Den industriella revolutionen skapade nya sätt att omvandla energi och producera varor, vilket i stor utsträckning frigjorde mänskligheten från beroende av det omgivande ekosystemet. Människor högg ner skogar, dränerade träsk, dämde upp floder, bevattnade slätter, lade tiotusentals kilometer järnvägsräls och byggde metropoler som sträckte sig upp i himlen. Omstöpningen av världen för att passa Homo sapiens behov förstörde livsmiljöer och utrotade arter. Vår en gång gröna och blå planet blev en galleria i plast och betong.
I dag är jordens kontinenter hemvist för 7 miljarder sapiens. Om man skulle ställa alla dessa människor på en stor våg skulle deras totala massa bli cirka 300 miljoner ton. Om man sedan ställde alla domesticerade husdjur – kor, svin, får och kycklingar – på en ännu större våg skulle deras totala massa bli cirka 700 miljoner ton. Den totala massan av alla överlevande stora vilda djur – från piggsvin och pingviner till elefanter och valar – är däremot mindre än 100 miljoner ton. Våra barnböcker, vår ikonografi och våra tv-skärmar är fortfarande fyllda av giraffer, vargar och schimpanser. Men i den verkliga världen finns få av dem kvar. Det finns cirka 80 000 giraffer i världen, vilket kan jämföras med 1,5 miljarder nötkreatur; bara 200 000 vargar mot 400 miljoner tama hundar; bara 250 000 schimpanser mot miljarder människor. Mänskligheten har sannerligen tagit över världen.105
Ekologisk utarmning är inte detsamma som resursknapphet. Som vi såg i föregående kapitel ökar de resurser som är tillgängliga för mänskligheten kontinuerligt och kommer förmodligen att fortsätta göra det. Av det skälet är domedagsprofetior om resursknapphet förmodligen missriktade. Rädslan för ekologisk utarmning är däremot blott alltför välgrundad. I framtiden kommer sapiens kanske att få kontroll över en uppsjö nya råvaror och energikällor, samtidigt som de förstör det som återstår av naturliga miljöer och driver de flesta andra arter till utrotning.
Den ekologiska turbulensen kan faktiskt hota Homo sapiens egen överlevnad. Den globala uppvärmningen, stigande havsnivåer och omfattande nedsmutsning kan göra jorden mindre gästvänlig mot vår egen art. Framtiden kan följaktligen innebära en kapplöpning mellan mänsklig makt och människoskapade naturkatastrofer. När människor använder sin makt till att bemöta naturens krafter och kuva ekosystemet så att det följer deras behov och nycker kan detta förorsaka fler och fler oväntade och farliga bieffekter. Dessa går förmodligen bara att kontrollera med ännu mer drastiska manipulationer av ekosystemet och då åstadkoms ett ännu värre kaos.
Många kallar denna process ”naturförstörelse”. Men det är egentligen inte fråga om förstörelse utan om förändring. Naturen kan inte förstöras. För 65 miljoner år sedan slog en asteroid ut dinosaurierna, men banade därmed väg för däggdjuren. I dag driver människosläktet många arter till utrotning och kommer kanske till och med att utplåna sig själv. Men andra arter klarar sig bra. Råttor och kackerlackor har exempelvis strålande tider. Dessa seglivade varelser skulle förmodligen krypa fram ur bråten efter ett nukleärt Harmagedon, redo att sprida sitt DNA. Om 65 miljoner år kanske intelligenta råttor tacksamt blickar tillbaka på den decimering som människosläktet åstadkom, precis som vi är tacksamma för den asteroid som gjorde slut på dinosaurierna.
Men ryktena om vår egen utrotning är trots allt förhastade. Sedan den industriella revolutionen har världens folkmängd ökat som aldrig tidigare. År 1700 fanns det cirka 700 miljoner människor i världen. År 1800 var det 950 miljoner. År 1900 hade antalet nästan fördubblats, till 1,6 miljarder. Och år 2000 har den siffran nästan fyrfaldigats, till 6 miljarder. I dag är vi nästan 7 miljarder sapiens.
Medan alla dessa sapiens har blivit alltmer okänsliga för naturens nycker, har de blivit alltmer underställda den moderna industrins och statens diktat. Den industriella revolutionen banade väg för en lång rad experiment i social ingenjörskonst och en ännu längre rad oöverlagda förändringar i vardagsliv och mentalitet. Ett exempel bland många är att det traditionella jordbrukets rytmer ersattes av industrins enhetliga och exakta schema.
Det traditionella jordbruket utgick från den naturliga tiden och den organiska tillväxtens cykler. I de flesta lokalsamhällen kunde man inte göra exakta tidmätningar, och var inte särdeles intresserad av att kunna det. Man skötte sina angelägenheter utan klockor och tidtabeller och var endast beroende av solens rörelser och växternas tillväxtcykler. Det fanns ingen enhetlig arbetsdag och alla rutiner förändrades dramatiskt från årstid till årstid. Människor visste var solen stod och spanade nervöst efter förebuden om regn och skördetid, men visste inte vad klockan var och brydde sig knappast om vilket år det var. Om en vilsegången tidsresenär hade dykt upp i en medeltida by och frågat en förbipasserande vilket år det var, hade bybon blivit lika förvirrad av frågan som av främlingens löjliga kläder.
Till skillnad från medeltida bönder och skomakare struntar den moderna industrin i solstånd och årstider. Den hyllar precision och enhetlighet. I en medeltida verkstad gjorde exempelvis varje skomakare en hel sko, från sula till spänne. Om en skomakare kom för sent till arbetet hindrades inte de andras arbete. Men vid det löpande bandet i en modern skofabrik sköter varje arbetare en maskin som bara producerar en del av skon, som sedan skickas vidare till nästa maskin. Om den arbetare som sköter maskin nr 5 har försovit sig stoppas alla andra maskiner. För att undvika sådana olyckor måste samtliga följa ett exakt tidsschema. Alla anländer till arbetet vid exakt samma tidpunkt. Alla tar lunchpaus samtidigt, oavsett om de är hungriga eller ej. Alla går hem när fabriksvisslan signalerar att skiftet är slut – inte när de har avslutat en viss uppgift.
Den industriella revolutionen gjorde tidsschemat och det löpande bandet till en mall för nästan alla mänskliga aktiviteter. Strax efter att fabrikerna påtvingade mänskliga beteenden sin tidsram anammade även skolor precisa tidsscheman, och de följdes av sjukhus, offentlig förvaltning och speceriaffärer. Tidsschemat kom att regera även på platser där det inte fanns några maskiner eller löpande band. Om skiftet på fabriken slutar 17.00 måste puben vara öppen 17.02.
