På marknaden i Samarkand, en stad i en centralasiatisk oas, lät syriska köpmän fingrarna löpa över fina kinesiska sidentyger, medan vilda stammedlemmar förevisade det senaste partiet slavar med halmfärgat hår från Fjärran västern och butiksägare tog emot blänkande guldmynt präglade med exotiska tecken och obekanta kungar. Här, vid en av sin tidsålders stora knutpunkter mellan öst och väst, nord och syd, var mänsklighetens enande ett vardagligt faktum. Samma process kunde iakttas när Kublai khans armé förberedde sig för att invadera Japan år 1281. Mongoliska ryttare i skinn och pälsar samsades med kinesiska fotsoldater i bambuhattar, medan berusade koreanska hjälpsoldater muckade gräl med tatuerade sjömän från Sydkinesiska sjön och ingenjörer från Centralasien lyssnade med gapande munnar till euroepiska äventyrares rövarhistorier – och alla lydde under en kejsare.
Runt den heliga Kaba i Mecka försiggick samtidigt ett enande med andra medel. En pilgrim i Mecka som cirklade kring islams viktigaste helgedom år 1300 kunde hamna i ett sällskap från Mesopotamien, vars deltagare hade kläder som böljade i vinden, ögon som blänkte extas och munnar som rabblade de 99 namnen på Gud. Strax framför kunde man kanske se en väderbiten turkisk patriark från de asiatiska stäpperna, som stödde sig på en stav och tankfullt gned sitt skägg. Vid sidan om blänkte guldsmycken mot kolsvart hud: en grupp muslimer från kungariket Mali. Doften av kryddnejlika, gurkmeja, kardemumma och havssalt kan ha tytt på trosfränder från Indien eller kanske från de sägenomsusade kryddöarna ännu längre österut.
I dag uppfattas religion ofta som en källa till diskriminering, oenighet och splittring. Men religion har faktiskt varit den tredje största enaren av mänskligheten, jämte pengar och imperier. Eftersom alla samhällsordningar och hierarkier är uppdiktade är de bräckliga, och ju större samhälle, desto bräckligare är de. Religionernas avgörande historiska roll har varit att ge dessa bräckliga strukturer en övermänsklig legitimitet. De hävdar att våra lagar inte är mänskliga påfund, utan påbjudna av en absolut och upphöjd makt. Detta gör att åtminstone några fundamentala lagar är höjda över all diskussion, vilket borgar för stabilitet.
Religion kan alltså definieras som ett system av mänskliga normer och värden som grundas på en tro på en övermänsklig ordning. Denna definition rymmer två kriterier:
•Religioner antar att det finns en övermänsklig ordning som inte beror på mänskliga nycker eller överenskommelser. Proffsfotboll är inte en religion trots dess många regler, riter och ofta bisarra ritualer, eftersom alla vet att det är människor som hittat på fotboll och att FIFA när som helst kan öka målets storlek eller avskaffa offsideregeln.
•Utifrån denna övermänskliga ordning slår religionen fast bindande normer och värden. Många av dagens västerlänningar tror på spöken, älvor och reinkarnation, men dessa trosföreställningar är inte en källa till moraliska normer och uppförandekoder. Därmed utgör de ingen religion.
Trots förmågan att legitimera omfattande sociala och politiska ordningar har inte alla religioner aktualiserat denna potential. För att under sitt beskydd ena ett stort territorium med disparata grupper av människor måste en religion ha ytterligare två egenskaper. För det första måste den förespråka en universell övermänsklig ordning som är sann överallt och alltid. För det andra måste den försöka sprida denna tro till alla. Den måste med andra ord vara universell och missionerande.
De mest kända religionerna i historien, som islam och buddhism, är universella och missionerande. Därför är folk böjda att tro att alla religioner är sådana. Men i själva verket var flertalet forntida religioner lokala och exkluderande. Deras anhängare trodde på lokala gudar och andar och var inte intresserade av att omvända hela människosläktet. Såvitt vi vet uppträdde missionerande religioner under det första årtusendet f.Kr. Deras uppkomst var en av de viktigaste revolutionerna i historien och de bidrog i hög grad till mänsklighetens enande, precis som imperier och pengar.
När animism var det förhärskande trossystemet var mänskliga normer och värden tvungna att ta hänsyn till synsätt och intressen hos en mångfald andra varelser – djur, växter, feer och andar. En grupp jägare-samlare i Gangesdalen kunde till exempel ha uppställt regeln att det var förbjudet att hugga ner ett visst stort fikonträd för att dess ande inte skulle bli förargad och hämnas. En annan grupp jägare-samlare i Indusdalen kanske hade förbjudit människor att jaga vitsvansade rävar för att en vitsvansad räv en gång hade avslöjat för en vis gammal kvinna var gruppen kunde hitta kostbar obsidian.
Sådana religioner tenderade att vara mycket lokala och framhäva de unika dragen hos specifika platser, klimat och fenomen. De flesta jägare-samlare tillbringade hela sina liv på ett område som inte var större än några tusen kvadratkilometer. För att överleva behövde invånarna i en viss dal förstå den övermänskliga ordning som reglerade deras dal, och anpassa sitt beteende därefter. Det var meningslöst att försöka övertala invånare i någon annan avlägsen dal att följa samma regler. Människorna vid Indus skickade inte missionärer till Ganges för att övertyga lokalbefolkningen där att inte jaga vitsvansade rävar.
Jordbruksrevolutionen verkar ha beledsagats av en religiös revolution. För jägare-samlare var de djur de jagade och de växter de samlade jämbördiga med Homo sapiens. Det faktum att människor jagade får gjorde inte får underlägsna människor, precis som det faktum att tigrar jagade människor inte gjorde människor underlägsna tigrar. Varelser kommunicerade direkt med varandra och förhandlade de regler som styrde deras gemensamma livsmiljö. Bönder levde däremot på att äga och styra och ställa med växter och djur, och de kunde knappast nedlåta sig till att förhandla med sina ägodelar. Den första religiösa effekten av jordbruksrevolutionen var alltså att växter och djur övergick från att vara jämbördiga medlemmar av ett andligt rundabordssamtal till att bli tysta ägodelar.
Detta skapade emellertid ett stort problem. Lantbrukarna må ha önskat fullständig kontroll över sina får, men de förstod mycket väl att deras kontroll var begränsad. De kunde stänga in fåren i fållor, kastrera baggar och välja ut tackor, men de kunde inte säkerställa att tackorna befruktades eller födde friska lamm och inte heller hindra att dödliga epidemier bröt ut. Hur skulle de då trygga flockens fruktsamhet?
Enligt en viktig teori om gudarnas ursprung blev gudarna alltmer betydelsefulla eftersom de erbjöd en lösning på detta problem. Gudar som fruktbarhetsgudinnan, himlaguden och läkeguden trädde i förgrunden när växter och djur förlorade talförmågan, och gudarnas huvuduppgift var nu att medla mellan människor och stumma växter och djur. En stor del av den forntida mytologin var i själva verket ett kontrakt där människor lovade gudarna evig tillbedjan i utbyte mot herravälde över växter och djur – det första kapitlet i Första Moseboken är ett paradexempel på detta. Under tusentals år efter jordbruksrevolutionen bestod den religiösa liturgin huvudsakligen i att människor offrade lamm, vin och kakor till gudomliga makter, vilka i gengäld utlovade rika skördar och fruktsamma hjordar.
