Det bästa råd jag någonsin fått om hur man hanterar medierna kom från en vän, Paul Doherty, som då jobbade på Granada Television. Paul är en härlig kille. Han sökte upp mig en dag och sa: ”Jag har sett dina presskonferenser och det är en sak jag måste säga. Du lämnar målet öppet. Du låter din oro synas. Titta i spegeln och sätt på dig Alex Ferguson-masken.”
Att framstå som trängd är inget bra sätt att bemöta journalister. Att visa att man är plågad hjälper inte laget och ökar inte heller segerchanserna kommande lördag. Paul hade rätt. När han gav mig rådet lät jag det fortfarande synas hur påfrestande jobbet var. Jag fick inte låta presskonferenser bli en tortyrkammare. Det var min plikt att skydda klubbvärdigheten och allt vi arbetade för. Det gällde att behålla initiativet och kontrollera intervjuerna så långt det gick.
Innan jag gick in genom dörren för att möta världen övade jag och förberedde mig mentalt. Erfarenhet hjälpte. Jag nådde en punkt när det gällde mina fredagspresskonferenser där jag förstod vilket upplägg journalisten hade. Ibland hade de gjort upp om en gemensam linje och sa till varandra: ”Bra, då börjar du där, så tar jag det från motsatt håll.” Jag genomskådade dem. Det var tack vare erfarenheten. Plus att tankemaskineriet blev snabbare. Jag trivdes när jag fick långa snirkliga frågor för då hann jag förbereda svaret. Det svåra var de korthuggna frågorna: ”Varför var ni så dåliga?”
Den sortens märgfulla spörsmål kan få en att ge långa svar. Man drar ut på det medan man försöker hinna tänka och det slutar med att man urskuldar allt i hela världen för dem. Det är en konst att inte avslöja sitt lags svagheter, vilket alltid är prio ett. Alltid. Man kanske har en match tre dagar senare och det ska också ligga längst fram i tankarna när man blir utfrågad. Att vinna den matchen är det som räknas, inte att plocka intellektuella poäng på en presskonferens.
Det tredje målet att uppnå är att inte göra bort sig genom korkade svar. Det var de saker som låg i bakhuvudet medan jag grillades. Den färdigheten, att bli så alert, tog flera år att utveckla. Jag minns när jag som ung spelare blev intervjuad av tv och gnällde om en sex matchers avstängning jag fått av det skotska fotbollsförbundet. I direktsändning sa jag: ”Jo, det är den sortens rättskipning à la Star Chamber man kör med i Skottland.” [Star Chamber var en historisk domstol som blivit en symbol för hemlighetsmakeri och godtycklig rättskipning från maktens sida. Ö.a.]
Direkt kom ett brev från det skotska förbundet visslande till klubben. Får man för sig att man har en plikt att vara intressant finns risken att man säger något man får ångra. Jag hade rätt den där dagen i Skottland men det slutade med att jag fick skriva ett brev och förklara mig. Tränaren frågade mig: ”Var tusan fick du det där om Star Chamber ifrån?”
Jag kunde inte mörka ursprunget till mitt uttalande. ”Jag läste det i en bok och tyckte bara att det lät bra”, svarade jag.
Mitt värsta och mest utdragna bråk med media var förstås det med BBC, som varade i sju år, tills jag i augusti 2011 bestämde mig för att udda fick vara jämnt. Ur min synvinkel fanns mycket att reta sig på, däribland en artikel i tidningen Match of the Day, men det som fick bägaren att rinna över var en dokumentär med titeln ”Fergie & Son”, som sändes den 27 maj 2004 på BBC 3, och som innehöll ett förfärligt påhopp på min son Jason. Filmmakarna hade granskat Jaap Stams övergång till Lazio och Massimo Taibis till Reggina med hänseende till Jasons engagemang i Elite Sports Agency. Innan filmen sändes friade Uniteds styrelse mig, Jason och Elite från alla misstankar om överträdelser kring spelarövergångar, men de beslöt att Jason inte längre kunde företräda klubben i förhandlingar om övergångar.
BBC vägrade att be om ursäkt och anklagelserna de förde fram var inte sanna.
I efterdyningarna reste BBC:s Peter Salmon upp och träffade mig och jag sa: ”När du har tittat på det där programmet, tycker du då att det sätter BBC i ett bra ljus?” Jag ville stämma dem, men både min advokat och Jason avrådde från det. Salmon trodde att hans och min gamla vänskap sedan hans tid på Granada Television skulle lösa konflikten.
