken på att de skulle få ett islamiskt emirat – ett islamiststyrt Egypten, Libyen och Tunisien – intill sig. Israelerna trodde att Egyptens militär bättre kunde hantera situationen. Men jag tror att det är precis tvärt om. Jag tror att Egypten nu står inför en ny fas av terrordåd, sade källan när Sisi blev vald till president.
Motsättningarna mellan de saudistödda salafisterna och Muslimska brödraskapet blev allt tydligare.
– När salafisterna demonstrerade utanför presidentpalatset Ittihadiya i december 2012 förklarade Mursi för dem på egyptisk tv att islamisk sharia för honom var detsamma som ”en rättsstat, frihet och social rättvisa”.
EN NY PROTESTRÖRELSE, TAMAROD, DÖK upp på scenen. Aktivisterna i Tamarod krävde Mursis avgång och nyval till presidentposten. Till en början var Tamarod en gräsrotsrörelse, berättar den 26-åriga egyptiska, som deltog i kampanjen för att tvinga bort Mursi.
– Men plötsligt fick Tamarods ledare gott om pengar, öppnade kontor, hade kampanjmaterial och annat, noterade hon.
En annan ung revolutionär, berättar om ett möte som han och några andra nyckelpersoner hade med personer från den militära underrättelsetjänsten:
– Vi blev erbjudna fem miljoner egyptiska pund om vi använde pengarna för att bygga upp ett alternativ till 6-aprilrörelsen, vilken varit en drivkraft i revolutionen mot Mubarak. Vi kunde inte ställa upp på det. Men det verkar som om militärens underrättelsetjänst hittade mer villiga – inom Tamarod.
– Tamarods ledare lever nu flott jämfört med tidigare. Förut var de medelklass, eller lägre medelklass. Nu bor de i tjusiga lägenheter i dyra stadsdelar som Zamalek eller Mohsandesin. De har fina bilar, chaufförer och livvakter. Hur har de har kunnat bli så rika på så kort tid? Det undrar många.
Trots att flera miljoner egyptier deltog i protesterna mot Mursi sommaren 2013 vägrade han ge efter för kraven på nyval. Det skulle stå honom och tusentals andra i Muslimska brödraskapet dyrt.
Skeptiska egyptier beklagar efteråt att landets liberaler och socialdemokrater inte gjorde som sina likasinnade i Tunisien – gick in för en kompromisslösning med Muslimska brödraskapet så att republiken kunde gå mot demokrati i stället för att få en ny era av militärstyre, understött av Gulfstaterna. Men de egyptiska ”bröderna” var samtidigt inte lika pragmatiska som Ennahda i Tunisien.
Amr Darrag vägrar från sin exil gå in på några diskussioner om huruvida Muslimska brödraskapet och Mursis regering, som han verkade i, begick några misstag.
– Kuppen mot oss var förutbestämd. Den var planerad i förväg. Hur vi än agerat hade det inte gjort någon skillnad. Det var en kupp mot 25-januari-revolutionen, hävdade Darrag.
EN DEL SEKULÄRA POLITIKER FÖRSVARADE sin uppslutning bakom Sisi med att de inte skulle kunna mobilisera tillräckligt med väljare för att rösta bort Muslimska brödraskapet. Men andra var övertygade om att det hade gått, ifall partierna satsat all sin kraft på det. De såg ju hur miljoner och åter miljoner gick ut för att kräva Mursis avgång den 30 juni 2013. Nu tog i stället generalerna hem spelet, inte de sekulära partierna. Därmed såg det på många sätt ut som förr: som om Egypten bara hade att välja mellan militären och Brödraskapet.
Som ny president gjorde Mursi sin första utlandsresa till Riyadh. Han ville blidka kung Abdullah. Men det hjälpte inte. Saudiarabien litade inte på Mursi och hade inte förlåtit att Muslimska brödraskapet underlät att ställa sig på Gulfstaternas sida i Kuwaitkriget mot Saddam Hussein 1990–1991. Muslimska brödraskapet sade nej till en internationell intervention för att driva ut Saddam Husseins invasionstrupper. Enligt kuwaitiska källor skickade MB först ett sändebud till Bagdad för att övertala Saddam Hussein att dra tillbaka de irakiska trupperna från Kuwait. Men när Saudiarabien bjöd in amerikanska trupper till saudisk mark inför uppladdningen av Desert Storm, slöt Muslimska brödraskapet upp bakom Saddam Hussein, som då lade sig till med en islamisk retorik.12
Muslimska brödraskapets islamism passar inte kungahusen på Arabiska halvön. Bröderna vill liksom saudierna ha islamisk sharia – även om de gör olika tolkningar. Brödraskapets politiska mål – ett kalifat, ett all-islamiskt styre – utgör ett hot mot kungahusen.