En avgörande faktor i spridningen av systemet med tidsscheman var de allmänna kommunikationerna. Om arbetarna skulle börja sitt skift 8.00 måste tåget eller bussen vara vid fabriksgrindarna 7.55. Några minuters försening skulle leda till produktionsbortfall och de olyckliga eftersläntrarna kanske rent av skulle avskedas. År 1784 startade en diligenslinje med angivna hålltider i Storbritannien. Tidtabellen angav bara tiderna för avgång, inte ankomst. På den tiden hade varje brittisk stad sin egen lokala tid, som kunde avvika från Londontiden med upp till en halvtimme. När klockan var 12.00 i London var den kanske 12.20 i Liverpool och 11.50 i Canterbury. Det fanns inga telefoner, ingen radio eller tv och inga snabba tåg – så vem kunde veta det och vem brydde sig?106
Den första kommersiella järnvägslinjen, mellan Liverpool och Manchester, öppnade år 1830. Tio år senare kom den första tågtidtabellen. Tågen var mycket snabbare än de hästdragna diligenserna, så de besynnerliga skillnaderna i lokal tid började bli ett irritationsmoment. År 1847 slog brittiska järnvägsbolag sina kloka huvuden ihop och kom överens om att alla tågtidtabeller framdeles skulle kalibreras efter Greenwichtid i stället för efter de lokala tiderna i Liverpool. Manchester eller Glasgow. Fler och fler institutioner följde efter. Slutligen tog den brittiska regeringen steget att 1880 lagstifta om att alla tidtabeller i Storbritannien skulle följa Greenwichtid. Nu hade landet nationell tid och tvingade sin befolkning att leva efter artificiella klockor i stället för efter lokal tid eller cykler definierade av solens upp- och nedgång.
Från detta frö spirade ett globalt nätverk av tidtabeller, som blev synkroniserade ner till bråkdelar av sekunder. När etermedierna – först radio och sedan tv – gjorde entré gjorde de det i en värld av tidtabeller, och blev dess främsta tillskyndare och evangelister. Tidssignaler var bland det första radiostationerna sände: pip som gjorde det möjligt för avlägsna bosättningar och fartyg ute till havs att ställa sina klockor. Senare tog radiostationer för vana att sända nyheter varje heltimme. Nuförtiden är den första punkten i varje nyhetssändning just klockslaget, som tycks vara viktigare än till och med krigsutbrott. Under andra världskriget sändes BBC nyheter över det nazistockuperade Europa. Varje nyhetsprogram började med en livesändning av timslagen från Big Ben. Påhittiga tyska fysiker hittade på ett sätt att bestämma väderleksförhållandena i London utifrån minimala variationer i de utsända ding-dong-slagen. Denna information var ovärderlig för det tyska flygvapnet. När den brittiska underrättelsetjänsten upptäckte detta ersatte de direktutsändningarna med inspelade upptagningar av den berömda klockan.
För att driva nätverket av tidtabeller behövdes många billiga men exakta klockor överallt. I städerna i det assyriska eller sassanidiska riket eller inkariket fanns på sin höjd några solur. I medeltida städer i Europa fanns det vanligen en enda klocka: ett väldigt urverk som hade monterats högst upp i ett torn vid torget. Dessa tornur var notoriskt opålitliga, men eftersom det inte fanns några andra klockor i staden som angav någon annan tid spelade det knappast någon roll. I dag har en enda medelklassfamilj fler tidsangivande apparater hemma än ett helt land under medeltiden. Man kan få veta vad klockan är genom att kasta ett öga på sitt armbandsur, på sin mobiltelefon, på väckarklockan invid sängen, på köksklockan eller mikrovågsugnen, på tv-apparaten eller dvd:n eller datorn. Man måste medvetet anstränga sig för att inte veta vad klockan är.
En genomsnittlig person tittar på klockan flera dussin gånger om dagen, eftersom nästan allt vi gör måste göras i tid. En väckarklocka får oss upp ur sängen 7.00, vi värmer vår frysta bulle i mikron i exakt 50 sekunder, borstar våra tänder i 3 minuter tills eltandborsten piper, tar 7.40-tåget till arbetet, springer på ett löpband tills mätaren anger att en halvtimme har gått, sätter oss framför tv:n 20.00 för att se vårt favoritprogram, som avbryts vid förutbestämda tidpunkter av reklam som kostar 10 000 kronor per sekund och vräker till sist ur oss all vår ångest för en terapeut som begränsar vårt pladder till nu gängse 50 minuter för en terapitimme.
* * *
Den industriella revolutionen ledde till många stora omvälvningar i samhället. Anpassningen till industritid är bara en av dem. Andra exempel värda att nämna är urbaniseringen, att bondeklassens har minskat, framväxten av ett industriproletariat, gemene mans ökade inflytande, demokratisering, ungdomskultur och patriarkatets sönderfall.
Men alla dessa omvälvningar hamnar i skuggan av den kraftigaste sociala revolution som mänskligheten någonsin utsatts för: familjens och lokalsamhällets sammanbrott och ersättning med stat och marknad. Från den mörkgrå forntiden för över en miljon år sedan har, såvitt vi vet, människor alltid levt i små, täta samhällen där de flesta var släkt med varandra. Varken den kognitiva revolutionen eller jordbruksrevolutionen ändrade på det. De sammanförde släkter och lokalsamhällen till stammar, städer, kungariken och imperier, men släkter och lokalsamhällen förblev byggstenarna i alla samhällen. Den industriella revolutionen lyckades på föga mer än två århundraden bryta ner dessa byggstenar i atomer. De flesta av släkternas och lokalsamhällenas funktioner övertogs av stater och marknader.
Före den industriella revolutionen utspelade sig de flesta människors dagliga liv inom tre urgamla ramar: kärnfamiljen, storfamiljen och det täta lokalsamhället.* De flesta arbetade i sitt eller grannens familjeföretag – till exempel en släktgård eller en familjeägd verkstad. Släkten var också välfärdssystemet, vården, skolan, byggaren, fackföreningen, pensionsfonden, försäkringsbolaget, radion, tv:n, tidningen, banken och till och med polisen.
När någon insjuknade tog familjen hand om henne. När någon blev gammal försörjde familjen henne, och hennes barn var hennes pensionsfond. När någon dog tog släkten hand om de föräldralösa barnen. Om någon ville bygga en hydda hjälpte släkten till. Om någon ville starta ett företag samlade släkten ihop de pengar som behövdes. Om någon ville gifta sig valde eller åtminstone skärskådade familjen den blivande maken eller makan. Om en konflikt flammade upp med en granne ingrep släkten. Men om en persons sjukdom var alltför allvarlig för släkten att hantera eller det nya företaget krävde en alltför stor investering eller grälet med grannen höll på att övergå i våld, kom lokalsamhället till undsättning.