Jordbruksrevolutionen hade till en början långt mindre betydelse för andra medlemmar av det animistiska systemet, som berg, källor, spöken och demoner. Men även deras ställning försvagades undan för undan till förmån för de nya gudarna. Så länge människor levde hela sina liv inom begränsade områden på några hundra kvadratkilometer kunde de flesta av deras behov tillfredsställas av lokala andar. Men när kungariken och handelsnätverk utvidgades behövde människor kontakt med gudomligheter som hade makt och myndighet över hela kungariken och handelsområden.
Försöket att tillgodose dessa behov ledde till uppkomsten av polyteistiska religioner (av grekiskans poly, ”många”, och theos, ”gud”). Enligt dessa religioner kontrollerades världen av en grupp mäktiga gudar, som fruktbarhetsgudinnan, regnguden och krigsguden. Människor kunde vädja till dessa gudar, och om gudarna mottog deras böner och offer kunde de bringa regn, seger och hälsa.
Animismen försvann inte helt vid polyteismens uppkomst. Demoner, älvor, spöken, heliga berg, heliga källor och heliga träd förblev en del av nästan alla polyteistiska religioner. Dessa andar var mindre betydelsefulla än de stora gudarna, men de dög för vanligt folks vardagliga behov. Medan kungen i huvudstaden offrade dussintals feta får till krigsguden för att be om seger över barbarerna, tände bonden i sin hydda ett ljus till fikonträdsfen för att be henne bota hans sjuke son.
Men uppkomsten av stora gudar hade inte störst konsekvenser för får och demoner, utan för sapiens ställning. Animisterna hade trott att människorna bara var en av många sorters varelser i världen. Polyteisterna å sin sida såg alltmer världen som en avspegling av förhållandet mellan gudar och människor. Människornas böner, offer, synder och goda gärningar avgjorde ödet för hela ekosystem. En fruktansvärd översvämning kunde utplåna miljardtals myror, gräshoppor, landsköldpaddor, antiloper, giraffer och elefanter bara för att några dumma sapiens hade förargat gudarna. Därmed upphöjde polyteisterna inte bara gudarna, utan också mänskligheten. Anhängare av det gamla animistiska systemet förlorade sin betydelse och blev antingen statister eller tyst dekor i det stora drama som utgjordes av människans förhållande till gudarna.
Två årtusenden av monoteistisk hjärntvätt har gjort att de flesta västerlänningar betraktar polyteism som okunnig och barnslig avgudadyrkan. Detta är en orättvis stereotyp. För att förstå polyteismens inre logik är det nödvändigt att få grepp om de centrala idéerna bakom tron på flera gudar.
Polyteismen bestrider inte nödvändigtvis existensen av en enda makt eller lag som styr hela universum. De flesta polyteistiska och till och med animistiska religioner erkände i själva verket en sådan högsta makt bakom alla gudar, demoner och heliga berg. I den klassiska grekiska polyteismen var Zeus, Hera, Apollon och deras kolleger underordnade en allsmäktig och allomfattande makt: Ödet (Moira, Ananke). Även de nordiska gudarna var underställda ödet, dömda att förgås under Ragnarök. I det västafrikanska yorubafolkets polyteistiska religion hade alla gudar fötts ur den högste guden Oludumare och förblivit underställda honom. I den hinduiska polyteismen kontrollerar en enda princip, Atman, alla myriader gudar och andar, mänskligheten och den biologiska och fysiska världen. Atman är hela universums eviga väsen eller själ, liksom varje individs och varje fenomens.
Polyteismens grundläggande insikt, det som skiljer den från monoteismen, är att den högsta makt som styr världen inte har några som helst intressen eller preferenser och därmed är ointresserad av människors världsliga begär, omsorger och farhågor. Det är meningslöst att be denna makt om seger i krig, hälsa eller regn eftersom det från dess allomfattande utkikspunkt inte spelar någon roll huruvida ett visst kungarike vinner eller förlorar, huruvida en viss stad blomstrar eller förfaller, huruvida en viss person tillfrisknar eller dör. Grekerna kastade inte bort några offer på Ödet och hinduerna uppförde inga tempel åt Atman.
Det enda skälet att vända sig till universums högsta makt skulle vara att avsäga sig alla begär och ta det onda med det goda – ja, till och med välkomma nederlag, fattigdom, sjukdom och död. Vissa hinduer, som kallas sadhus eller sannyasis, ägnar exempelvis sina liv åt att enas med Atman för att uppnå upplysning. De försöker betrakta världen ur denna grundläggande princips synvinkel, inse att ur detta eviga perspektiv är alla världsliga begär och farhågor meningslösa och efemära företeelser.
Men de flesta hinduer är inte sadhus. De är djupt nedsänkta i ett moras av värdsliga bekymmer, där Atman inte är mycket till hjälp. För att få hjälp i sådana frågor vänder sig hinduerna till gudarna, med deras begränsade makt. Just eftersom de har begränsad makt och inte är allsmäktiga har gudar som Ganesha, Lakshmi och Saraswati intressen och preferenser. Därför kan människor sluta överenskommelser med dem och förlita sig på deras hjälp i att vinna krig och tillfriskna från sjukdom. Det finns med nödvändighet många sådana mindre makter, för när man delar upp den högsta principens allmakt får man oundvikligen fler än en gudom och alltså en mångfald gudar.
Polyteismens insikt är förbunden med långtgående religiös tolerans. Eftersom polyteister å ena sidan tror på en högsta och helt ointresserad makt och å andra sidan på många begränsade och partiska makter, har dyrkarna av en gud inga svårigheter att acceptera existensen av andra verksamma gudar. Polyteismen är till sin natur öppensinnad och förföljer sällan ”kättare” och ”otrogna”.
Inte ens när polyteister hade erövrat stora imperier försökte de omvända sina undersåtar. Egyptierna, romarna och aztekerna försökte inte missionera i främmande länder för att sprida kulten av Osiris, Jupiter eller Huitzilopochtli (aztekernas högste gud), och de skickade definitivt inte iväg arméer för detta syfte. Kuvade folk i imperiet förväntades respektera dess gudar och ritualer, eftersom dessa skyddade och legitimerade imperiet. Men de behövde inte överge sina lokala gudar och ritualer. I det aztekiska riket var kuvade folk tvungna att uppföra tempel till Huitzilopochtli, men dessa uppfördes bredvid de lokala gudarnas helgedomar, inte i stället för dem. I många fall anammade imperiets elit kuvade folks gudar och ritualer. Romarna införlivade utan vidare den asiatiska gudinnan Kybele och den egyptiska gudinnan Isis i sin gudavärld.
