1 Frihet (eleutheria) var ett av stoicismens grundbegrepp (jfr nedan not 6 och not 17). Med sin slavbakgrund hade Epiktetos haft särskild anledning att grubbla över vad sann och fullödig frihet är.
2 Denna formulering, liksom många andra, röjer att Epiktetos här närmast vänder sig till nybörjare. Över huvud taget var det typiskt för honom, den frigivne slaven, att tala enkelt och folkligt, med adress till slavar, ungdomar och enkelt folk. Han kunde ändå påverka många rika och lärda människor starkt, t ex kejsar Marcus Aurelius.
3 Sokrates, som gav så rika impulser till den filosofi som sedan utvecklades i Grekland, var född omkr 469 och avrättades 399 f Kr.
4 Friare översatt: Pråla inte med lånta fjädrar.
5 Epiktetos var enligt traditionen själv halt.
6 Det stoiska idealet var apatheia (sinnesro) och ataraxia (oberördhet). Jfr ovan särskilt kap III och nedan särskilt kap XVI och XXX. Vårt lånord apati har utvecklats ur stoikernas apatheia, som hos dem dock inte betydde passiv likgiltighet utan åsyftade en behärskad sinnesro, fri från lidelser och lidande. – Se även not 1 ovan om grundbegreppet frihet (eleutheria) liksom not 17 nedan.
7 Den Diogenes som åsyftas är säkert kynikern med det namnet, ”Diogenes i tunnan”, legendarisk för sin extrema behovslöshet. Heraklit (Herakleitos) levde omkring 500 f Kr och är känd för ett antal filosofiska maximer, bl a satsen ”Allting flyter” (panta rei).
8 Enligt Epiktetos är mänsklig medkänsla således inte helt oförenlig med idealet att man i allt ska bevara en upphöjd oberördhet och sinnesro. Men medkänslan får inte vara för djup; ingenting får störa stoikerns egen jämvikt! Jfr kap III och XI ovan och XXX nedan.
9 Förebud och varsel, spådomar och orakel av olika slag spelade en stor roll för antikens människor.
10 Epiktetos egen gudsuppfattning kommer bäst fram när han talar om Gud i ental eller med metaforer som Skepparen (kap VII), Givaren (XI) eller Författaren (XVII). När han talar om gudarna använder han nedärvt folkligt språkbruk.
11 Hellenistiska och romerska stormän visade ofta sin frikostighet genom att donera iögonenfallande byggnationer till sin hemstad.
12 Obolen (obolos) var den minsta grekiska myntenheten.
13 Tanken är att ingenting i universum kommer till med syftet att misslyckas, ingenting naturligt är därför ont. Det som förefaller ont är bara frånsidan av någonting gott.
14 Alltså: kallt vatten inte alls, vin inte när som helst (bara vid måltiderna?).
15 Eufrates från Tyros var en stoisk populärfilosof som beräknas ha levt omkring 30–118 e Kr.
16 Femkampen (pentathlon) var en allroundtävling med grenarna löpning, längdhopp, diskus- och spjutkastning samt brottning.
17 Här är de tre stora orden sammanförda: apatheia, eleutheria och ataraxia. Jfr ovan not 1 och not 6.
18 Kung Oidipus söner och Antigones bröder. Deras strid skildras i Aischylos tragedi De sju mot Thebe.
19 Romarnas svaghet för ”bröd och skådespel” (panis et circenses) var välbekant och omtalas av många antika författare, bl a flera av kyrkofäderna.
20 Bl a när någon hade fått en bok färdig (handskriven!) och ville göra den känd, brukade man anordna offentliga uppläsningar. Det var praktiskt i ett samhälle där inte så många kunde läsa själva.
21 Av de fyra män med namnet Zenon som är kända från antiken avses här Zenon från Kition på Cypern, död 264 f Kr. Han grundade en filosofisk skola som i början höll till i en ”färgglad pelarhall” (stoa poikile). Det blev upphovet till benämningen stoiker.
22 Den stoiska filosofin är alltså inte teorier och läror utan vis livsföring, insiktsfullt leverne.
23 Det fanns asketer som på vintern omfamnade bronsstatyer för att härda sig och för att visa att kyla inte var någonting att bry sig om. Epiktetos säger på ett annat ställe att sådant folk är ”konstberidare, inte filosofer”.
24 Krysippos (281–208 f Kr) var den stoiska filosofiskolans tredje ledare, efter Zenon och Kleanthes.
25 Homeros skrifter Odysseen och Iliaden var de viktigaste läroböckerna i de hellenistiska skolorna.
27 Den grekiska logostanken innebär att det gudomliga förnuftet innebor i världen och i varje människa. Logos betyder både förnuft och ord. Sin originella bibliska form har logostanken fått i prologen till Johannesevangeliet: ”I begynnelsen fanns Ordet (Logos), och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.”
28 De fyra citaten är tagna från stoikern Kleanthes (det första), från ett fragment ur en förlorad tragedi av Euripides (2), från Platons dialog Kriton (3) samt från Sokrates, ur hans försvarstal i fängelset i väntan på avrättningen (4). Anytos och Meletos var två av Sokrates åklagare.