Lokalsamhället erbjöd hjälp på grundval av traditioner och en ekonomi av tjänster och gentjänster, vilken ofta skilde sig mycket från den fria marknaden och dess lagar om tillgång och efterfrågan. Om min granne i ett medeltida lokalsamhälle behövde det hjälpte jag honom att bygga hans hydda eller vakta hans får, utan att förvänta mig någon ersättning. När jag behövde det återgäldade grannen tjänsten. Samtidigt kunde den lokale stormannen inkalla alla bybor för att bygga hans slott utan att betala en styver. I gengäld förväntade vi att han skulle skydda oss mot rövare och barbarer. Bylivet innehöll många transaktioner, men få betalningar. Det fanns förstås vissa marknader, men deras roll var begränsad. Där kunde man köpa sällsynta kryddor, kläde och verktyg och konsultera advokater och läkare. Men mindre än 10 procent av vanliga varor och tjänster såldes på marknaden. Släkten och lokalsamhället tog hand om de flesta mänskliga behov.
Det fanns också kungariken och imperier som hade viktiga uppgifter, som att föra krig, anlägga vägar och bygga slott. För sådana syften drog kungarna in skatt och rekryterade emellanåt soldater och arbetare. Men på några få undantag när tenderade de att hålla sig utanför familjernas och lokalsamhällenas angelägenheter. Även om de hade velat ingripa var det svårt för de flesta kungar. Traditionella jordbrukssamhällen hade för små överskott för att livnära tjänstemän, poliser, socialarbetare, lärare och läkare. Därför byggde de flesta härskare inte upp generella välfärdssystem, vård och skola. De överlämnade sådana frågor till familjerna och lokalsamhällena. Och i de få fall när härskare försökte ingripa mer direkt i bondeklassens vardag (som under Qindynastin i Kina) gjorde de det genom att omvandla familjeöverhuvuden och åldermän från trakten till representanter för staten.
Transport- och kommunikationsproblem gjorde det ofta så svårt att ingripa i avlägsna lokalsamhällens angelägenheter att många kungariken föredrog att överlåta till och med de mest grundläggande kungliga befogenheterna – som skatteuppbörd och våldsanvändning – till lokalsamhällen. Det ottomanska riket tillät exempelvis vendettor som rättskipning i stället för att underhålla en stor, rikstäckande poliskår. Om min kusin dödade någon kunde offrets bror döda mig som rättsligt sanktionerad hämnd. Varken sultanen i Istanbul eller ens provinsens pascha ingrep i sådana sammandrabbningar, så länge våldet hölls inom rimliga gränser.
Under Mingdynastin (1368–1644) var det kinesiska imperiets befolkning organiserad i baojia-systemet. Tio familjer grupperades i en jia och tio jia bildade en bao. Om en medlem av en bao begick ett brott kunde andra medlemmar av samma bao straffas för det, i synnerhet åldermännen. Även skatterna uppbars av bao, och det var åldermännens snarare än en ämbetsmans uppgift att bedöma varje familjs situation och avgöra hur mycket skatt den skulle betala. Ur imperiets synvinkel hade detta system stora fördelar. I stället för att underhålla tusentals taxeringsmän och fogdar, som skulle kontrollera varje familjs intäkter och utgifter, överläts dessa uppgifter till åldermännen i lokalsamhället. De visste hur mycket varje bybo var god för och kunde vanligen driva in skatten utan att den kejserliga armén behövde ingripa.
Många kungariken och imperier var i själva verket föga mer än stora beskyddarorganisationer. Kungen var il capo di tutti capi som samlade in pengar för beskydd och i gengäld såg till att angränsande förbrytarsyndikat eller lokala smågangstrar inte skadade dem som stod under hans beskydd. Han gjorde inte så mycket mer än det.
Livet i familjens och lokalsamhällets sköte var långt ifrån idealiskt. Familjer och lokalsamhällen kunde förtrycka sina medlemmar minst lika brutalt som moderna stater och marknader, och deras interna dynamik var ofta präglad av spänningar och våld. Men folk hade knappast något alternativ. En människa som förlorade sin familj och sitt lokalsamhälle runt år 1750 var så gott som död. Hon hade inget arbete, ingen utbildning och inget stöd vid sjukdom och nöd. Ingen skulle låna henne pengar eller försvara henne om hon råkade i svårigheter. Det fanns inga poliser, inga socialarbetare och ingen obligatorisk skola. För att överleva måste en sådan människa snabbt finna en annan familj eller ett annat lokalsamhälle. Pojkar och flickor som rymde hemifrån kunde i bästa fall bli pigor eller drängar i en ny familj. Annars väntade armén eller bordellen.
* * *
Allt detta har förändrats dramatiskt under de senaste två århundradena. Den industriella revolutionen gav marknaden en ny, enorm makt och försåg staten med nya kommunikations- och transportmedel samt skapade utrymme för en armé av tjänstemän, lärare, poliser och socialarbetare. I början fann marknaden och staten att deras väg framåt blockerades av traditionella familjer och lokalsamhällen som ogillade inblandning utifrån. Föräldrar och åldermän ville inte låta den yngre generationen bli indoktrinerad av nationalistiska utbildningssystem, rekryteras till arméer eller förvandlas till ett rotlöst proletariat i städerna.
Med tiden använde staten och marknaden sin ökande makt till att försvaga de traditionella banden inom familj och lokalsamhälle. Staten skickade ut sina poliser för att stoppa vendettor och ersätta dessa med rättskipning. Marknaden skickade ut sina gårdfarihandlare för att utplåna gamla lokala traditioner och ersätta dessa med varor efter ständigt växlande moden. Men det räckte inte. För att verkligen bryta familjens och lokalsamhällets makt behövde de hjälp av femtekolonnare.
Staten och marknaden gav människor ett erbjudande som de inte kunde tacka nej till. ”Bli en individ”, sade de. ”Gift dig med vem du vill. Välj det yrke som passar dig, även om åldermännen skulle fnysa. Bo var du vill, även om du inte kan komma hem till familjens söndagsmiddag varje vecka. Du är inte längre beroende av familjen eller lokalsamhället. Vi, staten och marknaden, kommer att ta hand om dig i stället. Vi kommer att stå för mat, tak över huvudet, skola, vård, välfärd och anställning. Vi kommer att erbjuda pensioner, försäkringar och trygghet.”