Den enda gud som romarna länge vägrade tolerera var de kristnas monoteistiska och missionerande gud. Romarriket begärde inte att de kristna skulle ge upp sin tro och sina ritualer, men förväntade sig att de skulle vörda imperiets skyddsgudar och kejsarens gudomlighet. Detta uppfattades som ett uttryck för politisk trohet. När de kristna med kraft vägrade göra det, och dessutom avvisade alla försök till kompromiss, reagerade romarna med att förfölja vad man uppfattade som en politiskt subversiv grupp. Och även detta gjorde romarna bara halvhjärtat. Under de 300 åren från Kristi korsfästelse till kejsar Konstantins omvändelse inledde polyteistiska romerska kejsare bara fyra allmänna förföljelser av kristna. Inhemska administratörer och guvernörer initierade på egen hand en del antikristna våldsamheter. Men om vi räknar offren för alla dessa förföljelser under dessa tre århundraden dödade polyteistiska romare på sin höjd några tusen kristna.65 Detta kan jämföras med att under de följande 1 500 åren slaktade kristna miljontals andra kristna för att genomdriva obetydligt annorlunda tolkningar av kärlekens och medlidandets religion.
Särskilt beryktade är de religionskrig mellan katoliker och protestanter som svepte över Europa under 1500- och 1600-talen. Båda parter accepterade Kristi gudomlighet och Hans evangelium om medlidande och kärlek. Men de var oense om karaktären av denna kärlek. Protestanterna trodde att den gudomliga kärleken är så stor att Gud blev till kött och tillät att Han marterades och korsfästes, och därigenom försonade arvsynden och öppnade himlens portar för att alla som bekänner sin tro på Honom. Katolikerna vidhöll att tron var viktig, men inte tillräcklig. För att komma in i himlen måste de troende delta i kyrkans ritualer och utföra goda gärningar. Protestanterna vägrade godta detta och menade att detta quid pro quo förringar Guds storhet och kärlek. Den som tror att inträdet i himlen är beroende av hans eller hennes goda gärningar blåser upp sin egen betydelse och låter påskina att Kristi lidande på korset och Guds kärlek till mänskligheten inte är tillräckliga.
Dessa teologiska dispyter blev så våldsamma att katoliker och protestanter dödade varandra i hundratusenden under 1500- och 1600-talen. Den 23 augusti 1572 angrep franska katoliker, vilka framhävde betydelsen av goda gärningar, församlingar av franska protestanter, vilka lyfte fram Guds kärlek till mänskligheten. Under detta angrepp under den så kallade Bartolomeinatten slaktades mellan 5 000 och 10 000 protestanter på mindre än ett dygn. När påven i Rom fick höra nyheterna från Frankrike blev han så överväldigad av glädje att han organiserade böner för att fira händelsen och gav Giorgio Vasari i uppdrag att smycka ett av Vatikanens rum med en fresk över massakern (rummet är för närvarande inte öppet för allmänheten).66 Många fler kristna dödades av kristna trosfränder under detta dygn än av det polyteistiska romarriket under hela dess historia.
Med tiden blev vissa polyteister så förtjusta i sina särskilda beskyddare bland gudarna att de släppte idén om att det fanns fler än en gud. De började tro att deras gud var den enda guden och att Han faktiskt var universums högsta makt. Samtidigt fortsatte de att tänka sig Honom som en gud med preferenser, som kunde ta parti för och emot människor och de trodde att man kunde köpslå med Honom. Därmed föddes monoteistiska religioner, alltså religioner, vars anhängare bönfaller universums högsta makt för att de ska tillfriskna från sjukdom, vinna på lotteri eller segra i krig.
Den första kända monoteistiska religionen uppstod i Egypten cirka 1350 f.Kr., då farao Akhenaton förkunnade att en av de mindre gudarna i den egyptiska gudavärlden, Aton, i själva verket var den högsta makten som härskade över universum. Akhenaton institutionaliserade kulten av Aton som statsreligion och försökte begränsa dyrkan av andra gudar. Men hans religiösa revolution misslyckades. Efter hans död övergavs kulten av Aton till förmån för den gamla gudavärlden.
Polyteismen fortsatte att här och var ge upphov till monoteistiska religioner, men dessa förblev marginella, inte minst för att de inte lyckades ta till sig sitt eget universella budskap. Judendomen hävdade exempelvis att universums högsta makt verkligen har intressen och preferenser, men att hans huvudintresse avser det lilla judiska folket och det obskyra landet Israel. Judendomen hade inte mycket att erbjuda andra folk, under större delen av sin existens har det inte varit en missionerande religion. Detta stadium skulle kunna kallas ”lokal monoteism”.
Det stora genombrottet kom med kristendomen. Denna tro började som en esoterisk judisk sekt som försökte övertyga judarna om att Jesus från Nasaret var deras länge efterlängtade Messias. Men en av sektens första ledare, Paulus (Saul från Tarsus), menade att om universums högsta makt har intressen och preferenser, och om Han hade blivit till kött och dött på korset för att frälsa mänskligheten, är detta något alla borde få höra talas om, inte bara judarna. Det var därför nödvändigt att sprida det goda budskapet om Jesus – evangeliet – över hela världen.
Paulus argument föll i god jord. De kristna började organisera en omfattande missionsverksamhet riktad till alla människor. I en av historiens märkligaste vändningar tog denna esoteriska judiska sekt över det mäktiga romarriket.
Den kristna framgången tjänade som modell för en annan monoteistisk religion, som uppstod på Arabiska halvön på 600-talet: islam. I likhet med kristendomen började islam som en liten sekt i en avlägsen vrå av världen, men lyckades i en ännu märkligare och snabbare historisk vändning bryta sig ut från de arabiska öknarna och erövra ett enormt territorium från Atlanten till Indien. I fortsättningen skulle den monoteistiska idén spela en central roll i världshistorien.
Monoteister har tenderat att vara långt mer fanatiska och missionerande än polyteister. En religion som erkänner andra trosriktningars legitimitet medger antingen att dess gud inte är universums högsta makt eller att den bara besitter en del av den universella sanningen från Gud. Eftersom monoteister i allmänhet har trott sig sitta inne med hela budskapet om den enda Guden, har de varit tvungna att diskreditera alla andra religioner. Under de senaste två årtusendena har monoteister gång på gång försökt stärka sin ställning genom att med våld utrota all konkurrens.
Det fungerade. Vid början av det första århundradet e.Kr. fanns det knappast några monoteister i världen. Omkring år 500 var ett av världens största imperier – romarriket – en kristen statsbildning, och missionärer var i full färd med att sprida kristendomen till övriga delar av Europa samt till Asien och Afrika. Mot slutet av det första årtusendet var de flesta människor i Europa, Västafrika och Nordafrika monoteister, och imperier från Atlanten till Himalaya hävdade att de var påbjudna av den enda guden. I början av 1500-talet var monoteismen förhärskande i större delen av Afroasien, med undantag för Östasien och de södra delarna av Afrika, och började sträcka ut långa tentakler mot Sydafrika, Amerika och Oceanien. I dag är de flesta människor utanför Östasien knutna till den ena eller andra monoteistiska religionen, och den globala politiska ordningen vilar på monoteistisk grund.
Kristendomens och islams utbredning.