FÖR KUNGAHUSEN I GCC VAR Muslimska brödraskapets väg till makten i Egypten – via valurnorna – en särskilt svår utmaning.
SAUDIERNA HADE UNDER MUBARAK SETT Egypten som en pålitlig allierad i maktkampen mot Iran. Men när Mursi tog över spred sig oron i de saudiska palatsen. ”Jag tror inte att Brödraskapets regering i Egypten var särskilt pro-iransk. Men saudierna trivs bättre med en militärregering i Kairo, eller en militärstödd regering som intar den gamla anti-iranska hållningen”, skrev Gulfkännaren Gregory Gause.13
HÖSTEN 2012 TOG BRÖDRASKAPET OCH deras då salafistiska allierade hem segern i folkomröstningen om en ny författning. Den nya konstitutionen gav det anrika islamiska lärosätet Al-Azhar tolkningsföreträde för nya lagar. De sekulära partierna var emot detta, men lyckades inte mobilisera tillräckligt många nejröstare.
– Det är katastrofalt om religionens roll växer på bekostnad av rättsväsendet. Al-Azhar ställs över parlamentet och Högsta domstolen när det gäller att avgöra vad som menas med sharia. Detta öppnar vägen för de rättslärdas styre som i Iran. Tusentals islamiska schejker och rättslärda kommer att ha uppfattningar om vad som är tillåtet eller inte. De kommer att nedvärdera kvinnors ställning och göra kristna till andra klassens medborgare, varnade de egyptiska socialdemokraternas ledare Mohammed Aboulghar.14
DET SAUDISKA KUNGAHUSET VILLE HA tillbaka den gamla ordningen i Kairo: generaler, oavsett om de var klädda i uniform eller inte.
JOKERN I LEKEN VAR QATAR, som hade sin rivalitet med det stora grannlandet Saudiarabien. Qatar visste att Muslimska brödraskapet behövde finansiärer, om de vann den politiska makten. Qatars dåvarande emir och hans mäktige anförvant Hamad bin Jassim Al Thani, då utrikes- och premiärminister, stödde aktivt Mursi. Qatar planerade investeringar i Suezkanalens industrizoner, varifrån en stor del av Egyptens ekonomi genereras.
Men på den egyptiska gatan blev Qatar ett kontroversiellt namn. Motståndarna till Brödraskapet avskydde det Qatarägda Al Jazeeras egyptiska livekanal, Mubashar Misr.
Efter Mursis fall greps och utvisades flera av Al Jazeeras journalister från Kairo. Till Doha kom samtidigt muslimbröder, som mutat sig ut genom flygplatsen i Kairo.
Även Qatars stöd till Muslimska brödraskapet i Egyptens västra grannland Libyen blev omtvistat. När armégeneralen Khalifa Haftar förklarade krig mot islamister i östra Libyen, anklagade en talesman för Haftar både Qatar och Turkiet för att understödja ”terrorism” och krävde att dessa länders medborgare skulle lämna Libyen.
Saudiarabien var efter militärkuppen i Kairo den 3 juli 2013 det första land som gratulerade den nye interimspresidenten Adly Mansour – domaren som gav militärstyret en civil fasad. Gratulationer kom också snabbt från Förenade Arabemiraten.
– Vi har inget problem med demokrati i Egypten. Frågan var bara om Brödraskapets maktinnehav skulle kunna leda till ett stabilt, demokratiskt Egypten på tio års sikt, sade Abdulkhaleq Abdulla i Dubai.
Förenade Arabemiraten slog ned på muslimbröder från Egypten och deras emiratiska meningsfränder i al-Islah. Men Arabemiraten gav en fristad för förloraren i presidentvalet 2012, Mubaraks siste premiärminister Ahmed Shafiq.
När försvarsministern och arméchefen Sisi störtade Mursi förklarade han att armén ingripit på folkets begäran. Runt Sisi i denna ödesstund stod Nobels fredspristagare Mohamed ElBaradei, ledare för Nationella räddningsfronten, schejken av Al-Azhar-universitetet Ahmed al-Tayeb, den koptisk-ortodoxe påven Tawadros II samt ledaren för ett av salafistpartierna, Ljusets parti (Hizb al-Nour). När Sisis tal var över exploderade himlen över Tahrirtorget i fyrverkerier.