I den romantiska litteraturen framställs individen ofta som någon som kämpar mot staten och marknaden. Inget kunde vara längre från sanningen. Staten och marknaden är individens far och mor, och individen är helt beroende av dem för sin överlevnad. Marknaden erbjuder oss arbete, försäkringar och en pension. Om vi vill lära oss ett yrke står offentligfinansierade skolor öppna för oss. Om vi vill starta ett företag kan banken låna oss startkapital. Om vi vill ha ett hus kan en byggfirma uppföra det och banken ge oss ett bolån, som kanske är subventionerat av staten. Om det skulle utbryta våldsamheter skyddar polisen oss. Om vi är sjuka i några dagar blir vi omhändertagna av vården och är sjukförsäkrade. Om vi under en längre tid inte klarar oss kan vi få socialbidrag. Om vi behöver vård dygnet om tar en offentligfinansierad personlig assistent hand om oss med en hängivenhet som vi inte längre förväntar oss av våra barn. Om vi har råd kan vi på äldre dagar flytta till ett seniorboende. Även skattemyndigheterna behandlar oss som individer och förväntar sig inte att vi ska betala grannens eller ens makens/makans skatt. Det gör också domstolarna, och straffar oss inte för våra släktingars brott.
Inte bara vuxna män utan också kvinnor och till och med barn erkänns vara individer. Under större delen av historien ansågs kvinnor vara familjens eller lokalsamhällets egendom. I moderna stater ses kvinnor däremot som individer, med ekonomiska och juridiska rättigheter som är oberoende av familj och lokalsamhället. De kan ha egna bankkonton, bestämma vem de vill gifta sig med och till och med välja att skilja sig och leva ensamma.
Familj och lokalsamhälle kontra stat och marknad.
Men individens befrielse har ett pris. Många av oss sörjer nu förlusten av starka familjer och lokalsamhällen och känner oss alienerade och hotade av den makt som den opersonliga staten och marknaden har över våra liv. Stater och marknader som består av alienerade individer kan mycket lättare ingripa i sina medlemmars liv än stater och marknader som består av starka familjer och lokalsamhällen. När grannarna i ett gated community inte ens kan komma överens om vad de ska betala portvakten, hur skulle de då kunna bjuda motstånd mot staten?
Överenskommelsen mellan staten, marknaderna och individerna är besvärlig. Staten och marknaden är oense om sina ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, och individerna klagar över att båda kräver för mycket och ger för lite. Individerna är ofta utnyttjade av marknaden, och staten använder ofta sin armé, polismakt och byråkrati till att förfölja individer i stället för att skydda dem. Men det är ändå förbluffande att denna uppgörelse över huvud taget fungerar – om än inte perfekt. Den bryter nämligen med de sociala arrangemangen under oräkneliga generationer. Under miljontals år av evolution har vi formats att leva och tänka som medlemmar av en gemenskap. På bara två århundraden har vi blivit alienerade individer. Inget vittnar bättre om kulturens respektingivande makt.
* * *
Kärnfamiljen försvann inte helt från det moderna samhället. Även om staten och marknaden övertog de flesta ekonomiska och politiska funktioner som familjen hade haft, återstod vissa viktiga emotionella funktioner. Den moderna familjen ska fortfarande tillfredsställa intima behov som staten och marknaden (än så länge) inte förmår tillgodose. Men också i detta hänseende utsätts familjen för allt större ingrepp. Marknaden formar i tilltagande utsträckning människors romantiska och sexuella liv. Medan familjen traditionellt var den viktigaste äktenskapsmäklaren är det i dag marknaden som skär till våra romantiska och sexuella preferenser och sedan hjälper till att tillmötesgå dem – mot feta arvoden. Förr möttes bruden och brudgummen i vardagsrummet och pengar överfördes från en av fäderna till den andre. I dag sker uppvaktningen på barer och caféer, och pengar överförs från paret till bartendern eller servitrisen. Ännu mer pengar överförs till modedesigners, gymdirektörer, dietister, skönhetsexperter och plastikkirurger, som hjälper oss att komma till caféet med ett utseende som så långt som möjligt överensstämmer med marknadens skönhetsideal.
Även staten håller ett vakande öga på familjerelationerna, i synnerhet relationerna mellan föräldrar och barn. Föräldrarna är tvungna att skicka sina barn till skolan, där de undervisas och fostras av staten. Om föräldrar vanvårdar eller misshandlar sina barn kan staten ingripa och om nödvändigt sätta föräldrarna i fängelse och barnen i fosterhem. För inte så länge sedan skulle en antydan om att staten borde hindra föräldrar från att slå eller förödmjuka sina barn ha avvisats som befängd och omöjlig att genomföra. Respekt för och lydnad gentemot föräldrarna var ett av de mest heliga värdena, och föräldrar kunde göra nästan vad som helst, inbegripet att döda nyfödda spädbarn, sälja barn till slaveri och gifta bort sina döttrar med mer än dubbelt så gamla män. I dag är föräldraauktoriteten på oordnad reträtt. Ungdomar slipper allt oftare lyda sina föräldrar, medan föräldrarna får skulden för allt som går fel i barnets liv. Mamma och pappa har ungefär lika stora utsikter att bli frikända i den freudianska domstolen som de anklagade i de stalinistiska skådeprocesserna på 1930-talet.
I likhet med kärnfamiljen kunde den lokala gemenskapen inte helt försvinna utan att få en emotionell ersättare. Marknaden och staten tillgodoser i dag de flesta av de behov som en gång tillfredsställdes av lokalsamhället, men de måste också erbjuda gemenskapsband.
Det gör de genom att ge näring åt ”uppdiktade gemenskaper” som omfattar miljontals främlingar och är skräddarsydda efter nationella eller kommersiella intressen. En uppdiktad gemenskap är en gemenskap bestående av människor som egentligen inte känner varandra, men föreställer sig att de gör det. Sådana gemenskaper är inget nytt påfund. Kungariken, imperier och kyrkor har i årtusenden fungerat som uppdiktade gemenskaper. I det gamla Kina uppfattade tiotals miljoner människor sig som en enda familj, med kejsaren som överhuvud. Under medeltiden föreställde sig miljontals hängivna muslimer att de alla var bröder och systrar i den stora islamiska gemenskapen. Men under historien har sådana uppdiktade gemenskaper spelat andrafiolen i förhållande till täta lokalsamhällen bestående av kanske ett hundratal personer som kände varandra väl. De täta lokalsamhällena tillfredsställde medlemmarnas emotionella behov och var avgörande för allas överlevnad och välgång. Under de båda senaste århundradena har de täta gemenskaperna vittrat bort och låtit uppdiktade gemenskaper fylla det emotionella tomrummet.
De båda viktigaste exemplen på sådana uppdiktade gemenskaper är nationen och konsumentstammen. Nationen är statens uppdiktade gemenskap. Konsumentstammen är marknadens uppdiktade gemenskap. Båda är uppdiktade gemenskaper eftersom det är omöjligt för alla kunder på en marknad eller alla medlemmar av en nation att känna varandra så som bybor kände varandra förr i tiden. Ingen tysk kan lära känna alla övriga 80 miljoner medlemmarna av den tyska nationen eller de övriga 500 miljoner kunderna på den europeiska gemensamma marknaden (som utvecklats till Europeiska gemenskapen och slutligen till Europeiska unionen).