Men precis som animismen levde kvar inom polyteismen, levde polyteismen kvar inom monoteismen. Så snart en människa tror att universums högsta makt har intressen och preferenser är det i teorin poänglöst att tillbe en gudom med begränsad makt. Varför vända sig till en lägre tjänsteman när presidentens kontor står öppet? Den monoteistiska teologin är också benägen att bestrida existensen av alla andra gudar än den högste och att nedkalla alla helvetets kval över de människor som dyrkar dem.
Det har emellertid alltid funnits en avgrund mellan teologisk teori och historiska realiteter. De flesta människor har funnit det svårt att helt ta till sig den monoteistiska idén. De har fortsatt att dela in mänskligheten i ”vi” och ”dom” och uppfatta universums högsta makt som alltför avlägsen och alltför främmande för deras vardagliga behov. De monoteistiska religionerna kastade under fanfarer ut gudarna genom huvudingången bara för att släppa in dem genom bakdörren. Kristendomen utvecklade exempelvis en egen gudavärld av helgon, och kulten av dem skiljer sig föga från kulten av polyteistiska gudar.
Precis som Jupiter försvarade Rom och Huitzilopochtli skyddade det aztekiska riket har varje kristet kungarike haft sitt skyddshelgon som hjälpt det att övervinna svårigheter och vinna krig. England skyddades av sankt Göran, Skottland av sankt Andreas, Ungern av sankt Stefan och Frankrike av sankt Martin. Städer, yrken och till och med sjukdomar har sitt särskilda helgon. Milano har sankt Ambrosius och Venedig sankt Markus. Sankt Florian skyddade sotare medan sankt Matteus hjälpte skattefogdar i nöd. Om man led av huvudvärk skulle man be till sankt Agathius, men hade man tandvärk var sankta Apollonia en mycket bättre adressat.
De kristna helgonen inte bara påminde om de gamla polyteistiska gudarna. Ofta var det samma gudar i annan förpackning. Det keltiska Irlands viktigaste gudinna före kristnandet var exempelvis Brigid. När Irland kristnades döptes även Brigid: hon blev sankta Bridget, som till denna dag är det mest vördade helgonet i det katolska Irland.
Polyteismen gav inte bara upphov till monoteistiska religioner utan också till dualistiska. Enligt dualistiska religioner existerar två motsatta makter: gott och ont. Till skillnad från monoteismen menar dualismen att ondskan är en självständig makt som varken har skapats av eller är underordnad en god gud. Dualismen menar att hela universum är ett slagfält mellan dessa båda krafter och att allt som händer i världen är en del av denna strid.
Dualism är en mycket tilltalande världsåskådning eftersom den har ett kort och enkelt svar på det berömda teodicéproblemet, en av det mänskliga tänkandets mest grundläggande frågor: ”Varför finns det ondska i världen? Varför finns lidande? Varför kan det gå illa för goda människor?” Monoteister måste ägna sig åt intellektuell gymnastik för att förklara varför en allvetande, allsmäktig och allgod Gud tillåter så mycket lidande i världen. En välkänd förklaring är att detta är Guds sätt att möjliggöra människans fria vilja. Om det inte fanns någon ondska skulle människor inte kunna välja mellan gott och ont, och därmed fanns ingen fri vilja. Detta är emellertid ett icke-intuitivt svar som genast leder till en skur av nya frågor. Viljans frihet gör det alltså möjligt för människor att välja det onda, och många människor gör det också, vilket enligt den monoteistiska standardversionen sedan leder till ett gudomligt straff. Men om Gud i förväg visste att en viss människa kommer att använda sin fria vilja till att välja det onda och att hon därför kommer att straffas med eviga kval i helvetet, varför skapade Han då henne? Teologer har skrivit oräkneliga böcker för att besvara sådana frågor. Somliga finner svaren övertygande, andra inte. Obestridligt är dock att monoteister har svårigheter med att hantera ondskans problem.
Enligt dualister kan även goda människor råka illa ut eftersom världen inte styrs av en allvetande, allsmäktig och fullständigt god Gud, utan det också går en självständig ond makt lös i världen. Den onda makten gör ondskefulla ting.
Det dualistiska synsättet har också sina nackdelar. Det erbjuder visserligen en mycket enkel lösning på ondskans problem, men tappar koncepterna inför ordningens problem. Om det skulle finnas två motstridiga makter i världen, en god och en ond, vem har då stiftat de lagar som styr striden mellan de båda? Två rivaliserande stater kan strida mot varandra eftersom båda existerar i tid och rum och båda följer samma fysikaliska lagar. En missil som har avfyrats från pakistanskt territorium kan träffa mål i Indien på grund av att samma fysikaliska lagar gäller i båda länderna. När det goda och det onda strider, vilka gemensamma lagar lyder de under och vem har stiftat dessa lagar?
Omvänt är monoteister bra på att förklara ordningens problem, men inte ondskans. Det finns ett logiskt sätt att lösa båda problemen, nämligen att påstå att det finns en allsmäktig Gud som har skapat hela universum – och det är en ond Gud. Men ingen i historien har vågat förespråka en sådan tro.
* * *
Dualistiska religioner blomstrade i över tusen år. Någon gång mellan 1500 och 1000 f.Kr. var en profet vid namn Zarathustra (Zoroaster) verksam någonstans i Centralasien. Hans trosbekännelse traderades från generation till generation tills den blev den viktigaste av alla dualistiska religioner: zoroastrismen. Zoroastristerna uppfattade världen som en kosmisk kamp mellan den goda guden Ahura Mazda och den onda guden Angra Mainyu. Människorna var tvungna att hjälpa den gode guden i denna kamp. Zoroastrismen var en viktig religion under det akemenidiska riket (550–330 f.Kr.) och blev senare statsreligion i det sassanidiska riket i Persien (224–651 e.Kr.). Den utövade ett starkt inflytande över nästan alla följande religioner i Mellanöstern och Centralasien och var inspirationskälla för ett antal andra dualistiska religioner, som gnosticism och manikeism.
Under 200- och 300-talen e.Kr. spred sig manikeismen ända till Kina och Nordafrika, och för ett ögonblick verkade det som om den skulle slå ut kristendomen i konkurrensen om herraväldet i romarriket. Men manikéerna förlorade striden om Roms själ till de kristna, det zoroastriska sassanidiska riket störtades av monoteistiska muslimer och den dualistiska vågen ebbade ut. I dag finns bara en handfull dualistiska sekter kvar i Indien och Mellanöstern.
Men den monoteistiska flodvågen utplånade inte dualismen. Den judiska, kristna och muslimska monoteismen sög upp många dualistiska trosföreställningar och bruk, och några av de grundläggande idéerna i det vi kallar monoteism är faktiskt dualistiska till såväl anda som ursprung. Otaliga kristna, muslimer och judar tror på en stark ond makt – av de kristna kallad djävulen eller Satan – som kan handla självständigt, kämpa mot den gode Guden och ställa till förödelse utan Guds tillåtelse.