”BBC är ett Manchesterföretag nu”, sa han.
”Jättebra”, sa jag. ”Och ni måste be om ursäkt.” Inget svar. Hans plan var att få mig att kommentera ”Fergie & Son” i en intervju med Clare Balding. Varför skulle jag ha gjort det? Men till sist kom vi överens om att vi tyckte olika och jag lät mig intervjuas på nytt av BBC-reportrar. Vid det laget hade jag hunnit göra min ståndpunkt klar.
Sky förändrade på ett övergripande plan hela medieklimatet genom att göra det mer konkurrensinriktat och driva på hetsen. Ta bevakningen av historien våren 2013 när Suárez bet Ivanović. Jag fick en fråga om det på en presskonferens. Rubriken till mitt svar blev: ”Ferguson lider med Liverpool”. Frågade handlade om Suárez och jag sa: ”Jag vet hur det känns eftersom Cantona fick nio månaders avstängning för en karatespark mot en supporter.” Min poäng var att tio matcher är väl ingenting mot nio månader. Ändå satte de en rubrik som antydde att jag tyckte synd om Suárez.
En annan rubrik var: ”Ferguson: ’José Mourinho är på väg till Chelsea’.” Frågan jag fick var: ”Vilka blir era främsta utmanare nästa år?” Jag svarade att Chelsea skulle vara med i racet nästa säsong och lade till att om tidningsuppgifterna stämde och Mourinho kom tillbaka till Chelsea skulle det ge klubben en injektion. Rubriken blev alltså: ”Ferguson: ’José Mourinho är på väg till Chelsea’.”
Jag fick sms:a Mourinho och förklara. Han skrev tillbaka och sa: ”Ingen fara, jag förstår, jag såg det där.” Rubriken gled förbi i rutan med jämna mellanrum. Visserligen kom Mourinho tillbaka till Chelsea men det är inte poängen.
Det var med andra ord hetsen och de tvära kasten i dagens medier som jag hade svårt för. I slutet kändes det arbetsamt att ha en relation med journalister. De var under så stort tryck att det var knepigt att lita på dem. Under min första tid i Manchester aktade jag mig för vissa men jag var inte lika reserverad som under de sista åren. Sådana som John Bean och Peter Fitton var schyssta människor. Bill Thornton. David Walker. Steve Millar. Schysst folk. Och så hade jag mina gamla vänner från Skottland.
När vi var ute på resor brukade vi ha en utekväll tillsammans med journalistgänget. En kväll hamnade vi på mitt rum och Bean var i högform och steppade på bordet. En annan gång hade jag gått och lagt mig, klockan var elva, när telefonen ringde och någon sa: ”Alex! Kan du bekräfta eller förneka att du satt i en taxi tillsammans med Mark Hughes nu i kväll?”
Det var John Bean. Jag svarade: ”Det hade varit rätt krångligt, John, för han spelade Europacupmatch med Bayern München ikväll.”
John sa: ”Det stämmer, jag såg matchen.”
Jag slängde på luren.
John dök sedan upp på fredagen. ”Jag ber tusen gånger om ursäkt, Alex. Jag vet att du förlåter mig.” Och slog sig ner.
På senare tid kom det många yngre reportrar som klädde sig mycket slappare än dem jag lärde känna under mina första år. Det kanske var en generationsfråga men det gick inte hem hos mig. De har ett tufft jobb de där unga reportrarna för de står under mycket press från sina redaktörer. Man kan glömma att säga saker i förtroende, ”off the record”. Det finns inget som heter så längre. Jag bannlyste ett par journalister 2012–2013 för att de citerat sådant som jag sagt i förtroende. Jag bannlyste en annan för att han påstått att Rooney och jag aldrig pratade på träningarna och att alla i klubben märkte det. Det var inte sant.
Jag läste inte alla tidningar, men med jämna mellanrum påpekade vår pressavdelning saker som inte stämde. Sådant kan suga musten ur en. Förr i tiden gick jag i svaromål, men det slutar med att man måste betala en massa pengar. Och när rättelsen väl trycks är fyrtio ord undanstoppade på sidan 11 en helt annan sak än en stort uppslagen artikel på sista sidan. Så vad var poängen?