Statskuppen föregicks av massdemonstrationerna den 30 juni. Enligt diplomatiska bedömare lockade protesterna mot Mursi långt fler deltagare än demonstrationerna mot Mubarak. En trebarnspappa i Kairo kommenterade:
– Bröderna fick en chans att regera, men missade den. De gynnade bara sina egna och gjorde inget för de fattiga.
Men han kallade inte massprotesterna mot Mursi för en revolution.
– De som demonstrerade mot Mursi skyddades av säkerhetsapparaten. De riskerade inte sina liv. Under revolutionen mot Mubarak 2011 kysste vi våra barn farväl innan vi gick hemifrån, i vetskap om att vi kanske aldrig skulle se dem igen.
– Vår revolution 2011, den riktiga, handlade inte om hat utan om kärlek, sade mannen, illa berörd av den hetskampanj som snart drabbade människorättsförsvarare samt kritiska journalister och politiker.
Mohammed Mursi fängslades och blev åtalad för brott som kunde leda till dödsstraff, medan parlamentets överhus (den enda fungerande kammaren) upplöstes och den nya författningen upphävdes.
Sedan Mursi störtats gick Kuwait, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten blixtsnabbt ut med löften om räntefria lån, bidrag och kontantstöd för att hjälpa till att fylla hålen i Egyptens statskassa. För att undvika en kollaps av statsfinanserna fick den nya statsledningen i Kairo först garantier på tolv miljarder dollar från de tre Gulfmonarkierna, stödpaket som vida översteg Qatars löften till Mursis regering.
De tre GCC-staternas stöd till Egyptens centralbank och leveranser av oljeprodukter skulle förhindra fortsatt fall av det egyptiska pundet och stoppa nedgraderingen av arabrepublikens kreditvärdighet.
Men för att hålla Egypten flytande måste Gulfstaternas miljardregn fortsätta. Fram till i maj 2014 hade de tre GCC-staterna stött den egyptiska statskassan med 20 miljarder dollar.
Trots det låg skuldsättningen, arbetslösheten och budgetunderskottet på rekordhöga nivåer vid samma tid. I Kairo prioriterades tillväxt före budgetdisciplin, vilket betydde att politiskt känsliga åtgärder sköts upp. Samtidigt ökade kostnaden för de offentliganställdas löner och pensioner, mat- och energisubventionerna samt räntebetalningarna. Budgetunderskottet låg på över tio procent av BNP och ”hade varit ännu högre utan stödet från Gulfländerna. Utan finanspolitiska reformer kommer statsskulden snart att motsvara 100 procent av BNP”.15 I maj 2014 var det lika illa ställt med valutareserven som tidigare under Mursi. Pengarna skulle bara räcka i tre månader om inte Gulfstaterna kom med nya räddningspaket. Flera av Gulfstaterna såg Egypten som en frontstat mot Iran och mot Muslimska brödraskapets inflytande i hela regionen.
De investeringar i Suezkanalen och andra heta områden i Egypten, som tidigare Qatar planerat under Mursi, såg nu ut att bli en möjlighet för Saudiarabien och Förenade Arabemiraten under Sisi – fast i mycket större omfattning.
För Qatar var scenförändringen i Kairo komplicerad. Den nye unge emiren, sheikh Tamim, tvingades gratulera de nya ledarna i Egypten. Men den Qatarbaserade islamistiske predikanten, sheikh Yusuf al-Qaradawi, ideologiskt rättesnöre för många muslimbröder, manade efter Mursis fall till fortsatt stöd för Muslimska brödraskapet. Qaradawi hade Al Jazeeras arabiska kanal som sin tribun. Men hans egen son i Egypten, Abdul Rahman al-Qaradawi, gick emot fadern och skrev ett öppet brev som gav eko i regionen:16
Vi höll med Mursi när han sade att han skulle inrätta en inkluderande regering, men han höll inte sitt löfte. Vi höll med om att han skulle städa upp inom polisen, men det gjorde han inte. Vi höll med om att han skulle bli en president för alla egyptier men han svek oss.
MÅNGA ANSÅG ATT YUSUF AL-QARADAWI bidrog till att människor gick rakt in i de egyptiska säkerhetsstyrkornas fälla och sköts ihjäl under stormningen av Brödraskapets sittdemonstration på Rabaa al-Adawiyaplatsen i Kairo den 14 augusti 2013.
Den Doha-baserade Föreningen med muslimska lärda, som leddes av Qaradawi, förklarade att massmorden på Rabaa var ett av ”de värsta brotten i Egyptens historia”. Människorättsorganisationer i Kairo, som samtidigt var kritiska till Brödraskapet, sade inte emot.