Hur kan en monoteist vara anhängare av en sådan dualistisk tro (som för övrigt inte förekommer någonstans i Gamla testamentet)? Det är logiskt omöjligt. Antingen tror man på en enda allsmäktig Gud eller på två motstridiga makter, av vilka ingen är allsmäktig. Men människor har en fantastisk förmåga att tro på motsägelser. Därför är det inte överraskande att miljontals fromma kristna, muslimer och judar lyckas att på en och samma gång tro på en allsmäktig Gud och en självständig djävul. Otaliga kristna, muslimer och judar har gått så långt att de föreställer sig att den gode Guden behöver hjälp i sin kamp mot djävulen – vilken bland annat har inspirerat uppropen till jihad och korståg.
En annan central dualistisk föreställning, i synnerhet inom gnosticism och manikeism, var den skarpa åtskillnaden mellan kropp och själ och mellan ande och materia. Gnostiker och manikéer menade att den goda guden skapade anden och själen, medan materien och kropparna är skapelser av den onda guden. I detta synsätt blir människan ett slagfält för kampen mellan den goda själen och den onda kroppen. Ur ett monoteistiskt perspektiv är detta nonsens – det finns ingen grund för en skarp åtskillnad mellan kropp och själ, materia och ande. Och än mindre för att kropp och materia skulle vara onda. Allt har ju skapats av samma goda Gud. Men monoteister drogs in i dualistiska dikotomier för att dessa hjälpte dem att hantera ondskans problem. Så småningom blev sådana motsatser grundstenar i kristet och muslimskt tänkande. Tron på himmel (den goda gudens domän) och helvete (den onda gudens domän) hade också ett dualistiskt ursprung. Det finns inget spår av en sådan föreställning i Gamla testamentet, som heller aldrig påstår att människors själar lever vidare efter att kroppen dör.
Så som monoteismen har utvecklats i historien har den faktiskt blivit ett kalejdoskop av monoteistiskt, dualistiskt, polyteistiskt och animistiskt arvegods – ett mischmasch samlat under ett gudomligt paraply. En genomsnittlig kristen tror på en monoteistisk Gud, men också på en dualistisk djävul, polyteistiska helgon och animistiska andar. Religionsforskarna har en beteckning på detta samtida åberopande av olika och rent av motstridiga idéer och föreningen av ritualer och bruk från olika källor. Det kallas synkretism. Synkretismen skulle faktiskt kunna bli den enda stora världsreligionen.
Samtliga religioner som vi har diskuterat så här långt har ett viktigt gemensamt drag: de är alla inriktade på tron på gudar och andra övernaturliga storheter. Detta är självklart för västerlänningar, som är bekanta med monoteistiska och polyteistiska trosläror. Men världens religionshistoria kan inte reduceras till gudarnas historia. Under det första årtusendet f.Kr. började religioner av ett helt annat slag spridas i Afroasien. Nykomlingarna, som jainism och buddhism i Indien, taoism och konfucianism i Kina och de stoiska, kyniska och epikureiska lärorna i Medelhavsområdet, utmärktes av att de inte tog hänsyn till gudarna.
Buddhismens utbredning.
Dessa trosläror vidhöll att den övermänskliga ordning som styr världen är ett resultat av naturlagar snarare än av gudomliga viljeyttringar och nycker. Några av dessa religioner baserade på naturlagar fortsatte att tro på gudar, men dessa gudar är lika underställda naturlagarna som människor, djur och växter. Gudarna har sin nisch i ekosystemet, precis som elefanter och piggsvin har sina, men kan lika lite som elefanterna ändra naturlagarna. Ett paradexempel är buddhismen, den viktigaste av de gamla religionerna baserade på naturlagar, som alltjämt är en av världsreligionerna.
Centralgestalt i buddhismen är inte en gud utan en människa, Siddhartha Gautama. Enligt den buddhistiska traditionen var Gautama runt 500 f.Kr. arvtagare till ett litet kungarike i Himalaya. Den unge prinsen tog djupt intryck av allt lidande han såg överallt. Han såg att män och kvinnor, barn och gamla, alla lider av inte bara tillfälliga olyckor som krig och pest utan också av ångest, missräkning och otillfredsställelse – allt till synes oskiljaktiga delar av människans lott. Människor strävar efter rikedom och makt, förvärvar kunskaper och ägodelar, avlar söner och döttrar och bygger hus och palats. Men oavsett vad de åstadkommer är de aldrig nöjda. De som lever i fattigdom drömmer om välstånd. De som har en miljon vill ha två; de som har två miljoner vill ha tio. Till och med de rika och berömda är sällan tillfreds. Även de plågas av ändlösa bekymmer tills sjukdom, ålderdom och död erbjuder ett bittert slut. Allt de har anhopat dunstar bort. Livet är ett meningslöst ekorrhjul. Hur kan man då undkomma det?
Tjugonio år gammal smög Gautama iväg från sitt palats mitt i natten och lämnade sin familj och sina ägodelar bakom sig. Han vandrade som hemlös vagabond genom norra Indien på jakt efter en väg ut ur lidandet. Han besökte olika ashram och satt vid guruers fötter, men inget befriade honom helt – någon otillfredsställelse återstod alltid. Han förtvivlade inte utan beslöt att på egen hand undersöka lidandet tills han fann en metod som erbjöd fullständig befrielse. Han ägnade sex år åt att meditera över människans kval. Till sist insåg han att lidandet inte orsakas av olyckor, sociala orättvisor eller gudomliga nycker. Lidandet har i stället sin rot i medvetandets beteendemönster.
Gautamas insikt var att oavsett vad medvetandet erfar reagerar det vanligen med att begära något, och begär är alltid kopplat till otillfredsställelse. När medvetandet erfar olust begär det att olusten ska ta slut. När medvetandet erfar lust begär det att njutningen ska bestå och intensifieras. Därför är medvetandet alltid otillfredsställt och rastlöst. Detta är tydligt när vi upplever något obehagligt, som smärta. Så länge smärtan varar är vi missnöjda och gör allt vi kan för att undvika den. Men inte ens när vi upplever lust är vi nöjda. Vi är antingen rädda för att njutningen ska försvinna eller hoppas att den ska intensifieras. Människor drömmer i åratal om att finna kärlek, men är sällan nöjda när de har funnit den. Vissa blir oroliga för att deras partner ska lämna dem, andra tycker att de har nöjt sig med alltför lite och att de kunde ha funnit någon bättre. Och vi har alla bekanta som lyckas känna både och.
Stora gudar kan bringa regn, samhällsinstitutioner kan svara för rättvisa och sjukvård och lyckliga tillfälligheter kan göra oss till miljonärer, men inget av detta kan förändra våra grundläggande mentala mönster. Till och med de största kungar är därför dömda att leva i ångest, ständigt fly från sorger och kval, evigt jaga större njutningar.
Gautama fann att det finns en utväg ur denna onda cirkel. Om medvetandet erfar något behagligt eller obehagligt och då helt enkelt tar saker och ting som de är, finns inget lidande. Om du känner dig ledsen utan att begära att ledsnaden ska försvinna, fortsätter du att vara ledsen, men du lider inte av det. Ledsnaden kan faktiskt vara berikande. Om du känner glädje utan att begära att glädjen ska dröja kvar och fördjupas, fortsätter du att känna glädje utan att förlora din sinnesfrid.