Konsumismen och nationalismen arbetar övertid för att få oss att föreställa oss att miljontals främlingar tillhör samma gemenskap som vi själva, att vi alla har ett gemensamt förflutet, gemensamma intressen och en gemensam framtid. Det är inte en lögn; det är en fantasi. Precis som pengar, aktiebolag och mänskliga rättigheter är nationer och konsumentstammar intersubjektiva realiteter. Så länge miljontals tyskar tror på den tyska nationens existens, blir upphetsade av tyska nationella symboler och är redo att offra pengar och tid och riskera liv och lem för den tyska nationen, kommer Tyskland att förbli en stormakt.
Nationen gör sitt bästa för att dölja sin uppdiktade karaktär. De flesta nationer framställer sig som en naturlig och evig storhet som har skapats i en grå forntid genom att folkets blod blandades med fäderneslandets mylla. Men sådana anspråk är vanligen överdrivna. Nationer existerade visserligen för länge sedan, men de var mycket mindre viktiga än i dag eftersom staten var mycket mindre betydelsefull. En invånare i det medeltida Nürnberg kan ha känt en viss lojalitet med det tyska folket, men han var långt mer lojal mot sin familj och sitt lokalsamhälle, som tillgodosåg de flesta av hans behov. Vilken betydelse tidiga nationer än må ha haft har få av dem överlevt. De flesta existerande stater utvecklades först efter den industriella revolutionen.
Mellanöstern erbjuder en mängd exempel. De syriska, libanesiska, jordanska och irakiska nationerna är produkter av de gränser som franska och brittiska diplomater drog på måfå i sanden, utan hänsyn till lokal historia, geografi eller ekonomi. Dessa diplomater bestämde år 1918 att människorna i Kurdistan, Bagdad och Basra hädanefter skulle vara ”irakier”. Det var huvudsakligen fransmännen som avgjorde vem som skulle bli libanes respektive syrier. Saddam Hussein och Hafez al-Assad gjorde sitt bästa för att förstärka undersåtarnas anglofranskt skapade nationella medvetande, men deras bombastiska tal om den förment eviga irakiska respektive syriska nationen ekade tomt.
Nationer kan självfallet inte skapas ur tomma intet. De som arbetade hårt för att konstruera Irak eller Syrien använde ett reellt historiskt, geografiskt och kulturellt råmaterial, av vilket en del är flera århundraden eller årtusenden gammalt. Saddam Hussein tog upp arvet från det abbasidiska kalifatet och det babyloniska riket och kallade till och med ett av sina pansarförband för Hammurabi-divisionen. Men det gör inte den irakiska nationen till en urgammal storhet. Om jag bakar en kaka av mjöl, olja och socker som har stått i skafferiet i två år, är inte själva kakan två år gammal.
Under de senaste årtiondena har de nationella gemenskaperna alltmer överskuggats av stammar bestående av konsumenter som inte känner varandra personligen, men som har samma konsumtionsvanor och intressen. De upplever sig därför vara medlemmar av samma konsumentstam och definierar sig som sådana. Detta kanske låter konstigt, men vi är omgivna av mängder av exempel. Madonnafans utgör exempelvis en konsumentstam och definierar i stor utsträckning sig själva genom shopping. De köper biljetter till Madonna-konserter, Madonna-cd:ar, Madonna-affischer, Madonna-T-shirtar, och ringsignaler med en Madonna-låt till sin mobiltelefon – och allt sådant ska definiera vem de är. Medlemmar i en viss supporterklubb, vegetarianer och miljöaktivister är andra exempel. Även de definieras framför allt av vad de konsumerar. Det är hörnstenen i deras identitet. En tysk vegetarian kan mycket väl föredra att gifta sig med en fransk vegetarian framför med en tysk köttätare.
Revolutionerna under de båda senaste århundradena har gått så snabbt och varit så djupgående att de har förändrat samhällsordningens mest grundläggande kännetecken. Traditionellt har samhällsordningen varit hård och rigid. ”Ordning” betydde stabilitet och kontinuitet. Snabba sociala revolutioner var undantag och flertalet samhällsomvandlingar var det samlade resultatet av många små steg. Människor var benägna att tro att samhällsstrukturen var oföränderlig och evig. Familjer och lokalsamhällen kunde kämpa för att förändra sin position inom ordningen, men föreställningen om en förändring av ordningens grundläggande struktur var dem främmande. Folk tenderade att förlika sig med status quo och säga ”så har det alltid varit och så kommer det alltid att förbli”.
Under de senaste två århundradena har förändringstakten blivit så hög att samhällsordningen fått en dynamisk och formbar karaktär. Den befinner sig nu i ett tillstånd av ständig omvandling. När vi hör talas om moderna revolutioner är vi benägna att tänka på år 1789 (franska revolutionen), 1848 (de liberala revolutionerna) eller 1917 (ryska revolutionen). Men faktum är att nuförtiden är varje år ett revolutionsår. I dag kan till och med en 30-åring ärligt säga till en misstrogen tonåring: ”Världen var helt annorlunda när jag var ung.” Internet kom exempelvis i allmänt bruk först i början av 1990-talet, för bara 20 år sedan. I dag kan vi knappt föreställa oss världen utan det.
Varje försök att bestämma det moderna samhällets kännetecken liknar således ett försök att bestämma färgen på en kameleont. Det enda kännetecken vi kan vara säkra på är oupphörlig förändring. Människor har blivit vana vid det, och de flesta av oss ser samhällsordningen som något flexibelt som vi viljemässigt kan göra om och förbättra. De förmoderna härskarnas främsta löfte var att bevara den traditionella ordningen eller rent av gå tillbaka till en svunnen guldålder. Under de senaste två århundradena har politikens mest utbredda löfte blivit att avskaffa den gamla världen för att bygga en bättre. Inte ens det mest konservativa politiska parti lovar att bevara saker och ting som de är. Alla utlovar sociala reformer, skolreformer, ekonomiska reformer – och de infriar ofta sina löften.
* * *
Precis som geologerna förväntar sig att tektoniska rörelser kommer att leda till jordbävningar och vulkanutbrott skulle vi kunna förvänta oss att dramatiska sociala förändringar leder till blodiga våldsutbrott. 1800- och 1900-talens politiska historia berättas ofta som en serie stora krig, förintelser och revolutioner. Enligt detta synsätt skuttar historien från det ena blodbadet till det andra, ungefär som ett litet barn med nya stövlar hoppar från den ena vattenpussen till nästa: från första världskriget till andra världskriget till kalla kriget, från folkmordet på armenierna via Förintelsen till folkmordet i Rwanda, från Robespierre via Lenin till Hitler.