– På några timmar i Kairo dödades fler människor än under en hel dag i det blodiga inbördeskriget i Syrien. Ändå ställdes ingen ansvarig till svars, sade en bedrövad människorättsaktivist i Kairo, en man som bara talade fritt när bandspelaren var avstängd. Han visste att säkerhetsstyrkor när som helst kunde stövla in på människorättsorganisationernas kontor för att ta böcker i beslag och gripa medarbetare.
Minst 600 människor sköts ihjäl av säkerhetsstyrkorna vid stormningen av sittdemonstrationerna på Rabaa- och Nahdaplatserna i Kairo den 14 augusti 2013, enligt Amnesty, medan minst 80 man i säkerhetsstyrkorna dödades.17 Egyptiska människorättsaktivister räknade dödssiffrorna denna dag till närmare 1 000. Muslimska brödraskapet hade beväpnade män i Rabaa al-Adawiya. Säkerhetsstyrkorna hade till mångas förvåning låtit demonstranterna ta in både cement och slaktdjur, som får och kor, innan platsen stormades.
”Om Egyptens militärledda regering kan komma undan med att döda mer än 1 000 demonstranter mitt på ljusan dag 2013, vad har då förändrats sedan Hosni Mubaraks dagar?”, skrev Human Rights Watch Mellanösternchef Sarah Leah Whitson.18
I december 2013 blev den islamistiska rörelsen terroristförklarad. Tillgångarna i MB:s välgörenhetsorganisationer och företag blev frysta. På tv-skärmarna rullade telefonnummer dit folk kunde ringa om de ville ange sina grannar som misstänkta ”bröder”. Egypten hade fått sin egen version av McCarthyismen.
– Vi befinner oss i ett orwellskt tillstånd. Vi är inte i 1984 ännu, men vi kan vara där snart, förklarade en sagesperson på en människorättsorganisation i Kairo.
Det politiska våldet tilltog. Koptiska kyrkor stacks i brand. Radikala islamister ropade på jihad, uppmanade av massutskick på sms, medan det från stad till stad rapporterades att polisen stod passiv och lät kyrkor brinna. Islamister anklagade kopterna för att ha banat väg för statskuppen, trots att även salafisterna i Hizb al-Nour samt Al-Azhars ledare ställt sig bakom Sisi när Mursi fängslades.
För liberalen Mohamed ElBaradei, interimistisk vice president efter kuppen 2013, varade smekmånaden med generalerna bara en månad. De egyptiska socialdemokraterna satt kvar längre. Innan en ny författning lades fram i en folkomröstning i januari 2014 försökte dock vice premiärminister Ziad Bahaa El-Din, själv socialdemokrat, kämpa emot de paragrafier som gör det möjligt att ställa civila inför militärdomstolar.
Egypten tre år efter Mubaraks fall var kontrarevolutionens land.
– Gulfstaterna är skräckslagna vid tanken på att de revolutionära strömningarna ska nå fram till deras stränder. De vill krossa den demokratiska rörelsen i Egypten, för att förhindra den från att skvalpa över till andra länder i regionen, summerade den kända journalisten Shahira Amin.
EGYPTIER SOM VAR TRÖTTA PÅ turbulens, massprotester och revolutioner ville få tillbaka stabiliteten genom Sisi. Men i början av 2014 sänkte sig en tystnad över Egypten.
– Så stor yttrandefrihet som under Mursis styre har vi aldrig haft, fortsatte Shahira Amin. Mitt under 25-januarirevolten hoppade hon av statstelevisionen. Men när hon tre år senare tog strid för yttrandefriheten blev hon utsatt för hatkampanjer.
Med hjälp av nya antiprotestlagar kunde inrikesministeriet förbjuda möten med mer än tio närvarande, inklusive valmöten.19 En av de sekulära ikonerna från 25-januarirevolutionen, Ahmed Maher, nominerad till Nobels fredspris, dömdes till tre års fängelse tillsammans med två andra aktivister, ironiskt nog sedan de protesterat mot de nya hårda antiprotestlagarna. Tre år efter sitt fall dömdes Hosni Mubarak i en ny rättegång till tre års fängelse för stöld av allmänna tillgångar.20 Vid samma tid föll domen mot en ung kvinnlig jurist och människorättsaktivist, Mahienour al-Massry. Hon fick två års fängelse för att ha deltagit i en ”olaglig protest”, dvs. en solidaritetshandling för den mördade bloggaren Khaled Said – en ung Alexandriabo vars brutala död på ett polishäkte blev upprinnelsen till 25-januarirevolten 2011.
Jämförelsen mellan dessa båda domar fick unga egyptiska revolutionärer att se rött.