Men hur får man medvetandet att utan begär acceptera saker och ting som de är? Att acceptera ledsnad som ledsnad, glädje som glädje, smärta som smärta? Gautama utvecklade en rad meditationstekniker för att träna medvetandet att utan begär uppleva verkligheten så som den är. Genom dessa tekniker övas medvetandet att rikta uppmärksamheten mot frågan ”Vad erfar jag nu?” i stället för ”Vad skulle jag hellre vilja erfara?”. Det är svårt att uppnå detta medvetandetillstånd, men inte omöjligt.
Gautama grundade dessa meditationstekniker på en uppsättning moralregler som skulle göra det lättare att fokusera på den aktuella förnimmelsen och undvika att hemfalla åt begär och fantasier. Han undervisade sina anhängare i att undvika dödande, promiskuitet och stöld eftersom sådana handlingar med nödvändighet underblåser begäret (efter makt, sexuell njutning eller rikedom). När begärets eldsflammor helt har slocknat avlöses det av ett tillstånd av fullständig frid och upphöjdhet som kallas nirvana (som bokstavligen betyder ”eldens utslocknande”). De som har uppnått nirvana är befriade från allt lidande. De erfar verkligheten med yttersta klarhet, fri från fantasier och illusioner. Även om de fortfarande kan möta obehagligheter och smärta vållar sådana erfarenheter dem inget elände. En person utan begär kan inte lida.
Enligt buddhistisk tradition uppnådde Gautama nirvana och befriades fullständigt från lidande. Därefter kallades han ”Buddha”, som betyder ”Den upplyste”. Buddha ägnade resten av sitt liv åt att förklara sina upptäckter för andra så att alla kunde befrias från lidande. Han sammanfattade sin lära i en enda lag: Lidande framspringer ur begär; det enda sättet att helt befrias från lidande är att helt befrias från begär; och det enda sättet att befrias från begär är att öva medvetandet att erfara verkligheten så som den är.
Buddhisterna uppfattar denna lag, som kallas dharma eller dhamma, som en allmän naturlag. Att ”lidande framspringer ur begär” är alltså sant alltid och överallt, precis som e alltid är lika med mc2 i modern fysik. Buddhister är människor som tror på denna lag och gör den till en stödjepunkt för alla sina handlingar. Tron på gudar är däremot av underordnad betydelse för dem. De monoteistiska religionernas första princip lyder: ”Gud existerar. Vad vill han av mig?” Buddhismens första princip lyder: ”Lidandet existerar. Hur undkommer jag det?”
Buddhismen bestrider inte existensen av gudar – de beskrivs som mäktiga varelser som kan bringa regn och segrar – men de påverkar inte lagen att lidandet framspringer ur begäret. Om en människas medvetande är fritt från begär kan ingen gud vålla henne elände. Omvänt, så snart begär uppstår i en människas medvetande kan inte alla gudar i universum rädda henne från lidande.
Men ungefär som de monoteistiska religionerna har förmoderna religioner baserade på naturlagar, som buddhismen, aldrig helt blivit kvitt dyrkan av gudar. Buddhismen lärde att människor bör eftersträva det högsta målet, fullständig befrielse från lidande, och inte på vägen nöja sig med anhalter som ekonomisk välgång eller politisk makt. Men 99 procent av buddhisterna uppnådde inte nirvana, och även om de hoppades göra det i ett kommande liv strävade de det mesta av sitt nuvarande liv efter världsliga ting. De fortsatte därför att tillbe olika gudar, som de hinduiska gudarna i Indien, bon-gudarna i Tibet och de shintoistiska gudarna i Japan.
Med tiden utveckade flera buddhistiska sekter dessutom hela gudavärldar befolkade av buddhor och bodhisattvor. Dessa är mänskliga och icke-mänskliga varelser som kan uppnå fullständig befrielse från lidandet, men som avstår från att göra det av medlidande, för att hjälpa de otaliga varelser som alltjämt sitter fast i lidandets kretslopp. I stället för att tillbe gudar började många buddhister dyrka dessa upplysta varelser och be dem om hjälp, inte bara för att uppnå nirvana utan också för att hantera världsliga problem. Därför finns en mängd buddhor och bodhisattvor över hela Östasien som ägnar sig åt att bringa regn, stoppa farsoter och till och med vinna blodiga krig – i utbyte mot böner, färggranna blommor, väldoftande rökelse och gåvor som ris och godis.
De senaste tre århundradena skildras ofta som en epok präglad av tilltagande sekularisering då religionerna alltmer förlorar i betydelse. Om vi talar om teistiska religioner stämmer detta någorlunda. Men om vi också tar med religioner baserade på naturlagar visar sig moderniteten vara en era av intensiv religiös glöd, oförlikneliga missionerande ansträngningar och de blodigaste religionskrigen i historien. Den moderna eran har upplevt framväxten av ett antal nya religioner baserade på naturlagar som liberalism, kommunism, kapitalism, nationalism och nazism. Dessa läror tycker inte om att bli kallade religioner, utan föredrar beteckningen ideologier. Men det är bara semantiska hårklyverier. Om en religion är ett system av normer och värden som grundas på tron på en övermänsklig ordning, var den sovjetiska kommunismen lika mycket en religion som islam.
Islam är naturligtvis annorlunda än kommunism genom att den menar att den övermänskliga ordning som styr världen är påbjuden av en allsmäktig skapargud, medan sovjetkommunismen inte trodde på gudar. Men buddhismen gjorde också processen kort med gudarna och ändå brukar vi klassificera den som en religion. I likhet med buddhisterna trodde kommunisterna på en övermänsklig ordning präglad av orubbliga naturlagar som borde vägleda mänskligt handlande. Medan buddhismen menar att Siddhartha Gautama upptäckte naturens lag, trodde kommunisterna att naturens lag hade upptäckts av Karl Marx, Friedrich Engels och Vladimir Iljitj Lenin. Likheterna slutar inte där. I likhet med andra religioner hade kommunismen sina heliga böcker och profetiska texter, som Das Kapital, som förutsade att historien snart skulle sluta med proletariatets oundvikliga seger. Kommunismen hade sina högtidsdagar och fester, som första maj och årsdagen av oktoberrevolutionen. Den hade teologer specialiserade på marxistisk dialektik och varje förband i den sovjetiska armén hade en fältpräst kallad politisk kommissarie, som övervakade soldaternas och officerarnas rättrogenhet. Kommunismen hade martyrer, heliga krig och kättarrörelser som trotskismen. Sovjetkommunismen var en fanatisk och missionerande religion. En hängiven kommunist kunde inte vara kristen eller buddhist, och förväntades sprida Marx och Lenins evangelium också till priset av sitt liv.
Religion är ett system av normer och värden som grundas på tron på en övermänsklig ordning. Relativitetsteorin är inte en religion eftersom inga normer och värden (ännu) har grundats på den. Fotboll är inte en religion eftersom ingen hävdar att dess regler avspeglar ett övermänskligt påbud. Islam, buddhism och kommunism är religioner för att samtliga är system av normer och värden som grundas på tron på en övermänsklig ordning. (Notera skillnaden mellan ”övermänsklig” och ”övernaturlig”: de buddhistiska naturlagarna och de marxistiska ekonomiska lagarna är övermänskliga eftersom de inte har stiftats av människor, men de är inte övernaturliga.)