Det ligger en viss sanning i detta, men denna blott alltför välkända lista över katastrofer är ändå något vilseledande. Vi fokuserar alltför mycket på vattenpölarna och glömmer torra land däremellan. Den senmoderna epoken har inte bara upplevt tidigare aldrig skådade nivåer av våld och fasa utan också tider av fred och sämja. Charles Dickens skrev om franska revolutionen att ”det var den bästa av tider, det var den värsta av tider”. Det kanske inte bara stämmer för franska revolutionen utan för hela den epok som den förebådade.
Det stämmer särskilt väl för de sju årtionden som har gått sedan andra världskrigets slut. Under denna period har mänskligheten för första gången ställts inför möjligheten till fullständig självutplåning och upplevt ett antal krig och folkmord. Men dessa årtionden var också den fredligaste perioden i historien, med bred marginal. Detta är förvånande eftersom just dessa årtionden har upplevt större ekonomiska, sociala och politiska förändringar än någonsin tidigare. Historiens kontinentalplattor rör sig i en hisnande fart, men vulkanerna tiger mestadels still. Den nya elastiska ordningen tycks kunna hantera och till och med initiera radikala strukturförändringar, utan att det urartar i våldsamma konflikter.107
De flesta förstår inte hur fredlig vår tidsålder är. Ingen av oss levde för tusen år sedan och vi glömmer lätt hur mycket mer våldsam världen var förr. Och när krigen blir mer sällsynta tilldrar de sig mer uppmärksamhet. Många fler tänker på de krig som i dag härjar Afghanistan och Irak än den fred som flertalet brasilianer och indier nu lever under.
Än viktigare är att vi lättare kan relatera till individers lidande än till hela befolkningars. Men för att förstå makrohistoriska processer måste vi studera omfattande statistik i stället för enskilda levnadsöden. År 2000 dödades 310 000 människor i krig och ytterligare 520 000 i våldsbrott. Vartenda offer innebär en värld som har fallit i spillror, en förkrossad familj och anförvanter och vänner med ärr för livet. Men ur ett makroperspektiv utgör dessa 830 000 offer bara 1,5 procent av de 56 miljoner människor som dog år 2000. Det året dog 1 260 000 i bilolyckor (2,25 procent av de totala dödstalen) medan 850 000 begick självmord (1,45 procent).108
Siffrorna för 2002 är ännu mer förvånande. Av 57 miljoner dödsfall dog bara 172 000 i krig och 569 000 till följd av våldsbrott (totalt 741 000 offer för mänskligt våld). Som jämförelse begick 873 000 människor självmord.109 Det visade sig alltså att under året efter attentaten den 11 september löpte en genomsnittlig människa, trots allt prat om terrorism och krig, större risk att ta sitt eget liv än att dödas av en terrorist, en soldat eller en knarkhandlare.
I stora delar av världen kan de flesta gå och lägga sig utan att frukta att en angränsande stam kommer att omringa byn under natten och massakrera alla. Välbärgade brittiska undersåtar reser dagligen från Nottingham till London genom Sherwoodskogen utan att frukta att ett gäng muntra, grönklädda stråtrövare ska ligga i bakhåll och ta deras pengar för att ge till de fattiga (eller, mer troligt, mörda dem och själva behålla pengarna). Elever finner sig inte i att deras lärare tar till rottingen, barn behöver inte vara rädda för att bli sålda som slavar när deras föräldrar inte kan betala räkningarna och kvinnor vet att lagen förbjuder deras män att slå dem och tvinga dem att stanna hemma. Sådana förväntningar infrias allt oftare världen över.
Minskningen av våldet beror till stor del på förstärkningen av staten. Under historien har det mesta våldet bestått av lokala fejder mellan släkter och gemenskaper. (Som siffrorna ovan visar är lokala våldsbrott än i dag ett långt dödligare hot än reguljära krig.) Som vi har sett drabbades tidiga bönder, som inte hade någon större politisk organisation än bygemenskapen, av ett omfattande våld.110 När kungariken och imperier blev starkare höll de lokalsamhällena i schack så att våldsnivån sänktes. I de decentraliserade kungarikena i det medeltida Europa mördades 20–40 personer om året per 100 000 invånare. Under de senaste årtiondena, då stater och marknader har blivit nästan allsmäktiga och de lokala gemenskaperna spelat ut sin roll, har våldet minskat ännu mer. I dag ligger det globala genomsnittet på bara 9 mord om året per 100 000, och de flesta av dessa mord begås i svaga statsbildningar som Somalia och Colombia. I de centraliserade europeiska staterna begås i genomsnitt ett mord om året per 100 000 invånare.111
Det finns absolut fall där stater använder sin makt till att döda sina egna medborgare, och dessa fall upptar en stor plats i våra minnen och farhågor. Under 1900-talet dödades tiotals miljoner, om inte hundratals miljoner, människor av sitt eget lands säkerhetspolis. Men ur ett makroperspektiv har statliga domstolar och poliser förmodligen ökat säkerheten i världen. Även i moderna diktaturer löper en vanlig medborgare mindre risk att dö för någon annans hand än i förmoderna samhällen. En militärdiktatur upprättades i Brasilien år 1964 och styrde landet fram till 1985. Under dessa tjugo år mördades flera tusen brasilianare av regimen, och tusentals kastades i fängelse och torterades. Men till och med under de värsta åren löpte en vanlig invånare i Rio de Janeiro mycket mindre risk att dö för en människas hand än en vanlig waorani-, arawete- eller yanomamo-indian. Waorani-, arawete- eller yanomamo-indianerna är ursprungsbefolkningar som lever djupt inne i Amazonasbäckenets regnskogar, utan armé, polis och fängelser. Antropologiska studier har visat att mellan en fjärdedel och hälften av deras män förr eller senare dör i våldsamma strider om egendom, kvinnor eller anseende.112
Det går kanske att diskutera om våldet inom stater har ökat eller minskat sedan 1945. Men ingen kan bestrida att det internationella våldet har minskat. Det kanske mest uppenbara exemplet är de europeiska imperiernas sammanbrott. Genom hela historien har imperier slagit ner uppror med järnhand, och när ett imperiums klocka var slagen uppbringade det all sin kraft för att överleva, vilket vanligen ledde till att det kollapsade i ett blodbad. Dess slutliga hädangång ledde sedan i allmänhet till anarki och successionskrig. Efter 1945 har de flesta imperier valt en fredlig förtidspensionering. Deras upplösning blev en relativt snabb, lugn och ordnad affär.