– Det känns som science fiction att Mahienour straffades så hårt för en fredlig protest, medan Mubarak, vars regim gjort sig skyldig till så mångas död och så många fall av tortyr, slapp undan så lätt, kommenterade en ung och förtvivlad kvinnlig revolutionär.
I början av 2014 röstade egyptierna ja till en ny författning som skulle ge militären mer makt, men som också innehöll artiklar som var förbättringar ur jämställdhetssynpunkt. Kairo var fullklistrat med affischer för jasidan. Situationen upprepades i presidentvalet i maj. Då dominerades det offentliga rummet av Sisis kampanj. Från exilen förklarade den förre infrastrukturministern Amr Darrag att Muslimska brödraskapet ”och de flesta egyptier” skulle bojkotta valet, ”inte för att de är emot Sisi utan för att de anser att hela processen är illegitim”.
Men det terroristlistade Brödraskapet hade många emot sig, betonade socialdemokraternas ledare Mohammed Aboulghar. Den politiker som skulle drista sig att föreslå en försoning med MB skulle få problem med folkopinionen, hävdade han.
– Folk blir så arga och upprörda. Historiskt brukade egyptier sympatisera med Brödraskapet, men den tiden är förbi.21
Men den egyptiska militären med sin hierarkiska struktur och insynsskyddade verksamhet kan aldrig bli en garant för demokrati, påpekade även kritiska personer inom statsapparaten. I förtroliga samtal distanserade sig kritiska källor från den blodiga stormningen av Brödraskapets sittdemonstration på Rabaa al-Adawiya.22 Betydelsefulla personer förklarade i förtroende att de inte trodde på den officiella förklaringen till terroristlistningen av Muslimska brödraskapet, dvs. att rörelsen skulle ha legat bakom ett sprängdåd mot en polisstation.
– Militären har ingen förmåga att lyssna, de förstår inte hur dialog och samtal fungerar, de är fostrade att lyda order, sade en väl placerad källa som önskat sig ett Egypten där presidenten hade civil bakgrund och gick in för att bygga broar, inte riva ännu fler. Han ansåg att Sisivänliga medier underkände egyptiernas intelligens i sin oförblommerade propaganda för fältmarskalken, vilken utmålades som nationens räddare, en ny Nasser eller Napoleon (dock utan att Waterloo nämndes i sammanhanget).
FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter Navi Pillay krävde en oberoende och opartisk utredning av säkerhetsstyrkornas agerande på Rabaa al-Adawiya. Men det saknades inhemskt och internationellt tryck. De politiskt aktiva i Egypten höll låg profil. 6 aprilrörelsen, som varit drivande under upproret mot Mubarak, förbjöds.
– Det var rätt att bli av med Mursi, men revolutionen stals ifrån oss. Vi ungdomar gjorde allt kampanjarbete mot Mursi på gatorna, men så dök Sisi upp och tog all ära åt sig. Han talar om oss unga revolutionärer som idioter eller förrädare, sade den 26-åriga kvinnan.
När Mursi störtades hamnade Turkiet och Saudiarabien på olika sidor av vattendelaren. Egypten kastade ut Turkiets ambassadör sedan denne krävt att den fängslade president Mursi skulle släppas fri. I Ankara förklarades Egyptens ambassadör persona non grata.23 När Asma Beltagy, 17-årig dotter till en av Egyptens ledande bröder, dödades vid stormningen av Rabaa al-Adawiya grät premiärminister Erdogan framför tv-kamerorna. Men i kungahusen i Saudiarabien och Förenade Arabemiraten fälldes inga tårar.
Kolumnisten Abdulkhaleq Abdulla i Dubai förklarade att ”det gick en lättnadens suck här” när Mursi störtades.
– Innan dess var vi rädda för att Egypten skulle gå förlorat. Ett tag såg det ut som om Egypten höll på att glida ifrån oss. Vi var rädda för att Egypten skulle hamna i Irans intressesfär om Muslimska brödraskapet satt kvar.
Brödraskapets anhängare avfärdade sådana uttalanden och invände att Dubai handlar flitigt med Iran.
Men den saudikritiska forskaren Madawi al-Rasheed i London ansåg att Muslimska brödraskapet i Egypten – via alliansen med det Iranstödda Hamas i Gaza – var på väg att ge Teheran mer inflytande i arabvärlden. Men Saudiarabiens rädsla för Brödraskapet i Egypten handlade inte bara om Irans politiska offensiv, påpekade hon.
