Vad dyrkan av gudarna beträffar är huvudsaken att man har de rätta föreställningarna om dem: att man är förvissad om att de finns och styr världsalltet gott och rättfärdigt. Du måste hörsamma dem och foga dig i allt som sker; du måste villigt lyda i visshet om att det beslutas av den högsta visdom. Du ska aldrig klandra gudarna eller anklaga dem för att försumma dig.
Men den inställningen kan du bara få om du blir likgiltig för allt som vi inte själva bestämmer över och förlägger din känsla för gott och ont enbart till detta som vi själva rår över.
Ty om du tar någonting av allt detta yttre för ett gott eller ett ont, är det oundvikligt att du börjar anklaga dem som rår för att du går miste om någonting du önskar dig och hata dem som är orsak till att du råkar ut för någonting du ogillar.
Alla levande väsen är nämligen så beskaffade, att de skyr och flyr det som förefaller dem skadligt, och likaså orsaken till detta, men uppsöker och älskar det som verkar nyttigt, liksom upphovet till det. Det är följaktligen omöjligt att den som tror sig ha blivit skadad skulle älska den han menar har skadat honom eller vara glad över själva skadan.
Därför får även en far kritik av sin son, om han inte delar med sig åt denne av sådant som anses för denna världens goda. Därför började också bröderna Eteokles och Polyneikes18 strida med varann: de inbillade sig att enväldet var någonting gott.
Detta förklarar också varför bonden, skepparen och affärsmannen förbannar gudarna; det förklarar också varför man knotar mot försynen när man förlorar sin hustru eller sitt barn. Ty där människan kan räkna med fördelar, dit riktar hon sin fromhet.
Alltså: den som går in för att vända sitt begär och sin motvilja åt rätt håll, han gör därmed också allvar av sin fromhet.
Vid sina drickoffer, brännoffer och förstlingsoffer bör var och en följa sitt folks seder, utan orenhet, utan vårdslöshet, utan likgiltighet, utan snålhet men också utan överdrift.