En del läsare kanske känner sig obekväma med detta resonemang. Om det gör dig bättre till mods kan du naturligtvis fortsätta kalla kommunismen en ideologi och inte en religion. Det spelar ingen roll. Vi kan indela troslärorna i gudcentrerade religioner och gudlösa ideologier som påstår sig bygga på naturlagar. Men för konsekvensens skull måste vi då kalla åtminstone vissa buddhistiska, taoistiska och stoiska sekter för ideologier, i stället för religioner. Omvänt bör vi lägga märke till att tron på gudar fortlever i många moderna ideologier och att vissa av dem, framför allt liberalismen, knappast är meningsfulla utan denna tro.
* * *
Det vore omöjligt att här dyka ner i alla de moderna lärornas historia, inte minst för att det inte finns några skarpa gränser mellan dem. De är inte mindre synkretistiska än monoteismen och den folkliga buddhismen. Precis som en buddhist kunde tillbe hinduiska gudar och en monoteist kunde tro på Satans existens är dagens typiska amerikan på en och samma gång nationalist (tror på den amerikanska nationen och att den har en särskild roll att spela i historien), anhängare av kapitalism och fria marknader (tror att fri konkurrens och egenintresse är det bästa sättet att skapa ett blomstrande samhälle) och liberal humanist (tror att människor av sin skapare har utrustats med vissa oförytterliga rättigheter). Nationalismen kommer att diskuteras i kapitel 18. Kapitalismen – den mest framgångsrika av de moderna religionerna – har fått ett helt kapitel, 16, som utreder dess viktigaste trosföreställningar och ritualer. Under återstoden av detta kapitel ska de humanistiska religionerna behandlas.
Teistiska religioner fokuserar på dyrkan av gudar (det är därför de kallas ”teistiska”, av det grekiska ordet för gud, theos). Humanistiska religioner dyrkar mänskligheten, eller mer exakt Homo sapiens. Humanism är tron att Homo sapiens är det viktigaste i världen och det som anger meningen med allt som händer i universum. Det högsta goda är det som är gott för Homo sapiens. Resten av världen och alla andra varelser existerar enbart till förmån för denna art.
Alla humanister dyrkar mänsklighet, men de är inte överens om hur den ska definieras. Humanismen har splittrats i tre rivaliserande sekter som strider om den exakta definitionen av ”mänsklighet”, precis som rivaliserande kristna sekter strider om den exakta definitionen av ”Gud”. I dag är den viktigaste humanistiska sekten liberal humanism, som tror att ”mänsklighet” är en egenskap som tillkommer individer och att individernas frihet därför är helig. Enligt liberalerna är mänsklighetens heliga natur inneboende i varje individ av Homo sapiens. Den inre kärnan i varje individuell människa ger världen mening och är källan till all moralisk och politisk auktoritet. Om vi hamnar i ett moraliskt eller politiskt dilemma bör vi vända oss inåt och lyssna till vår inre röst – mänsklighetens röst. Den liberala humanismens viktigaste bud är avsedda att skydda denna inre rösts frihet mot kränkningar och skada. Dessa bud kallas tillsammans ”mänskliga rättigheter”.
Detta är exempelvis anledningen till att liberaler är motståndare till tortyr och dödsstraff. I det tidigmoderna Europa ansågs mördare skada och rubba den kosmiska ordningen. För att återskapa jämvikten i kosmos var det nödvändigt att tortera och offentligt avrätta förbrytaren så att alla kunde se att ordningen hade återställts. Att bevittna grymma avrättningar var ett omtyckt tidsfördriv för London- och Parisbor på Shakespeares och Molières tid. I dagens Europa anses mord vara en kränkning av mänsklighetens heliga natur. För att återställa ordningen torterar och avrättar dagens européer inte förbrytare. De straffar i stället mördaren så ”humant” som möjligt, vilket tryggar och till och med återskapar hans mänskliga helighet. Genom att mördarens mänskliga natur respekteras påminns alla om mänsklighetens helighet, och ordningen återställs. Genom att försvara mördaren rättar vi till det fel han har begått.
Även om den liberala humanismen helgar människor förnekar den inte Guds existens. utan bygger faktiskt på monoteistiska trosföreställningar. Den liberala tron på varje individs fria och heliga natur är ett direkt arv från den traditionella kristna tron på fria och eviga individuella själar. Utan eviga själar och en skapargud blir det pinsamt svårt för liberaler att förklara vad som är så märkvärdigt med individuella sapiens.
En annan viktig sekt är socialistisk humanism. Socialister tror att ”mänskligheten” är kollektiv snarare än individualistisk. Det heliga för dem är inte varje individs inre röst utan arten Homo sapiens i dess helhet. Medan liberala humanister eftersträvar så mycket frihet som möjligt för individuella människor, eftersträvar socialister jämlikhet mellan alla människor. Enligt socialister är ojämlikhet den värsta hädelsen mot mänsklighetens helighet eftersom den privilegierar perifera egenskaper i stället för människors universella väsen. Om de rika gynnas i förhållande till de fattiga betyder det att vi sätter pengar högre än alla människors universella väsen, vilket är detsamma för rika och fattiga.
I likhet med den liberala humanismen vilar den socialistiska på monoteistisk grund. Idén att alla människor är lika är en uppfräschad version av den monoteistiska övertygelsen att alla själar är lika inför Gud. Den enda humanistiska sekt som faktiskt har brutit med den traditionella monoteismen är den evolutionära humanismen, med nazismens som dess mest beryktade företrädare. Det som skilde nazisterna från andra humanistiska sekter är en annan definition av ”mänsklighet”, som var djupt påverkad av evolutionsteorin. Till skillnad från andra humanister trodde nazisterna inte att mänskligheten är något universellt och evigt, utan snarare en föränderlig art som kan utvecklas eller degenerera. Människan kan utvecklas till övermänniska eller degenerera till undermänniska.
Nazisternas huvudmål var att skydda mänskligheten från degenerering och uppmuntra dess fortsatta evolution. Det var skälet till att nazisterna hävdade att den ariska rasen, den mest avancerade formen av mänsklighet, måste skyddas och näras, medan degenererade former av Homo sapiens, som judar, romer, homosexuella och mentalsjuka, måste sättas i karantän eller utrotas. Nazisterna förklarade att Homo sapiens uppstod när en ”överlägsen” population av människor utvecklades, medan ”underlägsna” populationer som neandertalarna utrotades. Dessa olika populationer var först bara olika raser, men utvecklades oberoende av varandra längs sina egna evolutionära vägar. Detta kan mycket väl ske igen. Enligt nazisterna hade Homo sapiens redan delats upp i flera olika raser, var och en med sina unika egenskaper. En av dessa raser, den ariska, hade de finaste egenskaperna: rationalism, skönhet, integritet, flit. Den ariska rasen hade därför potentialen att förvandla människan till övermänniska. Andra raser, som judar och svarta, var dagens neandertalare och hade underlägsna egenskaper. Om de tilläts föröka sig, och än värre ingå blandäktenskap med arier, skulle de försämra alla mänskliga populationer och döma Homo sapiens till utrotning.