– Kombinationen islam och demokrati är ett hot för saudierna, inte minst för att Brödraskapet talar om islamisk sharia, fast på ett annat sätt än saudierna. Brödraskapets Egypten utgjorde en ny modell för hur ett arabiskt samhälle kan fungera. Aldrig tidigare hade man i ett arabiskt land sett en kombination av islam och demokrati.
– Saudiernas mål var att Brödraskapet skulle misslyckas i Egypten. Därför agerade Riyadh för att få till stånd en förändring och hällde in pengar i Egypten för att hålla fältmarskalk Sisi ovanför vattenytan.
Men en egyptier som har levt länge i Saudiarabien inflikade att det inte råder full samstämmighet inom det saudiska kungahuset:
– Många i Huset Saud var skeptiska till kuppen i Egypten. Jag känner saudiska prinsar som inte gillade att Muslimska brödraskapet framställdes som ondskan själv. De vet att om ett årtionde kanske Brödraskapet är tillbaka.
Muslimska brödraskapet är, när detta skrivs, svårt skadskjutet. Vägen tillbaka är lång. Men de är vana vid att övervintra och bidar sin tid.
Ingen visste säkert hur många muslimbröder som sattes i egyptiska rannsakningshäkten efter Mursis fall, men människorättsorganisationer uppskattade antalet till 21 000 vid årsskiftet 2013–2014.24 I många fall visste varken de gripnas familjer eller advokater var de fängslade fanns. Flera hundra bröder dömdes senare till döden i summariska rättegångar.
– I den första omgången dömdes 529 till döden. I den andra 683, förklarade Amr Darrag.
En statstjänsteman ville att de snabbt överstökade massrättegångarna skulle ses som ”en varning”.
– Alla kan alla överklaga. Flera är dömda i sin frånvaro, sade statstjänstemannen.
De som beordrat blodbadet på Rabaa al-Adawiya gick fria från åtal. Trots att tusentals människoliv har spillts sedan Mubaraks tid råder i princip straffrihet för dem som ligger bakom tortyr och dödsskjutningar före, under och efter 25-januarirevolutionen.
– Här släpps bara den officiella versionen fram. Hur ska egyptierna kunna lita på rättsväsendet under sådana förhållanden? Denna brist på rättvisa kommer att leda till mer våld, till att människor tar rättvisan i egna händer, sade Bahay el-Din Hassan, chef för Sidastödda Cairo Institute for Human Rights.
En trebarnspappa i Kairo berättade att hans tioåring inte längre vågade hålla upp fyra fingrar i luften som svar på frågan vilken klass han gick i. Fyra fingrar symboliserar massakern på Rabaa al-Adawiya. Den symbolen är förbjuden i Egypten.
– Samma sak gäller i Saudiarabien. Den som använder fyra fingrar som symbol på twitter hamnar i klammeri med domstolen, sade en ung saudier som jag möte i Riyadhs vimmel.
Efter jakten på Brödraskapet inleddes en kampanj mot revolutionens sekulära hjältar och journalister, som inte följde det officiella propagandaspåret. Shahira Amin, som avslöjat militärens oskuldstester på gripna kvinnliga demonstranter, rapporterade så småningom för Index on Censorship.
– Journalister har aldrig varit så utsatta som nu. Journalister sitter i fängelse bara för att de gjort sitt jobb, sade hon och syftade på fängslade medarbetare i Al Jazeera English.
– De har anklagats för väldigt allvarliga saker, som att tillhöra en terroristorganisation. Jag känner en av dem personligen, Mohamed Fahmy. Han är helt sekulär och inte knuten till Brödraskapet. Sex journalister dödades 2013, under sitt arbete med att bevaka protesterna. De brutala repressalier, som först riktade sig mot Brödraskapet, har vidgats till att gälla sekulära, revolutionära aktivister och journalister. Journalister blir gripna, hotade, utsatta för fysiskt våld. Det pågår en förtalskampanj för dem som försöker berätta båda sidor av det som hänt.
I SAMBAND MED PRESIDENTVALET I maj 2014 var minst sexton journalister frihetsberövade. Bland dem fanns Abdullah al-Shamy från Al Jazeera, som häktats i augusti året innan och som befann sig i ett prekärt hälsoläge efter en lång hungerstrejk. I juni släpptes han dock i väntan på rättegång.
– Enligt Committee to Protect Journalists har 65 journalister fängslats sedan kuppen 2013. Men Reportrar utan gränser trodde att den verkliga siffran var högre, sade Shahira Amin.
PÅ SAJTEN ALBAWABA.COM, SOM FÅTT ekonomiskt stöd från Förenade Arabemiraten, publicerade en egyptisk journalist en lista över journalister som påstods vara femtekolonnare och ett hot mot den nationella säkerheten.