År 1945 styrde Storbritannien över en fjärdedel av världen. Trettio år senare styrde det bara över några små öar. Under dessa årtionden drog det sig tillbaka från de flesta av sina kolonier på ett fredligt och ordnat sätt. Även om britterna på platser som Malaya och Kenya försökte hålla sig kvar med vapenmakt, accepterade de på de flesta håll imperiets slut med en suck i stället för med ett raserianfall. De koncentrerade inte sina ansträngningar på att behålla makten, utan på att överföra den så smidigt som möjligt. Åtminstone några av de lovord som brukar ösas över Mahatma Gandhi för hans icke-våld borde tillkomma det brittiska imperiet. Efter många år av bitter och ofta våldsam kamp behövde indierna, när den brittiska överhöghetens dagar var räknade, inte strida mot britterna på Delhis och Calcuttas gator. Imperiet avlöstes av en mängd självständiga stater, av vilka de flesta sedan dess har haft stabila gränser och levt i fred med sina grannar. Tiotusentals människor dödades visserligen av det hotade brittiska imperiet, och på flera ställen ledde dess reträtt till ett utbrott av etniska konflikter som krävde hundratusentals människoliv (särskilt i Indien). Men jämfört med ett långsiktigt historiskt genomsnitt var det brittiska återtåget ett mönstergillt exempel på fred och ordning. Det franska imperiet var mer envist. Dess sammanbrott ackompanjerades av blodiga strider i Indokina och Algeriet som kostade hundratusentals människoliv. Men från resten av sina kolonier retirerade även fransmännen snabbt och fredligt, och lämnade ordentliga stater efter sig i stället för ett allmänt kaos.
Det sovjetiska sammanbrottet 1989 var ännu mer fredligt, trots utbrotten av etniska konflikter på Balkan, i Kaukasus och i Centralasien. Aldrig tidigare har ett så mäktigt imperium försvunnit så snabbt och stillsamt. Det sovjetiska imperiet hade år 1989 inte lidit något militärt nederlag utom i Afghanistan, inte drabbats av några invasioner utifrån eller några inre uppror eller ens storskaliga kampanjer för civil olydnad i Martin Luther Kings anda. Man hade fortfarande miljontals soldater, tiotusentals stridsvagnar och stridsflygplan och tillräckligt med kärnvapen för att utplåna mänskligheten flera gånger om. Röda armén och andra trupper inom Warszawapakten förblev lojala. Om Sovjetunionens siste härskare, Michail Gorbatjov, hade gett order om det hade Röda armén öppnat eld mot de kuvade massorna.
Men den sovjetiska eliten, och de flesta kommunistiska regimer i Östeuropa (Rumänien och Serbien var undantag), valde att inte använda ens en bråkdel av denna militärmakt. När dess medlemmar insåg att kommunismen var bankrutt avvisade de maktmedel, erkände sitt misslyckande, packade sina resväskor och åkte hem. Gorbatjov och hans kolleger gav utan strid upp inte bara Sovjets erövringar under andra världskriget utan också mycket äldre tsaristiska erövringar i Baltikum, Ukraina, Kaukasus och Centralasien. Det är skrämmande att tänka sig vad som skulle ha hänt om Gorbatjov hade betett sig som den serbiska ledningen – eller som fransmännen i Algeriet.
De självständiga stater som uppstod efter dessa imperiers sammanbrott var anmärkningsvärt ointresserade av krig. Med få undantag har stater efter 1945 inte längre invaderat andra stater för att erövra och införliva dem. Sådana erövringar har sedan urminnes tider varit den politiska historiens brödföda. Det var så de flesta stora imperierna skapades och så de flesta härskare och befolkningar trodde att det skulle förbli. Men erövringskrig som romarnas, mongolernas och ottomanernas kan i dag inte genomföras någonstans i världen. Efter 1945 har inget självständigt land som varit erkänt av FN erövrats och suddats bort från kartan. Begränsade mellanstatliga krig förekommer fortfarande ibland, och miljontals människor dör fortfarande i krig, men krig är inte längre normen.
Många människor tror att de mellanstatliga krigens försvinnande är något unikt för de rika demokratierna i Västeuropa. Men i själva verket nådde freden Europa först efter att först ha brett ut sig i andra delar av världen. De senaste allvarliga krigen mellan sydamerikanska länder var exempelvis kriget mellan Peru och Ecuador 1941 och mellan Bolivia och Paraguay 1932–35. Och innan dess hade det inte förekommit något allvarligare krig mellan sydamerikanska länder sedan 1870–84, med Chile på den ena sidan och Bolivia och Peru på den andra.
Vi tänker sällan på arabvärlden som särskilt fredlig. Men sedan arabländerna blev självständiga har endast ett av dem startat ett fullskaligt krig mot ett annat (den irakiska invasionen av Kuwait 1990). Det har funnits en hel del skärmytslingar vid gränserna (till exempel mellan Syrien och Jordanien 1970), flera väpnade interventioner (till exempel Syriens inblandning i Libanon), många inbördeskrig (Algeriet, Jemen, Libyen) och en hel rad kupper och revolter. Men förutom Gulfkriget har det inte förekommit några fullskaliga krig mellan arabländer. Även om vi vidgar perspektivet och inbegriper hela den muslimska världen tillkommer endast ett exempel, nämligen kriget mellan Irak och Iran. Inga krig har förts mellan Turkiet och Iran, mellan Pakistan och Afghanistan eller mellan Indonesien och Malaysia.
I Afrika är det betydligt mindre rosenrött. Men till och med där är de flesta konflikter inbördeskrig och militärkupper. Efter att de afrikanska staterna blev självständiga på 1960- och 1970-talen har mycket få länder invaderat ett annat i förhoppning om att göra erövringar.
Det har funnits relativt lugna perioder förr, till exempel i Europa mellan 1871 och 1914, och dessa har alltid fått ett tråkigt slut. Men denna gång är det annorlunda. Verklig fred är nämligen inte enbart frånvaron av krig. Det har aldrig funnits verklig fred i världen. Mellan 1871 och 1914 förblev krig i Europa en rimlig möjlighet, och förväntan om krig präglade generalers, politikers och vanliga medborgares tänkande. Sådana onda aningar hade slagit in under alla andra fredliga perioder i historien. En järnlag för internationell politik lydde: ”För två närliggande statsbildningar finns alltid ett rimligt scenario som kommer att få dem att föra krig mot varandra inom ett år.” Denna djungelns lag gällde i det sena 1800-talets Europa, i det medeltida Europa, i det forntida Kina och i det klassiska Grekland. Om det rådde fred mellan Sparta och Athen 450 f.Kr. fanns ett rimligt scenario som innebar att de skulle föra krig mot varandra 449 f.Kr.