Budskapet med att bannlysa journalister var: Jag godtar inte er version. Jag kunde som sagt göra sådant ostraffat därför att jag hade varit länge i Manchester United och haft stora framgångar. Hade jag istället varit en nobody med en rad dåliga resultat i ryggen skulle det sett annorlunda ut. För det mesta kunde jag ha viss medkänsla med journalisterna därför att jag visste att ytterligheter och överdrifter var en följd av konkurrensen i branschen. Tidningar tävlar med Sky, webbsidor och diverse andra sociala medier.
Alla tränare i ligan borde ha erfarna presstalesmän, någon som kan medierna och snabbt kan ta tag i rapporteringen. Man kan inte stoppa allt men man kan påpeka för skribenter att de fått fakta om bakfoten och söka rättelse. En bra presstalesman kan i värsta fall klara en ur obehagligheter. Sky News rullar varje dag dygnet runt. Nyheter upprepas om och om igen. Att hantera medierna blir en allt svårare pärs för tränare.
Säg att det går motigt för Paul Lamberts Aston Villa. Presskonferensen kommer ofrånkomligen att präglas av ifrågasättanden. Bara någon som kan medier kan träna en manager på det. När jag hade min motiga period i United sa Paul Doherty: ”Du är spänd, du blir rena munsbiten för dem. Innan du går in till presskonferensen, titta dig i spegeln, gnugga dig i ansiktet, klistra på ett leende och ta dig samman. Lita på att de inte kan äta upp dig.”
Det var ett fantastiskt råd. Och det är så man måste göra. Oftast måste man följa med strömmen och göra det bästa av en situation. En av de vanligaste frågorna är: Känner du någon press? Ja, det gör man förstås. Men ge dem ingen rubrik. Jag höll mina presskonferenser före träningspassen. Många tränare håller dem efter. Gör man så kan man fokusera på träningen och tänker inte på pressen. Låg presskonferensen klockan nio på morgonen fick jag en dragning av Phil Townsend, vår kommunikationsdirektör, om vad som kunde tänkas komma upp.
Han kunde till exempel säga att jag nog skulle få frågor om Luis Suárez och bithistorian eller om dopningsskandalen i Godolphinstallet, eller om ett tänkbart värvningsförsök av en spelare som till exempel Lewandowski. Jag började alltid med att prata om de spelare som var aktuella för den kommande matchen. Fokus brukade sedan hamna på saker runt matchen, personvinklingar. Söndagstidningarna försökte ofta bygga en historia på ett visst tema, till exempel Michael Carricks fina form.
Jag brukade vara bra på presskonferenser. Det svåraste var att formulera sig om problemet med undermåliga domarinsatser. Jag straffades för mina kommentarer om domare därför att jag utgick från samma måttstock som jag använde för fotboll, inte från matchfunktionärernas. Jag var inte intresserad av domarnas egen måttstock. Som manager kände jag att jag hade rätt att förvänta mig domarinsatser i samma höga klass som spelet de är satta att rättsskipa. Och som grupp gör inte domarna sitt jobb så bra som de borde göra. De pratar numera om domaryrket som ett heltidsjobb, men det är rent nys.
De flesta börjar vid sexton ungefär, när de är barn. Jag beundrar drivkraften att vilja bli domare. Fotbollen behöver det. Jag hade velat se sådana som italienaren Roberto Rosetti här. Han är bortåt 1,90, en respektingivande gestalt, med kropp som en boxare, och han är överallt på planen, lugnar ner spelarna. Han har kontroll. Jag tyckte om att se de bästa domarna i aktion. Jag gillade åsynen av äkta auktoritet, som utövades på rätt sätt.
Det vore svårt att bli av med en domare i Premier League på grund av inkompetens eller övervikt. De har jurister allihop. Facket är väldigt starkt. Plus att det inte kommer fram några yngre förmågor, så de håller fast vid dem de har.
Domarna är den sida av fotbollen som jag kanske borde låtit bli att uttala mig om i intervjuer. Veckan därpå kunde det hända att vi fick ett domslut med oss, så att börja gasta om ett enskilt dåligt domslut kunde tolkas som att jag var väldigt selektiv i min ilska.
Jag stöder domarföreningen Referees’ Association. När jag var i Aberdeen bjöd jag in dem till träningarna så att de skulle få hjälp att komma i form. Jag gillar kvalitet. Jag gillar att se vältränade domare. Och jag tycker inte att den fysiska nivån är tillräckligt hög i dagens engelska fotboll. Hur många meter de springer är inte rätt måttstock. Det handlar om hur snabba de är. Hinner de till andra änden av planen i tid vid snabba kontringar? I rättvisans namn ska sägas att när Rosetti dömde vår Champions League-semifinal mot Arsenal 2009 var han också tjugo meter efter när vi satte bollen i nät. Det tog oss nio sekunder att göra mål. Man begär med andra ord att domaren ska springa hundra meter på nio sekunder. Det är det bara Usain Bolt som kan.