– När det talas om utländska händer handlar det bara om västs agenda. Ingen talar om Saudiarabiens, sade Shahira Amin. Hon pekade på hur stater och rika privatpersoner i Gulfen investerade i pro-militaristiska medier i Egypten.
– I DAG KAN INTE vanliga egyptier genomskåda propagandan. Medierna, vare sig de ägs eller influeras av staten, återger statens linje och håller på militären. Andra röster har tystnat. Nu finns inget utrymme för fria röster. Journalister får antingen direktiv uppifrån eller också tillämpar de självcensur för att inte bli lämnade i kylan och bli kallade femtekolonnare och förrädare av andra journalister som leder denna förtalskampanj.
– SAUDIARABIEN HAR PÅVERKAT EGYPTENS samhällsliv och kultur i åratal. Mubarak underlättade detta genom att ge saudier tillstånd att upprätta satellitkanaler, som propagerade för wahhabism. Jag anser att deras påverkan är farligare än Muslimska brödraskapet, sade Shahira Amin.
EN ANNAN EGYPTISK JOURNALIST BERÄTTADE om de fantasisummor – med egyptiska mått – som Gulfägda medier i Egypten betalade nyhetsankare och chefredaktörer som var lojala med de styrande, månadslöner på uppemot 30 000–40 000 dollar i månaden.
Maktskiftet i Kairo 2013 ledde till dissonans mellan de egyptiska generalerna och president Obama. I regimvänliga tv-program och karikatyrer utmålades den amerikanske presidenten som en Mursi-kramare. USA, som betalat militärt bistånd till Egypten sedan Camp Davidavtalet, kan inte ge bistånd till länder där militären störtat en demokratiskt vald regering. Vita huset undvek att undvika att uttala ordet ”militärkupp” om situationen i Egypten.
Men hösten 2013 frös Vita huset leveranser av vissa militära system samt kontantstöd, motsvarande totalt 260 miljoner dollar. USA ställde in leveranser av F 16-plan och planerade militärövningar med Egypten. Denna partiella amerikanska frysning av ett militärt bistånd på totalt 1,3 miljarder dollar skedde i väntan på en ”trovärdig utveckling mot en inkluderande och demokratiskt vald regering genom fria och rättvisa val”, hette det från State Department.
På Arabiska halvön sades att Obamaadministrationen begått ett misstag.25 Övergångsstyret i Kairo uttryckte sin bestörtning över det amerikanska beslutet vilket sammanföll med tilltagande politiskt våld. Men efter Sisis seger i presidentvalet välkomnade USA ett samarbete med den nyvalde egyptiske statschefen. President Obamas många skiftande signaler i Egyptens olika faser gjorde dock att han drog på sig misstänksamhet från många läger: från militärens vänner, islamister, liberaler – och mäktiga Gulfstater.
Moskva gjorde inviter till den egyptiska försvarsmakten. Fältmarskalk Sisi reste till Moskva i hopp om att kunna köpa ryska MiG-plan och helikoptrar. Vladimir Putin uttryckte sitt stöd för Sisis kandidatur i presidentvalet.
NÄR TRE GCC-STATER – SAUDIARABIEN, Bahrain och Förenade Arabemiraten – i mars 2014 kallade hem sina ambassadörer från Qatar meddelade egyptiska myndigheter att de följde samma exempel. Egyptiska flygplatsmyndigheter förklarade att medborgare från Qatar skulle utsättas för särskilt hårda kontroller på Kairos internationella flygplats. Qatariska diplomater skulle hädanefter endast tillåtas inresa i Egypten om de hade visum, hette det.26
Under Hosni Mubaraks tid släpptes Saudi-influerade salafististiska predikanter fram på satellitkanaler i Egypten. Salafisterna hotade aldrig Mubaraks maktinnehav. Först efter 25-januarirevolten fick Egyptens salafister smak på politisk makt.
Bland egyptier som har arbetat i Saudiarabien finns de som har blivit ännu mer kritiska än tidigare till den saudiska wahhabismen, och andra som har tagit denna islamtolkning till sitt hjärta och som ser den som ett uttryck för den sanna och rena tron.
I passkontrollen på Kairos flygplats två år efter Hosni Mubaraks fall hamnade jag bakom en libysk familj. Mannen var salafist med oklippt skägg, sandaler och en långskjorta som slutade ovanför anklarna. Hans kvinnliga medresenär var helt klädd i svart. Hon visade inte en tum av sin hud. Hon bar svarta handskar och tjock heltäckande slöja över ansiktet, som gjorde att hon bara hjälpligt kunde se ut genom tyget.