I dag har mänskligheten brutit med djungelns lag. Det finns äntligen verklig fred och inte bara frånvaro av krig. För de flesta statsbildningar finns inget rimligt scenario som leder till en fullskalig konflikt inom loppet av ett år. Vad i all världen skulle kunna leda till krig mellan Tyskland och Frankrike nästa år? Eller mellan Kina och Japan? Eller mellan Brasilien och Argentina? Någon skärmytsling vid gränsen kan kanske förekomma, men endast ett helt apokalyptiskt scenario skulle kunna leda till ett gammaldags fullskaligt krig mellan de båda sistnämnda år 2016, med argentinska pansardivisioner som stöter fram mot Rio de Janeiro och brasilianska bombmattor över Buenos Aires omgivningar. Sådana krig kan kanske fortfarande bryta ut nästa år mellan flera par av stater, till exempel mellan Israel och Syrien, Etiopien och Eritrea eller USA och Iran, men de är undantag som bekräftar regeln.
Denna situation kan naturligtvis förändras i framtiden. Och i backspegeln skulle dagens värld i så fall framstå som otroligt naiv. Men ur ett historiskt perspektiv är själva vår naivitet fascinerande. Aldrig tidigare har freden varit så förhärskande att människor inte ens kan föreställa sig krig.
Forskare har försökt förklara denna lyckliga utveckling i fler böcker och artiklar än du någonsin orkar läsa, och de har identifierat flera bidragande faktorer. Först och främst har krigets pris stigit dramatiskt. Nobels fredspris för att göra slut på alla fredspris borde ha tilldelats Robert Oppenheimer och hans kolleger som byggde atombomben. Kärnvapnen förvandlade ett krig mellan supermakter till ett kollektivt självmord och gjorde det omöjligt att eftersträva världsherravälde med vapenmakt.
För det andra har vinsterna med krig minskat, samtidigt som priset har stigit. Under större delen av historien kunde statsbildningar berika sig genom att plundra eller annektera fientliga territorier. Större delen av rikedomen bestod i åkrar, boskap, slavar och guld och var därför lätt att ockupera eller plundra. I dag består rikedom huvudsakligen i humankapital, teknisk know-how och komplexa ekonomiska strukturer som banker. Den är därför svår att forsla iväg eller införliva i ens eget territorium.
Ta till exempel Kalifornien. Dess rikedom baserades ursprungligen på guldgruvor. Men i dag bygger den på kisel och celluloid: Silicon Valley och Hollywood. Vad skulle hände om kineserna invaderade Kalifornien, landsatte en miljon soldater på San Franciscos stränder och ryckte fram inåt land? De skulle inte vinna mycket på det. Det finns inga kiselgruvor i Silicon Valley. Rikedomen finns inne i huvudet på Googles medarbetare och Hollywoods manusförfattare, regissörer och special effects-genier. De skulle ta första bästa plan till Bangalore eller Mumbai långt innan kinesiska stridsvagnar rullade in på Sunset Boulevard. Det är inte en tillfällighet att de få fullskaliga krig som fortfarande utkämpas i världen, som den irakiska invasionen av Kuwait, handlar om platser där rikedomen är av det gamla materiella slaget. Kuwaits shejker kunde fly utomlands, men oljefälten låg kvar och blev ockuperade.
Samtidigt som krig gav mindre vinster blev freden mer lukrativ än någonsin. I traditionella jordbruksekonomier var fjärrhandel och utländska investeringar bisaker. Därför förde fred inte med sig några stora vinster, förutom besparingen av kostnaderna för krig. Om låt säga det rådde fred mellan England och Frankrike år 1400 behövde fransmännen inte betala höga krigsskatter och drabbas av engelska invasioner, men utöver det var freden inte bra för deras penningpungar. I moderna kapitalistiska ekonomier har handel och utländska investeringar blivit det viktigaste av allt. Det finns unika vinster med fred. Så länge det råder fred mellan Kina och USA kan kineserna tjäna på att exportera till USA, handla på Wall Street och ta emot amerikanska investeringar.
Sist men inte minst har ett tektoniskt skifte ägt rum i den globala politiska kulturen. Många eliter i historien – till exempel hunnernas hövdingar, vikingarnas stormän och aztekernas präster – ansåg att krig var något gott. Andra såg krig som något ont, men ett nödvändigt ont, något som man måste vända till sin fördel. Vår tid är den första i historien då världen domineras av en fredsälskande elit: politiker, affärsmän, intellektuella och konstnärer som verkligen ser krig som något ont som går att undvika. (Det fanns pacifister förr, till exempel tidiga kristna, men i de sällsynta fall där de fick makten tenderade de att glömma kravet på att ”vända andra kinden till”.)
Det finns en förstärkande återkopplingsslinga mellan dessa fyra faktorer. Hotet om en kärnvapenkatastrof ger näring åt pacifism, när pacifismen breder ut sig minskar mängden krig och handeln blomstrar, och handeln ökar både vinsten med fred och kostnaderna för krig. Med tiden skapar denna återkopplingsslinga ytterligare ett hinder för krig, som ytterst kan visa sig vara det viktigaste av dem alla. Den allt tätare väven av internationella förbindelser undergräver de flesta länders oberoende, vilket minskar risken för att något land på egen hand skulle släppa lös krigets fasor. De flesta länder skulle inte komma på tanken att dra ut i krig av det enkla skälet att de inte längre är självständiga. Även om medborgarna i Israel, Italien, Mexiko och Thailand må hysa illusioner om självständighet är det ett faktum att deras regeringar inte kan driva en oberoende ekonomisk politik eller utrikespolitik och att de definitivt är oförmögna att starta och föra ett fullskaligt krig på egen hand. Som förklarades i kapitel 11 bevittnar vi framväxten av ett globalt imperium. I likhet med tidigare imperier försöker även detta upprätthålla freden inom sina gränser. Och eftersom det omfattar hela världen upprätthåller världsimperiet världsfreden.
* * *
Utmärks alltså den moderna epoken av meningslös slakt, krig och förtryck och är typexemplen första världskrigets skyttegravar, det nukleära svampmolnet över Hiroshima och Hitlers och Stalins bloddrypande vanföreställningar? Eller symboliseras epoken av fred, av de skyttegravar som aldrig grävdes i Sydamerika, de svampmoln som aldrig uppenbarade sig över Moskva och New York och av Mahatma Gandhis och Martin Luther Kings fridfulla ansikten?
Svaret är en fråga om val av tidpunkt. Det är tillnyktrande att inse att vår syn på det förflutna ofta påverkas av händelser under de senaste åren. Om detta kapitel hade skrivits 1945 eller 1962 hade det förmodligen varit mycket dystrare. Eftersom det skrevs 2012 har det en relativt hoppfull infallsvinkel till modern historia.
För att göra både optimister och pessimister nöjda kan vi säga att vi befinner oss på tröskeln till både himmel och helvete, att vi rör oss nervöst mellan porten till den ena och förgården till det andra. Historien har ännu inte avgjort var vi kommer att hamna, och en kedja av tillfälligheter kan driva oss åt det ena eller det andra hållet.
*Ett ”tätt lokalsamhälle” är en grupp människor som känner varandra väl och är beroende av varandra för att överleva.