Som regel kände jag att förbundet hade en tendens att ge sig på personer med hög profil för de vet att det ger bra publicitet. Om man ser på historien när Wayne Rooney svor in i kameran i matchen mot West Ham menade vi att det satte press på domaren och det slutade med att Rooney blev avstängd i tre matcher. Förklaringen till det var att det inte är trevligt för barn att se en spelare som svär rakt in i en tv-kamera. Jag förstår det, men hur ofta har man inte sett spelare svära genom åren?
Det gick egentligen aldrig att räkna ut vem som bestämde i det engelska fotbollsförbundet. Skolor i Exeter kunde ha ett ord med i laget. Nye förbundsordföranden Greg Dyke måste dra ner på antalet personer som är inblandade i beslutsprocessen. En kommitté på hundra personer kan inte styra förnuftigt. Det är kommittéer som bildats för att hedra olika personers ”bidrag till fotbollen” snarare än att få organisationen att fungera smärtfritt. Det är ett institutionellt problem. Reformivrare som kliver in raka i ryggen kommer ut krumma och böjda.
Vi uppträdde generellt fläckfritt i stora matcher. En tidning tog upp att domaren Andy D’Urso skulle ha trakasserats av Roy Keane och Jaap Stam, vilket vi reagerade på. Att jag sa ”Det har de inte med att göra” irriterade tydligen förbundet. Jag påpekade också att det var i ligacupen och inte FA-cupen. Arbetet i förbundets disciplinnämnd var aldrig något jag var särskilt imponerad av.
När jag hösten 2009 kritiserade Alan Wiley för att inte vara i trim handlade det om den större frågan om domarnas fysik. Jag tyckte att Alan Wiley var överviktig när jag fällde kommentaren efter 2–2-matchen mot Sunderland på Old Trafford. Den exakta ordalydelsen som skapade rabalder var: ”Matchtempot krävde en vältränad domare. Han var inte vältränad. Utomlands ser man domare som är vältränade som olympier. Det tog honom en halv minut att varna en spelare. Han behövde vila. Inte klokt.”
Senare bad jag om ursäkt för allt eventuellt personligt obehag jag hade vållat Alan Wiley och sa att mitt syfte varit att ”lyfta fram ett allvarligt och viktigt problem inom fotbollen”. Men sexton dagar efter Sunderlandmatchen meddelade förbundet att jag skulle utredas för olämpligt uppträdande. Två gånger blev jag avstängd, 2003 och ytterligare en gång 2007, för att ha sagt vad jag tyckte om domaren Mark Clattenburg. Jag fick böta 30 000 pund plus fem matchers avstängning för mina kommentarer om domaren Martin Atkinson efter vår 2–1-förlust mot Chelsea på Stamford Bridge. Efter mina kommentarer om Alan Wiley framförde tidigare domaren Jeff Winter att ett ”arenaförbud enligt FIFA:s regler” skulle vara passande.
Till slut kändes det som om det inte funnits en högklassig Premier League-domare på väldigt länge. Jag vet att Graham Poll hade ett arrogant drag men han var den bäste beslutsfattaren. Hans ego var så stort att det ställde hans insatser i skuggan och när han var arg kunde man få det hett om öronen. Under min tid i Manchester United var han den bäste på att bedöma händelser.
När domare arbetar inför 44 000 på Anfield eller 76 000 på Old Trafford och godkänner ett omstritt mål för bortalaget och hemmapubliken skriker är det många domare som blir påverkade. Det är också det som kännetecknar en bra domare: förmågan att fatta impopulära beslut, som trotsar publikens vrål. Det ligger en sanning i begreppet ”hemmadomare”. Det innebär inte att domaren fuskar, bara att han påverkas av hemmapublikens känslosvall.
Anfield är förmodligen den jobbigaste arenan för en matchdomare att vara objektiv på, därför att den är så tät och eldfängd. Skrämselfaktorn finns, från fansen gentemot domarna, inte bara i Liverpool utan genomgående inom fotbollen.