Nu uppstod en intrikat situation. Skulle den manlige passkontrollanten i Kairo kräva att kvinnan visade sitt ansikte för honom? Eller skulle han låta kön få vänta genom att kalla på en kvinnlig kollega som kunde sköta id-kontrollen av hustrun?
Passkontrollanten gjorde varken eller. Han valde ett tredje alternativ. Han lät kvinnan passera utan att hon behövde visa sitt ansikte för någon. Passkontrollanten kunde inte veta om hennes ansikte stämde överens med passbilden – eller ens om det var en kvinna under täckelsen. Han ställde bara frågor till mannen med långskägg.
1 www.nytimes.com/2012/09/25/us/politics/arab-spring-proves-a-harsh-test-for-obamas-diplomatic-skill.html?_r=0
2 Davidson, s. 203.
3 The New York Times: Egypt’s New Strongman, Sisi Knows Best, 24 maj 2014.
4 I maj 2014 framträdde prins Turki till exempel med Israels förre militära underrättelsechef Amos Yadlin på en direktsänt symposium i Bryssel.
5 Saudi Arabia’s New Foreign Policy Doctrine in the Aftermath of the Arab Awakening, tal av prins Turki Al-Faisal vid Belfer Center for Science & International Affairs at John F Kennedy School of Government, Harvard University, 25 april 2013.
6 Ahdaf Soueif i SvD, 31 augusti 2013. ”Utegångsförbud om natten, blodbad på dagen” www.svd.se/kultur/utegangsforbud-om-natten-blodbad-pa-dagen_8472232.svd
7 Valet hölls i omgångar från 28 november 2011 till 11 januari 2012.
8 Muslimska brödraskapet ska inte förväxlas med de saudiska ikhwan (bröder) som Ibn Saud först tog hjälp av när han lade territorier under sig. Men när Ibn Saud på 1920-talet såg ikhwan som ett hot slog han skoningslöst ned deras upprorsförsök.
9 Intervju i Kairo i januari 2014.
10 Chatt med Amr Darrag i maj 2014. Han befann sig utanför Egypten.
11 De shiitiska fatimiderna skapade ett kalifat i Nordafrika åren 909–1171. År 969 erövrade fatimiderna Egypten och byggde upp Kairo, som blev navet för deras kalifat och regionens politiska, kulturella och religiösa centrum.
12 Muslimska brödraskapet uppslutning bakom Saddam blev genant för den kuwaitiska grenen av MB, som därför ändrade namn till Hadas, enligt kuwaitiska källor.
13 Gause, Why Saudi Arabia Loves the Egyptian Military www.brookings.edu/research/interviews/2013/08/21-saudi-egypt-gause
14 Framförande vid Utrikespolitiska institutet i Stockholm i början av 2013.
15 Exportkreditnämnden EKN:s landriskanalys för Egypten, 15 maj 2014.
16 en.harakahdaily.net/index.php/berita-utama/world/7552-qaradawis-soncriticises-dad-over-mursi-fatwa.html
17 www.amnesty.org/en/library/asset/MDE12/028/2014/en/fae09ce0-ccee-4b40-b8ca-9272b6ce30b9/mde120282014en.pdf
18 www.hrw.org/news/2013/12/24/government-cracks-down-and-egyptshrugs
19 www.hrw.org/news/2013/11/26/egypt-deeply-restrictive-new-assembly-law
20 Mubarak dömdes till livstid i en första rättegång 2012 för angreppen på demonstranter året innan, men högre instans beordrade en ny rättegång.
21 Intervju i Kairo, januari 2014.
22 Alain Gresh i Le Monde Diplomatique skrev under rubriken Egypt’s New Friends om hur ”den svarta onsdagen” kan bli hågkommen som en av de värsta massakrerna på demonstranter sedan repressionen av oliktänkande på Himmelska fridens torg i Peking 1989. ”Vi kanske aldrig får veta hur många som dog – officiellt över 600, men det kan ha varit fler. Anhöriga till en del av dödsoffren kunde bara hämta ut kropparna om de först ’erkände’ att de dött en naturlig död eller begått självmord”, skrev han.
23 www.bbc.co.uk/news/world-middle-east-25066115
24 www.amnesty.org/en/library/asset/MDE12/028/2014/en/fae09ce0-ccee-4b40-b8ca-9272b6ce30b9/mde120282014en.pdf
25 www.zawya.com/story/US_shoots_self_in_foot_with_aid_cut-ZAWYA20131013115427/
26 Saudi Gazette, 7 mars 2014.