Biologer har sedermera plockat den nazistiska rasteorin sönder och samman. Framför allt har den genetiska forskningen efter 1945 visat att skillnaderna mellan olika grenar av mänskligheten är mycket mindre än nazisterna antog. Men dessa rön är relativt nya. På den vetenskapliga kunskapsnivå som gällde 1933 var de nazistiska föreställningarna knappast utanför råmärkena. Föreställningarna om att mänskligheten är indelad i olika raser, att den vita rasen är överlägsen och att det är nödvändigt att skydda och odla denna överlägsna ras var vitt spridda inom de flesta västerländska eliter. Forskare på de mest ansedda universiteten i väst, som använde den tidens gängse vetenskapliga metoder, publicerade studier som påstods visa att individer av den vita rasen var mer intelligenta, mer moraliska och kunnigare än afrikaner och indier. Politiker i Washington, London och Canberra tog för givet att det var deras uppgift att hindra att den vita rasen försämrades och degenererade, till exempel genom att begränsa invandringen från Kina och till och med Italien till ”ariska” länder som USA och Australien.
| Liberal humanism | Socialistisk humanism | Evolutionär humanism |
| Homo sapiens har en unik och helig karaktär som i grunden skiljer sig från alla andra varelsers och fenomens. Det högsta goda är det som är gott för mänskligheten. | ||
| ”Mänsklighet” är något individualistiskt och inneboende i varje individ av arten Homo sapiens. | ”Mänsklighet” är något kollektivt och inneboende i arten Homo sapiens i dess helhet. | ”Mänskligheten” är en föränderlig art. Människor kan degenerera till undermänniskor eller utvecklas till övermänniskor. |
| Det högsta budet är att skydda den inre kärnan i och friheten för varje individ av arten Homo sapiens. | Det högsta budet är att värna jämlikheten inom arten Homo sapiens. | Det högsta budet är att förhindra att mänskligheten degenererar till undermänniskor och att främja evolutionen till övermänniskor. |
Dessa ståndpunkter ändrades inte bara för att nya vetenskapliga forskningsrön publicerades. Den sociologiska och politiska utvecklingen var en mycket starkare drivkraft. I den meningen grävde Hitler inte bara sin egen grav utan också rasismens i allmänhet. När han startade andra världskriget tvingade han sina fiender att göra skarpa åtskillnader mellan ”vi” och ”dom”. Just eftersom den nazistiska ideologin var så rasistisk blev rasismen efteråt diskrediterad i väst. Men förändringen tog tid. Vit makt förblev en ideologi i den amerikanska politiska huvudfåran till åtminstone 1960-talet. Den politiska riktningen ”White Australia”, som begränsade icke-vitas invandring till landet, var i kraft till år 1973. Aboriginerna fick inte lika politiska rättigheter förrän på 1960-talet, och de flesta hindrades från att rösta på grund av att de ansågs oförmögna att fungera som medborgare.
En nazistisk propagandaaffisch som till höger visar en ”rasren arier” och till vänster ett exemplar av ”blandras”. Nazisternas beundran av människokroppen är uppenbar, liksom deras rädsla för att de lägre raserna skulle förorena människan och orsaka degenerering.
Nazisterna föraktade inte mänskligheten. De bekämpade liberal humanism, mänskliga rättigheter och kommunism just för att de beundrade mänskligheten och trodde på människosläktets stora potential. Men de följde den darwinistiska evolutionslogiken och menade att det naturliga urvalet måste tillåtas gallra ut odugliga individer och endast låta de dugligaste överleva och fortplanta sig. Genom att hjälpa de svaga låter liberalism och kommunism inte bara odugliga individer överleva utan ger dem dessutom möjlighet att fortplanta sig, vilket stör det naturliga urvalet. I en sådan värld kommer de dugligaste människorna ofrånkomligen att drunkna i ett hav av degenererade individer. Mänskligheten skulle bli mindre och mindre duglig för varje generation som går – vilket kan leda till att den utrotas.
En nazistisk propagandateckning från 1933. Hitler framställs som en bildhuggare som skapar övermänniskan. En glasögonprydd liberal är bestört över det våld som krävs för att skapa övermänniskan. (Notera också den erotiska glorifieringen av människokroppen.)
En tysk lärobok i biologi från år 1942 förklarar i kapitlet ”Naturens och människosläktets lagar” att naturens högsta lag säger att alla varelser är fångade i en obarmhärtig kamp för överlevnad. Efter att ha beskrivit hur växter kämpar om växtplats, hur skalbaggar kämpar för att finna någon att para sig med och så vidare drar läroboken slutsatsen:
Kampen för tillvaron är hård och skoningslös, men är det enda sättet att upprätthålla livet. Denna kamp eliminerar allt som är odugligt att leva och väljer ut allt som förmår överleva […] Dessa naturlagar är ovedersägliga; de levande varelserna visar deras riktighet genom sin blotta överlevnad. De är skoningslösa. De som gör motstånd mot dem kommer att sopas bort. Biologin säger oss inte bara något om djur och växter, utan visar också på de lagar vi måste följa i våra liv och stålsätter vår vilja att leva och kämpa i enlighet med dessa lagar. Livets mening är kamp. Ve den som bryter mot dessa lagar.
Därpå följer ett citat ur Mein Kampf: ”Den som försöker bekämpa naturens järnhårda logik bekämpar därmed de principer han har att tacka för sitt liv som människa. Att kämpa mot naturen är att frambringa sin egen undergång.”67
* * *
I början av det tredje årtusendet är den evolutionära humanismens framtid osäker. Under 60 år efter slutet på kriget mot Hitler var det tabu att koppla ihop humanism med evolution och att förorda biologiska metoder för att ”uppgradera” Homo sapiens. Men i dag är sådana projekt åter på modet. Ingen talar om att utrota lägre raser eller underlägsna människor, men många funderar över att använda vår ökade kunskap om människans biologi till att skapa övermänniskor.
Samtidigt öppnas en djup klyfta mellan den liberala humanismens lärosatser och de senaste naturvetenskapliga forskningsrönen, en klyfta vi inte kan ignorera länge till. Våra liberala politiska och rättsliga system grundas på tron att varje individ har en helig inre natur, som är odelbar och oföränderlig, ger världen mening och är källan till all moralisk auktoritet och all legitim politisk makt. Detta är en reinkarnation av den traditionella kristna tron på en fri och evig själ som är inneboende i varje individ. Men under de senaste 200 åren har naturvetenskaperna i grunden urholkat denna tro. Forskare som studerar den mänskliga organismens inre funktionssätt har inte träffat på någon själ där. De menar alltmer att mänskligt beteende styrs av hormoner, gener och synapser snarare än av en fri vilja – alltså styrs av samma krafter som bestämmer schimpansers, vargars och andra djurs beteende. Våra rättsliga och politiska system försöker sopa sådana obekväma upptäckter under mattan. Men uppriktigt sagt, hur länge kan vi upprätthålla barriären mellan institutionen för biologi och institutionerna för juridik och statsvetenskap?