För fyrtio år sedan var publiken inte lika hetsig som den är idag. Så det skulle kanske tjäna ett högre syfte om domarna deltog på presskonferenserna tillsammans med matchdelegaten och berättade hur de såg på matchen. Jag hade till exempel tyckt att det hade varit intressant att höra vad den turkiska domaren som dömde vår match i Champions League mot Real Madrid på Old Trafford i mars 2013 hade att säga om Nanis utvisning, som var grotesk.
En kort presskonferens med domaren skulle kanske vara ett steg framåt. Det går inte att stoppa utvecklingen. Ta fotbollsskor till exempel: Jag var helt emot dagens skor, men eftersom tillverkarna hade öst pengar över fotbollen kunde ingen gå emot dem. Trendprylar är idag väldigt mycket i fokus, att ungarna ska köpa rosa eller orangea skor. Många klubbar använder materialtillverkarna som en del i kontraktsförhandlingarna med spelare: Vi kan ordna ett avtal med Nike eller Adidas åt dig, och så vidare. De måste få tillbaka pengarna och det går via skorna.
Som åskådare kommer vi aldrig någonsin bli nöjda med domarna därför att vi alla är partiska när det handlar om vårt eget lag. Men professionella heltidsdomare har inte varit någon framgång, förutom som personalpolitik. Det är omöjligt för någon att sköta ett jobb och samtidigt följa träningsupplägget för en domare. Systemet är alltså bristfälligt. Ska det finnas heltidsdomare ska de rapportera dagligen till förbundet. Ni invänder kanske: Hur ska de hinna resa från Newcastle till Burton-upon-Trent varenda dag? Ja, när vi värvar en spelare från London ordnar vi en bostad i Manchester åt honom. Robin van Persie till exempel. Vill man ha världens bästa domarsystem borde det skötas lika professionellt som Premier League-klubbarna, med tanke på de pengar som numera finns i fotbollen.
Mike Riley, högsta hönset i domarorganisationen Professional Game Match Officials Board, påstod en gång att det saknades pengar för att ta det steget. Om det stämmer är det obegripligt att engelsk fotboll saknar resurser för ordentliga yrkesdomare, med 5 miljarder pund i tv-intäkter. Det är rent larv. Tänk på garantisummorna som finns till klubbarna som blir nedflyttade till Championshipserien. Ska domarna vara proffs bör systemet reflektera det. Det måste göras ordentligt.
I Champions League kan domarna vara stöddiga därför att de vet att man inte råkas veckan därpå. Jag var med om fyra finaler på Europanivå och bara i en var domaren en välrenommerad matchfunktionär: Pierluigi Collina, i finalen mot Barcelona 1999.
Jag har förlorat två utslagsmatcher i Europa mot José Mourinho, inte på grund av spelarnas prestationer utan på grund av domarna. Portomatchen 2004 var helt osannolik. Det värsta beslutet domaren fattade den kvällen var inte Scholes bortdömda mål, som skulle ha betytt 2–0 till oss. När Ronaldo bröt sig loss med några få minuter kvar fälldes han av deras vänsterback. Linjemannen flaggade för frispark men domaren lät spelet fortsätta. Porto avancerade, fick en frispark, Tim Howard lämnade retur och de gjorde mål på tilläggstid. Vi hade med andra ord stor erfarenhet av beslut som gått oss emot i Europa.
Jag var på en match mellan Milan och Inter och en höjdare från Inter sa till mig: ”Vet du vad det är för skillnad mellan engelsmän och italienare? I England tror man inte att en match kan vara uppgjord. I Italien tror man inte att en match inte kan vara uppgjord.”
På plussidan var att det i England skedde en förbättring i personalpolitiken. Det var bra. Kommunikationen mellan domare och spelare blev mycket mer konstruktiv. Folk med rätt att bestämma måste kunna fatta besluten och många av dem saknade förmågan att fatta snabba beslut. Den mänskliga faktorn innebär att en domare kan ha fel. Men bra domare kommer att fatta rätt beslut oftare än fel. De som fattar fel beslut är inte nödvändigtvis dåliga domare. De saknar bara förmågan att fatta rätt beslut på kort tid.
Det är samma sak med spelare. Vad är det som gör skillnad i den sista tredjedelen? Förmågan till beslutsfattande. Vi tjatade på spelarna om det hela tiden. Skulle jag börja om på nytt skulle jag tvinga alla spelare att spela schack för att lära dem att koncentrera sig. När man är nybörjare på schack kan det ta tre eller fyra timmar att spela färdigt ett parti. Men när man väl behärskar spelet och börjar spela blixtschack har man nått målet. Snabba beslut under press. Det är det fotboll handlar om.